måndag, januari 31, 2011

Ayatollorna kastar lystna blickar på Egypten

Först Tunisien och Sedan Egypten. Hastigt uppblossade folkliga protester har drivit bort en diktator och en annan synes vara på väg att försvinna. Kommentarerna från västvärlden har varit försiktigt positiva. Men finns det anledning till denna försiktiga positivism? De som jublar högst just nu, till och med högre än gatudemonstranterna i Kairo, är ayatollorna I Iran.
Irans president Mahmoud Ahmadinejad jämför händelserna i Egypten med de i Iran 1979. Förhoppningsvis mer ett önsketänkande från hans sida än en realistisk bedömning.
Tunisiens störtade diktator betraktas av islamisterna som ”anti-islamsk”. Och i samma kategori lär Egyptens Mubarak hamna.
Bland de mer västorienterade oppositionella i arabvärlden hoppas man nu att Tunisien ska gå mot en demokratisk utveckling – men vågar man tro på det? Islamistiska ledare återvänder till landet och hälsas som hjältar vid ankomsten.

Iran hoppas inspirera
Från iranskt håll hoppas man på en islamistisk utveckling i Tunisien men tror mer på att den är möjlig i Egypten. Tunisien har en bred och utbildad medelklass. Egypten har en liten elit i samhället, en liten medelklass och en stor, fattig dåligt utbildad befolkning som är mottaglig för det islamistiska budskapet. I Egypten finns också ett icke obetydligt antal politiskt aktiva muslimer som tagit till sig det pan-islamska budskapet som ayatolla Khomeini en gång drog igång.
På den iranska nyhetsbyrån ISNA:s halvofficiella nyhetswebb gratulerade ayatolla Mohammad-Taghi Mesbah-Yazdi folken i Tunisien och Egypten som hade agerat enligt principerna från Irans Islamiska revolution.
Mesbah-Yazdi är känd för att stå Irans president nära och förespråkar ett politiskt system där endast ”gudomligt utvalda” präster finns med i den politiska ledningen.
Den fråga som de flesta nu ställer sig, och verkligen har anledning att göra det, är: vad kommer nu? Sprider sig revolterna i Tunisien och Egypten till fler arabländer? Och i så fall vilka?

Aktivt brödraskap
Egypten och så även Tunisien har ansetts vara av det mer västvänliga slaget. Dessa regimer, om än diktaturer, är nu borta. Västvärlden har med sina påtryckningar och handelsförbindelser misslyckats med att påverka i demokratisk riktning. Är det misslyckandets pris som nu får betalas eller har människorna i dessa länder den tillräckliga styrkan att skapa samhällssystem som innefattar demokrati och mänskliga rättigheter? Jag tror inte så. Det land och med de uppgifter som nu nått ut har bäst möjligheter att utvecklas åt ett demokratiskt håll av de båda är Tunisien. För Egypten ser det betydligt mörkare ut. Just nu finns ingen gränsbevakning mellan Gaza och Egypten. Medlemmar ur det Muslimska brödraskapet som befunnit sig i politisk flykt i de palestinskkontrollerade Gaza beger sig till Egypten. Brödraskapet har redan börjat organisera kommittéer runt om i landet i takt med att den gamla regimens administration faller samman.
För en vecka sedan kom uppgifterna från Iran att den iranska flottan förbereder en marin närvaro i Medelhavet, bland annat med jagare. Detta framför allt för att bistå palestinierna i Gazaområdet. Utvecklingen i Egypten lär inte försena en sådan insats som helt plötsligt får en helt ny innebörd.
Kommentarerna från Sverige har varit försiktiga. Det som just nu är mest politiskt inkorrekt är att höja ett varningens finger för att islamister tar över i Egypten. Men just nu ser det ut att vara den utveckling som landet är på väg mot.

Svenska märkligheter
Två saker de senaste dagarna har förvånat mig när det gäller händelseutvecklingen i Nordafrika.
För det första svenska UD:s senfärdighet i att varna svenskar för att bege sig till Egypten. Det behövdes inte någon större utrikespolitisk erfarenhet för att se vad som höll på att hända. Det hade räckt med sunt förnuft.
För det andra den rädsla som finns i det svenska samhället just nu för att nämna islamister som hot eller möjligt hot i något sammanhang. Rädslan för att varna för islamister är nu så stor att detta i sig har blivit till ett hot mot det fria, öppna och demokratiska samhället. Rädslan att av sina politiska motståndare bli sammanbuntade med Sverigedemokraterna får inte ta över och styra vad som är rätt i politiken. Det är att spela Sverigedemokraterna i händerna. Låt inte Sverigedemokraterna få monopol på vissa frågor genom att inte våga ta debatten. Ta tillbaka initiativet!

