ROLF K NILSSON

Ökad rysk energikontroll medan krigsmakten tillförs hundratals miljarder

2011-11-14T07:33:00.000+01:00

Nord Stream har släppt på gasen och planerar en tredje rörledning. Den ryskkontrollerade gasledningen i södra Europa, South Stream, närmar sig förverkligande. Företag med direkt ägaranknytning till ryska staten köper in sig i gas- och oljefälten i Nordsjön. Den europeiska energitillförseln knyts allt närmare beslutsfattarna i Kreml.

Med detta som bakgrund kommer uppgifterna att Ryssland ska utöka sin ubåtsflotta i områdena runt Nordostpassagen. Det kunde nuvarande premiärministern Vladimir Putin berätta i tisdags.

Enligt nyhetsbyrån RIA Novosti förklarade Putin att det var en självklarhet att Ryssland ska bygga ut sitt ubåtsvapen för att säkra landets säkerhet i den norra regionen. Han kunde också avslöja att nya ubåtar ska tas i bruk av den ryska flottan. Enligt Putin är Nordostpassagen är en för ryska staten prioriterad transportsträcka.

Från rysk sida håller man nu på med att bygga upp underhållsbaser och räddningsstationer längs hela Nordostpassagen för att vara beredd om något oförutsett skulle inträffa.

Den ryska flottans förstärkningar i landets norra områden är endast en del av en större pågående militär upprustning.

Rysk media har stolt låtit meddela att Vladimir Putin övervakat undertecknandet av materielbeställningar till krigsmakten värda över 650 miljarder dollar. I beställningarna ingår byggandet av en ny generation atomubåtar. Totalt har en fjärdedel av upprustningsanslagen lagts på marinen. Enligt Moscow Times planeras en stor del av pengarna som tillförs marinen att användas den närmaste femårsperioden.

Sverige skyddar Stasispioner och lagför forskare

2011-11-02T10:07:00.000+01:00

Har skrivit en längre artikel i föregående ämne som nu finns på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2011/11/02/sverige-skyddar-stasispioner-och-lagf-r-forskare

Är vi i Östtyskland eller i Sverige?

2011-11-01T07:58:00.000+01:00

Jag måste läsa det korta TT-telegrammet två gånger för att det verkligen ska gå in vad som stod där. Och – tyvärr – det är precis samma text första gången som den andra. Läsaren informeras om att den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, begärt prövning om innehållet i Birgitta Almgrens bok ”Inte bara spioner” eftersom man misstänker att brott mot tystnadsplikten har begåtts. I boken beskriver författaren, utan att nämna namn, svenskar som gått den östtyska diktaturens säkerhetstjänst Stasis ärenden.

Efter att boken kom ut i september har debatten om de svenska Stasi-medarbetarna intensifierats. Åsikterna om hur registret där svenskarna finns splittrar den svenska politiska ledningen. Moderaterna blir såväl i regeringen som i Riksdagen allt mer ensamma om att säga nej till att släppa namnen till offentligheten. Samtidigt finns det i den moderata riksdagsgruppen ett stort antal ledamöter som går på offentlighetslinjen.

Justitiekanslern har beslutat att det ska inledas en förundersökning och har gett uppdraget till den Internationella åklagarkammaren i Stockholm.

I sitt beslut om förundersökning konstaterar JK att Birgitta Almgrens bok innehåller information som ger det anledning att tro att brott mot tystnadsplikten verkligen har begåtts.

Kalla vindar från den gamla DDR-diktaturen blåser över Sverige. Hur kan vi annars ha hamnat i denna situation där en svensk forskare och författare utreds för brott – i Sverige - för att hon avslöjar att svenska medborgare har sålt ut sitt eget land till kommunistdiktaturens säkerhetstjänst för över 20 år sedan?

Varför vill inte moderaterna i regeringen öppna Stasis arkiv? Varför vill inte SÄPO öppna Stasis arkiv? Vem ska skyddas? Och varför får Birgitta Almgren munkavle som om hon befanns sig i helt annat samhällssystem än det svenska?

Sedan det blev känt att det fanns svenskar (vem skulle tro något annat?) i Stasiarkiven har vi från allt för många håll fått höra bortförklaringar och svepskäl hur dessa människor hamnat i Stasis garn. Landsförräderiet har förringats och borde uppenbarligen helst glömmas bort.

Vi är på väg mot en präktig skandal i Sverige om denna förundersökning får fortgå. Och nog har vår svenska säkerhetspolis landat fel när den vill lagsöka en svensk forskare i demokratins tjänst?

Det är hög tid att såväl justitieministern som statsministern fattar beslut om att öppna Stasiregistren och få slut på denna ovärdiga rättsprocess mot Birgitta Almgren. Det börjar lukta rättsröta.

ROLF K NILSSON

Ryssland förlorar miljarder i Libyen och fruktar väst

2011-10-29T08:01:00.000+02:00

Störtandet av Khadaffis diktatur i Libyen har inte varit populär överallt. För många regimer har den varit minst sagt bekymmersam – inte minst i Moskva.
Från Kreml ser man det som nu hänt i delar av den arabiska världen som en fortsättning den ukrainska ”revolutionen i organge”. En rörelse som styrde bort Georgien, Ukraina och Kirgizistan från den ryska omsorgen. I Ryssland har man aldrig sett dessa händelser som resultat av inhemska händelser eller protester utan som manipulerade och styrda från väst.

Den ryske försvarsanalytikern Alexander Golts har för Radio Liberty förklarat att det finns en form av i det närmaste paranoia hos det ryska ledarskapet som är övertygade om att västvärlden förbereder ett liknande folkligt uppror i Ryssland som i de nämnda länderna. Denna ”paranoia” förstärktes ytterligare när senatorn och förre presidentkandidaten John McCain för BBC slog fast att Khadaffis död skulle ses som en varning till världens diktatorer och anspelade då även på Vladimir Putin men framför allt Bashar al-Assad.
Det ryska sändebudet i NATO Dimitrij Rogazin är en man som ofta säger vad han, eller hans chefer, tycker utan att försköna. På twitter den 21 oktober skrev han att ansiktena på de globala demokratiernas ledare påminde om någon som mindes sin barndom då han hängde hemlösa katter i sin källare.

Det finns siffror på att Ryssland som en direkt följd av Kahadaffis fall från makten förlorar kontrakt värda tio miljarder dollar. De flesta bedömare menar att den ryska regeringens erkännande av det nationella övergångsrådet i Libyen i september var ett försök att rädda vad som man kunde för att få så fördelaktiga avtal som möjligt med det nya libyska styret och för att kunna behålla den tidigare fördelaktiga positionen i landet.

Tre partier i det ryska parlamentet – duman - kommunisterna, Zjirinovskijs liberaldemokrater och Ett Rättvist Ryssland ville att man från rysk sida skulle skicka kondoleanser till Libyen i samband med Khadaffis död. Med röstsiffrorna 153 – 98 röstades förslaget ner.

Gazprom utökar i Nordsjön

2011-10-29T00:29:00.000+02:00

Samtidigt som det i Ryssland planeras för en tredje gasledning genom Östersjön gör Gazprom bytesaffärer med sina tyska allierade i Nordsjön.
Gazprom har skrivit avtal med tyska Wintershall om att byta gasfält i nordvästra Sibirien mot hälften av Wintershalls tillgångar i Nordsjön. Tillsammans ska de båda bolagen utveckla gasfälten i Sibirien. I Nordsjön tar Gazprom tar över hälften av Wintershalls verksamhet; såväl pågående produktion som prospekterade områden.

Gazprom och Wintershall äger sedan tidigare gemensamt Wingas - en av de största gasleverantörerna i Europa.

För någon vecka sedan kunde vi ta del av nyheten att Wintershall och Gazprom hade återupptagit den gemensamma oljeutvinningen i den libyska öknen. Verksamheten har legat nere sedan i februari då oroligheterna i Libyen tog sin början. Före uppehållet utvann Wintershall 100 000 fat olja om dagen. Företaget har varit verksamt i landet sedan 1958.

Nya fartyg till ryska Östersjöflottan medan Gazprom planerar för ett tredje gasledningsrör

2011-10-21T07:13:00.001+02:00

Än en gång kommer uppgifterna om att Gazprom planerar för ett tredje gasrör för Nord Stream genom Östersjön. Förra gången var det premiärminister Putin som avslöjade planerna för de gasrörstillverkande stålverksarbetarna i Smolensk. Denna gång är det Gazproms viceordförande Alexander Medvedev som låter meddela att Gazprom ”överväger möjligheterna” för ett tredje rör parallellt med de båda andra. ”Det finns en sådan idé”, ska han enligt TASS ha förklarat.
Förhoppningarna om större tyskt gasbehov efter beslutet om att stänga kärnkraftverken finns hos Gazprom och dess ägare
.
55 miljarder kubik
Han förtydligade med att det ännu bara är ”preliminära” diskussioner men att Ryssland är berett att leverera så mycket gas som Europa behöver.
Just nu provkörs Nord Streams första rörledning, den andra är under produktion. Den första gasen ska enligt den officiella planeringen pumpas fram den 8 november i år. Varje rör är 1 224 km långt. När de båda rören är i full verksamhet ska 55 miljarder kubikmeter gas pumpas igenom dem varje år.

Ny korvett för ledningsförsvar
Den ryska flottan i Östersjön har nyligen tagit emot en ny stealth-korvett. Fartyget har en rad nya tekniska lösningar när det gäller skrov, beväpning, kommunikation och elektronik.
Den nya korvetten är den andre i sitt slag. I oktober 2008 fick den baltiska flottan den första korvetten av samma typ.
Sammanlagt 30 korvetter är planerade för den ryska flottan. Korvetterna ska användas för att säkerställa ryska kustvatten och för att säkra olje- och gastransportleder med ryskt intresse i Svarta havet och Östersjön.

Indien trotsar Kina

2011-10-18T08:35:00.001+02:00

Kina och Indien är två mäktiga länder i Asien som har kommit att stå emot varandra. Två länder med mycket gemensamt men ändå så mycket olika.

För många i väst har Indien blivit ett bättre alternativ att satsa på än den kinesiska diktaturen. I bakgrunden finns en konflikt direkt mellan de båda länderna. Ett allt närmare samarbete mellan Indien och Vietnam har också fått Kina att protestera.

Indien har nyligen beslutat placera ut en division av den gemensamma indisk/ryska roboten BrahMos på gränsen till Kina. Skälet anges vara för att neutralisera ett möjligt krigshot från Kina.

