onsdag, maj 27, 2009

Kulturell självbekännelse

Att tala om, försvara eller bekänna sin konservativa kulturuppfattning är att ge sig ut i ett ständigt föränderligt minfält. Minerat av såväl socialister som nyliberaler. Men jag tar chansen och ger mig ut på en sådan resa.

För att bekänna färg från början ser jag mig själv som kulturengagerad socialkonservativ.

Vänstern har till synes haft monopol på att driva kulturpolitiken i Sverige sedan 1968, och än värre haft ett egenproducerat facit på vad som är kultur. Ett facit som accepterats långt utanför kretsen av bokstavstrogna marxister. Varför har det varit så? Och varför har vi låtit vänstern få fritt spelrum när det gäller kulturen?

Även om vi hittar genuint kulturpositiva och kulturengagerade krafter inom konservatismen så har vänstern tack vare övervägande liberal media kunnat få övertaget. En liberal maktelit har funnit den socialistiska kultursynen och kulturtolkningen som ett bevis på den egna toleranta och progressiva inställningen. Istället har man gjort kulturen en otjänst genom att låta den bli politiserad på ett osunt sätt.

Just nu pågår runt om i landet en diskussion om kulturen, om hur stat, regioner, län och kommuner ska vara med och finansiera kulturen eller om kulturen ska tvingas se sig om efter andra finansiärer. En diskussion som handlar om finansiering och inte om innehåll. En förvisso väsentlig och viktig diskussion men som inte får ersätta diskussionen om kulturens innehåll och betydelse.

Från vänsterhåll råder det ingen tvekan om att kulturen har ett värde ungefär som man på många håll inom borgerligheten försöker hitta ett ekonomiskt alibi för kulturen. På alla tänkbara sätt försöker man hitta ett sätt att tjäna pengar på kulturen, en metod så att kulturen finansierar sig själv och helst ger vinst år någon annan verksamhet, utövare eller ägare.

På allt för många seminarier och företagsrelaterade sammankomster ställs frågan: Hur kan vi använda kulturen? ”Vi” är då nästan alltid lika med näringslivet generellt och turistnäringen i synnerhet.

På vänsterkanten har man nått längre över spelplanen. Där har man hittat ett alibi för kulturen. Kulturen har ett värde eftersom den är en del av den politiska kampen, en del av den politiska existensen. Kulturen och därmed kulturpolitiken är en del i byggandet av socialismen.

Den socialistiska kulturagendan går ut på att kulturen ska gynna de politiska målen, att kulturen ska vara en del av den socialistiska existensen. Alltså inget egenvärde, utan ett värde för att uppnå ett politiskt mål.

Detta innebär dock inte att hela vänstern, att alla vänsterkrafter ser kulturen som en politisk byggsten. Och det är kanske här vi kan hitta en kulturell gemenskap mellan vänstern och högern, i den icke-politiserande kulturgemenskapen. En syn på kulturen där högern, eller borgerligheten om man så vill, inte hela tiden rättfärdigar kulturen med att den ger profit eller bidrar till det. Och en vänster som kan acceptera kulturen för vad den är och inte som ett instrument för att nå ett politiskt mål. Når vi dit har vi nått långt.

En kanske i sig motsägelsefull förhoppning eftersom en viktig, för att inte säga avgörande, del (dock inte den enda) av kulturutövandet är att utmana, tänja på gränser, att utmana det politiska etablissemanget, att utmana makten. Men kulturen har långt fler uppgifter för mänskligheten, den tidigare existerande, den existerande och den kommande, att uppfylla.

Jag vill hävda att det finns en konservativ syn på kulturen där kulturen har ett eget värde. Kulturen, det kulturella utbudet, möjligheterna att själv utöva kulturell verksamhet är en del av den mänskliga naturen och behövs på alla nivåer för att vi ska bli kompletta människor.

Kulturen behöver inte något alibi. Kulturen behöver inte försvara sin existens med att den tjänar några ekonomiska eller politiska intressen. Kulturen behöver inte försvaras med ekonomiska argument eller nekas av samma skäl. Att säga nej till kulturen är att säga nej till en del av den mänskliga existensen. Därmed inte sagt att kultur och kulturutövande inte kan vara ekonomiskt lönsamt eller politiskt motiverat.

En fråga man måste ställa sig innan man börjar skriva om eller diskutera kultur är - vad är egentligen ”kultur”?

