tisdag, september 28, 2010

Rolk K Nilsson: Var beredd, öva och ha reserver

(Debattinlägg på Svenska Dagbladets ledarblogg)

Det finns mycket jag håller med om i såväl Johan Kihls och medskribenters inlägg om det svenska försvaret som i Isabella Jernbecks, skriver Rolf K Nilsson, modrat ledamot av försvarsutskottet 2006-2010.

Vi måste ha en försvarsplanering och en såväl personell som materiell beredskap som kan backa upp den. Stamanställda, kontraktsanställda och reserver måste få tillräckliga resurser för att tränas och övas i den omfattning som gör dem insatsberedda. Det är av absolut största vikt att vi vet hur vi ska agera för att, om det blir nödvändigt, kunna trappa upp det svenska försvaret när det gäller antal soldater, utbildning, personlig utrustning, övrig materiel och förmåga.

Under ett antal år har vi kunnat se hur Ryssland målinriktat bygger upp sina militära styrkor. Någon hemlighet av att målet är att nå samma position i världspolitiken som Sovjetunionen en gång hade gör man inte.
För inte så länge sedan meddelade Kreml att Ryssland ska öka sin militärbudget med 60 procent de kommande tre åren. Samtidigt lät rysk militär offentliggöra att ryska missiler med en räckvidd som gör att de täcker Estland, Lettland, Litauen och Finland nu placerats ut längs den estniska gränsen.
Den estniske försvarsministern Urmas Paet betecknar utplaceringen som alarmerande.Våra grannländer som har Ryssland inom sitt närområde har reagerat på det enda rimliga sättet, genom att förstärka sina militära resurser.
I Sverige har det inte kommit någon reaktion, vare sig från regeringen eller försvarsmakten. Än mindre från den politiska oppositionen. Att fullfölja lagda försvarsplaner tycks vara den regel som går för alla andra. Detta inger oro.

Ungefär samtidigt som den ryska upprustningen blir allt tydligare i vår direkta närhet får Sydsveriges enda kvarvarande pansarregemente P7 på Revingehed underhandsbesked från Högkvarteret att förbereda sig på att lämna ifrån sig sina stridsvagnar för att ersätta dess med lätta pansarfordon av typen Patria.
Att förbereda en nedmontering av södra Sveriges enda kvarvarande stridsvagnsenhet är säkerhetspolitiskt osunt. Med den utveckling vi har i vårt närområde borde vi av säkerhetspolitiska skäl markera genom en förstärkning av P7 – inte gå den motsatta vägen.

Kvalité är ett honnörsord och präglar till mycket stor del det svenska försvaret av idag när det gäller utrustning och materiel. Tyvärr innebär det dryga kostnader. Kostnaderna skjuter iväg så mycket att vi tvingas spara på antalet när det i princip gäller allting; fordon, flygplan, båtar, kanoner, robotar… och även på övningar.
Att vi ska ha bra utrustning är självklart. Men det finns områden där precis samma effekt och säkerhet kan uppnås med billigare och enklare konstruktioner än de vi idag väljer. Kvalité slår inte alltid kvantitet.

Sverige behöver ett väl fungerande och för ändamålet dimensionerat territoriellt försvar. Samarbete och försvarsavtal med andra länder är bra. Och ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta är ett mål värt att sträva efter. Men vi får inte vara så naiva att vi tror att andra länder utan reservation släpper vad de har för handen för att bistå Sverige vid en kris eller en konflikt. Varje land är sig själv närmast. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Och det är efter detta som vi måste bygga vårt försvar.
Till sist är det bara oss själva vi har att lita till. Och då gäller det att ha en inhemsk beredskap längs hela linjen. Från tillräckligt antal med utbildade, tillräckligt med utrustning och en säker försörjning av ersättningspersonal och materiel om detta skulle behövas.
Jag ser gärna Gotland som centrum för ett svensk-baltiskt försvarssamarbete inom en rad områden. Gotlands avmilitarisering var ett stort misstag, som snarast bör rättas till.

Rolf K Nilsson
Ledamot i Försvarsutskottet 2006-2010
Försvars- och säkerhetspolitiska Tankesmedjan Argos

Läs tidigare inlägg: Kihl m fl, Björeman, Jernbeck.

onsdag, september 22, 2010

Jag håller med Per Westerberg!