Samtidigt moderniseras i Ryssland hangarfartyget Vikramaditja (tidigare Amiral Gorsjkov) för att nästa år levereras till Indien. Fartyget ska då vara moderniserat för 2,3 miljarder dollar.

Kina har nyligen sjösatt sitt första hangarfartyg. Efter många år vid varv har fartyget moderniserats, utrustats och provkörts.Fartyget byggdes från början för den sovjetiska flottan och köptes från Ukraina 1998.

Enligt Kinaexperten Rick Fisher pågår i Kina just nu bygget av ytterligare en eller två hangarfartyg. Fisher tror att Kina år 2020 har sex hangarfartyg, tre av dessa atomdrivna.

Indien och Sydkinesiska sjön

Det har under senare tid hettat till i Sydkinesiska sjön när det gäller äganderätten till öarna i havet.

Under senare år har Vietnam genomfört en rad aktiviteter i det omstridda havsområdet vilka man från kinesiskt håll anses hota den kinesiska suveräniteten. Från Kina gör man anspråk på 29 öar området.

Trots protester från Peking har Vietnam tidigare i år inlett ett samarbete med Indien när det gäller gas- oh oljeutvinning i området. De båda länderna har också inlett ett mlitärt samarbete.

Från kinesisk sida har man hel tiden uppmanat Indien att undvika inblandning i konflikten om öarna i Sydkinesiska sjön.

Indien investerar i Sydkinesiska sjön

Men trots dessa varningar har indiska oljeföretag arbetat tillsammans med vietnamesiska intressen. Så har det indiska företaget ONGC Videsh Ltd investerat 2 250 miljoner dollar för olje och gasutvinning i Sydkinesiska sjön. De indiska och vietnamesiska regeringarna har också förklarat att de ska öka sitt samarbete när det gäller militär, handel och investeringar. Som en del i avtalet ska Indien hjälpa Vietnam i träningen av deras ubåtsstyrkor.

Från Vietnam hävdar man att det indisk-vietnamesiska samarbetet inte strider mot några internationella överenskommelser och att de kinesiska protesterna inte har någon laglig grund.

Ryska bombplan över Nordsjön och förstärkningar på Kurilerna

2011-10-16T00:29:00.000+02:00

I onsdags genomförde två ryska strategiska bombplan av typen Tu-95MS patrullering av vad som man beskriver ”neutrala vatten i Nordsjön” i den ryska statliga nättidningen Rysslands Röst. Båda planen ska fått ”eskort!” av Tyfon och F-16 plan från Storbritannien, Nederländerna och Danmark.

Patrulleringen varade i 17 timmar då besättningarna tränades i ”navigering över sjölandskap utan landmärken”. De båda planen tankades också i luften.

Som extra bonus berättar Rysslands Röst att man från rysk sida regelbundet genomför patrulleringar av Arktis, Atlantens, Svarta havets och Stilla havets neutrala vatten.

Nya luftvärnsrobotar till Kurilerna

Samtidigt som nyheten om patrulleringen över Nordsjön kunde man i den engelskspråkiga versionen av Pravda läsa om ryska förstärkningar på Kurilerna. Bland annat har det ryska luftvärnsrobotsystemet Buk-M1 installerats och en bataljon stridsvagnar av modellen T-80 har tillsammans med modern kommunikationsutrustning anlänt ögruppen. Man har tidigare från den ryska statsledningen förklarat att inom några år så ska det finnas ett kraftfullt ryskt försvarssystem på ögruppen.

Pravda: ”Tokyos hysteri med anledning av den ryske presidents besök på Kurilerna i slutet av förra året har visat Moskva att regionen måste ha mer övertygande argument än nedgrävda lätta stridsvagnar. Riktigheten i detta förstärktes då det amerikanska utrikesdepartementet i Washington förklarade att USA såg de södra Kurilerna som japanskt territorium.”

Två nya baser

Pravda berättar att I maj I år så godkändes det ryska försvarsdepartementets planer på att stärka beväpningen för de styrkor som finns placerade på Kurilerna. Helt klart med upprustningen ska det vara inom fyra till fem år.

Enligt planen ska två nya militärbaser byggas. En för luftvärnsrobotar och en för stridsvagnar. Renoveringsarbetet och utbyggnaden av den redan befintliga flygplatsen har börjat.

De ryska trupperna på Kurilerna ska också förses med ett mobilt kustrobotsystem ”Bastion” som ska hantera missiler av typen ”Yakhont”.

2014, absolut senast 2015, ska de militära anläggningarna ha fått ett helt nytt utseende och trupperna ska ha moderna vapen och modern utrustning och beväpningen av trupperna ha fått ett helt annat ansikte än det har idag. Håller den materiella upprustningsplanen blir det inte ytterligare truppförstärkningar, skriver Pravda..

Den nya ryska geopolitiken

2011-10-10T15:58:00.000+02:00

KOMMENTAR| En ledare i måndagens Hufvudstadsbladet i Helsingfors pekar på Rysslands geopolitiska mål och förberedelser. Ledaren inleder med att referera till vad som nyligen sagts i den geopolitiska debatten i Finland. Förre statsministern och presidentkandidaten Paavo Lipponen har förklarat att ”Geopolitiken är tillbaka”. En grupp av tidigare militärer och forskare hade bara några dagar tidigare kommit fram till att geopolitiken är tillbaka när man ser på Rysslands militära utveckling och Finland.
I sin ledare skriver Yrsa Grüne att geopolitiken ”…omfattar också rågrannen och Natomedlemmen Norge, det formellt icke militärt allierade Sverige samt Natoländerna Danmark och Island.”

Presidentkandidaten för Finlands gröna, Pekka Haavsto, har vid ett seminarium om svenska lärdomar för Finland konstaterat att en massinvasion över östgränsen är osannolik. Något som nog de flesta håller med om. Så ock Hufvudstadsbladets Yrsa Grüne som skriver: ”Det har han alldeles rätt i. Det mest troliga är inte stöveltramp över en landsgräns, utan fallskärmsjägarskor från luften, oberoende från vilket håll ett anfall kan tänkas komma. Till och med pansarvagnarna rullar antagligen in i ett transportplan innan de börjar knäcka träd på finländsk mark.”
Och hon fortsätter: ”Men då han drar fram exemplet med det norsk-ryska avtalet om en länge omstridd gräns utan att samtidigt nämna att Ryssland planerar två nya brigader i Arktis och att gasledningen Nord Stream antagligen är orsaken till en rysk militär förskjutning mot Europa, undrar man om han inte känner till fakta eller om han vill dölja dem.” Jag ställer mig i kön till de frågande.
Yrsa Grüne gör sedan det raka konstaterandet att Ryssland står beredda att försvara sina ekonomiska intressen med militära medel och att det finns alla skäl att tro att man från ryskt håll också menar detta.

När det gäller det finska försvarets framtid kommer Yrsa Grüne med en sanning som vi borde kunna ta till oss också i Sverige. Hon konstaterar att försvara ett territorium inte enbart innebär att slå tillbaka angrepp. Det innebär också att manmåste bygga upp ett försvar som har förmågan att bemöta överraskningsangrepp med motangrepp som den presumtive fienden inte kunnat vänta sig. ”Det är förmågan att överraska som ger en trovärdighet som avskräcker.”
För några veckor sedan fanns en annan artikel Hufvudstadsbladet som berättade om en rapport från bland andra den pensionerade översten Heikki Hult om Rysslands militära utveckling. I rapporten slås fast att Ryssland med sina nyvaknade stormaktsambitioner inte skulle möta mycket motstånd i Europa. EU har inget gemensamt försvar och Nato utan USA väger lätt mot Ryssland. När rapporten presenterades på den finska försvarshögskolan förklarade Heikki Hult:
”Västeuropa har i praktiken avväpnat sig självt. Storbritannien, Frankrike och Tyskland har fortfarande något slags regionalt försvar. Men Norden och Baltikum utgör ett militärt vakuum”.

Medan västvärlden med finanskris och strategiska omvärderingar av hotbilderna skär ner i sina försvarsbudgetar och satsar på snabbinsatsstyrkor spenderar Ryssland hundratals miljoner euro för att modernisera sina väpnade styrkor. Ryssland har flyttat sin strategiska tyngdpunkt närmare Centraleuropa. Det nya västra militärområdet, med St Petersburg, förfogar idag över en tredjedel av den totala militära kapaciteten i Ryssland. Till sitt förfogande har militärområdet bland annat 24 armébrigader, tre luftburna eller marina infanteribrigader. Styrkor som är i konstant beredskap. Enligt Heikki Hult har flera av dess brigader extremt hög operationsfärdighet inom några timmar. Inget land i Västeuropa har förmågan att reagera lika snabbt. Nato har förvisso gjort upp planer för att försvara Estland, Lettland och Litauen. Men inofficiellt handlar det om att försöka återta dem.

Pensionerade finske brigadgeneralen Lauri Kiianlinna säger till Hufvudstadsbladet att Ryssland inte alls ligger efter när det gäller den militärteknologiska utvecklingen. På vissa områden ligger man till och med före, till exempel när det gäller luftvärnssystem. Skribenterna av rapporten betonar för tidningen att man inte vill måla upp någon direkt hotbild utan på ett enkelt sätt beskriva Rysslands militära kapacitet och ambitioner.
Som en förklaring till den ryska upprustningen pekar rapporten på att man i Kreml tänkt om när det gäller den geopolitiska situationen. Ryssland strävar nu efter att kunna utöva sitt inflytande över vad man betraktar som sin intressesfär – det som förr var Warszawapakten.

”För små alliansfria länder som Finland skapar de geopolitiska förändringarna i vårt närområde en allt djupare osäkerhet”, kan man läsa i rapporten.
Det finns mycket intressant i finska dagstidningar.
ROLF K NILSSON

Ryssland satsar på nytt vapenslag

2011-10-05T13:49:00.000+02:00

Ett nytt vapenslag inom det ryska försvaret, ett integrerat system för rymd- och luftförsvar samt rymdunderrättelser ska se dagens ljus före den 1 december i år. Det rapporterar den kombinerade nätradion- och nättidningen Rysslands Röst.
Specialister ska utbildas, den ryska militärakademin ska utbilda ett tillräckligt antal officerare, vapen och yrkessoldater ska förberedas. Förslaget om att bilda ett rymdförsvar har under en längre tid varit vilande, men nu har beslut kommit. Och fort ska det gå. Enheten ska vara igång den 1 december men sedan tar det minst två år innan beslutet träder fullt ikraft.
Som bakgrund till beslutet pekas på att förhandlingarna med USA om ett gemensamt missilförsvar har ”spårat ur”, att USA vägrar gå med på juridiskt bindande garantier att NATO:s antirobotar inte ska vara riktade mot Ryssland.
Rysslands sändebud vid NATO, Dmitrij Rogozin, har förklarat att skapandet av ett rymdförsvar är ett nödvändigt steg som ger ryssarna en säkerhetskänsla.