När jag för ett antal år sedan debuterade som kulturredaktör på, den nu nedlagda, Västernorrlands Allehanda i Härnösand minns jag att jag i min premiärkrönika förklarade kultur med ”något rört av människohand”. En enkel förklaring, men också en förklaring som betyder att man inte kan vara kulturfientlig. Kulturfientlig skulle i så fall betyda att man är fientlig mot hela mänskligheten.

Många, inte minst politiskt aktiva, är rädda för att diskutera kultur. Rädda för att bli betraktade som trångsynta, intoleranta och allmänt okunniga i vad som rör sig i den ”kulturella” världen. Därför är den enklaste vägen att gå att inte bry sig eller att hålla med.

Liberalismen har kapitulerat för den politiska vänsterns kultursyn.

Allt som kallas för kultur är inte bra kultur. Av den enkla anledningen att allt som människor förändrar inte är eller blir bra. Men vem är man eller kvinna att skriva ett facit över vad som är god respektive dålig kultur? Det är mer än känsla, en förnimmelse eller om man så vill en instinkt. Det känns – vad som är bra och vad som är dåliga kulturyttringar.

För att navigera mig fram till en ståndpunkt om kulturen och var på den kulturpolitiska kartan jag ska placera måste jag utgå från något, måste ha en startpunkt.

Jag utgår från att ta avstånd från den nyliberala synen, eller den rent kapitalistiska, och i detta fall också den rent marknadsekonomiska synen på vilken kultur som har ett värde, vilken kultur som ska bevaras eller stödjas.

Jag tror inte att den bästa kulturen är den kultur som människor är mest beredda att betala för. Jag tror inte på det marknadsekonomiska tänkandet när graden av kultur ska mätas eller när kulturen ska bedömas.

Oftast är den kultur som går hem på marknaden, den alla rusar för att konsumera, flyktig, förförande och med ett bäst-före-datum som sällan ligger speciellt långt in i framtiden.

Kan man redan här spåra en tanke till vad som är god litteratur? Vad som är bra musik? Vad som är god konst? Att den håller över en längre tidsperiod? Eller varför inte för evigt? Jag tror det. God litteratur håller. Den är lika ”bra” idag som den var när den producerades. Därmed också troligt att den är lika bra om lika många år in i framtiden.

Problemet är att när en kulturföreteelse presenteras, har premiär, är det svårt att där på plats slå fast om den ska hålla över en längre tidsperiod.

Vissa människor har förmågan, känslan, att kunna göra en sådan bedömning. Och personligen tror jag att det är just en känsla för vad som är god kultur som krävs för att kunna göra en någorlunda korrekt bedömning. Några regler eller handböcker i bedömning av god kultur går inte att författa.

Lika svårt är det att likt en lagbok slå fast vad som är bra och vad som är dålig kultur. Ofta vet vi vet när vi stöter på den, om den är bra eller dålig. Känslan finns där. Precis på samma sätt som vi vet vad som är rätt och vad som är fel. Vi behöver inte kunna lagarna utantill för att veta hur man ska bete sig och hur man inte ska göra. Men, och detta ställer till problem, det är inte alltid så. Ibland krävs en längre eftertanke och dragande av slutsatser för att komma fram till vad som är rätt. Samma sak för vissa kulturupplevelser. Det första intrycket kan behöva bearbetas, innan vi inser dess värde.

En stor del av det ansvarstagande kulturutövandet är att vi som är boende och verksamma i Sverige har ett gemensamt ansvar att förvalta vår del av det västerländska kulturarvet. Inte minst den del av arvet som är speciellt eller unikt för vår del av världen. Den kultur som har levt och varit en del av mänsklighetens historia i generation efter generation. Kulturen, precis som vår värld i sin helhet, är något vi ska vårda och lämna över till kommande generationer. Men konservatismen är inte utvecklingsfientlig eller reaktionär. Den är framtidspositiv och ser utvecklingsmöjligheterna där de finns. Och här kan man pricka in en vedertagen konservativ sanning som gäller också för synen på kulturen - ”Förändra för att bevara”.

fredag, maj 22, 2009

Tveksam demokratiförsvarare

Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste ledare går nu till angrepp mot den sittande regimen i Ryssland. Dock utan att nämna vare sig premiärminister Putin eller president Medvedev vid namn.
Vid en konferens i torsdags med anledning av att det är 20 år sedan ett demokratiskt val första gången genomfördes i Sovjetunionen förklarade Gorbatjov att Rysslands ledare avlägsnar sig från de demokratiska landvinningar som åstadkoms under hans tid som sovjetisk ledare.