Sverigedemokraternas framgång i riksdagsvalet vållar våra politiker ingen ro. SD:s inflytande i Riksdagen ska minimeras, ja, helt omintetgöras. Från moderat håll har förslaget tydligen kommit att man ska skära ner antalet plaster i Riksdagens utskott från 17 till 15 för att på detta vis med matematikens hjälp stänga ute Sverigedemokraterna. Det är ett dåligt förslag som på kort sikt kan verka lockande, men det riskerar istället få motsatt verkan. Det inbjuder till mindre demokrati. Riksdagens talman Per Westerberg motstätter sig förslaget, vilket tacksamt noteras.
Redan idag har Riksdagen en allt för undanskymd plats om man ser till vad som står i grundlagen. Med en neddragning av antalet ledamöter i utskotten skulle färre riksdagsledamöter få utrymme att arbeta i utskotten – om man nu inte samtidigt skulle öka antalet ersättarplatser.

Förslaget med att dra ner antalet utskottsplatser blir något av att kasta ut barnet med badvattnet. I det här fallet är det demokratin och inflytandet, den demokratiska processen som drabbas i försöken att hålla ovälkomna politiska krafter borta från inflytande. Blir det här en vedertagen metod så kan man ju ställa frågan vilket parti som nästa gång med hjälp av ändrade regler ska hindras från inflytande?

Det vore sorgligt om Riksdagen skulle behöva besluta om mindre demokrati för att ”rädda” demokratin. Använd i stället demokratin som ett redskap mot Sverigedemokraterna och andra krafter med grumliga demokratiuppfattningar. Låt inte Sverigedemokraterna bli ett alibi för ökad toppstyrning i demokratins namn.

tisdag, september 21, 2010

Behåll ministrarna

Borde kanske inte kommentera eller spekulera i obekräftade nyheter men nog blir jag både besviken och förvånad när Expressen nu på tisdagsmorgonen kan "avslöja" Reinfeldts hemliga regeringsplaner. Planen att dra ner centerns och kristdemokraternas ministerantal i regeringen. En plan som för min del verkar vara mycket dålig politik, inte minst med tanke på allianssamverkan i framtiden.
Det rullar en reklamfilm på TV med två hundar; en stor oh en liten med budskapet att ”är man stor ska man vara snäll”. Och det är en inställning moderaterna måste ha i allianssamarbetet. Låt centern och kd få behålla sitt antal ministrar.

Att det kan vara läge att byta ut ett antal ministrar är sin sak. Men här måste jag kraftfullt protestera mot ett av Expressens argument varför Mats Odell skulle bytas ut – och det är att han är 63 år gammal! 63 år! Huh – klarar han sig utan personlig assisten?
Det skulle kanske i dessa upprördhetens tid över SD:s inträde i Riksdagen ta en funderare över den accepterade diskrimineringen som pågår i media och i allt för många politiska resonemang. Och då tänker jag på den åldersfascism som är förhärskande. Att föra fram att 63 år är för gammalt för att sitta i en regering är både skrämmande och okunnigt. Problemet med vår nu sittand regering är nog inte att där finns för många eller för gamla medlemmar – snarare tvärtom.

måndag, september 20, 2010

Sluta agera rädda gråterskor

Valet 2010 är över. Och nu är det hög tid för såväl politiker som media att sluta att agera rädda gråterskor över att Sverigedemokraterna tog sig in riksdagen. Demoniseringen av Sverigedemokraterna håller på att förlora all sans och reson. Det är illa, mycket illa att detta parti nu har tagit steget in i Riksdagen, men det ska inte få paralysera vår svenska demokrati.

Har Riksdagen och våra demokratiska partier kunnat hantera kommunister i vårt parlament i 90 år ska det väl gå att hantera ett parti som Sverigedemokraterna. Genom såväl medias som politikens fixering vid SD gör vi demokratin en björntjänst. SD ägnas ett allt för stort intresse och tillerkänns betydligt större inflytande än vad detta parti får med sina 5,7 procent.