"Logiskt" om Kina förklarar Vietnam och Filippinerna krig

2011-10-04T16:04:00.001+02:00

Samtidigt som Kina ökar sitt inflytande i USA och i EU genom att låna ut pengar, investera och köpa företag skramlar man med vapen i Sydostasien. För en vecka sedan kunde man i den kinesiska kommunistpartitidningen Global Times läsa en artikel av energiexperten Kong Tao, verksam som strategisk analytiker vid tankesmedjan ”China Energy Fund Committee”. I sin artikel slår Long Tao fast att det skulle vara logiskt, lönsamt och finnas goda skäl varför Kina skulle genomföra ett krig i Sydkinesiska sjön mot Vietnam och Filippinerna. Platsen beskrivs som det ”ideala slagfältet” för ett småskaligt krig att hävda kinesiskt territorium. I sin artikel nämner Long Tai en rad skäl varför det riktiga vore för Kina att gå i krig. Kina skulle inte förlora någonting i ett sådant krig enligt honom.

Ett anfall mot vietnamesiska och filipinska intressen skulle samtidigt innebära en varning till andra länder med liknande ambitioner att inte bråka med Kina. Long jämför med de amerikanska aktionerna i Irak, Afghanistan och Libyen och menar att de kinesiska erfarenheterna inte behöver bli desamma. ”Detta är ett krig som vi definitivt skulle vinna.” Han beskriver den önskade militära insatsen som en moralisk utbildningsexpedition.

Kinas roll i världen
Både oroande och intressant är att läsa artikelförfattarens uppfattning om Kinas roll i sin del av världen. Och värre blir det när han i sitt fortsatta resonemang slår fast att Kina måste hålla fast vid sina principer och att Kina har rätt att välja mellan krig och fred också för andra länder. Det finns de som hävdar att Kinas första hangarfartyg som nyligen sjösattes efter flera års modernisering och upprustning får sitt första uppdrag bland Spratly-öarna. Vid sida om Longs artikel i Global Times fanns en artikel av Sun Peisong, chef för ett statligt forskningsinstitut i Jiangsu. Han kritiserar Longs uppfattning och menar att ett krig som det Long föreslår skulle få USA att motsätta sig Kinas ökande globala inflytande.

Vad är syftet?
Den fråga som man absolut måste ställa sig är vad syftet med Logs krigshetsande artikel är? Och vad var syftet med den dämpande texten från Sun Peisong? Läsarreaktionerna uteblev inte. De flesta utpekade Sun som ”landsförrädare”. Är det en folkopinion för ett krig som man från det kommunistiska partiet försöker piska upp? Många kinesiska experter med anknytning till folkets befrielsearmé ville inte kommentera Longs artikel med motivationen att det var ett känsligt ämne och att man spelade med Kinas fredliga utvecklingspolitik. Artikeln i Global Times är ovanlig. Och att den speglar åsikter som finns i den högsta kinesiska ledningen är helt klart. Är det ett försök från en falang inom partiet att få stöd för sin linje? Att ett krig skulle vara nära förestående är det inte många som tror. Men om Vietnam och Filipinerna vägrar ta hänsyn till Kina och börjar utvinna olja och gas i det omstridda området, har Kina inget val. Då blir det krig.

Obebodda kobbar
Vad konflikten, än en gång, handlar om är en grupp öar – Spratlyöarna (fyrkanten längst ner på kartbilden), cirka 750, obebodda och med en sammanlagd yta av runt fem kvadratkilometer. De är spridda i ett havsområde på 400 000 kvadratkilometer mellan det asiatiska fastlandet Filippinerna och Borneo. Ser man på kartan ligger öarna inte närmast Kina, men Kina gör anspråk på dem. Något kineserna inte är ensamma om. En rad andra länder göra samma anspråk på ögruppen eller på delar av den; Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Brunei och Taiwan. Varför då denna iver efter kontrollen över ett stort antal obebodda kobbar? Jo, förutom öarnas strategiska läge så utgår man ifrån att det finns olja och naturgas i området. Dessutom är vattnen runt öarna ovanligt rika på fisk, inte minst tonfisk. Endast en av alla öar har fast mark och växtlighet. Det är Ita Abu som Taiwan har haft kontroll över sedan 1955. Taiwan har byggt ett flygfält på ön. I kraven på öarna sammanfaller Kinas och Taiwans krav då båda hävdar äganderätten utifrån att det är kinesiskt territorium. Såväl från Peking som från Taipei hävdas att Spratlyöarna tillhör Kina. Historiska dokument ska bevisa detta. Några sådana dokument har dock aldrig presenterats.

ROLF K NILSSON

Stasi - en diktaturs underrättelsetjänst

2011-09-29T07:38:00.002+02:00

Tre av de fyra forskarna bakom Gotlandsmanifestet. Fr.v
Thomas Wegener Friis, Helmut Müller-Enbergs och Birgitta Almgren.

Med anmärkningsvärt liten medieuppmärksamhet genomfördes på Högskolan i Visby ett synnerligen intressant forskarseminarium den 26-27 september med rubriken "Stasi i Norden". Forskare från Sverige, Danmark, Finland och Tyskland deltog tillsammans med ett antal övriga experter på området. Den idag mest kända Stasiforskaren i Sverige - Birgitta Almgren - fanns på plats och vittnade om Stasi-infiltrationen i Sverige under kalla kriget.

Vi som var på plats fick också höra hennes kamp mot hemligstämplingar och sekretess för att i sin forskning få tillgång till de Stasi-handlingar som finns i Sverige i säkerhetspolisens förvar. Efter överklaganden och besvär fick till sist Birgitta Almgren ta del av handlingarna där hon kunde läsa vilka svenskar som i högre eller lägre grad samarbetade med den östtyska diktaturens underrättelsetjänst. Dock med totalt krav på att inte avslöja namnen eller ta kontakt med dem.
Stora delar av vad som en gång utgjorde Stasis arkiv finns idag i Berlin och fungerar som en egen myndighet i Tyskland. Men Stasis arkiv var byråkratiskt, kryptiskt och fördelat enligt olika sorteringsregler. I den del av arkivet som går under namnet Rosenholtz-dokumenten finns i klartext namnen på Stasis medarbetare. Rosenholtz-dokumenten finns emellertid inte i Berlin utan i USA. Efter Berlinmurens fall var det CIA som lade beslag på arkivet. Uppgifter ur arkivet som behandlar svenska medborgare finns hos SÄPO och det är här Birgitta Almgren fått ta del av det. Hemligstämpeln är svensk. Hade dokumenten funnits i Tyskland hade helt andra regler gällt.

SÄPO gallrade
Tilläggas ska att SÄPO gjorde en gallring 2005 i de uppgifter de fått från USA. Alltså saknades vissa filer bland dem som Birgitta Almgren fick tillgång till.
Seminariet utmynnade i ett manifest underskrivit av Birgitta Almgren (Södertörns högskola), Thomas Wegener Friis (Syddansk Universitet), Kimmo Elo (Jyväskylä universitetet) och Helmut Müller-Enberg (gästprofessor vid Högskolan på Gotland, forskare vid Stasiarkivet i Berlin) som vädjar till de nordiska regeringarna att agera för att Stasidokumenten som rör nordiska medborgare ska finnas tillgängliga för forskning i Berlin tillsammans med det övriga arkivet.

För oss som bor på Gotland och var närvarande på seminariet var uppgifterna om Stasis intresse för vår ö extra intressant. Här togs som exempel upp den östtyske Stasiagenten Günter Lanitzki som i skydd av sina kamouflageyrken - marinarkeolog, journalist, författare - gjorde besök på bl.a Fornsalen i Visby. I november 1966 besökte han förutom Visby också Stockholm och Malmö. En man som trots han stod under SÄPO:s bevakning tilldelades Nordstjerneorden. Märkligt! Vi fick också veta att många av Stasiagenternas resor i Sverige bekostades av Svenska Institutet. Hur naivt var det offentliga Sverige under denna tid?

Någon närvarande?
Michael F Scholz på Högskolan Gotland fungerade som moderator utlovade också att de båda dagarnas föreläsningar skulle resultera i skriftlig dokumentation för intresserade att ta del av.
Ett högkvalitativt seminarium med internationellt kända experter. Bra jobbat av Högskolan på Gotland!

Extra krydda i att närvara vid ett seminarie som detta ger det givetvis när man vet att vid dylika öppna sammankomster har tidigare medarbetare till Stasi en tendens att dyka upp – för att lyssna och lära hur nära forskningen har nått.

ROLF K NILSSON

Forskare från fyra länder kräver tillgång till Stasidokument

2011-09-28T05:25:00.001+02:00

http://nilssonsandermedia.wordpress.com/2011/09/27/forskare-fran-fyra-lander-kraver-tillgang-till-stasidokument/

Efter ett tvådagars Forskarseminarium i Visby kräver fyra forskare från Sverige, Danmark, Tyskland och Finland tillgång till Stasidokumenten i det sk Rosenholtz-kartoteket. Gå in på ovanstående länk för att få veta mer.

Moderaterna säger adjö till konservatismen

2011-09-26T10:38:00.001+02:00

Moderaterna har kommit med ett förslag till nytt idéprogram. Jag har läst det och jag är besviken. Besviken men inte förvånad. I ett par år har förre partisekreteraren Schlingman varslat om vad som komma skulle: ett partiprogram där ideologi inte finns med. Och med en sannolikhet som gränsar till visshet blir det också antaget på partistämman i oktober.

Moderaterna / Högerpartiet / Allmänna Valmansförbundet har varit det konservativa partiet i Sverige. Med tiden kom partiet att i sin politik kombinera den konservativa värdegrunden med en liberal frihetssyn. I program och idéförklaringar kunde vi läsa om ett konservativt parti med liberala inslag. Det gick så långt att partiets ideologi beskrevs som liberal-konservativ. Liberala-konservativ fungerade ganska bra. Såväl för konservativa som höger-liberaler. Och partiet kunde göra skäl för ordet ”samlings” i sitt namn. Det var accepterat att vara konservativ, det var accepterat att vara liberal. Och det blev allt mer accepterat att vara nyliberal.