Världsfreden hotas
Om islamister med Irans aktiva stöd tar över kontrollen i Egypten och vi får se en utveckling som i Iran är detta ett direkt hot mot världsfreden. Utvecklingen i Egypten får en direkt påverkan på Israel. Det påverkar Saudiarabien men även regimerna i länder som Jordanien, Syrien och Marocko.
De mer moderata krafterna i det palestinska ledarskapet blir direkt hotade. Och utvecklingen i Libanon finns det all anledning att oroa sig för.
En seger för islamisterna i Egypten skulle orsaka reaktioner också i länder som Afghanistan och Irak.
En intervju med Abd Al-monem Abo Al-fotouh, medlem i det Muslimska Brödraskapets ledande råd finns idag, måndag, i Svenska Dagbladet. Enligt Al-fotouh skulle det Muslimska brödraskapet vinna en enkel seger om det skulle vara val i Egypten idag. Säkert 80 procent. Men skulle det dröja skulle också stödet till Brödraskapet minska till kanske 20-25 procent. Idag har egyptierna inte mer än det styrande regeringspartiet och Brödraskapet att välja på.
Hur det går i Egypten beror mycket på hur militären och polisen agerar de närmaste dagarna. Ordningen måste återställas och samhällsfunktionerna måste hållas igång. Klarar man inte detta öppnar man för Brödraskapet.

Precis som i de flesta andra arabiska länder går det en våg av islamisering genom Egypten. Den märks, men kan hållas under kontroll om ordningen snabbt återställs, om demokratiska reformer och mänskliga rättigheter får företräde. Skulle detta misslyckas kan vad som helst hända.
För övrigt anser jag det är en skandalöst felaktig politik Sverige står för när man från statens sida inte ställer upp och hämtar hem svenska medborgare som befinner sig i Egypten. Som brukligt nu är hänvisar man till flygbolagen och resebyråerna som ansvariga. Det är en skamlig och orimlig inställning.

måndag, januari 24, 2011

Bara några kaffekoppar rysk gas utan pumpstation utanför Gotland

På söndagskvällen den 23 januari innehöll den sena Aktuelltsändningen klockan 21 i SVT ett kortare inslag om Gazprom - den ryska gasjätten med förgreningar i ett flertal branscher och långt upp i statsförvaltningen. Den ryska gasen håller på att ta slut. Det ska kosta runt 200 miljarder dollar att hitta ny gas och exploatera den. Pengar som Gazprom inte har idag. Detta har Gazprom och den politiska ledningen känt till länge. Trots detta har Gazprom som majoritetsägare i Nord Stream pressat gasledningsprojektet i Östersjön framför sig för att få det förverkligat. Gasledningen som ska förse stora delar av Europa med rysk energi och samtidigt göra Europa beroende av Ryssland och vad som beslutas i Kreml.
Vi kunde också i programmet få ta del av de uppgifter som beskriver Gazprom som korrupt, att man saknar visioner och en långsiktig planering. Det låter mycket illa för ett företag som Gazprom, men tyvärr inte osannolikt.
Gazprom är en förlängd arm för den innersta kretsen i den ryska regeringen, deras allierade och grå eminenser. För att uppnå deras politiska, militära och ekonomiska intressen utan att bry sig om den allt mindre betydande demokratiska processen i landet.

Affärsmässig
Den officiella anledningen till att gasledningen genom östersjön bygges är affärsmässiga, företagsekonomiska. Det är vad vi får höra från Nord Stream och det är vad vi får höra från Gazprom. Men allt mer tyder på att det inte är så. Och allt fler börjar tvivla.
Hur kan man affärsmässigt” planera och besluta om en gasledning för ett par hundra miljarder dollar när man vet att gasen som ska transporteras i detta bygge håller på att ta slut och att man inte har klart med någon ny utvinning? Om alla de uppgifter som nu kommer från Ryssland stämmer, vilket finns all anledning att tro, måste man importera gas från Rysslands sydliga grannar och sedan vidareexportera den västerut för att fullfölja avtalen med sina framtida gasköpare. Ingen större vinst, mycket arbete, extremt långa transporter, inte mycket affärsmässighet i detta – men Västeuropa knyts till det ryska gasnätet och ett beroende är etablerat.
Eller kan det faktiskt vara så att det är de politiskt-militära intressena som väger tyngst? Dåvarande presidenten Putin och dåvarande försvarsministern Ivanov förklarade för några år sedan att den ryska östersjöflottan skulle få nya uppgifter och med gasledningens tillkomst därför att den ryska intressesfären – politiskt, militärt och ekonomiskt – skulle utvidgas västerut.

Ingen gas utan pumpstation
Senare i år ska ledningen vara färdig och leveranserna från Ryssland till Tyskland ska bli verklighet. Efter detta, också i år, ska nedläggningen av rörledning nummer två ta sin början. En ledning som ska gå parallellt med den första.
När ryssarna tog intryck av de svenska protesterna och strök den planerade ”pumpstationen” strax utanför Gotland avsade man sig också i praktiken möjligheterna att få fram någon gas i ledningens slut.
Enligt såväl internationell som svensk expertis finns det ingen möjlighet att det ska komma fram någon gas mer än möjligen några kaffekoppar i timmen om man inte har en ”pumpstation” som pressar på. Detta förutsatt att inte Ryssland sitter på någon ny revolutionerande teknik som man lyckats hemlighålla för resten av världen.
Vad vi nu kan vänta på är en förfrågan från Nord Stream, från Gazprom eller direkt från den högsta politiska ledningen till Sverige om att få bygga pumpstationen nära Gotland för att det ska bli någon gas som kommer fram till Greifswald. Och hur ställer sig Sverige då? Vi har tidigare sagt nej till pumpstationen av synnerligen fullgoda skäl. Men när detta miljardprojekt ligger där färdigt, med den ryska majoritetsägaren och de västeuropeiska minoritetsägarna bakom dem som ställer krav på Sverige om att släppa till? Finns styrkan att säga nej? Finns resurserna att kunna försvara detta nej?