Om man bara tar till sig de uttalanden som gjorts under valrörelsen i debatten och i media om Sverigedemokraterna får man lätt intrycket att detta är essensen av all ondska i Sverige som nu tagit säte i Sveriges riksdag. Men så är det ju inte. Det finns partier som är värre; Nationaldemokraterna och icke att glömma bort Svenskarnas Parti f.d. Nationalsocialistisk Front som nu har kommit in i minst en kommun i landet. Vi har också de rena kommunistpartierna (Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti) som det tack och lov inte gick speciellt bra för. Men de finns där och avvaktar.

Det är dags att minimalisera SD och då gäller det för såväl alliansen som för socialdemokraterna och miljöpartiet att ta sitt ansvar. Alliansen har gjort det genom statsministerns utsträckta hand till miljöpartiet. Miljöpartiets avvisande attityd på valnatten kan förklaras med deras besvikelse och ett allmänt dåligt humör. För sämre och surare förlorare än de röd-grönas representanter på valnatten får man leta långt efter. Olof Palmes utfall mot de borgerliga när han lovade göra livet till ett helvete för den kommande regeringen efter valet 1976 dyker upp i minnet. Men riktigt så långt gick man nu inte på söndagskvällen.

Miljöpartiet hävdade ikapp med socialdemokraterna att alliansen nu skulle styra tillsammans med SD. Samtidigt verkade man inte ha något bekymmer med att till sitt rödgröna block räkna med de 20 sverigedemokraterna i Riksdagen för att kunna fälla regeringens förslag. Tala om dubbelmoral.
Det vore nog inte helt fel för miljöpartiets språkrör att rådfråga sina partikamrater ute i landet som till stor del har en helt annan uppfattning om Alliansen och dess politik.
Vi får inte heller glömma att de båda mp-språkrören inte har så lång tid kvar på sina platser. Nya språkrör ska tillträda – kanske mer villiga till kompromisser.

Vi riskerar stå för en turbulent tid när det gäller svensk rikspolitik. Det hände något historiskt i och med valresultatet 2010. Socialdemokraterna kan inte längre sätta likhetstecken mellan sig själv och staten. Socialdemokraterna är ett parti bland andra. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på hundra år – moderaterna har aldrig gjort ett bättre val. Mona Sahlin sitter mycket osäkert på posten som partiledare för socialdemokraterna, men frågan är om inte det blir partisekreteraren Baylan som blir det första offret för det socialdemokratiska misslyckandet.

De kommande veckorna blir bland de mest intressanta i svensk politik.

söndag, september 19, 2010

Bra läsning i Dagens DN-Kultur

Har precis läst den sex sidor långa mailväxlingen mellan Göran Greider och Lars Gustafsson som DN publicerar idag. Uppfriskande, intelligent, lite överraskande men otroligt stimulerande. Sådant här skulle jag vilja se mer av i våra hårt rationaliserade dagstidningar.
Greiders politiska åsikter har jag inte mycket gemensamt med. och mellan varven kan hans idoldyrkan av Olof Palme bli påfrestande. Men som publicist så tycker jag han är mycket intressant och så inte minst som ordhantverkare. Vi hade en gång Göran Greider som gäst hos högerpressens förening och när vi kom in att diskutera hantverket att skriva blev det riktigt spännande. Det var en diskussion som skulle ha kunnat hålla på bra mycket längre.
Lars Gustafsson är en intellektuell gigant. Mer liberal än konservativ men det finns något i hans patos, i hans inställning till samhället som jag både gillar och delar.
Greider vill få bort Reinfeldt som statsminister och ger hela sitt stöd åt de rödgröna – vad annat att vänta. Lars Gustafsson har inte mycket till övers för detta och ställer upp bakom borgerligheten.

Det finns två stora skillnader mellan Greider och Gustafsson. Greider har en förmåga att glida undan och trots att han nog gärna sig som en rebell inom den samlade vänstern så är han extremt lojal med socialismens gärningar genom tiderna. Det är inte många fel eller misstag som han vill kännas vid. Där är Lars Gustafsson en frisk vind. Utan att tveka ställer han sig avvisande och synnerligen kritisk till kapitalismens alla excesser. Det finns en ärlighet hos Lars Gustafsson som jag saknar hos allt för många politiker. Något jag uppskattar minst lika mycket är han, milt uttryckt, kritiska inställning till kommunismen och kommunismens brott mot mänskligheten.
Med tanke på den överkänslighet som råder inom vissa vänsterkretsar när man påpekar det kommunistiska arvet hos vänsterpartiet känns det skönt att ha Lars Gustafsson på samma sida i kampen.