Så länge jag kan minnas har det alltid varit en kamp mellan liberaler och konservativa inom moderaterna. På 1970-talet blev det en hel del protester när Moderata Ungdomsförbundets tidning Moderat Debatt på förstasidan hade endast ett textbudskap ”Jag är liberal – därför är jag moderat”.

I slutet på 1970-talet fanns det en ideologiskt levande debatt inom moderata ungdomsförbundet. Att majoriteten i det styrande skiktet hörde hemma bland liberalerna torde det inte råda någon tvekan om. Men ute i distrikten såg det inte likadant ut. Det fanns konservativa krafter som gjorde mer eller mindre lyckat motstånd. En sådan kraft var Konservativt Idéforum som bildades, eller snarare återbildades, i början på 1980-talet – till förbundsledningens förtvivlan och ilska. Det var ingen bra tid att vara konservativ i MUF. Var man det i sin ensamhet och lite diskret gjorde det inte så mycket. Men absolut inte tillsammans med andra och absolut inte i manifesterad form.

Den verkliga uppbrottet mot det gamla som tidigare varit kom med dåvarande förbundsordföranden Gunnar Hökmarks bok ”En ny giv för Sverige” 1980. Hökmark presenterade nya idéer. Idéer som idag lätt kan identifieras som nyliberala. Då pratade vi mer om libertarianer.

Nyliberaler, fostrade och kläckta i Fria Moderata studentförbundet, fick under Carl Bildts och Bo Lundgrens partiledarskap allt större inflytande i den moderata rikspolitiken. På tjänstemannasidan plockades unga, pålästa och karriärsugna nyliberaler in på nyckelpositioner. Och när vi fick en moderatledd regering 1991 blev de departementsanställda och fick ännu större inflytande. Med Bo Lundgren som partiledare nådde nyliberalerna kulmen på sitt inflytande. Med Fredrik Reinfeldt som ny partiledare försvann de mest högljudda nyliberalerna från sina inflytelsepositioner. I mångt blev Fredrik Reinfeldt en reaktion mot Bo Lundgrens förda politik. Själv välkomnade jag i mina ledare i Gotlands Allehanda den nye partiledare och kunde identifiera en rad socialkonservativa inslag i de Reinfeldtska uttalandena och programförklaringarna. Men det varade inte länge.

Att Reinfeldt ville förnya moderaterna välkomnades av de flesta. En förnyelse behövdes. Men det visade sig vara mer än en förnyelse som satte igång. Förnyelsearbetet övergick raskt till att bli ett förändringsarbete. Många gamla sanningar förkastades, andra gjordes om. Det blev plötsligt svårt att veta vad moderaterna tyckte i olika frågor. Den raka linjen från idégrund till praktisk politik tunnades ut. Den raka linjen fanns inte längre.

För inte så länge sedan fick vi veta att de nya moderaternas mål är att bli ett ”statsbärande” parti. Redan här uppstår tveksamheter. Att bli ett statsbärande parti är att begära, eller ta, en plats i samhället som inget parti bör ha i en demokrati. Statsbärande partier hör hemma i diktaturer eller i inskränkta demokratier. I det nya programförslaget är ”statsbärande” smakligt nog omskrivet till ”samhällsbärande”. Men syftet tycks ändå luddigt. Det är mindre politik i vardagslivet som är värt att eftersträva. Inte ett parti som har till syfte att genomsyra hela samhället. Under socialdemokraternas långa, oavbrutna maktinnehav i Sverige fick vi se exempel på hur ett parti som ikläder sig rollen som statsbärande agerar. Partiboken blev ett av de viktigaste karriärinstrumenten.

I idéprogrammet som moderaterna använt sedan 2001 finns en hel del konservativa grundtankar. Men allt eftersom ”nya moderaterna” blivit varumärke för moderata samlingspartiet har partiet distanserat sig från detta program. I det ännu gällande handlingsprogramm et kan man läsa ”Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer…”. För att fylla varumärket ”Nya moderaterna” tycks detta vara en belastning som nu ska förpassas in i partiets historiearkiv.

Det nya idéprogrammet är inte vad jag skulle beskriva som ett idéprogram. Det är ett program för en praktisk politik som tillförs för tiden politiskt korrekta åsikter, inlindade i en allmänt välvillig ordmassa. Det blir en sammanblandning av allmän välvilja, idéer, mål och metoder. Om programmet tilltalar många är svårt att sia om. Däremot är det inte speciellt många som kan uppröras eller motsätta sig det. Önskan om röstmaximering tycks ha fått gå före en ideologisk bas och grundläggande värderingar. Från den grupp som arbetat fram förslaget till nytt idéprogram har vi fått höra att gamla värderingar inte längre hör hemma hos moderaterna.

Vad som till stor del kännetecknar ett idébaserat parti, som ”gamla” moderaterna var, är att man utan att behöva läsa en mångfald av program med mycket stor säkerhet vet vad partiet ska tycka. Detta eftersom det fanns en gemensam idégrund och gemensamma värderingar som man står för och som man tror på. Idag är det osäkert var moderaterna står, eller ska stå, innan partiledningen talat om det. Ju mindre ideologi, ju färre grundvärderingar som ett parti har, desto nödvändigare blir centralstyrningen och ”ledningen” uppifrån när det gäller vad man ska tycka, vilka åsikter man ska ha som aktiv partipolitiker. Detta tror jag är fel väg att gå.

Utan ideologi, utan gemensam värdegrund blir partiet lätt populistiskt. Åsikterna hämtas inte i en övertygelse om vad som är rätt eller fel. Åsikterna, de politiska uppfattningarna, hämtas från vad väljarna för tillfället tycker eller vad de inom en kort framtid kommer att tycka. Partierna blir kampanjorganisationer för en grupp människor som söker politiska uppdrag – inte för idéer, värderingar och det man tror är rätt. Jag tror att det är fel väg att gå.

Med det nya idéprogrammet kastar moderaterna av sig det ideologiska arvet, den ideologiska kompassen, den ideologiska känslan för vad som är rätt politik att driva. Istället är risken överhängande att det blir tillfälliga opinioner och politisk korrekthet som får styra. Omvärderingarna som ”nya moderaterna” gjort i en rad frågor har varit varningssignaler inför vad som nu är framlagt till beslut på partistämman hösten 2011.

Moderaterna som naturlig hemvist för Sveriges konservativa är borta. Detta innebär att moderaterna lämnar ett vakuum efter sig som redan andra krafter försöker muta in som sitt område. Signalerna från Sverigedemokraterna om att partiet ska bli det socialkonservativa alternativet i svensk politik skrämmer. Inte för att jag tror att dragningskraften på Sveriges konservativa blir speciellt stor. Men risken är att Sverigedemokraterna med sin politik förstör det konservativa ”varumärket” för lång tid. Det finns många motståndare till konservatismen som med glädje klistrar den konservativa etiketten på Sverigedemokraterna. Verkligt konservativa blir misskrediterade och vi får ett konstruerat ”bevis” för vad de gamla moderaterna egentligen stod för.

Förhoppningsvis får vi se någon form av institution, stiftelse eller annan konstellation som tar upp den fallna fanan och vårdar det konservativa arvet. Det behövs en traditions- och idébärare av svensk konservatism.

Hur ställer man sig då som varande konservativ och aktiv inom moderaterna till de nya moderaternas ideologilöshet? Hur ställer man sig som konservativ väljare som i alla år gett sin röst till moderaterna?
Ja, så länge den moderata sakpolitiken är den som man finner mest tilltalande bland landets politiska partier borde det inte vara några problem att även i fortsättningen arbeta för partiet eller ge det sin röst. Så länge de politiska programmen är sådana att man kan ställa sig bakom kraven och så länge man har förtroende för de moderata företrädarna är det inte fel att satsa på ett fortsatt engagemang. Däremot får man vara beredd på att det kan bli snabba omkast, att lojaliteten till ideologin inte längre finns kvar.
Resultatet lär bli att det blir vanligare med politiker som byter parti och ännu mer vanligare att väljare röstar olika från val till val. Den livslånga lojaliteten med ett parti och dess värderingar finns inte längre. Men det finns inget som säger att detta är för evigt…

ROLF K NILSSON

Fel av Bildt utse PLO-ambassadör

2011-09-10T08:49:00.000+02:00

Carl Bildts beslut att upphöja PLO:s representant i Sverige tillambassadör ger anledning till ett antal frågor och invändningar. Vill man göra en mild tolkning av det inträffade kan det vara att utrikesministern rusat iväg i frustande iver för att få något gjort. Men det hindrar inte att konstatera att beslutet är dåligt förankrat såväl bland moderater som i den egna regeringen. Beslutet kommer helt fel och skickar fel signaler till omvärlden.
Dessutom bryter det mor svensk praxis. När och om vi kommer till en tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och de beväpnade palestinska grupperna så vore det naturligt att ta emot en palestinsk ambassadör.
Idag känns det som ett onödigt och felaktigt ställningstagande i den pågående konflikten. Att dessutom när inte de palestinska grupperna själva är enade ta det här steget känns än märkligare. Dubbelfel, om inte trippelfel av Carl Bildt!
Hur beslutet gick till återstår att se då uppenbarligen varken folkpartiet eller kristdemokraterna ställer sig bakom, eller ens var informerade om upphöjelsen. en ganska märklig ordning för en regering med fyra partier. Inte minst med tanke på frågans dignitet.
Folkpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor Fredrik Malm har också,med rätta, protesterat.

Märkligt
Det känns sannerligen märkligt att Sverige som i sina stunder har varit extremt protokollsbundet när det gäller erkännandet av regimer ("vi erkänner inte regimer, vi erkänner länder") nu går bakvägen och erkänner en regim utan land.
Enligt UD innebär ambassadörskapet för Palestina inte att Sverige erkänner Palestina som stat (!) utan som ett sätt att uttrycka att Sverige är för en tvåstatslösning i den israelisk-palestinska konflikten.
Att erkänna en ambassadör i Stockholm som formellt inte representerar någon stat öppnar dörrarna för många spännande upphöjningar i framtiden.

Hur långt kan det gå?
För mig som mångårig moderat känns det inte bra när man från folkpartiet och kristdemokraterna säger att man inte känner sig delaktiga i beslutet eftersom det är en moderat uppfattning. Jag tror inte den är moderat. Vad jag vet har den inte diskuterats i partiorganisationen. Jag tror inte diskuterats i den moderata riksdagsgruppen och det skulle förvåna mig om man kommit fram till denna lösning i den moderata utrikeskommittén i riksdagens utrikesutskott.
Det finns en stark inre solidaritet inom moderaterna. När det blåser sluter man upp ring ledningen. Men man måste ställa sig frågan hur långt denna solidaritet ska få sträcka sig. Ett parti består av dess medlemmar. Och det är hos medlemmarna politiken ska vara förankrad.