torsdag, januari 20, 2011

Försvaret måste få kosta mer

Den nyligen avslutade traditionella Folk & Försvarkonferensen i Sälen inger inte något lugn utan gör snarare att oron förstärks.
Det finns två bilder av det svenska försvaret idag. En som säger att vi inte har något försvar värt namnet och en annan som försvarsminister Tolgfors förmedlar ständigt, ständigt, ständigt och det är att vi har ett försvar som är bättre än vad det någonsin varit.
Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. De reformer som har gjort har varit nödvändiga. Men det är bara ett första steg. Det svenska försvaret behöver efter 2014 mer pengar. Fler miljarder till försvarsbudgeten. Det går inte att använda försvarskostnaderna som budgetregulatorer längre.

ÖB – befriande tydlig
ÖB Sverker Göransson var i Sälen tydlig och mycket rak i sitt anförande. Försvaret kostar pengar – försvaret behöver pengar. Pengar för ny utrustning, utrustning som ska underhållas och utrustning som ska bytas ut. Och detta bara för att underhålla den nuvarande storleken på försvaret.
Det svenska nationella försvaret har försummats. Det går inte att säga på något annat sätt. Nu håller det på att återhämta sig. Det är bra och det är nödvändigt. Men vad vi har i kvalité saknar vi i kvantitet. Att det militära försvaret endast har precis vad som behövs i material, flygplan, fartyg, fordon med mera räcker inte. Och jag ställer mig synnerligen tvivlande till att det antal som anses vara tillräckligt för behoven verkligen är tillräckligt. Vi behöver mer av allt och vi behöver reserver.
Något som borde var uppenbart och som man måste räkna med är att en eventuell militär motståndare lyckas förstöra, skjuta sönder eller på annat sätt skada den materiel vi har. Och plötsligt har vi då mindre av ”vad som behövs”. Jag har aldrig hört någon beslutsfattare som försvarar den minimalistiska linjen ta upp denna uppenbara risk och sanningen att också vi svenskar skulle kunna drabbas av förluster.
Att det som vi saknar i kvantitet vägs upp av kvalitet är en sanning med kraftfull modifikation. Antal soldater, antal flygplan, antal fartyg, antal stridsvagnar har en avgörande betydelse. Och givetvis har det betydelse var i landet militär finns stationerad. Att Gotland inte längre är garnisonsort är ansvarslöst, att Skåne riskerar bli av med P7 i Revinge är både militärt och politiskt fel.

Vi behöver svensk försvarsindustri
Varför vi inte har en diskussion om - eller ens en plan för - reserver, påfyllnad, nybyggnad eller nyutbildning är för mig obegripligt. Om vårt försvar behöver x antal flygplan, y antal fartyg och z antal stridsvagnar för att klara sina uppgifter är det väl bra att vi räknat ut detta. Men om sedan en okänd faktor kommer in och gör flygplan, fartyg och stridsvagnar obrukbara så står vi där utan tillgång till ersättningsresurser.
Tankarna att svensk försvarsindustri ska konkurrera med andra länders försvarsindustrier är i grunden en bra tanke. Men den saknar förankring i dagens verklighet. Men vad ligger bakom dessa tankegångar? Det kan vara en olycklig blandning av en nästan religiös övertro till marknadsekonomin och ett typiskt svenskt behov att vara bäst i klassen.
”Att köpa från hyllan” talades det mycket om för ett par år sedan. Att vi i Sverige skulle bortse från att militär utrustning tillverkades i vårt land, nu skulle vi istället köpa färdigt från utlandet. Nu skulle det vara slut med kostsamma utvecklingskostnader i Sverige. ”Vi kan köpa det vi behöver billigare” var slagordet för dagen.
Jo, vi kan köpa om det är lugna tider, om freden är stark och inga konflikter ser ut att blossa upp någonstans. Men i händelse av oro, krig, ofred - då är varje land sig själv närmast. Militär utrustning, vilken den än må vara, går till det egna landet i första hand. I andra hand där den kan vara till nytta för det egna landet och i tredje och sista hand till en köpare som man inte har någon nytta av.
Alla länder, även det stora landet i väster som tror på och prioriterar konkurrens och marknadens krafter gynnar den egna inhemska industrin när det gäller försvarsmateriel. Varför ska Sverige vara ett undantag? Det enda utlandet tackar oss för är för att vi är korkade och lägger ner tillverkning som kanske är främst i världen och överlåter åt andra att tjäna pengar och erövra våra marknadspositioner.
Något som helt tycks ha glömts bort är försvarsindustrin som en del av försvarsförmågan. En egen försvarsindustri är värt så mycket i så många olika sammanhang. Vi ska inte inbilla oss att det politiska hänsyn som till viss del fortfarande tas till Sverige inte hänger samman med vår försvarsindustri. Försvarsindustrin ger Sverige politisk styrka.

