torsdag, november 25, 2010

Tony Blairs självgoda memoarer


En tegelsten...

Håller på att läsa
Tony Blairs memoarer ”Mitt liv, min resa”. Har hunnit med de första hundra sidorna i denna över 800 sidor tjocka tegelsten. Jag har läst många memoarböcker av politiker. Men jag kan inte minnas att jag någonsin läst något så uppblåst, självgott och totalt i avsaknad av självkritik. Kanske, och et hoppas jag sannerligen, att det bättrar sig i de sju åttondelar jag har kvar av boken.

Jag har tidigare läst en bok av Tony Blair, i början av hans karriär. Och den tyckte jag väldigt mycket om. Jag tyckte Blair framstod som en både klok och sympatisk person. Men memoarerna… Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om han jämfört sig själv med Jesus. Men det kanske kommer. Med den självbild han har och det uppdrag han uppenbarligen ser sig fått från vad som närmast kan beskrivas en högre makt så är jag djupt tacksam att denne man inte längre befinner sig på posten som Storbritanniens premiärminister. - Jag återkommer i ämnet om ytterligare 700 sidor, om inte självgodheten dryper allt för mycket läms sidorna.

söndag, november 21, 2010

Chamberlains ande över NATO-mötet i Lissabon

Avspänning är bra. Tilltro är bra. Men det finns påtagliga risker med det nya samarbete som nu tycks se sin början mellan NATO och Ryssland. Efter NATO-ordföranden Anders Fogh Rasmussens anförande i Lissabon kan jag inte hjälpa det, men mina tankar går till Neville Chamberlain och hans besked om ”Fred i vår tid”. Det godtrogna väst personifierat av Chamberlain ville tro och därför trodde man också på Hitlers försäkringar om fred och inga fler krav från Tyskland. Vad som hände sedan vet vi.

Ryssland en icke-demokrati
Så länge Ryssland är en icke-demokrati kan vi inte lita till denna sårade stormaktsrest. Detta samtidigt som vi måste hitta en formel för umgänge och samarbete där det är nödvändigt och där det kan bidra till demokratiseringen av landet.
NATO och övriga västvärlden har inte en gemensam syn när det gäller Ryssland eller andra stater med demokratiskt tveksamma eller uttalat negativa regimer. Det finns tydligt uttalade ryssvänliga politiker på toppnivå både i Frankrike och Tyskland som inte bryr sig om de inre förhållandena i Ryssland. Från Tyskland och Frankrike är man också selektiv i kritiken när det gäller hur man från rysk sida ser på sina grannar som man anser sig ha speciell rätt att utöva inflytande på.
Under diskussionerna i Lissabon krävde man från Turkiets sida att Iran inte fick nämnas som ett av de länder som en framtida missilsköld skulle skydda emot. I motsatt position fanns Frankrike och Kanada som krävde att Iran skulle nämnas.
Från tysk sida fördes också kravet fram att antalet kärnvapen ska minska och här hänvisade man till president Obamas ”vision” om en kärnvapenfri värld. Och här fick man direkt motstånd från Frankrike, USA och Storbritannien som står fast vid att NATO ska ha en kärnvapenavskräckande effekt.

Överenskommelsen i Lissabon är ett till synes ett nytänkande från NATO:s sida om västvärldens roll i det framtida internationella umgänget. Men egentligen bygger tankarna på ett koncept från 1999 då det klargjordes att NATO inte är till enbart för ett europeiskt och amerikansk närförsvar mot angrepp från Sovjetunionen. För NATO är det lika viktigt att kunna agera mot hot i hela världen som direkt hot riktade mot medlemsländerna. Ett i flesta fall riktigt koncept som också kunnat accepteras av en rad länder som saknar medlemskap i NATO, bland annat Sverige.

