söndag, augusti 22, 2010

Schori – revolutionsromantiker och USA-hatare

Pierre Schori lever i det förflutna, på svenska socialistmyter från 1970-talet som han av övertygelse eller oförmåga inte kan kasta av sig. När jag läste Schoris hatfyllda vittnesmål på DN-debatt(den 21/8) så kom minnena tillbaka från politiken och hur den manifesterades under 1970- och 1980-talen. Pierre Schori, Olof Palme, kommunistdiktatursfjäsk, Castrofjäsk, USA-hat, västförakt – allt känns plötsligt så obehagligt nära.
Jag tycker inte om Pierre Schori. Jag tycker inte om hans åsikter och jag tycker inte om hur han marknadsför dem. Politiskt är Pierre Schori en obehaglig typ som beklagligt nog kan ha visst inflytande på den socialdemokratiska vänstern som får sin politiska motivering genom nostalgitripper av den typ Schori står till tjänst med.

De svenska trupperna gör en bra och nödvändig insats i Afghanistan. Vi ska vara stolta över de svenska män och kvinnor som frivilligt med risk för det egna livet gör en insats för att andra människor ska kunna leva drägliga liv.
Schori vill dra hem de svenska trupperna, han vill dra hem alla trupper från Afghanistan och lämna fältet fritt för talibanerna och en människosyn som inte ligger i närheten av vad som kan anses acceptabelt.
Motiveringen till att vi ska dra hem trupperna är inte att det är bättre i Afghanistan, att flickor kan gå i skola utan att riskera att bli levande innebrända av talibanförband. Nej, skälet är att den svenska insatsen hotar ”två fundament” i svensk säkerhetspolitik: den militära alliansfriheten och lojaliteten med FN, Trams! Socialistiskt trams!
Den militära alliansfriheten har överlevt sig själv. Om den någonsin har varit rätt. Jag ställer mig synnerligen tveksam till det. Och lojaliteten med FN, ja vad ska man säga om den? Lojal mot vad?

Om vi börjar med den militära alliansfriheten. Sverige valde efter andra världskriget att ställa sig neutralt mellan demokrati och diktatur. Sverige vägrade att gå in vare sig demokratins försvarsallians eller diktaturernas. Moraliskt inte speciellt heroiskt. Hade vi ställt oss neutrala mellan två demokratiska allianser eller mellan två diktaturer så hade såväl neutralitet och alliansfrihet kunnat försvaras. Men nu var det ju inte så. Den officiella svenska utrikes-, säkerhets- försvarspolitiken, som socialdemokraterna fått ta hand om under flest år, gjorde att vi jämställde diktaturer med demokratier. Egentligen totalt oförsvarligt. Var fanns solidariteten med andra demokratier? Var fanns solidariteten med diktaturens fångar? Det var en egoistisk, isolationistisk politik. Det är i denna anda som Pierre Schori fortfarande verkar. I ett tillstånd av USA-hat och revolutionsromantik.

Det är beklagligt att allt fler länder med militär trupp i Afghanistan börjar tala om ett slutdatum och dessutom sätter ut ett sådant. Detta spelar enbart talibanerna och deras anhängare i händerna.
Vi befinner oss med soldater i Afghanistan för att de har ett uppdrag. Och vi gör det på ett FN-mandat, där FN bett NATO leda operationerna. Motsatsförhållandet som Schori bygger upp mellan NATO och FN är således rent nonsens.
Visst hade det varit bra om vi hade kunnat ha en tidsaxel att följa och veta när och hur utländsk trupp inte längre är nödvändig att hålla kvar i Afghanistan. Men något sådant vet vi inte. Den militära truppen finns där för att säkra den civila utvecklingen. För att göra det möjligt för människor att leva människovärdiga liv. För att de mänskliga rättigheterna ska accepteras. För att kvinnor ska behandlas som människor, för att flickor ska få utbildning. Det är därför militären är där.
Det hade varit bra mycket bättre om de länder som nu gett ett datum för hemdragande av sina trupper satt ett förverkligandemål istället för ett fixerat hemresedatum. ”Vi åker hem när uppdraget är slutfört”. Det kan ta ett år, det kan ta två och även längre. Men syftet med närvaron måste stå klar och beskedet måste vara att: ”Vi åker inte hem förrän det är fullföljt”.