”Det stora onämnbara”
Bland många av våra politiska beslutsfattare fortsätter Ryssland vara det stora onämnbara. Den ryska nu pågående militära upprustningen ska uppenbarligen tigas ihjäl. Tror man den upphör då?
Fakta som ingen kan komma ifrån, vare sig vi tiger, blundar eller håller för öronen är att Ryssland har ökat sin försvarsbudget med mellan 50 och 60 procent fram till år 2015. Och fram till år 2020 ska 75 procent av de militära styrkorna ha fått nya moderna vapen.
Vi har Iskandersystemet som byggs ut, vi har köp och bygge av Mistralfartyg. Vi har en enorm rysk militär satsning på Arktis. Tyskland och Italien förhandlar om försäljning av avancerad militär utrustning till Ryssland. Den ryska kilen rakt in i EU fungerar. Tyskland vågar inte annat än spela med Ryssland i skuggan av sitt energibehov och Berlusconi ser i Putin en vän. Grattis Ryssland! Strategin fungerar!
Det sker en rysk militär upprustning och modernisering över hela linjen. Det krävs ansträngning för att inte kunna se den.
Det inte Ryssland klara med politisk övertalning eller militär överlägsenhet ordnas med omvärldens energibehov och ryska energileveranser. Snart är den ryska gasledningen i Östersjön färdig. Ytterligare ett ryskt grepp om Europa och påverkansmöjligheter rakt in i EU:s hjärta.
Ryssland knyter allt fler länder till sig genom vapenexport och byteshandel – vapen mot råvaror. Den ryska vapenexporten är idag lika stor som när den var som mest från det gamla Sovjet.
De ryska ledarna har lärt sig mycket av Sovjetunionens misstag. Idag blandas politik, militära hot och ekonomiska transaktioner i ett gemensamt syfte: ökat ryskt inflytande i omvärlden. Och just nu ser det ut att fungera alldeles utmärkt.

Splittra EU, bryta transatlantiska länken
Följer man rysk media någorlunda kontinuerligt är det inte svårt att upptäcka hur man från rysk sida gör vad man kan för att få till en splittring inom EU, undergräva den transatlantiska länken och erbjuda sig själv som Europas frälsare.
I ett otal artiklar i rysk media kan vi ta del av budskapet hur USA och Kina ser på varandra som framtida samarbetspartners på Europas bekostnad. Från ryska sida pumpas budskapet att det endast är en tidsfråga innan USA helt ignorerar Europa och satsar sitt samarbete på Kina. Den ”logiska” slutsatsen i flertalet av dessa artiklar är att Ryssland finns där som en stark europeisk allierad – om bara EU vill. Ryssland är hungrigt.
Vi måste få igång en försvars- och säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Strutspolitik och självgoda uttalanden förändrar inte verkligheten runt omkring oss.

ROLF K NILSSON

tisdag, januari 11, 2011

Kyrkan – ett redskap för tsaristisk Putin

Då kom den då. Amerikanen Xavier Lermas tredje hyllningsartikel i Pravda till Vladimir Putin. Den är avslöjande och skrämmande. Kanske inte så mycket för att den avslöjar vad Lerma tycker och tänker. Nej, den avslöjar på ett mycket naket sätt hur Putin använder den ryska ortodoxa kyrkan som en av grunderna i det egna maktutövandet.
I den tredje artikeln är det religionen och kyrkans inflytande, tack vare Putin som dominerar. Lerma jämför Ronald Reagan med Vladimir Putin: ”Liberaler och media hatade Reagan speciellt för hans religiösa övertygelse. Så, naturligtvis hatar de också Putin”.
Argumentationen i artikeln påminner om den vi kan höra hos de mer extrema religiösa grupperna i USA, men där tron på USA:s ljusa och mäktiga framtid – om landet följer Gud - har bytts ut mot Rysslands.
Jag har inte lyckats få fram så mycket information om Xavier Lerma mer än att han är amerikan, religiös och ser Ryssland med Putin som ledare att få den kristna kyrkans möjlighet att återerövra en missledd mänsklighet. Skulle inte förvåna om han har ett förflutet i de mer extrema delarna av den så kallade kristna högern.
Lerma vänder sig mot religionskritiken i USA och tar som exempel upp i sanning riktigt smaklösa uttryck för detta vilket de flesta kan hålla med om. Men att detta skulle vara den innersta kärnan i den västliga världens press-och yttrandefrihet har jag svårt att hålla med om. Xavier Lerma försvarar den ryska lagstiftningen som gör att domstolar kan döma ut straff för blasfemi. Bland annat tar han upp som exempel en konstnär som fick dryga böter för att ha gjort en Musse Pigg-Jesus. Han citerar Solsjenitsyn och konstaterar att den frihet som utövas i USA är ”destruktiv och ansvarslös”.

