måndag, februari 28, 2011

25 år sedan mordet på Olof Palme

Det finns tillfällen som man alltid kommer att minnas. Jag har under hela mitt liv och fram till denna dag fått höra av dem som är äldre än jag vad de gjorde och var de befann sig när de fick veta ett John F Kennedy blivit mördad i Dallas den 22 november 1963.
Själv minns jag nog för all framtid natten då Olof Palme föll offer för en okänd mördares kulor den 28 februari 1986. En natt jag blev anklagad för att yra eller vara berusad.

Jag hade kommit hem efter mitt kvällspass på Sydsvenska Dagbladets centralredaktion i Malmö. Jag slutade klockan 23 och var i säng strax efter midnatt. Eftersom nyhetssändningar varje timme först kom till efter mordet på Palme så hade de sista nyheterna kunnat avlyssnas klockan 23. Min vana trogen rattade jag in ”Voice of America” som körde nyheter hela natten. Det dröjde inte länge förrän jag kunde höra ”...the Prime Minister of Sweden has been shot down…”. Jag fattade ingenting. Slog över till den svenska nattradion – dragspel. Åter till Vocie of America. På väg ditt passerade jag en fransk radiostation där jag hör ”…Olof Palme…”. Nu börjar jag tro att det faktiskt har hänt någonting. Kommer fram till den amerikanska stationen som fortsätter läsa korta telegramtexter om att Sveriges premiärminister skjutits ner på öppen gata i Stockholm. Rattar tillbaks till Sveriges Radio – fortfarande dragspel.

Vad är det som händer? Har Olof Palme skjutits? Varför sänder utländska radiostationer nyheten medan Sveriges radio fortsätter att spela dragspel? Efter ytterligare skruvande på radion mellan olika utländska radiostationer som nu konstant pumpar ut nyheten om den mördade svenske statsministern är jag övertygad om att det är nutid och att man inte greppat situationen på Sveriges Radio. Jag ringer upp min kompis Per-Olof Wärring (idag chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren) också boende i Helsingborg, som precis har kommit hem från sitt nattpass på Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm.
När jag berättat att Olof Palme skjutits frågar han mig om jag är berusad. När han förstår att så inte är fallet köper han min historia och ringer upp sin tidnings centralredaktion för att få veta om dom där har fått in någon nyhet om Olof Palme. Vid denna tidpunkt är bara nattchefen kvar som väntar på att tidningen ska gå i tryck så att hon kan gå hem. Ungefär samtidigt som han ringer så har den första texten på printern kommit om det inträffade. Hennes första reaktion är hur han, Per-Olof hemma i sin bostad, kan känna till något som hon precis fått i sin hand. Han förklarar och ringer sedan upp mig och berättar om sitt telefonsamtal. Vi beslutar att det nog, trots den sena timmen, är lämpligt om vi ringer runt till släktingar och vänner och berättar vad som hänt. Resten av natten tillbringades framför TV:n och i telefon.

Mordet på Olof Palme var något sensationellt. Extremt otroligt – sådana här saker händer inte i Sverige. Men det som inte händer – hade hänt. Många tänkare förklarade att Sverige nu förlorat sin oskuld, att Sverige aldrig skulle bli som förr. Jag vet inte om det är sant. Jag tycker nog Sverige ganska snabbt blev precis som förr – på gott och ont.

Bilden av Olof Palme…
Försöken från socialdemokratiskt håll att göra Olof Palme till ett politiskt helgon, en ikon och en symbol för allt som är bra, gott och positivt har pågått sedan mordet.
När vi diskuterar, eller ens närmar oss, Olof Palme måste vi dela upp diskussionen i minst två av varandra oberoende delar. Dels handlar det om politikern Olof Palme och dels om mordet på Olof Palme.

Mordet på Olof Palme är något alla rättskaffens människor tar avstånd ifrån. Ingen människa ska behöva drabbas av det öde som Olof Palme gick till mötes. Mordet på Sveriges statsminister var inte enbart ett mord, ett övergrepp på en enskild människa. Det var ett övergrepp på Sverige, på den svenska demokratin, ja på alla som bor i det här landet. Och det är och förblir en skandal att det svenska rättsväsendet inte har hittat den skyldige.