Tyskland gör sig beroende av flytande rysk kärnkraft

2011-09-08T23:57:00.002+02:00

Samtidigt som man i Tyskland har beslutat sig för en radikal avveckling av denegna kärnkraften blir landet allt mer beroende av gas från Ryssland. Gas somryssarna nu ska utvinna med hjälp av ett stort antal nybyggda flytandekärnkraftverk.

Just nu färdigställs i S:tPetersburg den första i en lång serie av flytande kärnkraftverk. De tvåreaktorerna som ska finnas på standardmodellen ska kunna leverera tillräckligtmed energi för att försörja 200 000 hushåll. Kärnkraftverken byggs påpråmar som ska bogseras till sina destinationer där de ska leverera energi. Förrysk del har kärnkraftspråmarna två primära användningsområden. De ska kunnaleverera energi till avlägsna befolkningscentra och ge den energi som krävs föratt utvinna den idag svåråtkomliga gasen som krävs för att fullfölja kontraktenmed Gazproms kunder. Gasfält som man tror finns i Arktis och som man vet finnsi Ryssland.

Vi har alltså den smått bisarrasituationen att Tyskland med sitt kärnkraftsbeslut gör sig allt mer beroende avrysk naturgas. Naturgas som man endast kan få ta del av om/när Ryssland harbyggt ut sina kärnkraftverk för att kunna utvinna denna gas.

Det är inte svårt att se attTyskland här begår ett dubbelfel av kolossalformat. Den tyskakärnkraftsnedläggningen är ett slag i luften när samtidigt en granne en bitösterut bygger ut sina verk som en konsekvens av den tyska nedläggningen.Politiskt är det svårt att hitta ord till det Tyskland nu håller på med.Medvetet manövrerar man sig in i en situation där man blir allt mer beroende avenergi från Ryssland. Ju mer beroende man blir desto störrepåtryckningsmöjligheter från Moskva på Berlin.

Det nya återförenade Tyskland ärviktigt för Europa. Det är viktigt för EU och det är viktigt för NATO. Hursjälvständigt detta Tyskland i framtiden kan vara när det är Ryssland sombestämmer om landet ska få tillräcklig med energi till hushåll och tillindustri återstår att se. Redan har vi kunnat se hur Tyskland i sina utrikes-och säkerhetspolitiska ställningstaganden tar hänsyn till vad man tycker iMoskva.

Det är svårt att inte se hur manfrån rysk sida tänker utnyttja de nya flytande kärnkraftspråmarna. Dessa bliren direkt fortsättning på gasledningspolitiken.

Ett 50-tal kärnkraftspråmar lärtäcka det nuvarande behovet i Ryssland. Men det finns också ett utländsktintresse för dessa. Enligt den ryska kärnkraftsmyndigheten Rosatom ska ett15-tal länder vara intresserade av att köpa eller hyra ryska kärnkraftspråmar.Här finns det anledning att komma ihåg en av Vladimir Putins doktriner. Nuvarande premiärministern ochtidigare presidenten har slagit fast när det gäller rysk energiförsäljning att”All rysk energiexport ska användas för att öka Rysslands inflytande iomvärlden”. När det gäller Tyskland har det varit lätt. Tyskarna har självmanövrerat sig in i ett beroende av Ryssland.

Med en export av flytandekärnkraftverk följer ett starkt ryskt inflytande. Vad kommer med somföljdavtal? Närgasledningen i Östersjön blev en realitet fick vi veta från president Putin attden ryska Östersjöflottan fått en ny uppgift. Får den ryska flottan fler nyauppgifter och med uthyrningen av kärnkraftspråmarna? Länder i Latinamerika,Asien och Afrika är spekulanter. Risken är uppenbar att antalet icke-demokratiskaländer med tillgång till kärnkraft ökar. Ryssland tvekar inte att sälja (ellerhyra ut) sina produkter till regimer som inte är demokratier eller vägrarrespektera de mänskliga rättigheterna.

Ryssland går med sina flytandekärnkraftverk ytterligare ett steg i att utnyttja energin som ett vapen förökat politiskt inflytande i världen. Ett steg som innebär ökad osäkerhet,påtagliga miljörisker och en grå zon när det gäller kontroll av världenskärnkraftverk.

En officiell kommentar från densvenska regeringen borde vara på sin plats. Dessa flytande kärnkraftspråmar skabogseras genom Östersjön, förbi svenska kuster och möjligen genomÖresund. Detta är absolut en svensk angelägenhet. Vilka är riskerna undertransporterna? Finns det rysk beredskap? Krävs det utbyggd svensk beredskap?

Fler Mistral till Ryssland

2011-09-08T23:37:00.000+02:00

Ryssland och Frankrike ska senare i år skriva kontrakt omytterligare två Mistral-fartyg till den ryska marinen. Det kunde den ryskeförsvarsministern Anatolij Serdjokov berätta på onsdagen.

-Jag tror att vi ska ha slutfört förhandlingarna och skrivit underkontrakten innan året slut, förklarade han för nyhetsbyrån RIA Novosti.

De båda nya Mistral-fartygen ska byggas i Ryssland. Ett förstakontrakt värt 1,2 miljarder euro skrevs under i juni. Två Mistral ska byggas iFrankrike. Ett 2014 och det andra 2015.

I köpet ingår också teknisk utrustning till fartygen. Just nuutbildas ett 70-tal ryska specialister i Frankrike på Mistral. Samtidigtutbildas två besättningar i Ryssland.

De två första Mistral ska enligt det ryska försvarsdepartementettilldelas Stilla havsflottan respektive Norra flottan. Enligt den ryskanättidningen Rysslands Röst ska det första fartygen levereras till den ”ryskakrigsflottan” om tre år.

Ett Mistralfartyg har kapacitet för 16 helikoptrar, fyralandstigningsfartyg, 70 pansarfordon och 450 soldater.

Folkrörelsemoderaterna

2011-07-07T08:26:00.000+02:00

ALMEDALEN
Att köra på Visbys gator under Almedalsveckan är inget som rekommenderas den som har anlag för förhöjt blodtryck.
Respekten för fordon som följer gällande trafiklagar, hastigheter och som inte gör något större väsen av sig möter noll och ingen förståelse av den inreste Almedalsbesökaren. För den inreste är Visby som Skansen i havet. Här kan man gå hur som helst och bilarna som kommer är bara illusioner, dom finns egentligen inte därför behöver man inte heller flytta sig. Och går man in i en stillastående bil så är det stackaren bakom ratten som har gjort fel och ska få skäll. OM man kan dra paralleller mellan trafiksituationen i Visby innerstad med den rådande politiska situationen överlåter jag åt läsaren.

Diskussionerna och kommentarerna på de sociala medierna har varit få när det gäller moderaternas rapport om bli en folkrörelse. Moderaterna, de aktiva, ligger lågt Mycket lågt. Det är inte utan att tankarna går till George Orwell. Om det är Djurfarmen eller 1984 jag tänker på vet jag inte men med lite fri tolkning kan det på de moderata anslagstavlorna nu med de nya moderaterna vid styret i några år skrivas: "Vad som var rätt förr är nu fel. Vad som var fel förr är nu rätt."

Helt som en blixt från klar himmel kom inte folkrörelsebekännelsen. Den har varit förberedd och stigen har trampats upp av en deklaration som kom för ett eller ett och ett halvt år sedan. Då kunde vi höra statsministern tala om att det nu var dags för moderaterna att bi det statsbärande partiet i Sverige.
Moderaterna; det statsbärande partiet. Det lät inte bra då och det låter ännu sämre idag efter folkrörelsebekännelsen. Ett statsbärande parti innebär att det är ett politiskt parti som hela förvaltningen, hela den politiska processen vilar på. Ett parti med vidgat ansvar. Ansvar för att staten ska fungera. Ingen demokrati bör ha ett parti som är statsbärande. Statsbärande partier betyder i nästan alla fall kompromisser med demokratin.Vi har med ett i en demokrati groteskt långt socialdemokratiskt maktinnehav kompromissat tillräckligt med demokratin. När den socialdemokratiska eran nu till synes är över behöver vi inte en moderat era som tar över. Vi behöver inte återuppväckta täckorganisationer för det statsbärande partiet. Vi behöver inte mer partimakt i Sverige, demokratin kräver mindre för partierna, mer för individerna.

Ju mer moderaterna blickar mot socialdemokraterna och tar efter desto större utrymme lämnar man efter sig. Det blir ett vakum i svensk politik. Ett vakuum där arvet efter Lindman, Hjalmarsson och Bohman borde tagit plats.
Den politiska värdegrunden, det politiska arvet inom moderaterna håller på att raderas ut och ersättas av Fredrik Reinfeldt/Per Schlingmanns-tänkande. Och är det så de nya moderaterna vill ha det så får de väl ha det så. Men det bådar inte gott.

Öppna arkiven

2011-05-29T06:01:00.000+02:00

Birgitta Ohlssons inlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/oppna-sveriges-hemliga-arkiv_4157741.svd - manar till eftertanke om vad som har skett och vad som sker i Kungariket Sverige.
Sverige som ett rättfärdigt och lagligt land som gör vad som är rätt när det gäller krigsförbrytare och med dessa nära besläktade får en törn om man studerar vår historia lite närmare.

Allt för många krigsförbrytare som själva varit eller varit lierade med nazister har kunnat både gömma sig och få en fristad i Sverige. Tyvärr har detta inte varit ett alltid populärt ämne att ta upp. För den svenska nationella självkänslan och möjligen upprättelse i förhållande till i första hand våra nordiska grannar som inte klarade sig undan andra världskriget har det varit viktigt att vi handlat korrekt efter kriget och ställt skyldiga till svars för sina gärningar. Det började inte bra och frågan är hur det egentligen har fortsatt.

Folke Bernadottes aktioner med de Vita bussarna har i svensk tappning alltid beskrivits som ett hjältedåd. Och för alla dem som kunde räddas med livet i behåll ur de nazistiska koncentrationslägren var det givetvis mycket bra och inget ska förringa denna insats. Men nu var det inte bara koncentrationslägersfångar som kom med bussarna. Dessa användes också för att smuggla ut nazister på höga poster. Inte sällan med SS-bakgrund. Och hur kunde då detta gå till?