Människor som Pierre Schori och som andra socialdemokratiska veteraner med minnen från 1970- och 1980-talens glada Kubabesök och ensidiga stöd åt kommunistiska enpartistater sviker människorna i Afghanistan och överlämnar dem med berått mod till regimer där människoliv och människovärde står mycket lågt i kurs.
När Pierre Schori jonglerar med siffror och jämför vilka civila insatser som kunde gjorts för de pengar den svenska militära insatsen kostar är det desinformation han håller på med. Utan en militär närvaro skulle ingen av de civila insatser han föreslår kunna förverkligas. Den internationella militära närvaron är nödvändig för att kunna bygga upp ett civilt samhälle med respekt för människorna. Men detta bekymrar inte Pierre Schori. Vad som bekymrar honom är svenskt samarbete med NATO och att FN inte har den direkta ledningen över de militära insatserna i Afghanistan. NATO är idag västvärldens militära försvarsorganisation. FN är en tandlös förening med medlemskap öppet för alla. Här umgås demokratier och diktaturer på lika villkor och fattar gemensamma beslut. Militärdiktaturer och polisstater sätts att kontrollera hur de mänskliga rättigheterna efterlevs. Länder som Iran och Venezuela har lika mycket att säga till om som Holland och Nya Zeeland. Är diktaturerna fler till antal är det de som sätter agendan. Jag tycker inte lojaliteten med FN är något att vifta med.

Hos Pierre Schori är det USA-hatet och revolutionsromantiken som får styra de politiska ställningstagandena. Men vad är att vänta av en man som dyrkar Fidel Castro och beskriver honom som en renässansfurste för stor för sin ö?

Rolf K Nilsson

måndag, augusti 09, 2010

Försvarsberedningen än en gång

Att både Annika Nordgren Christensen och Staffan Danielsson med erfarenhet som ledamöter i försvarsberedningen försvarar densamma är väl knappast att förvåna eller säga något om.
Mycket av det som Annika Nordgren Christensen skriver är klokt och jag håller med. Men det är helt uppenbart att vi har olika bilder av försvarsberedningen – en innanförbild och en utanförbild.
Men med de uppfattningar om förträffligheten i hur försvarsberedningen arbetar som såväl Nordgren Christensen och Danielsson för fram så accepterar man den rådande situationen och det ganska entusiastiskt. Och för Danielsson verkar dessutom försvarsberedningen vara den enda möjliga vägen.

Givetvis har försvarsberedningens rapporter diskuterats när de kommit. Men det har varit spontana diskussioner inte organiserade och inte i de formella instanserna. Har man ett partimedlemskap med sig i bagaget och uttrycker en annan uppfattning än vad de sju i beredningen kommit fram till så är motargumentet ”men din representant i beredningen tycker ju…” Med en annan uppfattning än den som ”din” representant i beredningen haft uppfattas man som avvikare, bråkig och allmänt besvärlig. Det underliggande budskapet finns där tydligt: ”kritisera inte försvarsberedningen!”

Om vi ser till vad försvarsberedningens rapporter verkligen är - och sedan hur de blir betraktade av politiker, media och militär är det två vitt skilda saker.
Som jag ser det är försvarsberedningens rapporter väl dokumenterade åsikter från en kompetent grupp människor och vad de kommit fram till med experthjälp. Men det är inte en förankrad uppfattning i riksdagen, i försvarsutskottet eller i riksdagsgrupperna. Försvarsberedningens uppfattning är försvarsberedningens.
Jag är helt övertygad om att ledamöterna haft med sig sina ideologier i arbetet. Det är inget man kan lämna ifrån sig. Jag tror inte heller partierna skulle acceptera något annat.

Regeringen lägger oerhört stor vikt till vad försvarsberedningen kommit fram. Därför har försvarsberedningens rapporter en oerhörd tyngd. Enligt min uppfattning en alltför stor tyngd med tanke på vilket avtryck beredningens uppfattningar, i stort sett utandiskussion, sätter på svensk försvarspolitik.