Efter mordet på Olof Palme har vi fått ta del av vittnesmål om synnerligen osmakliga reaktioner på mordet. Hur mycket som är sant och vad som är lögnaktiga rykten är svårt att veta. Ryktena om att det på öfvre Östermalm skålats i champagne är en nästan för bra propagandabild för vänstern för att den ska vara sann. Men att det fanns dumma, idiotiska och klart avskyvärda uttalanden om mordet, det är bara att erkänna. Något som definitivt inte hör hemma i den civiliserade politiska debatten.

Men om vi ser på Olof Palme som en politisk person, en politisk företeelse i Sverige så ändrade inte mordet bilden av Palme. Han blev inte det helgon, den allmänt accepterade symbolen för fred, frihet och demokrati. Trots enträgna försök från en liten övertygad beundrarskara.

Obehaglig politiker
Olof Palme var en obehaglig politiker som med anmärkningsvärd förtjusning attackerade sina motståndare med en synbar iver att förlöjliga och håna.
Olof Palme mördades 1986. Många idag har aldrig upplevt honom som politiker. Ofta återkommer än i dag i debatten något som från socialdemokratiskt håll kallas för ”Palmehatet”. För mig var Palmehatet inte det hat som riktades mot Olof Palme. Det var snarare det hat och det förakt som Olof Palme visade när det gällde hans politiska motståndare.

Lyssnar man idag på inspelningar med Olof Palme, hur han talade och hur han debatterade så förvånas man över den hårda tonen med vilken han angrep sina motståndare och den attityd han visade upp. Det är inte konstigt att Olof Palme med sin oförsonlighet skaffade sig många politiska motståndare.


Det finns två citat av Olof Palme som jag ofta tänker på när hans politiska gärning, hans arbete för fred, frihet och demokrati prisas i de mest hjältedyrkande former. Det är från valnatten 1976 när vi efter 44 år fick en borgerlig regering med Thorbjörn Fälldin som statsminister. Olof Palmes känsla för demokrati visade sig inte från sin bästa sida. Istället för att gratulera de borgerliga kunde vi i TV:s direktsändning se och höra honom förklara att ”nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”.
Det andra citatet har med hans stora utrikes-politiska engagemang att göra där han oftast hamnade på samma linje som diktaturerna i tredje världen. Efter Shahens fall i Iran och ayatollornas maktövertagande fick vi höra den store freds- och demokratiivraren Palme förklara att man i Iran ”med pedantisk noggrannhet försöker bygga upp sina demokratiska institutioner”.

Olof Palmes politiska gärning
På hemmaplan var Olof Palme i första hand socialist. Det var han som drev på förstatliganden, höga skatter, motsatte sig privata alternativ och trodde på kollektiva lösningar. Olof Palme var mer intresserad att utveckla samarbetet med enpartistater i tredje världen än med Europas demokratier. Idag är det inte många som vill minnas att det också fanns också en social-demokratisk opposition mot Palme och den politiska linje han slog in på efter det han blivit Tage Erlanders efterträdare.

Olof Palme var anti-borgerlig och han var socialist. Och det var under hans regim 1983 som de första stegen mot att socialisera det svenska näringslivet togs i och med införandet av de så kallade löntagarfonderna. Först med den borgerliga regeringen 1991 kunde denna konfiskering av det privata näringslivet stoppas. Som varande socialist var det inte heller svårt för honom att besöka den kubanska diktaturen och diktatorn Fidel Castro 1975. Han kunde tillsammans med Castro stå på torget i Santiago de Cuba och iförd den röda revolutionshalsduken prisa den kubanska revolutionen och landets politiske ledare. Detta samtidigt som hans socialdemokratiska partikamrater våndades i Castros fängelser.



Olof Palmes iver att likställa världens största demokrati USA med världens då mäktigaste diktatur Sovjetunionen ställer honom i en allt annan än positiv dager. Försöken att lansera en tredje väg, ett alternativ mellan USA och Sovjet misslyckades tack och lov. Det hade varit att möta diktaturen på halva vägen. Tyvärr fick vi under 1980-talet i Sverige se en utrikespolitik där vi alltför ofta förespråkade en politik som låg väldigt nära eller direkt i fas med den sovjetiska.

Socialismen bromsas upp
Frågan man inte kan undvika att ställa sig är hur det hade gått med Sverige om vi inte fått en borgerlig regering 1976 som bromsat upp den svenska marschen mot socialismens paradis. Borgerligheten innehade makten i två val fram till 1982. Därefter s-regering fram till 1991. Borgerlig regering 1991-1994 för återvända till makten 2006. Tack vare dessa borgerliga inträden i regeringskansliet och övertagande av makten har Sverige bytt riktning och valt en annan väg än den Olof Palme anträdde.