Lovprisandet fortsätter
Lovprisandet av Putin fortsätter i denna del III av den hämningslösa Putinhyllningen. Putins stöd och aktiva insats för att det statliga stödet till den ryska kyrkan har utökats lovordas. ”Det statliga stödet till kyrkan har växt starkt under Putin och Ryssland har tagit avstånd från den västliga liberalismen som fanns under den första ’eftersovjetiska’ tiden och återvänt till traditionella värden.”
Mycket intressant i Lermas artiklar är att läsa om hur Putin och den ryska regeringen aktivt arbetar för och ger den ryska kyrkan sitt stöd för att bygga upp den ryska nationalismen. Den ryska kyrkan var en gång i tiden en mycket viktig del i det ryska kejsardömet och en faktor i landet som möjliggjorde tsarens maktutövning. Det är svårt att inte se parallellerna.
Lerma citerar en artikel som nyhetsbyrån Reuters skrev 2007 där Putin vid ett möte med kyrkans företrädare kunde konstatera att ”Den ortodoxa kyrkan har alltid haft en speciell roll i skapandet av staten, vår kultur, vår moral.” Artikelförfattaren tar också med ett stycke som Reuters hade valt att inte återge: ”Man ska inte göra en direkt jämförelse mellan kulturen och kyrkan. Givetvis är kyrkan separerad från staten i vårt land. Men i vårt folks själ och i vårt folks historia är allt tillsammans. Det har alltid varit så och kommer att så förbli.”

23 000 kyrkor återuppbyggda
Det är med tillfredställelse Xavier Lerma konstaterar att Putin inte bara välkomnar kyrkans insatser utan också hjälpt till att restaurera den och tänker fortsätta med detta. Och då några visdomsord från Putin från dennes tid som president: ”Staten ska fortsätta stödja kyrkan i den moraliskt upplysande utbildning som ges våra medborgare, stärka inflytandet av familjevärderingar och befästa enigheten i den ortodoxa gemenskapen.”
I december 2010 kunde patriarken Kiril berätta att 23 000 ortodoxa kyrkor har återuppbyggts i Ryssland de senaste 20 åren trots besvärliga tider och finanskriser.
Lerma gör vad han kan för att ge både premiärminister Putin och president Medvedev ett gediget förflutet som kyrkans män. Och när han kommer in på Medvedev lägger han in informationen att presidenten ”inte är jude” som vissa rykten uppenbarligen skulle hävda. Och för att ytterligare befästa denna sanning citerar han presidenten från en kyrklig högtid i juni 2008: ”Den ryska ortodoxa kyrkans fortsatta arbete påverkar kristendomens återfödelse i vår nation. Tack vare den ortodoxa tron har den ryska kulturen genom åren tagit till sig bibliska värden som vår nations moraliska ideal bygger på.”

Också presidentens hustru Svetlana får beröm av Xavier Lerma för sina insatser för den ortodoxa kyrkan.
Vi får veta att presidenthustrun aktivt arbetar för ett kyrkligt program som går under namnet ”Rörelsen för den yngre ryska generationens moral och andliga kultur”. Rörelsens uppgift är att återinföra religionen i de ryska skolorna. Hon har också medaljerats av kyrkan för att ha återskapat vad ”bolsjevikerna” förstörde när det förbjöd präster i klassrummen.
Solsjenitsyn förebild
Författaren och Nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn är tydligt en av Lermas favoriter som gärna citerar honom och hans verk i alla sammanhang. Han tar också hjälp av de dokument som Wikileaks återgett. I en rapport till Washington från den amerikanske ambassadören William Burns i Moskva beskriver denne hur Solsjenitsyn såg på tiden efter Sovjetunionens kollaps. Att Solsjenitsyn på ett positivt sätt satte Putins då åttaåriga styre i kontrast till åren med Gorbatjov och Jeltsin som enligt honom bara hade lagt ytterligare elände till det som kommunisterna gjort sig skyldiga till. ”Under Putin återupptäckte nationen vad det betydde att vara ryss”, ska Solsjenitsyn ha förklarat.
Lerma tar också Solsjenitsyn till hjälp när han försvarar Putins bakgrund i sovjetstatens väktarorganisation KGB. Enligt denna återgivning ska allt vara förlåtet eftersom Putin sysslade med utlandsunderrättelseverksamhet och inte var aktiv som lägerkommendant eller förhörare. Tja...
Har man läst Solsjenitsyn så får man ta del av en syn på Ryssland och hur Ryssland bör styras som inte har mycket med västlig demokrati att göra.