Staffan Danielsson frågar vad jag vill ha istället för en försvarsberedning. Jag vet inte. Det finns många varianter som skulle öppna för debatt, diskussion och förankring.
Vi kanske skulle ha ytterligare en beredning som bestod enbart av yrkesfolk. Av militärer och statsvetare som gör en yrkesmässig bedömning om hur världsläget ser ut och vad som krävs för att vi som nation ska kunna hävda våra egna intressen och samtidigt kunna bistå världssamfundet med militära resurser.
Varför skulle inte försvarsutskottet kunna utgöra en remissinstans till den politiska beredningens rapporter? Då har regeringen att ta ställning till en bearbetad och kompromissad rapport från den politiska beredningen, en ”yrkesrapport” från militärer och statsvetare - som utan politiska ögon och politiska begränsningar ser vad som är och vad som behövs - och ett gediget remissyttrande med troliga reservationer och särskilda yttranden från försvarsutskottet. Då får regeringen, försvarsdepartementet, något att ta ställning till, något att jämföra, något att bedöma.

Oavsett hur seriösa, hur kunniga och hur välmenande ledamöterna i den nuvarande ordningens försvarsberedning än är så är det som de kommit fram till en politiskt korrekt ståndpunkt. Och allt för väl vet vi att vad som är politiskt korrekt inte alltid är vad som är rätt eller bäst.

Vi har en med landet, demokratin och den politiska ordningen mycket lojal försvarsmakt i Sverige. Något som vi ska vara mycket tacksam för. Men ibland kan denna lojalitet slå fel. Jag har under fyra år i försvarsutskottet vid ett flertal tillfällen försökt få militären att svara på frågan vad som behövs materiellt och i fråga om antalet soldater för att försvara Sverige. Helt enkelt ett svar som bygger på vad de som yrkesmänniskor tycker är rimligt. Ett komplett sådant svar är omöjligt att få. Svaren snurrar och cirkulerar och landar i något som blir ungefär: ”fatta ni besluten så verkställer vi dem!” Lojalt, bra, betryggande. Men vad säger yrkeskompetensen? Är det rätt? Är det fel? Eller är det bara politiskt korrekt?

ROLF K NILSSON
Ledamot av försvarsutskottet 2006-2010
Medlem i försvars- och säkerhetspolitiska Tankesmedjan Argos

fredag, augusti 06, 2010

”Lägg ned regeringens försvarsberedning”

Publicerat 2010-08-05 23:58 DN.nätdebatt

Försvarsberedningens ledamöter utgör en försvars- och utrikespolitisk elit som aldrig eller sällan ställs inför en verklig granskning. Beredningen jobbar utom parlamentarisk insyn och lägger ett lock på den svenska försvarsdebatten, skriver ledamoten av försvarsutskottet Rolf K Nilsson (M).

Det var med stort intresse jag närmade mig rapporten från ”Alliansarbetsgruppen för utrikes- och försvarspolitik”, som presenterades på DN Debatt i måndags [1].

Att jag skulle tycka bra mycket bättre om vad Alliansen föreslår på detta område än vad de rödgröna erbjuder var knappast överraskande.

Mycket är bra i Alliansrapporten och man är inne på rätt väg. Men det är framför allt ett besked - som säkerligen backas upp också av den rödgröna oppositionen - som jag reagerar på. Och det att vi inför kommande försvarsbeslut 2014 åter ska få se försvarsberedningen i arbete.

Det heter i rapporten: ”Det är nödvändigt att dess (försvarsberedningens) ledamöter är väl förankrade i respektive parti för att en bred överenskommelse ska åstadkommas och levereras.” Men vad betyder det i praktiken? Försvarsberedningens arbete och dess resultat under den gångna mandatperioden lämnar mycket övrigt att önska. Här utser partierna var sin representant som i stort har ett övergripande mål – att komma överens. Kan vi komma överens och nå eniga försvarsbeslut är det säkert bra. Men hur väl förankrade är dessa beslut i Riksdagen? Hos den breda allmänheten? Under den gångna mandatperioden har jag suttit som ordinarie ledamot av försvarsutskottet. Vissa av kollegorna i utskottet har dubblerat med en plats också i försvarsberedningen.