Upprördheten över mordet på Olof Palme delar jag. Men inte glorifieringen av honom och hans politik. Den politik Olof Palme stod för var till skada för Sverige, för demokratin och för friheten.

måndag, februari 21, 2011

Kan Ryssland stå emot ett japanskt anfall?

Rysk media fortsätter sina angrepp på Japan och vill uppenbarligen mana fram en stämning av hot. Det är förvisso ett gammal knep att om man har interna problem i ett land så skapar man en extern gemensam fiende. Är det detta vi nu får se exempel på eller finns det andra skäl till den ryska hetsen mot Japan?
Har tyvärr missat en den del tidningar den senaste tiden. Men hittade igår en synnerligen intressant betraktelse i den engelskspråkiga versionen av Pravda från den 9 februari i år. Rubriken fick åtminstone mig att reagera ”´Är Ryssland kapabelt att försvara Kurilerna om Japan anfaller?”.
Artikeln börjar med ett konstaterande att den ”anti-ryska hysterin” fortsätter i Japan. Som intäkt för detta berättas om en grupp japanska ”revanschister” som den 7 februari samlats utanför den ryska ambassaden i Tokyo och krävde att Ryssland skulle återlämna Kurilerna till Japan. Gruppen ska också ha förnedrat den ryska flaggan medan japansk polis betraktade det hela som passiva åskådare.
Dagen därpå, den 8 februari ska den ryska ambassaden ha fått ett kuvert innehållande en pistolkula och en lapp med uppgiften att ”de norra territorierna är japanska”.
Pravda slår fast den ryska ståndpunkten att Kurilerna tillhör Ryssland eftersom Ryssland är Sovjetunionens direkta efterföljare. Tidningen konstaterar att hittills har konflikten varit diplomatisk men ställer samtidigt frågan hur Japan tänker agera när man upptäcker att de diplomatiska försöken är fruktlösa? Enligt Pravda har vi historiskt flera exempel där ägandet till omtvistade territorier fått avgöras på slagfältet.
Tidningen uttrycker bekymmer över hur den japanska politiska ledningen agerar. Kritiken mot Japans väpnade styrkor är hård och man konstaterar att kostnaderna för militären ökar i Japan. Förra året var Japan på femte plats i världen när det gällde hur mycket pengar som spenderas på militären. I artikeln räknas sedan upp de militära resurser som Japan har till sitt förfogande.

Vet inget om framtiden
Japan anklagas rakt ut i Pravda för att bygga upp en militärapparat som gör sig beredd att med vapenmakt återta Kurilerna. Tidningen ställer frågan om Ryssland står redo för detta Japan. Man ställde också frågan till Konstantin Sivkov på Akademin för geopolitiska frågor. Sivkov målar upp en rad olika scenarier hur en väpnad konflikt med Japan skulle utspelas. Till slut kommer han fram till att ett japanskt angrepp just nu förmodligen inte är att vänta. Men hur det blir i framtiden vet man inte något om. Framför allt inte om Ryssland samtidigt skulle befinna sig i ett krig med ett tredje land. Som ett exempel på att detta kan hända nämner artikelförfattaren året 1855 när Ryssland var involverat i Krimkriget och Japan, enligt tidningen, hotade sig till ett för landet fördelaktigt avtal. Eftersom Ryssland då, 1855, inte sökte konflikt överlämnade man ögruppen (Kurilerna) till Japan.
Och som en knorr på sin artikel citerar Sergej Balmasov Otto von Bismarck som ska ha sagt att ”Jag är inte intresserad av deras avsikter, jag är intresserad av deras kapacitet”. Balmasov konstaterar att den japanska kapaciteten ökar.

Japans flagga brändes
Den 16 februari brände en grupp ryska ungdomar den japanska flaggan utan för Japans ambassad i Moskva och kastade ägg på ambassaden, rapporterar nyhetssajten ”Japan Today”.
Nyhetssajten kan också berätta att en mycket stark anti-japansk attityd håller på att byggas upp i Ryssland. Detta ska ha börjat efter att Japans premiärminister Naoto Kan kritiserade den ryske presidenten Medvedev och hans besök på Kurilerna. De japanska protesterna vid den ryska ambassaden i Tokyo (där en rysk flagga släpades på marken) ska inte heller ha stärkt känslorna för Japan i Ryssland.
Protesterna runt den japanska ambassaden i Moskva har fortsatt. Man kräver en japansk ursäkt.