Hur de kom ombord på bussarna från början är fortfarande till stora delar okänt. Vem tipsade dem? Vem kunde ge besked om hur de skulle omhändertas när de väl kom till Sverige? Säkerligen fanns det folk på plats i mottagningsanläggningarna som informerade om detta.

Om det berodde på naivitet, ren dumhet eller om andra skäl fanns med i bakgrunden har jag för lite bakgrundsmateriel av för att kunna spekulera om. Men rutinen var sådan att när man i det sk Ramlösalägret i Ramlösabrunn utanför Helsingborg tog emot passagerarna i de Vita bussarna ifrågasatte man aldrig deras identitet. Man tog deras ord för gott med motiveringen att dessa människor fått utstå så mycket elände att de inte skulle ifrågasättas på något vis när det kom till Sverige. På så vis var det inga större problem för gamla SS-män att uppge falsk identitet och få nya identitetshandlingar som de sedan kunde gömma sig bakom resten av livet.
Intresset från svensk sida att bistå i jakten på gömda nazister i Sverige har vari begränsad. Sorgligt nog.

Ännu tristare är att intresset för att komma till rätta med och avslöja de brott som de gamla östdiktaturernas hantlangare í Sverige gjort sig skyldiga till är så svagt. Det finns idag informatörer, agenter och tidigare anställda, både svenskar och utländska medborgare, med nära anknytning till bl.a. Stasi. Det är dags att en gång för alla lätta på förlåten och göra allmänt känt vilka dessa människor är som sålt ut Sverige och svenska medborgare till en diktaturs hemliga polis. Dimridåerna måste lätta!

Pravda hävdar att Sverige törstar efter krig – Ryssland fortsätter bana väg för Putins Sverigebesök

2011-04-04T13:05:00.001+02:00

I förra veckan var Rysslands vice premiärminister Sergej Ivanov i Stockholm och lät mycket tydligt budskapet gå fram att dumpningar i Östersjön inte skulle stå på samtalsagendan när Vladimir Putin besöker Sverige i slutet på månaden. Någon dag senare kom budskap nummer två till Sverige och svenskarna.

I nättidningen Pravda slås i en artikel ett antal ryska uppfattningar och ståndpunkter fast. Och budskapet mellan raderna är lika tydligt där: för Sveriges bästa bör Sverige inte gå med i NATO. En i svenska ögon märklig artikel.

Det moderna Ryssland tycka ha en faiblesse för att med överord utmåla små grannländer som militära hot mot fosterlandet. Det känns onekligen ovant när Sverige och det svenska försvaret utmålas som ett hot mot Ryssland.

Anledningen till den ryska oron är beslutet att skicka åtta Gripenplan till Libyen. Skälet till att Sverige skickar dem till Libyen har enligt Pravda inget med FN-uppdraget att göra inte heller har den svenska insatsen kommit till för att bistå den libyska befolkningen som slaktas av sin diktator. Nej, det finns ett skäl för den och det är att visa solidaritet med vapenbröderna i NATO och för att förbereda ett svenskt NATO-medlemskap. Och det är något man från rysk sida tycker lika illa om som vänsterpartiet och socialdemokraterna i Sverige.

Det svenska samarbetet med övriga länder som gör en insats i Libyen under NATO:s ledning har enligt Pravda en direkt negativ inverkan på den geopolitiska situationen för rysk del. Detta eftersom deltagandet, enligt Pravda, endast är ytterligare ett steg mot ett svenskt NATO-medlemskap. Och att få med Sverige är en del av den amerikanska planen att omringa Ryssland med NATO-länder. Ett direkt hot mot Ryssland.

Pravda tar också upp vad man kallar för ett ”Arktiskt mini-NATO”. Ett militärsamarbete mellan Storbritannien, de baltiska länderna och samtliga nordiska länder. Ett hot mot Ryssland och ett bevis på ett svenskt nära medlemskap i NATO.
-Sverige ensamt är inte ett troligt hot mot Ryssland. Men som en del av NATO, är det betydligt farligare. Alliansen är ett finslipat, sofistikerat amerikanskt system konstruerat för att omringa Ryssland. I denna mening är slutet på den svenska eran som en neutral stat inte bra för Ryssland. Analysen är Leonid Ivashovs, chef för den ryska Akademin för Geopolitiska frågor.

Anatolij Tsyganok, chef för ”centrumet för militära framtidsfrågor, Institutet för politisk och militär analys” eldar på:
-Om Sverige går med i den Atlantiska alliansen skapar det många problem för Ryssland både i Östersjöområdet och i Arktis. I norr, nära den ryska gränsen, kommer en gemensam svensk-norsk slagstyrka att uppenbara sig som teoretiskt är kapabel att agera mot våra Östersjö- och Norra flottor.
-Idag ökar NATO sin närvaro i Arktis. I detta avseende är alliansens utökning med Sverige en mycket dålig signal för Ryssland.

Är de uppfattningar som kommer fram i Pravda lika med dem hos den högsta ryska ledningen är detta ett direkt hot mot Sverige. Om Ryssland verkligen har de uppfattningar som kommer fram i texten så får vi se en än tydligare upprustning i vårt direkta närområde. De ryska positionerna har flyttats fram och de flyttas fram ytterligare med Nord Streams gasledning. Det känns allt otäckare med ett avmilitariserat Gotland.

ROLF K NLSSON

Försvaret sett ur ett konservativt pespektiv

2011-04-03T09:01:00.001+02:00

(Texten är också publicerad på Newsmill den 3 april)
Under moderaternas långa historia har försvarsfrågan alltid varit central. Så är det inte längre och det är ett stort misstag. Försvaret är och förblir en viktig konservativ fråga, skriver Rolf K Nilsson, tidigare ledamot av riksdagens försvarsutskott.

Så länge Allmänna Valmansförbundet/Högern/moderaterna var ett konservativt parti var försvarsfrågan och inställningen till det svenska försvaret ett fundament i partiets framtoning. Så är det inte längre.Det hindrar inte att det lite över ett decennium in på 2000-talet finns konservativa uppfattningar om hur det svenska försvaret ska se ut och hur vi som medborgare ska förhålla oss till landets väpnade styrkor.
Som konservativ är jag beredd att låta försvaret få kosta skattepengar. Men precis som på andra områden är det god hushållning som ska gälla. Slöseri med medborgarnas pengar accepteras inte.

Den säkerhetspolitiska hotbilden har förändrats under de senaste 20 åren, och internationell terrorism - som förra året slog till mitt under Stockholms julhandel - är en viktig del av detta som vi måste ta fasta på. Men det militära försvarets främsta uppgift är ändå alltid i första hand att freda svenskt territorium; på marken, till sjöss och i luften.
För detta krävs resurser. Det krävs soldater, utrustning och en folklig förankring. Vårt självbestämmande, rätten att få råda i vårt eget hus går inte att värdera i pengar. Friheten, våra demokratiska fri- och rättigheter kostar. Som konservativ är jag beredd att betala priset. Priset som garanterar oss inte bara vårt geografiska territorium utan också vår kultur, vårt levnadssätt, vår civilisation.

Det finns de som hävdar att historien aldrig upprepar sig. Men att hävda detta känns som en ursäkt för att undandra sig ansvaret att lära av historien. Att lära och förstå egnas och andras misstag.
Den svenska nedrustningen på 1920-talet var ett stort misstag. Om det är i brist på historiska kunskaper eller ren dumhet vill jag låta vara osagt. Men misstaget från 1920-talet har upprepat sig. Efter Sovjetunionens fall drabbades våra beslutsfattare av fredsrus. Man såg verkligheten som man ville se den - inte som den var. Sovjetunionen fanns inte längre, alltså var problemen borta. Det var en ny tid - aldrig mera krig. Skrota vapnen, lägg ner försvaret, satsa på handel, älska varandra! Det gick över styr.

Sovjetunionen delades i sina beståndsdelar. Men kvar fanns människorna. Människorna som burit upp Sovjetunionen, som garanterat diktaturens fortbestånd fram till den 31 december 1991. Det återfödda Ryssland gjorde aldrig upp med diktaturen eller dess brott. Samma människor i nya uniformer som saluterade en ny flagga. Efter den både bokstavliga och andliga berusning som drabbade det post-sovjetiska Ryssland under 1990-talet återkom den gamla ordningens män till makten. Skolade i KGB, fostrade som inte bara Rysslands utan också de nära grannländernas herrar.
Från Rysslands födelse fram till idag har Ryssland/Sovjetunionen styrts av ledare som alla varit imperiebyggare. Med Vladimir Putins inträde på den politiska scenen återställdes den gamla ryska ordningen. Rysslands restauration påbörjades och det är den vi nu ser pågå framför våra ögon. Det är gamla beprövade metoder som gäller: upprustning av militären, modernisering och nyinskaffning av materiel. En utökad och allt aktivare utlandsunderrättelsetjänst som tar vid där Sovjetunionen slutade. Idag är den utländska, och så också den ryska, underrättelseverksamheten i Stockholm större än den var under kalla kriget. Fast nu sker den på ett bredare fält. Allt från kalla krigets traditionella uppgifter till informationsinskaffning på ekonomins, näringslivets och vetenskapens områden. I ärlighetens namn ska sägas att det inte bara är ryssarna som är aktivare än någonsin, så också kineserna.

Den ryska revanschlystnaden för Sovjetunionens nesliga nedmontering går igen på alla områden. Men vi ser inte bara framför oss ett Ryssland som tagit vid där Sovjet slutade. Med kommunismen bortkastad så skyr man inte längre kapitalismens möjligheter till politisk kontroll och maktutövning. Med sina privat/statliga företag med en nationell agenda pågår parallellt med det militära påverkansinflytandet en makutövning med energin som påtryckningsmedel. Genom västvärldens naivitet kombinerad med enskildas girighet har man från rysk sida fått oroväckande stor kontroll över gastillförseln för stora delar av Centraleuropa. Genom ett skickligt politiskt spel, bilaterala avtal, inte sällan kombinerad med personliga vänskapsförhållanden, har man lyckats splittra EU. Gasledningar och energiförsörjning har fått träda i tjänst där stridsvagnar och attackflyg inte räcker till. Kombinationen militär närvaro, militär påtryckning, energikontroll och energiavtal är förödande effektivt.