Han menade också att den nuvarande regimen gör allt för att stärka sitt grepp om makten och gör det allt svårare för oppositionen att arbeta.

Gorbatjov drar sig inte heller från att se likheter mellan den nu sittande regimen och det tidigare Sovjet. Det ryska valsystemet gynnar den sittande makten och går egentligen bara ett partis intressen till mötes. Steg för steg går Ryssland tillbaka till det förflutna.
Även om kritiken från Gorbatjov är stark så riktas den mot partiet Förenade Ryssland. Uppenbart är det känsligt även för Sovjetunionens siste president att namnge Rysslands verklige makthavare Putin och hans förlängda arm i presidentpalatset -Medvedev.

Jag har svårt att lita på Gorbatjov även om jag tror att den kritik han nu för fram är uppriktig. Det var Gorbatjov som öppnade för reformer i Sovjetunionen. Men att unionen skulle braka ihop och att kommunistpartiet skulle förlora sin ställning var aldrig Gorbatjovs mål. Vi får aldrig glömma att det var Gorbatjov som var högste ansvarig för de sovjetiska elittruppernas angrepp på civila under de baltiska ländernas frihetskamp. Speciellt minns jag de svarta baskrarnas övervåld mot de människor som försvarade sändningarna från den litauiska TV:n. Det var ingen demokratisk ledare som beordrade ett sådant angrepp. Och vad hade vi väntat oss?

Michael Gorbatjov valde att gå med i SUKP (Sovjetunionens Kommunistiska Parti) under den tid Josef Stalin satt vid makten och påbörjade därmed sin karriär som slutade som generalsekreterare i kommunsistpartiet och president i dem socialistiska rådsrepublikernas union.

Gorbatjovs mål var inte demokrati eller Sovjetunionens upplösning. Han ville reformera både landet och partiet, men inte ge avkall på makten. Det är värt att komma ihåg när han nu försöker framstå som en annan person än den han faktiskt var.

tisdag, maj 19, 2009

Politisk TV-reklam?

Inför EU-valet har det plötsligt blivit debatt om politisk TV-reklam eller inte. Ska vi ha det eller ska vi inte ha det?
Vad är problemet? Dt är viktigt att partierna kommer ut med sin politiska information. Människor tittar mycket på TV. Vi har TV-kanaler som har reklam, så – varför inte?

Det finns en mängd märkliga tabun i Sverige som går ut på att det vi aldrig gjort det förr, det ska vi inte göra nu.
Kristdemokraterna och folkpartiet har fått kritik, inte minst från vänster, för att de nu satsar på TV-reklam. Vilket struntprat! Det finns ingen anledning att vara kritisk mot politisk TV-reklam, möjligen mot ett taffligt innehåll. Men med lite mer erfarenhet och bättre rådgivare kan det npg rättas till.

Medan allt fler, för att inte säga alla, satsar på att nå ut och nå fram i vad som nu uppenbarligen ska kallas för ”sociala medier” så vänder man sig ifrån de platser där de i särklass flesta mottagarna finns – framför TV-apparaterna. Alla är inte uppkopplad på nätet. Nätet används på olika sätt. Att sitta timme efter timmer och snurra runt är inte något som tilltalar alla. Man går in, gör vad man ska och stänger sedan ner apparaten. Det går faktiskt.
Om nu den politiska TV-reklam vi fått se är lite tam, lite amatörmässig så kan man också bli allt för proffsig.

Jag tänker då på socialdemokraternas affisch med partiledare Sahlin och toppkandidaten till EU – Marita Ulvskog. Ulvskog har blivit så retuscherad att för att hitta nåt liknande får vi nog gå tillbaka till Olof Palmes statsministertid då han besökte Sovjetunionen och av slentrian förskönades på samma sätt som de lokala potentaterna när de presenterades på bild.