Varför dessa hyllningsartiklar?
Xavier Lerma är kristen amerikan som uppenbarligen ser något religiöst över det som händer i Ryssland. En sådan syn skrämmer mig. Det finns allt för många exempel i historien som visar på religiöst fanatiska människor som i sin tro måste få ”bevis” eller ”uppenbarelser” i sin samtid för att bekräfta den egna tron. Ofta har detta tagit sitt uttryck i stöd åt starka män runt om i världen som man ser som redskap för en högre gudomlig kraft. Detta, ska jag erkänna, skrämmer mig. Inte minst därför att det ofta är synnerligen tveksamma politiska ledare som får ikläda sig denna roll. Lermas religiösa argument för att glorifiera Putin och Medvedev är – för att upprepa mig – skrämmande!
Men samtidigt får vi en bild från Ryssland som västlig media har misslyckats att förmedla. Förmodligen på grund bristande intresse för religion och för den kristna kyrkan och därmed okunskap när det gälle dess betydelse.
Lerma ser Putins politiska strävanden som en del av kristendomens fullbordande. Den intressanta frågan är om Putin ser på kristendomen på samma sätt. Jag ser en maktpolitiker av format som använder de medel som står till buds för att konsolidera den egna maktpositionen och om möjligt utvidga den. Här är kyrkan ett effektivt medel i Ryssland.
Lerma använder stora ord och är uppfylld av det ljus han sett. Han skriver ”…Rysslands öde är att förnya kristendomen, som har tillåtits växa under Putin”. ”…ondskan som spreds från Ryssland 1917 till västvärlden kommer att förstöras av Rysslands förnyade tro som kommer att hela världen.”
Om vi bortser från den religiösa övertygelsen och de religiösa profetiorna får vi genom Xavier Lerams hyllningsartikel till Putin en kunskap om hur Putin utnyttjar den ryska kyrkan och dess återvunna inflytande i samhället.
Kyrkan, militären, ett eget parti, en egen ungdomsrörelse, ett stort ägande i och kontroll över gazprom…
Vladimir Putins kontroll över Ryssland går snart bara att jämföra med tsarernas. Putins Ryssland blir allt mer det Ryssland som Solsjenitsyns drömde om. Och det är knappast något vi i väst ska se fram emot. Genom att studera historien kan vi lära oss mycket. Kanske till och med hur Rysslands nya herrar tänker och hur de kommer att agera.

måndag, januari 10, 2011

Mistral synnerligen god vakthund för gasledningen

(Hade tänkt publicera detta inlägg på Kgl Krigsvetenskapsakademiens blogg, men då texten innehöll för många tecken väljer jag att publicera den på min egen blogg.)

På Kungliga Krigsvetenskapsakademiens debattforum kunde vi på söndagen läsa ett intressant inlägg från debattsidans redaktör. Det handlar om Ryssland och inköpen av två Mistral och sedan licens-tillverkning av ytterligare två. Debattören menar att de i första hand är avsedda för den ryska Stillahavsflottan och inte för Östersjön och att vi därför inte behövde känna någon större oro. Resonemanget byggs på med att det skulle vara svårt att skydda Mistral i östersjön mot till exempel polska eller tyska ubåtar mot en hypotetisk operation mot de baltiska länderna. Ett mycket större och allvarligare problem skulle, enligt debattören, vara Iskanderrobotsystemet, ryskt stridsflyg och luftvärnet i Kaliningradområdet.

Mistral är definitivt ett orosmoment för framtiden i Östersjöområdet. Det betyder inte ett dugg vad man i dag säger från ryskt håll var dessa fartyg ska användas. Det får vi se när de väl levererats, alternativt är färdigbyggda.

Debattörens resonemang håller säkert om vi talar om fullgångna militära operationer eller öppen strid i Östersjön. Men jag tror inte någon part ser detta som en trolig utveckling. Det går inte heller att se enbart med militära ögon på händelseutvecklingen i Östersjöområdet. Politiskt är det synnerligen tveksamt, för att inte säga näst intill otroligt, om man från tysk sida skulle involvera sig i direkt strid med ryska enheter. Oavsett NATO-medlemskap.

Om Ryssland överväger att använda sina väpnade styrkor i Östersjön så skulle det troligare vara mot isolerade och mycket tydligt avgränsade motståndare. Man skulle i det längsta akta sig för att en incident skulle tolkas som ett angrepp mot NATO.
Landstigningsförmågorna skulle kunna användas för att bistå ryska intressen i något av de baltiska länderna. För att skydda Kalingradområdet eller, vilket man i debatten nu helt ha tyckts glömt bort, skydda och säkra Nordstreams gasledning genom Östersjön.

Den ryska Östersjöflottan har fått till uppgift att skydda gasledningen, något man också redan har övat. Om man från rysk sida finner att det existerar potentiella hot mot gasledningen och mot gasleveranserna någonstans längs Östersjökusterna lär man inte tveka att ta saken i egna händer om inte berörda länder med sin militär kan garantera säkerheten. Fartyg av typen Mistral och den förmåga denna fartygstyp erbjuder kan då komma mycket väl till pass. Öarna i Östersjön lär vara av extra stort intresse. Avsaknaden av militärt försvar, förutom hemvärnet, på Gotland känns därför i sammanhanget extra oroande.
Mistrals möjligheter i Östersjön tar på intet sätt bort det hot som finns med Iskander, ryskt stridsflyg och luftvärnet i Kalingradområdet. Men detta hot blir mer aktuellt i ett läge av öppet krig. Mistral är däremot synnerligen lämpat för militära expeditionsinsatser.