Pravdas Bismarckcitat är ju intressant. Inte minst om man applicerar det på de ryska inköpen av franska Mistral.

onsdag, februari 16, 2011

Svensk Rysslandspolitik måste vara öppen och tydlig

Ungefär samtidigt med den utrikespolitiska debatten i riksdagen kommer nya ”avslöjanden” från Wikileaks. Denna gång med mycket starkt svenskt intresse. Med samma reservation som tidigare när jag skrivit och kommenterat uppgifter hämtade från Wikileaks, att de är riktiga och inte manipulerade, så finns det anledning att – om uppgifterna är korrekta – att kraftfullt protestera mot det svenska agerandet.
Bakgrunden är denna: Det finns en tjänstemannagrupp med representanter från de nordiska länderna, de baltiska länderna och USA som träffas två gånger om året för att samköra ländernas Rysslandspolitik. Varannan gång träffas man i USA varannan i Europa.
Gruppen, kallad e-PINE (enhanced partnership in northern europe, har som uppgift att samordna politiken mellan länderna och utbyta information om Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Georgien och Moldavien. Gemensamt är att man har svårt samarbeta med Ryssland och att det inte ser ut att bli lättare i framtiden.

I ett möte med gruppen i Washington 2008 ska man från svensk sida ha föreslagit att länderna gemensamt ska få till stånd en spricka mellan den ryske presidenten och den ryske premiärministern.
En intressant uppgift är att gruppens länder är eniga om att stödja såväl Georgiens som Ukrainas medlemskap i NATO. Man har också, klokt nog, kunnat enas om att de bilaterala förbindelserna med Ryssland är till rysk fördel. Det är bättre att flera länder agerar gemensamt. Det är en sanning som vi är många som har förfäktat. Det är en del av Rysslands maktpolitik att söka bilaterala uppgörelser med EU:s medlemsländer för att på detta vis så split inom unionen. En metod som används inte minst när det gäller energiexport från Ryssland.
För att förtydliga: detta är ett hypotetiskt resonemang som utgår från att uppgifterna från Wikileaks är korrekta. Om de är korrekta vet jag inte. Det får framtiden utvisa.

Men om vi utgår från att det finns en organisation med USA, med de nordiska länderna och med de baltiska länderna för att utbyta information om bland annat Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Georgien och Moldavien så är det bra. Det är också bra om man diskuterar en gemensam linje när det gäller östpolitiken. Men det är helt förkastligt om Sverige skulle lägga sin Rysslandspolitik i denna grupps händer. Så får det inte bli. Och att i denna grupp, på svenskt initiativ, arbeta för att slå en kil mellan President Medvedev och premiärminister Putin, är helt förkastligt. Det är inte så en aktiv Rysslandspolitik ska utformas. Om Sverige så direkt går in med målet att splittra ger vi ryssarna rätten att agera på samma sätt för att splittra vår svenska regering. Något vi aldrig skulle acceptera. Något vi aldrig kan acceptera. Något vi aldrig får acceptera.

Demokratiarbetet och arbetet för mänskliga och medborgerliga rättigheter i Ryssland ska stödjas. Men det måste ske på en folk-till-folk-nivå. Det måste ske underifrån.
Man kan dessutom ställa sig frågan hur ett projekt att så split mellan Medvedev och Putin skulle lyckas. När man läser om de smidda planerna verkar de mer platsa i någon konspirationsfilm från kalla krigets dagar.


Om, och det är verkligen om, uppgifterna från Wikileaks stämmer hoppas jag att man från svensk sida skrinlagt planerna alternativt att från politiskt håll ha satt stopp för dem.
Rysslandskritiken ska ske öppet och tydligt. Det ska vara vår statsminister och vår utrikesminister som öppet inför världen kritiserar vad som kritiseras skall. Vi får inte ha en hemlig agenda när det gäller Ryssland och en officiell. Det gagnar inte Sverige. Jag tror inte heller att vi ska vara så naiva och tro att man från rysk sida inte har scenariet klart för sig. Man vet att det skulle vara till skada om presidenten och premiärministern hade olika agendor och prioriteringar.