Med ett revanschistiskt Ryssland som granne är stora delar av Sverige utan militär närvaro. Inte ens de mest strategiska punkterna i landet har den grundläggande militära bemanning som borde vara ett minimum. Norrland, Göteborg, Stockholm, Gotland och Skåne har varit och är centrala försvarspunkter i Sverige. Den militära närvaron i Göteborg är mycket liten. Med tanke på Göteborgs hamns storlek och internationella betydelse för handel och kommunikation är den militära närvaron dumdristigt låg. Gotland är förutom hemvärnet i det närmaste avväpnat och i Skåne riskerar det enda kvarvarande regementet att läggas ner för att i sina beståndsdelar förflyttas till Mellansverige. Så blir det när budget och inte behov får styra försvarets styrka.
Så får det aldrig vara när det gäller ett så vitalt statligt ansvarsområde som försvaret. Budgeten får inte fortsätta att vara styrande för Sveriges försvarsbehov. Försvaret måste tillföras de medel som krävs för att försvara svenskt territorium, Sveriges befolkning och vårt sätt att leva. Det måste finnas tillräcklig materiel för att kunna försvara Sverige på marken, till sjöss och i luften.

Det svenska försvaret är hela folkets angelägenhet och har varit så i många år. Främst genom den allmänna värnplikten för män. I modern tid har värnplikten försummats för att inte säga missbrukats. År 2010 tog riksdagen ett konsekvensbeslut av det bristfälliga utnyttjandet av möjligheten att utbilda unga män till vapenför tjänst. Frivillighet infördes.
När makten av besparingsskäl, kombinerat med uppfattningen av minskat behov, började dra ner på antalet värnpliktsutbildade begick man ett allvarligt fel. Man borde istället ha förändrat värnplikten. Inte lämnat walk over.

Värnpliktens inverkan på de enskilda har inte tillräckligt genomlysts. Allmän värnplikt för män har genom decennierna inneburit uppfostran, ansvarskänsla, solidaritet och medborgarkänsla. Oavsett samhällsgrupp, etnisk eller religiös bakgrund, yrke eller utbildning har generation efter generation lärt sig umgås och respektera varandra. Följderna av detta har vi kanske bara sett början av.
Oavsett om vi är medlemmar i EU och NATO, oavsett om vi hoppas och tror på andras hjälp för att vi har lovat ge vår, måste vi i första hand lita till vår egen förmåga. Vi kan inte lägga vårt lands öde i andras händer. Samma syn måste gälla materielförsörjningen. Den svenska försvarsindustrin är en del av, samtidigt som den stärker, vår försvarsförmåga. Av försvarsförmågeskäl finns det därför anledning att slå vakt om vår svenska försvarsindustri.

Naivitet, förhoppningar mer än verklighetsskäl och budgetargument har urholkat vårt försvar. Men försvaret är och förblir en genuin konservativ kärnfråga. En fråga konservativa måste stå upp för hur kontroversiell den än för tillfället är.

Ryssarna nekar - Putin kommer - granskning pågår

2011-04-01T07:44:00.001+02:00

Rysslands premiärminister och blivande president Vladimir Putin kommer till Sverige i april. Det har hans vice premiärminister och landets förre försvarsminister och tillika tidigare KGB-funktionären Sergei Ivanov berättat vid sitt besök i Stockholm i onsdags.
Han markerade också tydligt vad det är ryssarna är beredda att prata med den svenska regeringen om och vad man inte vill diskutera. Diplomatins regler kan var märkliga och det är möjligt att denna signal är tillräcklig för att regeringen ska backa och inte lyfta frågan om dumpningar i Östersjön. Jag hoppas det inte är så. Att den svenska gästvänligheten inte blir så översvallande att man underlåter att ta upp vad som är angeläget.

På presskonferensen där den forne KGB-mannen och tidigare FSB-chefen framträdde förklarade han att Ryssland inte dumpat kemiskt avfall eller vapen på Östersjöns botten. Däremot var ryssarna villiga att diskutera ryskt export av levande varg till Sverige.
Svensk media har varit dålig på att följa den anmälan som gjorts till Konstitutionsutskottet och som just nu behandlas om Göran Perssons regerings underlåtenhet att informera Sveriges grannländer om uppgifter om eventuell dumpning av kemiskt och/eller radioaktivt avfall i Östersjön. I KU:s protokoll från den 17 mars kan man läsa:

”§ 8 Granskningsärende 1 – Förutvarande och nuvarande regeringars handlande vad gäller fråga om dumpningar av kemiska vapen och radioaktivt avfall i Östersjön
Utskottet behandlade granskningsärendet Förutvarande och nuvarande regeringars handlande vad gäller fråga om dumpningar av kemiska vapen och radioaktivt avfall i Östersjön.
Utskottet beslutade att en skrivelse med kompletterande frågor skulle sändas till Regeringskansliet.

Ärendet bordlades.”

Konstitutionsutskottet har alltså utökat ärendet och ställer nu även frågor till sittande och möjligen även till tidigare regeringar.
Dokument som skickats från försvarsdepartementet i mars i år till Konstitutionsutskottet visar att Bildt-regeringen 1993 från den svenske generalkonsuln i St Petersburg fick information om både säkerställda och möjliga dumpningar i Östersjön.

Det är fullt möjligt att ärendet i KU pågår när Vladimir Putin kommer till Sverige. Förhoppningsvis ska detta inte bli någon anledning till att snabbt avsluta eller smyga med det pågående arbetet. Den höge gästen får finna sig i att demokratin arbetar.

Säg mig vem du umgås med...

2011-03-25T09:32:00.000+01:00

Carl Bildt - Ett namn som hos många politiskt intresserade vållar reaktioner, positiva såväl som negativa. Jag har aldrig tillhört Carl Bildts fanclub. Men jag tyckte han var bra somstatsminister och jag njöt när han verbalt krossade sina motståndare. Min från början inte allt för positiva inställning till Carl Bildt påverkar givetvis objektiviteten i denna betraktelse.
Jag trodde aldrig att Carl Bildt skulle bli moderat partiledare. Än mindre statsminister. Att han skulle bli utrikesminister i Fredrik Reinfeldts regering hade jag inte heller satsat någon slant på. Jag har haft fel när jag spekulerat i Bildts populäritet eller snarare gångbarhet i politiken.

Första gången jag träffade Carl Bildt personligen var i valrörelsen 1979. Jag hade anställning som valombudsman för moderaterna i Helsingborg och skulle hämta Gösta Bohman med följeslagare till valupptakten i Siöcronaparken. Dagen till ära hade jag fått låna min fars bil och jag körde till flygplatsen i Sturup. Det var spännande. Jag hade aldrig träffat Gösta Bohman personligen, men jag var en stor beundrare. Och jag var inte ensam. Han var närmast något av idol för oss aktiva i moderata ungdomsförbundet.
Jag stod vid gaten och väntade. Först av mina passagerare kom Gösta Bohman. Med ett stort leende sträckte han fram handen och hälsade. Vi fick vänta på hans följeslagare; Carl Bildt och Olof Ehrencrona.
Carl Bildt och Gösta Bohman placerade sig i baksätet i bilen och jag fick Olof Ehrencrona vid min sida där framme. Bildt hade inte sagt något till mig på väg till bilen. Jag tror inte ens han hälsade. I bilen tilltalade han mig överhuvudtaget inte. Partiledare Bohman höll däremot igång en konversation med oss alla hela tiden, var allmänt trevlig och berättade minnen från beredskapsåren. Olof Ehrencrona småpratade hela tiden med mig. Från Bildt – icke ett ljud.
Det fanns en självsäkerhet från Carl Bildts sida som av många, inklusive mig, uppfattades som grundad på kunskap. Att han visste mer än alla andra. Att han med en styrka som sällan skådats i svensk politik kastade sig in i den politiska debatten och kunde se allmänt förvånad ut när hans motståndare inte höll med honom. Inte för att de hade en annan uppfattning, utan för att de inte förstod bättre eller saknade faktakunskapen. En utmanande debattmetod som också retade motståndarna rejält. För att inte tala om motståndarsidans ledarskribenter.

Vad jag uppskattade med Carl Bildt var hans tydliga avståndstagande från kommunismen och tämligen, för denna tid, öppna stöd åt USA och den västliga världens demokratier. För honom var det ingen diksussion om var Sverige hörde hemma eller var vi borde höra hemma. Det kändes skönt att någon politiker på hög nivå vågade ha denna uppfattning. För tyvärr var det inte heller då en självklarhet.
Carl Bildts engagemang för Europa har varit viktigt för Sverige. Och genom detta engagemang fick vi en statsminister som under sin ämbetsperiod hade kontakt med ”rätt” kollegor runt om i världen. Inte som vi vant oss vid med det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet med bara socialister och tveksamma röda totalitära regimer som man gärna frotterade sig med.
Jag kan gå så långt i min avbön och säga att jag tyckte Carl Bildt var en bra statsminister och till många delar en bra partiledare. Kanske inte den största ideolog partiet haft, men en partiledare som inte svek de moderata hjärtefrågorna. Om det var av övertygelse eller om det var politiskt mest bekvämt vågar jag inte spekulera i eftersom bilden av Bildt har förändrats genom åren. Han har allt mer framstått som en politiskt teknokrat mer än som en av övertygelse engagerad politiker.

I sitt fredsuppdrag i det forna Jugoslavien gjorde Carl Bildt en stor instas. En insats som är mer uppskattad på plats än vad vi nog kan förstå i Sverige. En eloge för detta.
Mitt under Biltds uppdrag fick jag en chans att intervjua honom för Västernorrlands Allehanda 1995. Intervjun skedde i en buss från Umeå till Härnösand. Det blev ett bra samtal och Bildt tog tid att ge både långa och innehållsrika svar. Engagemanget var stort och han såg möjligheter där andra nog hade gett upp i ett tidigare skede.
Men sedan hände något. Som avgången statsminister och som avgången partiledare skulle Carl Bildt ägna sig åt andra saker. Politiken släppte han aldrig, även om den nu inte skedde på parti- eller statlig nivå. Han blev något av en politisk frilans med frilansarens möjligheter att blanda ideella uppdrag med avlönade. Företagsvärlden tog emot Bildt med öppna armar och han hamnade hos Lundin Oil. Ett företag med omfattande affärsförbindelser med såväl Libyen som Sudan. En tveksam verksamhet om man har planer på att åter en gång ta upp en politisk karriär. I utlandet imponerar företag som har tidigare regeringsmedlemmar på sina avlöningslistor. En tidigare regeringschef med ett världsomfattande kontaktnät imponerar än mer.