Rolf K Nilsson
Tankesmedjan Argos

fredag, januari 07, 2011

Vladimir Putin – en god kristen kung?

Skämt? Allvar? Ironi? Det är frågor man ställer sig vid en första genomläsning av den pågående artikelserien om Putin i den engelskspråkiga upplagan av Pravda. En frilanskolumnist vid namn Xavier Lerma, som beskriver sig själv som konservativ har författat den i mitt tycke värsta rappakalja jag läst på länge. Okritisk idoldyrkan, medvetet förvridna sanningar och ett förhärligande av det ryska och av Vladimit Putin på gränsen till ren parodi.
”Rysslands premiärminister, Vladimir Putin, är en god ortodox kristen men det skulle ni aldrig få veta genom västliga media och hur de beskriver honom.” Så inleds den första delen i Xavier Lermas artikelserie med rubriken ”Varför väst fruktar Putin”.
Artiklarna präglas av ett hat mot väst och ett förhärligande av Ryssland. Det religiösa anslaget är tydligt och mycket framträdande. Lermas tar förvisso kraftfullt avstånd från kommunismen och det Sovjetunionen som en gång var. Men det känns inte speciellt lugnande att ta del av vad han vill ersätta detta tomrum med.
Lerma förklarar med entusiasm hur det onda som spreds från Ryssland till väst från 1917 och fram till Sovjetunionens fall ska helas av den återvunna tro som nu finns i Ryssland.
Tyvärr finns det säkert en hel del konservativa på den yttersta kanten som är villiga att till sig delar av Lermas storryska tankar eftersom de tangerar en hel del av vad den så kallade kristna högerns mer extrema grupper också ställer upp på. Lerma skriver att de ”amerikanska liberalerna” dansade när president Reagan, Jerry Falwell och Charlton Heston dog. Och att det inte längre finns någon kraftfull konservativ ledare i väst som liberalerna fruktar. Xavier Lerma tar Tea Party-rörelsen i försvar precis som de mer radikala kristna grupperna i USA. Blandningen kan göra vem som helst förvirrad.

Putin – en ”god kristen kung”
Vi får veta at Putin har verklig makt i världen. Något som gör att liberal media av rädsla ignorerar att beskriva denna verklighet. ”Som en god kristen kung leder han en nation av kristna.” Som ett exempel på detta får vi veta att Putin förra året köpt ett markområde i närheten av Eiffeltornet för att där ska byggas en ortodox kyrka. ”Liberalerna vill inte att den ryska kristendomen ska spridas och åter-kristna Europa”, skriver Lerma. ”Liberaler, som de flesta demokrater i USA, skulle hata Ryssland om landet inspirerade och förnyade kristendomen i världen”.
Hyllningarna i artiklarna till Putin är översvallande. Att VM i fotboll ska spelas i Ryssland 2018 är en stor händelse om man får tro textförfattaren. Och hur man nu agerar från rysk sida för att kunna finansiera detta evenemang visar hur annorlunda och hur klok Putin är jämfört med andra världsledare.
Kanske vi förvånas något av uppgiften att med VM i Ryssland så ser Putin en möjlighet att ”expandera västerut”. Inte militärt men ekonomiskt och ”ännu viktigare” genom att tillåta det ”kristna kungariket” att spridas.
I en intervju med Süddeutsche Zeitung har Putin förklarat att ”Europa behöver sin egen framtidsvision. Vi föreslår att vi skapar den tillsammans genom ett partnerskap mellan EU och Ryssland. Det skulle bli vårt gemensamma bidrag för framgång och konkurrenskraft i den moderna världen”.
Det ryska intresset att närma sig EU och få till stånd en allians mot det samarbete man allt mer ser tar form mellan USA och Kina är ständigt återkommande i den ryska retoriken. Europas ledare och folk varnas för USA:s framtida lojalitet där man hävdar att Kina väger så mycket tyngre än Europa. En dag kommer då USA dumpar Europa och fullt ut satsar på samarbetet med Kina. Det enda som kan rädda EU är ett nära samarbete med Ryssland på alla plan.
Xavier Lerma fullföljer nu resonemanget och fyller på med ”återkristnandet” av Europa under rysk-ortodox ledning och den gode kristne konungen Putin.