En stor risk
Att man från NATOS:s sida tar en enorm risk i att utöka samarbetet med Ryssland på det direkt militära planet är givet. Ett samarbete med ett land som Ryssland med rena demokratibrister och till stor del avsaknad av respekt för demokratiska fri- och rättigheter skriker ut varningssignaler. Frågan är om inte Ryssland politiskt och demokratimässigt har mer gemensamt med Kina än med NATO och västvärlden? I sammanhanget kan ju nämnas att Ryssland tillhör de få länder som tillsammans med Kazakstan, Iran, Marocko och Kuba som på Kinas uppmaning att bojkotta ceremonin runt Nobels fredspris utdelande den 10 december i Oslo.
Även om den ryske presidenten Medvedev just nu - och uppenbarligen med premiärminister Putins medgivande - är för ett närmare samarbete med väst och med Nato så betyder det inte att alla krafter i det väldiga Ryssland är det. Långt därifrån. Hur nära samarbetet blir är svårt att spekulera i. Där är ännu många frågor att lösa. Men något vi redan nu vet är att Ryssland aldrig kommer att acceptera en för landet underordnad roll, vare sig till NATO eller till USA. Ryssland inte bara vill, utan kräver att bli behandlat som stormakt på samma villkor som en gång Sovjetunionen.

En ny Chamberlain?
Jag hoppas verkligen att NATO:s generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, som nu har öppnat dörren för ett närmare samarbete md icke-demokratin Ryssland -med USA:s välsignelse – inte blir någon ny Neville Chamberlain i historien. Helt klart är att det inte är med jubel i alla länder som NATO nu närmar sig Ryssland. I de baltiska staterna och i Polen har man mer eller mindre tvingats till acceptera närmandet för att också i framtiden kunna räkna med USA:s stöd. En överhängande risk med ett nära samarbete med Ryssland är att angelägenheten för detta gör att bristen på demokrati och demokratiska fri-och rättigheter hos samarbetspartnern glöms bort. Precis som Rysslands små grannländer där Moskva anser sig ha speciella rättigheter.

onsdag, november 10, 2010

Bra rutet Poirier Martinson!

Inlägg i dag på www.traditionochfasom.com

"Jag har inte minst här på Tradition & Fason varit kritisk mot Roland Poirier Martinson och hans, i mitt tycke, väl försiktiga och låt-gå-konservatism. Men efter att ha hört Martinson i debatt med Göran Greider i ”P1-morgon” om den amerikanska ambassadens ”underrättelseverksamhet” i Stockholm mot som påstås svenska medborgare vill jag bara ställa mig upp och hurra.
Inte för att USA påstås bedriva underrättelseverksamhet utan för hur Martinson satte fingret på vad det hela egentligen handlar om. USA är den goda kraften som efter 11 september gör vad man kan för att skydda sina egna intressen för att liknande terroraktiviteter inte ska kunna upprepas.
Göran Greider gör vad som alltid gjorts i Sverige, drar USA, Sovjet, Kina – alla länder med stor makt - över samma kam oavsett om de är demokratier eller diktaturer, oavsett om de står för frihet eller ofrihet.
När Martinson påpekar att USA är den goda kraften kan man genom högtalarna höra hur Greider vrider sig i konvulsion över ett sådant påstående.
Och när Martinson direkt till Greider säger att ”Du kan pusta och stånka och skratta så mycket du vill!”, då vill jag själv utbrista i ett ”Stånka på Greider, din gamla vänsterlakej”. Kanske inte speciellt sakligt, men synnerligen tillfredställande.

Jag kan inte anse det vare sig fel eller märkligt att man från USA:s sida vill ha kontroll över människor som visar ett stort eller överdrivet intresse för den amerikanska ambassaden. Det är ren självbevarelsedrift. Att få detta till underrättelseverksamhet mot svenska medborgare är en sanning med modifikation.
Jag utgår ifrån att de uppgifter på ”misstänkta” sedan lämnas över till den svenska säkerhetspolisen för åtgärdande. Skulle man däremot från USA:s sida ta saken i egna händer och bedriva en direkt repressalieverksamhet har man gått över en gräns som inte kan accepteras.

Men som Martinson konstaterade så har vi generellt onda krafter och vi har goda krafter i världspolitiken. USA representerar de goda krafterna. Det gör inte Iran, Kina, det gamla Sovjet, Nordkorea, Al Qaida, talibaner m.fl. Bra rutet Roland Poirier-Martinson!"