Förhållandet mellan Medvedev och Putin är självklart tydligt planerat mellan de båda. Att man från många länder hoppas på en splittring, till och med en konflikt mellan dem är de synnerligen medvetna om. Gör inte misstaget att tro att ryssarna är dumma eller lättlurade. Problemet är det motsatta.

tisdag, februari 15, 2011

Ryssland hotar Japan med vapenskrammel

Den ryska militära infrastrukturen på Kurilerna ska stärkas och den ryska Stilla Havsflottan ska tillföras två landstigningsfartyg av typ Mistral som beställts från Frankrike för att ”skydda” ögruppen mot Japan. Det är inte bara det väldiga Rysslands grannar i väster som drabbas av hot och vapenskrammel. I öst är det Japan som orsakat vrede i Kreml.

Den ryska tonen mot Japan borde mana till vaksamhet. Det finns all anledning att noga observera vad som händer i gränstrakterna mellan Ryssland och Japan.
Skälet till Mistralfartygens placering i Stilla havsflottan sägs från rysk sida vara den japanska hållningen till vad som i Ryssland benämns Kurilerna och i Japan de Norra Territorierna. Att man från japansk sida känner oro för den ryska inställningen att begripligt. Mistral är byggd för att ha 16 tunga helikoptrar, fyra landstigningsbåtar, 70 pansarfordon och 450 soldater. År 2014 ansluter det första fartyget. Konflikten med Japan beräknas åtminstone från rysk sida bli långvarig.

I förra veckan fick Japan en direkt varning från Ryssland att det japanska ”beteendet” när det gällde ögruppen är oacceptabelt.
I november förra året besökte den ryske presidenten Medvedev öarna som Sovjetunionen annekterade efter andra världskrigets slut. Besöket orsakade protester i Japan som vill ha ögruppen återlämnad. Den japanske premiärministern Naoto har kallat besöket en skymf.
Från japansk sida har man försökt vara diplomatisk, men det finns gränser hur diplomatisk man kan vara. Inte minst när de verbala angreppen nu fullföljs av en militär upprustning i området.

Strax före det nyligen genomförda besöket av Japans utrikesminister i Moskva beordrade den ryske presidenten att extra modern och ändamålsenlig vapenutrustning skulle överföras Kurilerna. Han förklarade samtidigt att Kurilerna var oskiljaktig del av den ryska federationen och en strategisk rysk region. Och för att ytterliga förstärka den orubbliga inställningen lovade Medvedev att Ryssland ska göra varje nödvändig ansträngning för att stärka den ryska närvaron på ögruppen. På rysk TV kunde man också se och höra presidenten ge en direkt order till sin försvarsminister Anatolij Serdjukov att försäkra att alla nödvändiga beslut verkställs, att vapenöverföringen blir genomförd och att nödvändig omorganisation fullföljs.
Serdjukov svarade sin president att försvarsdepartementet skulle se till att förstärkningarna skulle tillföras Kurilerna och att han skulle återrapportera till presidenten i slutet av månaden. För nu visste man vad som behövdes för att stärka den ryska militära infrastrukturen på öarna. I det ryska parlamentet talar samtidigt viceordföranden i försvarsutskottet Igor Barinov om den anti-ryska hysteri som råder i Japan.

Japan är en demokrati Sverige har många, långa, nära och vänskapliga förbindelser med. Förhållandet mellan svenska och japanska företag är detsamma. Japan har i många år varit en demokratisk utpost i ett område där demokratin inte har stått högt i kurs. Det borde ligga i svenskt intresse att Japan inte överges i den diplomatiska konflikt landet nu har med Ryssland. Den demokratiska omvärlden har en skyldighet att höja rösten för Japan. Än så länge har de flesta valt att inte låtsa om vad som händer. På sikt en omöjlig hållning.
Tänk om Carl Bildt kunde lyfta frågan i onsdagens utrikespolitiska debatt!