Ogillar McCain
Någon som inte faller den rysk ”konservative” korsfararen och Putinfantasten Xavier Lerma på läppen är republikanernas förre presidentkandidat John McCain. Och det är framför allt uttalandet som McCain gjorde i valrörelsen när han förklarade att ”Jag såg in i mr.Putins ögon och jag såg tre saker ett K och G och B”. Enligt Lerma vet McCain ingenting om Ryssland, Solzjenitsyn eller Putin. Inte heller vill Lerma hålla med om McCain uttalandet att Ryssland av idag har ambitionen att återuppbygga det gamla ryska imperiet. Xavier Lerma återupprepar också den gamla, men felaktiga, uppgiften att McCain finansieras av George Soros.
Soros, som är en synnerligen suspekt aktör på världsarenan, är en person Lerma ogillar starkt. Ungefär lika starkt som han beundrar Putin. Att man i västliga tidningar har kunnat läsa att Soros och Putin samarbetar protesterar han kraftfullt emot: ”Sanningen är den att miljardären Soros vet att Putin skulle kasta honom i fängelse som han gjort med andra oligarker som misskött sig.” Och så får vi veta hur Putin tvingar gnidna miljardärer att ”hjälpa” sitt land. Lerma Skriver ”Det finns många exempel som visar att premiärministern inte är rädd för att tvinga de rika att hjälpa Ryssland. VM i fotboll kommer till Ryssland 2018 tack vare Putins stöd och nu övertalar han miljardärerna att investera miljoner för en ny arena, för nya höghastighetsspår och andra nödvändiga konstruktioner. Miljardärägaren till Chelsea FC, Roman Abramovich, blev tillsagd av Putin att betala för VM. Han kommer minst att betala mer än 500 miljoner pund för en ny arena utanför Moskva.”

”Västlig media döljer sanningen”
Lermas syn på hur västlig media och västliga politiska ledare beskriver Ryssland är att de undviker fakta och likställer det nya Ryssland med det gamla Sovjet. Synen på händelserna i Georgien och Sydossetien är bara några exempel på detta enligt Lerma.
För Lerma råder ingen tvekan om att det i konflikten mellan Georgien och Ryssland endast finns en skyldig, en skurk och en part att fördöma – Georgien.
Det är intressant att läsa avier Lermas tankar eftersom de helt tydligt stämmer överens med den politik som idag drivs från Kreml. Inte minst när det gäller att knyta EU närmare Ryssland på USA:s bekostnad. Den ryska taktiken tycks hittills ha fungerat bra. Enskilda länder går frivilligt in det ryska energiberoendet andra, som Frankrike, samarbetar på försvarsområdet med Ryssland utan att bry sig om andra NATO-länders protester. Att den gamle KGB-mannen Putin haft nytta av sitt samarbete med den gamla Östtysklands Stasi blir allt tydligare. Med den tyska återföreningen befriades Östtyskland från det kommunistiska oket. Men samtidigt fick man i den demokratiska förbundsrepublikens förvaltning in de krafter som fortfarande var/är lojala med de tidigare herrarna. Ryssvänligheten och förståelsen för de speciella ryska kraven när det gäller sina grannar har skrämmande stor förståelse i Tyskland.
Med länder inom NATO som Frankrike, Tyskland och Italien med Putinvännen Berlusconi finns det anledning att se med oro på den framtida utvecklingen. Men kanske kan Ryssland falla på eget grepp med hovskribenter som Xavier Lerma.
Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot Xavier Lermas tredje artikel i ämnet som bör finnas med i Pravdas engelska upplaga vilken dag som helst.
ROLF K NILSSON

onsdag, januari 05, 2011

Nya ryska helikoptrar på Mistral

Det ryska försvarsministeriet planerar nu att starta upphandlingen av helikoptern Ka-52 Alligator för 2011.
Alligatorn är en modifierad version av helikoptern Ka-50 Hokum, den är beväpnad med en 30 mm kanon – Vikhr – kan utrustas med laserstyrda missiler och raketer, inklusive S-242 och även med bomber.
Helikoptrarna är utrustade med två radarsystem. En för markobservationer och en för luftmål.
Utvecklingen av helikoptern tog sin början 1994 och serieproduktionen har pågått sedan 2008.

Helikopteranskaffningen får ses i ljuset av den upprustning som nu pågår även när det gäller det ryska flygvapnet. Ryssland ska öka inköpen av flygplan. Fram till 2020 ska över 1500 nya flygplan av olika typer tillförts flygvapnet. Och antalet högprecisionsvapen ska öka betydligt under samma period.

De beställda helikoptrarna ska bl.a. placeras på de Mistralfartyg Ryssland köper från Frankrike. Ryssarna själv har höga tankar om den egna helikoptern. Generalöversten Alexander Zelin har för radiostationen Ekho Moskvy FM berättat att Alligatorn är mycket avancerad och ”helt i klass med utländska modeller”.

(Källor: RIA Novosti, Pravda)

söndag, januari 02, 2011

Återupprustningen fortsätter

Den ryska återupprustningen fortsätter. Det ryska flygvapnet får 100 nya stridsflygplan till 2015. Kontrakten med tillverkaren är skrivna och arbetet har börjat.
Femtio stycken avancerade Su-35 Flanker-E multirole - fjärde generationens stridsflygplan med femte generationens teknologi. ”Fler än” tio avancerade Su-27SM Flanker multirole och fem Su-30M2 Flanker-C multirole finns med i beställningen. Flygplanen är av tyngre modell och kan flyga långt.
Det ryska flygvapnet kan också räkna in 25 nya Su-34 bombplan inom de närmaste fem åren. Allt enligt den information det ryska försvarsdepartementets talesman Vladimir Drik gav under söndagen. (RIA Novosti)