De sju i försvarsberedningen har för sitt arbete ett eget kansli till sitt förfogande och en väl tilltagen resebudget. Under intensiva perioder reser man tillsammans, umgås tätt och får politisk information som vare sig ledamöterna i utrikes- eller försvarsutskotten får ta del av inför sina beslut. Ledamöterna i försvarsberedningen utgör en försvars- och utrikespolitisk elit vars arbete sällan eller aldrig ställs inför en verklig granskning. Definitivt inte en parlamentarisk sådan.

Under den gångna mandatperioden har vi fått två rapporter från försvarsberedningen. Två rapporter i samförstånd mellan sju personer med helt skiftande förankring uppåt och nedåt i det egna partiet.

Försvarsberedningens rapporter har inte granskats i riksdagsgrupperna, inte i riksdagen och inte i försvarsutskottet. Det är regeringen som utser beredningen och den har därför inte riksdagen, de folkvalda, att svara inför.

Regeringen har givetvis sin fulla rätta att göra så här. Men att arbeta på detta sätt inför ett försvarsbeslut innebär att man sätter ett lock på försvarsdebatten. Dokumentet blir i sin enstämmighet näst intill heligt och får inte kritiseras eller ifrågasättas.

Tyvärr säger erfarenheten att försvarsberedningars tankar passerat bäst-före-datum när riksdagen ska fatta beslut och när verkställigheten sker så blir den en reaktion på förhållanden som inte längre gäller.

Lägg ner försvarsberedningen. Öppna för en vettig försvars- och säkerhetspolitisk debatt där det finns en verklig möjlighet att påverka. En säkerhets- och försvarspolitisk omvärldsanalys måste ske kontinuerligt.

Händelser och politiska beslut i vår omvärld gör att vi måste vara mer flexibla än vad som är fallet i dag. En flerårig försvarspolitisk plan som riksdagen tar är nödvändig, men det är lika nödvändigt att denna plan uppdateras varje år så att vi ligger i fas med vår omvärld.

Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot och ledamot av försvarsutskottet 2006–2010
Ledamot i den nybildade säkerhets- och försvarspolitiska tankesmedjan Argos

torsdag, augusti 05, 2010

- Ett utspel för revisorer och bokhållare, för tabelltuggare och decimalflyttare

Försvarsminister Sten Tolgfors har tillsammans med moderaternas partisekreterare Per Schlingmann presenterat en rapport med namnet ”Rädda Sveriges försvar”.
I vanlig plikttrogen entusiasm och väl påläst kunde försvarsministern förklara vilka konsekvenserna skulle bli för det svenska försvaret om olyckan är framme och de rödgröna skulle vinna valet i september. Det vill säga hur den röd-gröna ekonomin skulle slå mot försvaret med ytterligare skatter och avgifter till staten. Detta kombinerat med de miljardnedskärningar man redan aviserat på försvarsområdet skulle då resultera i ännu mindre pengar till försvaret än de utlovade neddragningarna.

Uppgifterna är säkert helt korrekta och det blir mycket sämre för försvaret om de röd-gröns skulle ta över. Men det är ju inte bara för försvaret det blir sämre – allt blir sämre med nya skatter, nya pålagor och nya avgifter. Alla verksamheter med arbetsgivaransvar drabbas.

Mina partifränder får ursäkta – men det här var ett osedvanligt dåligt utspel om tanken är att det ska locka väljare. När partisekreteraren och försvarsministern för en gångs skull går ut gemensamt och det med rubriken ”Rädda Sveriges försvar” då hade jag hoppats på något mer. Det här var ett utspel för revisorer och bokhållare, för tabelltuggare och decimalflyttare.

När Ryssland i dagarna har kommit med beskedet att man ska höja försvarsanslagen med 60 procent de närmaste åren, när den estniska regeringen för någon vecka sedan uttalade oro för de nyligen utplacerade ryska Iskanderrobotarna vid den estniska gränsen, ja då trixar och fixar moderaterna med rödgröna skatte- och pålagskonsekvenser för det svenska försvaret.