måndag, februari 07, 2011

Muslimska Brödraskapet vill bryta fredsavtalet med Israel

Händelseutvecklingen i Egypten påverkar hela världen. Vem som sitter på makten när oroligheterna är över är direkt avgörande lokalt i Mellersta Östern men också globalt.
Enligt den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti så hymlar inte heller det Muslimska Brödraskapet i Egypten med sin agenda(den enda organiserade oppositionsgruppen mot den sittande Mubarak-regimen). Om Brödraskapet skulle komma till makten i Egypten river man upp fredsuppgörelsen med Israel. Och det är inte något som ska låta vänta på sig.
Rashad al-Bayoumi, talesperson för det Muslimsk Brödraskapet, förklarade för TV-bolaget NHK TV att avtalet med Israel ska sägas upp direkt efter att en provisorisk regering med oppositionella grupper till Mubarak är tillsatt. ”Efter att president Mubarak har lämnat makten och en provisorisk regering är bildad, är det nödvändigt att direkt upplösa fredsavtalet med Israel”, förklarade han i TV.
Det Muslimska Brödraskapet deltar nu öppet i de regeringsfientliga demonstrationerna i Kairo. På söndagen kunde vi höra på nyheterna och läsa i tidningarna att Brödraskapet satt med oppositionen i förhandlingarna med regeringen. Från askan i elden?

söndag, februari 06, 2011

Hundra år sedan Ronald Reagan föddes

Den 6 februari för hundra år sedan föddes USA:s fyrtionde president Ronald W Reagan. En man som kom att förändra världshistorien, som kom att ingjuta hopp och framtidstro hos ett lands befolkning när det som bäst behövde det. En man som med sin personlighet, idealism och övertygelse lätt fick vänner och beundrare i betydligt bredare politiska lager än bara hos dem som röstat på honom.Politiker av Ronald Reagans kaliber är ovanliga – men det gör dem inte mindre behövda.

Att under de år Ronald Reagan var USA:s president stå upp i Sverige som beundrare av hans politik och sätt att styra var riskabelt. Var det något som inte var politiskt korrekt på 1980-talet var det att stödja en amerikansk republikansk presidentkandidat, än värre en republikansk president. Och allra värst bland republikanerna var Ronald Reagan.
Det finns en tradition i svensk media att alltid i amerikanska val framhålla den demokratiske presidentkandidaten som den med folkets stöd, som den som vinner valet, som den som står för värderingar som är mest ”rimliga” sett ur ett snävt svenskt perspektiv. Sedan är förvåningen alltid lika stor när den republikanske kandidaten vinner och förklaringarna till att det kunde bli så överträffar varandra i krystade analyser.

Svenska fördomar
I denna tradition ingår att de republikanska kandidaterna ska framställas som obegåvade, brutala, westernromantiska och gärna religiöst övertygade på gränsen till vidskepliga. När det gällde Ronald Reagan räckte det inte med dessa invändningar. Han skulle ifrågasättas och framställas som oduglig på så många sätt som möjligt. Allt fler tidningar började skriva om honom och benämna honom som ”den förre B-skådespelaren” Ronald Reagan. Helt plötsligt var skådespelare att yrke som borde misstänkliggöras. Men här infanns sig ju direkt ett problem. Många i den svenska kultureliten som gärna uttryckte sitt hat till Reagan var ju själva skådespelare. Alltså kunde han ju inte vara en skådespelare som de. Nej, han var en ”B-skådis”, och allt vad nu detta skulle innebära.
Men det blev allt svårare att se med svenska fördomsglasögon på den amerikanske presidenten och hans agerande. Tyckte man illa om USA tyckte man ännu sämre än Reagan. Och så är det fortfarande hos en beklagligt stor grupp människor. Men samtidigt så var det allt fler som vågade, och idag vågar, ta ett steg från det politiskt korrekta och ge Ronald Reagan den plats i världshistorien han såväl förtjänar.


En bättre värld
Världen ser bättre ut tack vare Ronald Reagan. När Ronald Reagan tillträde som president den 20 januari 1981 var världen delad. Delad mellan västlig demokrati och öststatskommunism styrd från Moskva. Halva Europa låg bakom järnridån, länder var sedan andra världskriget ockuperade av den sovjetiska diktaturen och mänskliga fri- och rättigheter var bara något de kunde drömma om.
I Sverige blev vi matade med kålsuparteorin, att de båda supermakterna USA och Sovjet var av samma skrot och korn. Det är idag skrämmande att inse hur länge vi lät oss duperas av denna bluff. Sovjetunionen var en hänsynslös diktatur och stod för en totalitär lära – kommunismen – som man med alla tillgängliga medel ville sprida till övriga delar av världen.
Att ställa sig emellan och inte ta ställning var fegt, det var fel och förhoppningsvis hamnar vi i Sverige aldrig i samma situation igen.
Ronald Reagan vågade säga hur det förhåll sig. Han vågade utmana Ondskans imperium och han var klok nog att sätta makt bakom orden. Hans företrädare på presidentstolen, Jimmy Carter, använde stora ord mot Sovjet och utmanade på sitt sätt samtidigt som han rustade ned den amerikanska militärapparaten. Det fanns ingen anledning för Sovjetunionen att ta hans ord på allvar – och man gjorde det inte heller.
Ronald Reagan startade en upprustning av det amerikanska försvaret. Han missade inga tillfällen att berätta för världen hur han såg på det sovjetiska imperiet och dess försök att nå världsherravälde.