För övrigt tycker jag att det borde diskuteras med EU i denna EU-valrörelse. Så därför ska mitt nästa inlägg handla om EU och inte slik kuriosa som ovanstående.

tisdag, maj 12, 2009

Dela kultur- och fritidsnämnden, inrätta en näringsnämnd

(GOTLAND) Läser en artikel i GT om de planerade kommunala besparingarna för att komma i fas med det ekonomiska läget.
Bli förvånad över ett uttalande från Kommunstyrelsens ordförande Eva Nypelius som jag hoppas är ett felcitat. Skulle faktiskt bli förvånad annars. Men, enligt artikeln säger Eva Nypelius, när det gäller en eventuell nedläggning av kultur- och fritidsförvaltningen: ”Men oavsett så ska kultur- och fritidslivet även fortsättningsvis styras av politiker.”
Jag hoppas verkligen inte att fritids- och kulturlivet ska styras av politiker på Gotland. Stöttas, uppmuntras, möjliggöras – ja. Men styras? Nej, det känns inte riktigt bra.
Däremot finns det anledning att se över hur kulturpolitiken hanteras och faktiskt styrs på Gotland?
I hårda ekonomiska kriser får kulturen ofta stå tillbaka. Och förvisso är det väl rimligt om pengarna inte räcker till att vård och omsorg går före sång och dans. Men skulle det bli en bestående ordning är vi riktigt illa ute.

Kulturen har en stor betydelse på Gotland. Både för boende och besökare. Det är en av Gotlands största tillgångar som bör få de förutsättningar som krävs för att kunna växa och utvecklas.
Att som det har pratats om i kommunen att lägga ner kulturförvaltningen tror jag inte är rätt väg att gå.
Däremot borde snarast kultur- och fritidsnämnden delas. Kulturen har en så viktig roll att spela på Gotland att en facknämnd borde var rimligt. Inte minst för att politikerna som ska sitta i kulturnämnden kan inhämta den kompetens som krävs och inte behöva splittra sig att också hantera idrottsfrågor. Jag tror att både kulturen och idrotten skulle vinna på en skilsmässa.

Och när vi ändå är på gång. Det är dags att ta ett politiskt ansvar för näringspolitiken på Gotland. Inrätta en ny näringsnämnd som handlägger företagsfrågor, etableringar och en näringslivstillväxt. Säg upp avtalet med turistföreningen och ta över turistfrågorna. Turistföreningen sköter turistbyrån på ett ypperligt sätt. Låt denna verksamhet få fortsätt i turistföreningens regi. Men i övrigt är turismen en näringsverksamhet som bättre samlas under en hatt. Även om turistföreningen gör ett bra arbete så har vi företag inom turistbranschen som inte är medlemmar. Att då turistföreningen har en i det närmaste monopolställning som en förlängd arm av kommunen är inte rimligt.

söndag, maj 10, 2009

”Helgalna konspirationsteorier”

Egentligen borde jag inte bli förvånad. Som aktiv i politiken i snart 40 år och som journalist i över 25 borde det inte vara så mycket som förvånar. Men ändå – så finns det händelser och aktioner som förvånar – mycket.
Jag blev väldigt förvånad när jag såg TV8 med Lars Adaktusson som tog upp ett uttalande från vänsterriksdagsmannen Egon Frid där han på sin hemsida berättar att han anslutit sig till en internationell rörelse som inte tror att de båda tornen som utgjorde World Trade Center i New York skulle ha raserats på grund av de flygplan som körde in i dem. Istället är det USA och Israel som ligger bakom.

Egon Frid skriver: ”… ledde mig vidare till att bli första svenska riksdagsledamot och politiker som officiellt vill veta sanningen om 9/11. Min nyfikenhet har ännu en gång lett mig till nya vägar och råga på allt så har jag fått nya teorier om vad som verkligen hände 9/11… jag tagit ställning för att det kan finnas en annan förklaring till vad som hände 9/11.”

Det finns alltså ett internationellt upprop som Egon Frid har anslutit sig till. Och det kommer väl knappast som en överraskning att det återfinns en hel del folk på vänsterkanten, populister och andra i mina ögon politiskt tveksamma existenser som ansluter sig till detta upprop.

Sigmund Freud lär vid något tillfälle ha konstaterat att ibland är ”en cigarr en cigarr”. Nu finns det de som aldrig vill acceptera detta. Det som det finns överväldigande bevis för håller inte, eftersom det inte passar in i betraktarens syn på hur saker och ting borde vara.