Vänsterpartiet har inte gjort upp med sitt förflutna. Man kan onekligen ställa sig frågan varför? För att man tycker man redan gjort det? Eller kanske troligare – därför att man inte vill göra det.


För den som inte läst mailväxlingen rekommenderar jag den, tyvärr finns den i skrivande stund inte på nätet. Så – köp eller låna DN från valdagen.

lördag, september 18, 2010

Jag har fått ett hatmail

Har fått mitt första hatmail som riksdagsledamot. Kom den 17 september på kvällen. Kom dessutom från en bekant som jag aldrig diskuterat politik med och som jag betraktade åtminstone som vänligt sinnad mot min person, med reservation för att vi kanske inte delade politisk uppfattning.

Jag fick i alla fall veta att jag är okunnig, idiotisk, barnslig och äcklig, bland annat. Riktigt vad som föranledde detta påhopp vet jag inte. Men jag kopplar det till en lätt animerad diskussion på facebook där jag likställde kommunism med nazism. Jag tycker inte om att man fördömer
Sverigedemokraterna och samtidigt jollrar med kommunisterna i vänsterpartiet. För mig är kommunism och nazism samma andas barn. Hitler och Stalin lika illa. Jag tar avstånd från Sverigedemokraterna och jag tar avstånd från vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen mycket provocerande för vissa element att ha denna uppfattning.

Ett inlägg i FB-diskussionen som reagerade på att jag kopplade ihop nazism och kommunism som samma onda företeelse tyckte att man kunde inte jämföra ”utrotande av judar” med ”utrotandet av överklassen”. Varför denna iver att utrota?

Som exempel på kommunismen brott tog jag upp massvältningarna i Ukraina, Gulag, Berlinmuren, förföljelse av olika religiösa trosinriktningar mm. För detta är jag okunnig, idiotisk, barnslig och äcklig. OK, om det är definitionen för att stå för dessa åsikter då är jag väl det. Och extremt stolt över att vara det.

tisdag, september 14, 2010

Tack och adjö från Bänk 35

Under mandatperioden har jag haft en återkommande kolumn i Gotlands Allehanda - Från Bänk 35. Detta är sista bänkrapporten i GA från mig som moderat riksdagsledamot. Publicerad i GA den 14 september 2010.

När det är dags att skriva dess sista funderingar med avsändare från Bänk nummer 35 i Sveriges Riksdag blir det lite sentimentalt och med inslag av partiell saknad.
Fyra år går fort. Fyra år i Riksdagen innebär många möten, många nya erfarenheter, många nya bekantskaper. Och det är framför allt människorna som jag kommer att sakna.
Nu hade jag turen att känna en hel del i den moderata gruppen och bland tjänstemännen när jag kom in som nyvald 2006. Och det var bra, för annars hade den första tiden kunnat bli mycket isolerad. Men med tiden bygger man upp sina nätverk. Det är viktigt, i det närmaste nödvändigt, att ha människor att kunna vända sig till när det gäller förtroendeuppdraget. Men också rent socialt - människor man umgås med över en lunch, en fika, en middag och som man tar kontakt med för att få råd på det mer personliga planet. Givetvis går dessa båda nätverk på sina håll in och överlappar varandra. Men det blir ändå inom verksamheten två olika grupper.

Det har både sina för- och nackdelar att komma utifrån, att behöva bo i Stockholm under veckorna för att kunna fullfölja sitt uppdrag. Och det är de kontakter man får med ledamöter från andra delar av landet och kanske då av en mer social och privat karaktär som underlättar uppdraget. Detta är något som stockholmarna missar eftersom deras rutiner inte alls förändras på samma sätt. Och därmed blir det också så att stockholmsledamöterna umgås mest med andra stockholmarna och de som kommer utanför Stockholm mest med de andra som kommer utanför Stockholm.