Populär i USA
På hemmaplan lyckades presidenten. I två val fick han förkrossande stöd av väljarna. Han fick landet att tro på sig själv och problemen blev allt färre. I utrikespolitiken vägrade han kompromissa. Istället utmanade hann Sovjetunionen – och vann. I det delade Tyskland revs Berlinmuren. Warszawapakten upplöstes och Sovjetunionen förpassades till historieböckerna. Sovjetunionen kunde inte anta utmaningen från Ronald Reagan. Med militär styrka, med ideologisk övertygelse och med en politisk övertygelse om att det var möjligt fick Reagan Sovjetkommunismen på fall. Utvecklingen lät inte vänta på sig. I land efter land föll diktaturerna, ockuperade länder återfick sitt oberoende och för andra blev mångåriga frihetssträvanden krönta med självständighet.
Det finns mycket att minnas med tacksamhet när vi tänker tillbaka på Ronald Reagan och hans insatser som amerikansk president.
Vad Ronald Reagan visade oss är att vi inte ska eller får acceptera diktaturer som normaltillstånd i tillvaron. Finns viljan, finns övertygelsen och finns förmågan har vi också en skyldighet att agera.
Det finns ett oräkneligt antal böcker skrivna om Ronald Reagan och det finns mycket att läsa av honom. Från hans radiotal till alla brev han skrev för hand till alla dem som kontaktat honom. Bilden av honom blir en helt annan än den hatiska som svensk vänstermedia genom åren gjort sig skyldiga till.

En bit på vägen
Visst finns det också beslut och uttalanden av Ronald Reagan som både kan och ska kritiseras. Men nu, hundra år efter hans födelse och vid en summering av hans insatser finns all anledning att skänka några tankar av tacksamhet för att vi inte längre har ett delat Europa, att Sovjetunionen inte längre existerar, att de baltiska länderna har återfått sin självständighet, att Berlinmuren inte längre existerar, att de tidigare sovjetiska så kallade satellitstaterna i Europa idag är oberoende och självständiga demokratier. Vi nådde inte fram till en perfekt värld efter Ronald Reagans år i Vita Huset. Men vi nådde en bit på vägen.
När får vi en politisk ledare på världsarenan som kan inspirera till nya framgångar när det gäller frihet, demokrati och mänskliga rättigheter?

Rolf K Nilsson
Ordförande
Svenska Ronald Reagan-Sällskape
t

onsdag, februari 02, 2011

Moderniserad rysk försvarsindustri och ny atomubåt

Den ryska regeringen planerar att anta en ny plan för att modernisera den ryska försvarsindustrin.
Enligt premiärminister Putin är en modernisering nödvändig om man ska lyckas nå de mål man satt upp för att byta ut äldre vapen mot nya till år 2020. Förnyelsen av vapenarsenalen är planerad att ta sin början i år. Till 2015 ska förnyelsen ha nått 30 procent av målet för att år 2020 vara uppe i 70 procent. Förnyelsen av vapenarsenalen beräknas enligt ryska uppgifter kosta motsvarande 641 miljarder dollar.

I slutet av detta år tillförs den ryska marinen en ny atomdriven ubåt av sk Graney-klass. Just nu pågår tester av ubåten i hamn. I maj beräknas ubåten för första gången bege sig ut på öppet vatten.
Beväpningen består av bl.a 24 kryssningsrobotar med eller utan kärnstridsspetsar. Räckvidden beräknas upp till 5000 km.
För två år sedan började byggandet av ubåt nummer två i samma klass. Denna ubåt ska ha mer avancerad utrustning och beväpning.
(Källa: RIA Novosti)