Att tro att USA och Israel låg bakom händelserna den 11 september 2001 är i mitt tycke absurt. Det finns de grupper som vill se att allt ont i världen ska kunna spåras till USA och till Israel. Personligen har jag en annan uppfattning eftersom såväl USA som Israel står som för mig för något i grunden positivt.

Det finns ett utbrett USA-hat och ett minst lika utbrett Israel-hat runt om i världen. Intressant är att olika grupper som annars står emot varandra kan hitta gemensamma intressen i dessa två hatgrupper. För såväl den rödaste kommunist som den brunaste nazist står USA och Israel för två företeelser som man hatar mer än något annat. USA som en smältdegel för olika raser, religioner och kulturer med en mycket långtgående marknadsekonomi kan få både kommunister och nazister att gå i takt. Blandar vi sedan in Israel, som står USA nära, i sammanhanget hittar vi också muslimska grupper och länder som ser det som sin plikt att förgöra, förstöra och misskreditera allt som har med staten Israel att göra, och alla som stödjer Israel. Anti-sionism och anti-semitism blir en grå sammanblandning och resulterar ofta i samma sak.

När man ger sig in i ett sammanhang som vill utpeka USA och Israel som roten till allt ont i världen får man vara beredd att dela den politiska bädden med existenser som man annars drar sig för att beblandas med.

Egon Frid som jag i dubbel bemärkelse upplevt som en nykter person (mannen är nykterist) har tagit ett märkligt och i mitt tycke synnerligen klandervärt ställningstagande när han anslutit sig till detta konspirationsupprop.

Det finns anledning att citera vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl som kallar uppropet för ”Helgalna konspirationsteorier”. För en gångs skull håller jag med Jenny Lindahl.

onsdag, maj 06, 2009

Arvidsson (SvD) har gått på den socialdemokratiska propagandan

”Värnplikten är överlägsen yrkesförsvaret” är rubriken på en signerad artikel av Svenska Dagbladets ledarskribent i dagens (6 maj) tidning. Jo, det kan nog vara så riktigt, i princip, – men det är en sanning med ett flertal modifikationer.

Arvidsson var uppenbarligen en av dem som kom och lyssnade på försvarsutskottets öppna hearing på onsdagen som bland annat tog upp den framtida personalförsörjningen inom försvaret.
Nu behöver Arvidsson inte motivera eller förklara mer detaljerat hur ett framtida värnpliktsförsvar ska fungera. Det räcker för honom att kasta ut lite åsikter utan att på något sätt förklara hur det ska fungera eller förverkligas. Det är ett behagligt privilegium en ledarskribent har. Jag vet, jag har sysslat med det i flera år.

Claes Arvidsson har i sin artikel fel på ett flertal punkter och det är bara att beklaga att han så okritiskt svalt den socialdemokratiska propagandan.

För det första så slopas inte värnplikten. Den finns kvar i lag. Och tvärt om så utökas den att också gälla kvinnor. Men till skillnad mot i dag ska lagen inte utnyttjas så att det fåtal ungdomar plockas ut för att göra militärutbildning.
Lagen ska finnas kvar och utnyttjas i det fall omvärldssituationen och hotbilden skulle kräva det. Men lagen, den ska finnas kvar. Den ska inte, vilket Arvidsson hävdar, begravas.

För det andra. Det handlar inte om att införa ett yrkesförsvar. Precis som idag ska fortsatt en dela v försvarsmaktens personal bestå av heltidsanställda. Men den stora delen blir kontrakterade soldater i förband för tjänstgöring både nationellt och internationellt. De kontrakterade soldaterna ska tjänstgöra ett visst antal dagar under den kontrakterade tiden. Den större delen av kontraktstiden är de civila. För en stor och viktig del av det framtida försvaret står hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna. Det är också frivilliga som tjänstgör på hemorten parallellt med sin civila verksamhet. Skillnaden mot de kontrakterade förbanden är att hemvärnets/skyddsstyrkorna endast har nationella uppdrag.
Detta handlar inte om ett yrkesförsvar. I ett yrkesförsvar tjänstgör inte majoriteten av soldaterna större delen av sin tid i en civil verksamhet.
En annan fördel med växlingen mellan civila och militära uppgifter är att vi får en ny folkförankring som ersätter den vi en gång hade då alla unga män i en årskull kallades in för värnpliktstjänstgöring. Men det är länge sedan vi hade en sådan förankring.