En myt som direkt kan spräckas är att politiker inte gör någonting. En myt påhejad av populister, missnöjespolitiker och människor som är dåligt insatta i hur det verkligen förhåller sig. Kontorstider existerar inte. Sena kvällar, tidiga morgnar, helger - då lyser kontorslamporna. Det skrivs, läses, pratas i telefon och planeras under dygnets alla timmar. Det är nästan med våld vissa ledamöter får tvingas från sina rum för att pausa och ta en kopp kaffe. Och detta är ett beteendemönster som går igen hos samtliga partier.

En sak som måste stå helt klar när det gäller de folkvalda från våra demokratiska partier: Jag kan lova att ingen sitter i Riksdagen för att göra det sämre för människorna i Sverige. Men vi har olika uppfattningar i hur vi ska göra det bättre och vad som är bättre. Och det är just därför vi har olika partier.

Det sägs att var man än befinner sig i en maktstruktur tycker man att besluten fattas ännu högre upp i kedjan. Som riksdagsledamot är du med i processen, men som enskild ledamot har du ytterst lite att säga till om. Att försöka vinna segrar genom soloräder är dömt att misslyckas.

En sak som förvånat mig mycket under dessa gångna fyra år är hur lite av det arbete som görs i Riksdagen som kommer ut till allmän kännedom. Tyvärr är medias intresse för Riksdagen ytterst begränsat. Ett stort antal tidningsredaktioner finns i Riksdagen. Specialreportrar finns på plats i men har ändå inte förstått det politiska spelet i "maktens" korridorer. Med lite större intresse och några få intervjuer till skulle tidningarna kunnat rapportera bra mycket mer intressant från Riksdagen än vad som är fallet idag. Om det är bristande kunskap, bristande ambition eller bristande arbetsledningar som journalisterna, vilka bevakar Riksdagen, tampas med är för mig en gåta. Men med ganska enkla medel skulle det kunna bli bra mycket bättre.

Politiken? Ja, det finns mycket att säga om den. Det kanske låter pompöst och övermaga - men jag är stolt över att ha få varit med dessa fyra år och beslutat om politiken som ska göra Sverige bättre. Förvisso finns det beslut som jag är mer glad över att ha röstat igenom än andra. Och även beslut som jag inte velat rösta igenom. Men politik och demokrati är också kompromissande för att vi ska kunna gå vidare. Och ibland får vissa saker ge vika för att något viktigare ska kunna genomföras.

En sak står helt klar för mig efter fyra års heltidstjänstgöring i Riksdagen. Riksdagen måste reformeras - för demokratins skull. Riksdagen får inte bli en enbart symbolisk instans där besluten klubbas, de måste också formas, granskas och justeras där. Regeringsformens ord måste få ett aktivare liv:
"All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna."

ROLF K NILSSON
Moderat riksdagsledamot för Gotland 2006-2010

fredag, september 03, 2010

När Ryssland rustar - nedrustar vi

(Något kortad version publicerad i Norrköpings Tidningar den 3 september, 2010)

När grannen i öster rustar upp signalerar Högkvarteret om stridsvagnarna på P7 i Sydsverige ska ersättas av patrullfordon. Det är ett riktigt dåligt beslut!

Ett försvarsbeslut är funktionellt så länge det ligger i fas med vad som sker i omvärlden. Allt för vanligt är att beslut om svenska försvarsåtgärder följer en isolerad agenda. Lagt beslut tycks ligga vad som än händer. Ett förhållningssätt som snarast måste brytas.

Under ett antal år har vi kunnat se hur Ryssland målinriktat bygger upp sina militära styrkor. Någon hemlighet av att målet är att nå samma position i världspolitiken som Sovjetunionen gör man inte.
För några veckor sedan meddelade Kreml att Ryssland ska öka sin militärbudget med 60 procent de kommande tre åren. Samtidigt lät rysk militär offentliggöra att ryska missiler med en räckvidd som gör att de täcker Estland, Lettland, Litauen och Finland nu placeras ut längs den estniska gränsen. Den estniske försvarsministern Urmas Paet betecknar utplaceringen som alarmerande.
Extra oroande är att NATO-landet Frankrike bidrar till den ryska militära förstärkningen genom försäljningen av fartyg av typen Mistral. Egna nationella försvarsindustriintressen har företräde.

Våra grannländer som har Ryssland inom sitt närområde har reagerat på det enda rimliga sättet, genom att förstärka sina militära resurser. I Sverige har det inte kommit någon reaktion, vare sig från regeringen eller försvarsmakten. Att fullfölja lagda försvarsplaner tycks vara den regel som går för alla andra. Detta inger oro.