Uppgifterna och konsekvenserna är riktiga. Men det blir fel fokus på försvaret och vad som verkligen är det svenska försvarets uppgifter. Det handlar inte om koldioxidskatter eller ungdomsskatter som slår mot arbetsgivaren. Det handlar om soldater, om flygplan, om stridsvagnar, om fartyg och om tillräckliga satsningar för ett försvar som kan försvara Sverige och göra internationella insatser.

Innan det blev klart med alliansregeringen 2006 tvingades moderaterna för att nå enighet med övriga allianspartier sänka sina krav på hur mycket som skulle satsas på försvaret. Jag tycker det var en beklaglig kompromiss. Dessa miljarder hade behövts.

Om de röd-gröna kommer till makten med de försvarsintentioner de för med sig är det en tillräcklig katastrof för att ytterligare skatter och pålagor skulle betyda speciellt mycket. Inte ens utan de röd-gröna extrakostnaderna får vi ett tillfredställande försvar.

Skillnaden mellan alliansregeringens försvarspolitik och de röd-grönas är stor. Men problemet som jag ser det är att inte ens alliansens satsningar ät tillräckliga. Under denna mandatperiod har det byggts en grund och förutsättningarna är lagda för att det ska kunna bli något riktigt bra. Men låt oss inte lura oss själva med att tro att vi är i mål.

Jag har med en dåres envishet tjatat om att försvarsberedningen bör läggas ner och att det borde ske en kontinuerlig omvärldsanalys som ska leda till uppdateringar av svensk försvarspolitik varje år. De beslut som har tagit i den svenska riksdagen för den kommande mandatperioden var rätta då. Men sedan dess har uppgifterna om en rysk ökning med 60 procent på försvarsanslagen kommit. Vi kan inte vänta till 2014 för att reagera på detta.

ROLF K NILSSON

onsdag, augusti 04, 2010

Vi kan inte tiga ihjäl Rysslands upprustning!

Pressmeddelande skickat den 3 aug.2010

ROLF K NILSSON (M):
- Vi kan inte tiga ihjäl Rysslands upprustning!

- Jag kan väl inte neka till att jag känner en viss besvikelse när jag läser alliansens förslag om den framtida försvars- och utrikespolitiken! Det säger Rolf K Nilsson, moderat ledamot av riksdagens försvarsutskott. Förvisso är allianstankarna jämfört med vad de röd-gröna har att komma med riktigt angenäma – men allting är ju relativt.
- Jag tror att det på sikt är nödvändigt att vi höjer försvarsanslagen och jag tror att vi måste se på såväl en större numerär när det gäller soldater som förstärkningar på materielsidan.

- Alliansrapporten undviker i det närmaste att ta upp Ryssland och vad som sker där, vilket med tanke på de uppgifter som kommit de senaste dagarna från Moskva är i högsta grad otillfredsställande, säger Rolf K Nilsson.
- Ryssland ska de närmaste tre åren öka sin försvarsbudget med 60 procent. Förstärkningar på materielsidan, bättre utrustning för soldaterna och bättre träning är vad pengarna ska gå till. En stor del av pengarna går till att förstärka den ryska flottan och då bland annat med de franska landstigningsfartygen av typen Mistral. Man ska också utveckla nya ubåtar.
- Ryssland återupptar nu produktionen av sovjettidens ”ekranoplan” populärt kallade ”kaspiska sjömonster”, en korsning mellan flygplan och båt som ska testas om två år.

- Går vi bara några veckor tillbaka i tiden så kunde vi läsa om hur Ryssland har placerat ut nya robotar i direkt närhet av den estniska gränsen, fortsätter Rolf K Nilsson. Utplaceringar som man från den estniska regeringen betecknar som oroväckande och alarmerande.
- Robotsystemet Iskander som det rör sig om kan användas i många olika syften, bland annat för bekämpning av luftvärnssystem. Robotarna har en kapacitet att nå också finskt territorium.

- Vi kan inte blunda för det som händer i Ryssland, för det som händer i vår direkta närhet, säger Rolf K Nilsson. Önsketänkande eller förnekande gör inte vårt försvar starkare.