Jag hade personligen gärna sett att vi hade en allmän värnplikt, för både män och kvinnor. En värnplikt där alla kallades in för militär- och krishanteringsutbildning. Men jag får finna mig i att detta är en uppfattning jag är ganska ensam om. Jag accepterar detta. Då gäller det att göra det bästa av situationen och få ut så mycket som möjligt av den.

När socialdemokraterna säger att de vill behålla värnplikten och att en ska göra basen i et framtida svenska försvaret så är det en gigantisk bluff man försöker få stöd för.
I det socialdemokratiska systemet är det fortfarande ett fåtal som med lagens hjälp pliktas in för att få militär utbildning. Det handlar förvisso om värnpliktstjänstgöring – men den är långt ifrån allmän. I de siffror som man bollar med nu skulle det handla om att över 90 procent av årskullarna inte kallas till tjänstgöring. Då handlar det inte om allmän värnplikt.

I den socialdemokratiska försvarsmotionen vill man göra en bred nätmönstring, plikta in ett större antal för fysisk mönstring och sedan plocka ut ett antal tusen som ska genomgå en militär grundutbildning på tre månader för att därefter på frivillig väg genomgå ytterligare, som jag tolkar det, grundutbildning. Efter detta års utbildning ska den enskilde soldaten kunna välja om han eller hon vill gå vidare och skriva kontrakt. Det finns många luckor i detta förslag. Många frågetecken och en mycket stor osäkerhet.
I regeringens förslag så rekryteras det på frivillig väg män och kvinnor som är villiga att genomgå en tremånaders grundläggande utbildning. Efter dessa tre månader har såväl den frivillige som försvaret blivit bekanta med varandra och kan gemensamt besluta om vägarna ska skiljas åt eller om det blir aktuellt med kontaktskrivande. En annan möjlighet är för den enskilde att välja någon form av officersutbildning. En möjlighet som också kan komma in senare i utbildningen.
Den socialdemokratiska modellen med att skriva kontrakt efter fullgjord grundutbildning istället för efter tre månader är ekonomiskt och planeringsmässigt riskabelt. S-modellen innebär en mycket stor osäkerhet om hur många som fortsätter.

Den socialdemokratiska modellen med en bred nätmönstring och därefter att ett antal tas ut för personlig mönstring för eventuell militär utbildning inbjuder till fusk och mygel. Den som inte vill göra någon militär utbildning kan genom att fylla i nätfrågorna på lämpligt sätt själv klassa ut sig. Att då tala om allmän värnplikt är ren bluff.

Antingen har vi en allmän värnpliktsutbildning för alla eller så har vi det inte. Att som socialdemokraterna leka med ord och tro att det då blir något annat än vad det verkligen är förändrar ingenting.
Är det, vilket alla tycks vara rörande överens om, så att det bara är en mycket liten del av varje årskull som ska genomgå militär utbildning är det enda rimliga att denna utbildning är frivillig.

Det talas mycket om att folkförankringen försvinner när värnpliktsutbildningen inte längre ska genomföras. Det är en helt felaktig slutledning. Folkförankringen finns kvar, och jag vill hävda att den med det nya system som föreslås också kommer att stärkas. Men det är en ny folkförankring. Och den finns där med kontraktssoldaterna som har en fot i det militära och en betydligt större fot kvar i det civila. Vi har hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna som bygger på civil verksamhet och tjänstgöring nära hemorten.

Pliktutredningen fortsätter sitt arbete. Den 15 juni ska vi presentera vårt förslag. Det finns en del kvar att göra, men konturerna blir allt tydligare.

ROLF K NLSSON

tisdag, maj 05, 2009

Nytt inlägg på Tradition & Fason

Har ett nytt inlägg på den konservativa bloiggen www.traditionochfason.se "Konservativ antikapitalist för privat ägande". När jag i höstas skrev "Konservativ och antikapitlaist" så reagerade många. Och det var många märkliga reaktioner. Vissa områden är uppenbarligen tabu också i den borgerliga deabtten. Ämnen som inte "får" diskuteras för det rubbar cirklarna allt för mycket.
Min tolkning av kapitalismen är egentligen ganska enkel. Kapitalism är marknadsekonomi som har spårat ut. Jag är helt för marknadsekonomin som i sig kräver vissa förutsättningar för att den ska fungera. Men läs artiklarna på Tradition & Fason, där utvecklar jag tankarna - och retar säkert en hel del nyliberaler. Men detär ett bonus.