Ungefär samtidigt som den ryska upprustningen blir allt tydligare i vår direkta närhet får Sydsveriges enda kvarvarande pansarregemente P7 på Revingehed besked från Högkvarteret att förbereda sig på att lämna ifrån sig sina stridsvagnar för att ersätta dess med lätta pansarfordon av typen Patria.
Regeringen har tydligt förklarat att det inte skulle ske några förändringar i grundorganisationen under denna mandatperiod. Men detta tycks Högkvarteret tolka på sitt eget sätt. Att förbereda en nedmontering av södra Sveriges enda kvarvarande stridsvagnsenhet är att gå en helt annan väg. Och att göra detta just nu när vi av säkerhetspolitiska skäl borde markerat genom en förstärkning av P7 är att skicka helt fel signaler till omvärlden.

Sverige behöver ett väl fungerande och för ändamålet dimensionerat territoriellt försvar. Samarbete och försvarsavtal med andra länder är bra. Och ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta är ett mål värt att sträva efter. Men vi får inte vara så naiva att vi tror att andra länder utan reservation släpper vad de har för handen för att bistå Sverige vid en kris eller en konflikt. Varje land är sig själv närmast. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Och det är efter detta som vi måste bygga vårt försvar. Till sist är det bara oss själva vi har att lita till. Och då gäller det att ha en inhemsk beredskap längs hela linjen. Från tillräckligt antal med utbildade, tillräckligt med utrustning och en säker försörjning av ersättningspersonal och materiel om detta skulle behövas.
Akut just nu är att rädda kvar P7 som ett stridsvagnsregemente. Att ersätta stridsvagnarna med patrullfordon ter sig som ett på alla områden som felaktigt med näst intill katastrofala följder. Förutom singnaleffekten, som borde vara den motsatta, betyder det att man slår sönder ett sedan länge pågående nordiskt samarbete med Danmark på stridsvagnssidan. Utbildare och personal med högtstående kompetens tas inte längre till vara. Det som förbereds nu för P7 rimmar inte med svenskt försvarsintresse och gynnar inte målen med svensk säkerhetspolitik.

ROLF K NILSSON (M)
Riksdagsledamot och ledamot av försvarsutskottet 2006-2010
ANNICKA ENGBLOM(M)
Riksdagsledamot och ersättare i försvarsutskottet 2006-2010
MATS SANDER (M)
Riksdagsledamot, ersättare i försvars- och utrikesutskotten 2006-2010

torsdag, september 02, 2010

Pressmeddelande om strömavbrotten på Gotland

Skickade på onsdagen ut följande pressmeddelande med anledning av allt för ofta återkommande strömavbrott på Gotland

PRESSMEDDELANDE

- Då har det hänt igen! Det som inte får hända, men som händer oacceptabelt ofta på Gotland – strömavbrott! Det säger Rolf K Nilsson, moderat riksdagsledamot och ledamot av kommunfullmäktige på Gotland.

- Denna gång ett totalt strömavbrott som drabbade hela ön. Alla har vi som bor på Gotland fått vänja oss vid mer eller mindre lokala strömavbrott. Hade detta varit sällsynt hade det inte varit så svårt att acceptera som något som händer. Men dessa strömavbrott sker allt för ofta. Drar ett åskväder över ön är det mer regel än undantag att det blir avbrott, säger Rolf K Nilsson.

- Det verkar finnas en uppgivenhet bland politiker och beslutsfattare på ön när det gäller strömavbrotten. Något som man accepterat och inte kan göra något åt. Det är illa att det gått så långt. Alla drabbas. Enskilda, gamla, unga, skolor, sjukhus, företag – alla! En säker och stabil energiförsörjning är en förutsättning för samhällsbyggandet. Alla dessa ständiga avbrott är oacceptabla i längden,

- Jag föreslår att kommunen tar initiativ till att tillsätta en el-kris-grupp med representanter från kommunen, länsstyrelsen, GEAB och utomstående experter för att en gång för alla komma till rätta med den sårbarhet som uppenbarligen existerar när det gäller el-försörjningen, säger Rolf K Nilsson.