Vad Carl Bildt sysslade med mer än att följa med på internationella affärsresor och träffa högt uppsatta potentater i olika diktaturer med tillgång till olja känner jag inte till. Hur Carl Bildt hamande i Vostok Nafta vars bärande affärsidé var att äga aktier i ryska statliga Gazprom har jag ingen aning om. Men när han avyttrade sina optioner i och med att Fredrik Reinfeldt gjorde honom till utrikesminister 2006 kunde han också räkna in många sköna kronor i ren förtjänst. Om han inte var det innan så gjorde optionerna honom till miljonär flera gånger om. Rik på Gazproms förtjänster från när och fjärran. Rik på rysk gasutpressningspolitik. Rik på ett ökat ryskt inflytande på EU. Rik på ett ökat ryskt inflytande i omvärlden. Denne man borde aldrig ha blivit svensk utrikesminister. Med sina personliga och ekonomiska bindningar till den ryska staten är han olämplig för uppdraget – även om det inte brister i kompetens.
Den sittande regeringen har varit synnerligen svaga i protesterna mot den ryska gasledningen. Man har gömt sig bakom internationell miljölagstiftning och inte gjort ett enda uttalande om vad man egentligen tycker om ledningen och de politiska syften som ligger bakom den. Den ende regeringsmedlem som gjorde ett uttlande om regeringen var dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg som förklarade att den inte låg i svenskt intresse, vilket får bedömas som en oemotsäglig sanning. Men den kommentaren gillade inte statsministern och när sedan Odenberg tog sig friheten att kritisera finansministerns bristande kompetens när det gäller svensk försvarspolitik fick han lämna sitt uppdrag.

Varför den svenska regeringen tiger om gasledningen kan jag bara spekulera i. Någon förnuftsmässig förklaring hittar jag inte . Tyvärr finns där en hel del andra.
Juridiskt och internationellt avtalsmässigt har regeringen inte gjort något fel genom att endast se på miljöbiten. Men politiskt har man inte tagit sitt ansvar. För oss som är utanför stundar en lång väntan tills den dagen kommer då de beslutsfattare som inte delade uppfattning med statsministern och utrikesministern finner det lämpligt att ta avstånd från gasledningen och dess kommande konsekvenser.
Carl Bildts västvänlighet, hans tidigare tydliga värderingar när det gällde terrorism, diktaturer och var i världen vi har våra vänner har varit betryggande i en bökig omvärld. Men också här har vi nu fått se en ny Carl Bildt. Jag tänker på Mellanöstern och hans allt mer ensidigt kritiska syn på staten Israel. En kritisk syn hade jag kunnat acceptera om den hade varit lika stark till konfliktens övriga aktörer.

”Fredskonvojen” till Gaza sommaren 2010 och Carl Bildts ställningstagande mot staten Israel och hans uppenbara nonchalans mot den kritik som framfördes mot konvojaktivisterna och deras verkliga syften gjorde mig både fundersam och bekymrad. Fundersam över den åtminstone till ytan förändring som Bildt genomgått och bekymrad över att denne man styr svensk utrikespolitik.

Utrikesministern är en av få ministrar som statsministern inte går emot utan låter driva sin egen linje. Därför förvånade det inte heller när Fredrik Reinfeldt kallade konvojen med palestinaaktivister för en i huvudsak ”humanitär insats”. Kunde han inte se vad som höll på att hända? Brydde han sig inte? Eller var det utrikesministerns linje – right or wrong ¬– som gällde?
Dock blixtrar utrikesminister Bildt till och man känner en nästan sadistisk tillfredställese när han med några korta, raka och exakta kommentarer plockar ner sina politiska motståndare. Det var med stor tillfredställelse jag lyssnade till Carl Bildt i valrörelsen 2010 och hans kraftfulla kritik av de rödgrönas Afghanistanpolitik och hans tudliga och raka besked om varför vi skulle ha svensk trupp i landet. Men det var en tillfredställelse som skulle gå över.
När det plötsligen började demonstreras i arabvärlden och den folkliga uppslutningen runt kraven på demokrati, frihet och avlägsnandet av de gamla ledarna växte sig starkare intog Bildt en passiv hållning. Inte ens i sina uttalanden ville han ställa sig bakom kraven på att Hosni Mubarak skulle avgå. Och i Libyen var han negativ till att ta ställning för demonstranterna och deras krav på frihet, demokrati och Khadaffis avlägsnande från makten. Det var två parter som stod mot varandra enligt utrikesminsitern.
Det var en blodtörstig förtryckarregim som stod mot ett förtryckt folk som inte ville låta sig förtryckas längre. Här kan man inte vara neutral.
Segheten från svensk sida när det gällt att ställa upp har varit anmärkningsvärd. Tyvärr kommer vi inte ifrån utrikesminister Bildts engagemang i Lundin Oil och företagets affärer med Libyen och dess ledare – Khadaffi.

Den aktive styrelsemedlemmen i Lundin Oil Carl Bildt hade inga problem att göra affärer med Libyen och dess diktator. Inte heller med Sudan och dess ledargarnityr. Uppenbarligen var det lika problemfritt som att berika sig på Rysslands expansiva utrikespolitik.
Jag ser inte att Carl Bildt längre representerar moderat utrikespolitik, eller kanske vad som borde vara moderat utrikespolitik. Det är inte ok att gör affärer med vem som helst. Tydligheten mot diktaturer är ett måste. Krav på demokrati och frihet som kommer från människor i en totalitär stat måste ges stöd. Här har Carl Bildt brustit.

Att inte reta ryssen?

2011-03-04T11:53:00.000+01:00

En sovjetisk ubåt av whiskymodell på havets botten söder om Gotland. Officiellt upptäckt 2009 men något intresse från det svenska försvaret att titta närmre på ubåten fanns inte när informationen nådde militären. Men något händer under dagen och på kvällen hade man av någon anledning ändrat uppfattning. Vilket får ses som en positiv vändning. Men varför denna ovilja från början?
Om ubåten är en sovjetbyggd whisky, vilket experterna tycks vara eniga om, så bör den vara av antingen sovjetisk eller polsk nationalitet. Vapen och nationalitetsbeteckningar är borttagna.
Mellan åren 1949 till 1958 tillfördes den sovjetiska flottan 236 ubåtar av whiskyklassen. (Övriga länder som utrustades med denna ubåt var Albanien 4 st, Bulgarien 2, Kina, 5 från Sovjet och 21 byggda med sovjetiskt stöd, Egypten 7, Nordkorea 4, Indonesien 12 och Polen 4.)
Svenskt ointresse
En mängd obesvarade frågor skulle kunna få svar om man tog sig tiden att undersöka vraket. Den beräknade kostnaden för en undersökning (ett par hundratusen) borde inte heller avskräcka.
Vad som hände i maktens korridorer i Stockholm under torsdagen vore intressant att veta. Från ett tydligt ointresse på morgonen till uppgifterna ppå kvällen att man ska göra en undersökning. Också försvarsminister Sten Tolgfors gjorde ett uttalande som kan tolkas att han fram mot kvällen hade kommit fram till att en undersökning vore befogad.

Just att vi inte vet vad det är för en ubåt eller hur den har hamnat där den nu ligger är tillräckliga skäl för att göra en undersökning. Det kan ha varit som man först hävdade från försvaret att båten var på väg till skrotning och av någon anledning gått till botten innan den bogserats till sin destination. Men det kan också finnas andra skäl; t.ex. svenska vapeninsatser vid någon ubåtsjakt på 1980-talet.
Ett ytterligare skäl är för att ta reda på om det finns något ombord. Finns där kvarlämnat miljöfarligt materiel? Finns där bevis på vad ubåten gjorde så nära Gotland? Eller är det en ofarlig skrothög som ligger där? Nu när vi vet att ubåten ligger där så måste vi också få veta hur det förhåller sig. Det kan vara en tickande miljöbomb.
Under gårdagen kom det fram ett önskemål om att det borde finnas en myndighet ansvarig för vrak och fartyg som förliser på svenskt vatten eller i svensk ekonomisk zon. Och inte att det inte ska vara som idag - spritt på en mängd olika händer. Låter som ett förnuftig förslag.

Inte reta ryssen?
Jag kan inte släppa det svenska ointresset för att gå till botten (ursäkta uttrycket) när det gäller förmodad sovjetisk inblandning i händelser med anknytning till Östersjön och Östersjöområdet.
Jag tänker på de misstänkta dumpningar av kemiskt och radioaktivt avfall som ska ha gjorts under Sovjetväldets sista dagar och det handlar om ubåten söder om Gotland. Det handlar om den ryska gasledningen genom Östersjön och det handlar om ryska militärövningar i området - bland annat.
Jag kan inte komma ifrån misstanken att det från regeringen har intagits en position där vi från svensk sida inte ska störa förbindelserna med Ryssland. Och framför allt om det handlar om vad gamla Sovjet gjorde så ska vi inte ställa ryssarna till svars för detta. En teoretiskt kanske förnuftig inställning, men i praktiken rent förkastlig. Jag hoppas jag har fel, jag vill tro att jag har fel – men det finns inget som pekar på motsatsen.
Ryssland hävdar på alla områden att man är Sovjetunionens legitime efterföljare. Man har inte heller gjort upp med den kommunistiska diktaturen. Höga positioner i Sovjet garanterade höga positioner i det nya Ryssland. Höga befattningar i den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB var inte till nackdel för den som ville göra karriär i det nyfödda Ryssland - tvärtom. Vladimir Putin; premiärminister-president-premiärminister och kanske president igen var överste i KGB. Det ryska regeringskansliet kryllar av tidigare KGB -officerare.

Föraktar svaghet
Med oviljan att göra upp med det förflutna har Ryssland ett stort ansvar för vad Sovjetunionen gjorde och stod för.
Ryssland,Sovjet, har alltid föraktat svaghet. En svag motståndare lyssnar man inte på, tar ingen hänsyn till. En motståndare som visar fasthet,styrka och kan sätta makt bakom sina ord visar Ryssland respekt för. Så länge vi hukar för den verklighet vi ser ligga framför oss är vi i underläge.

25 år sedan mordet på Olof Palme

2011-02-28T01:13:00.000+01:00

Det finns tillfällen som man alltid kommer att minnas. Jag har under hela mitt liv och fram till denna dag fått höra av dem som är äldre än jag vad de gjorde och var de befann sig när de fick veta ett John F Kennedy blivit mördad i Dallas den 22 november 1963.
Själv minns jag nog för all framtid natten då Olof Palme föll offer för en okänd mördares kulor den 28 februari 1986. En natt jag blev anklagad för att yra eller vara berusad.

Jag hade kommit hem efter mitt kvällspass på Sydsvenska Dagbladets centralredaktion i Malmö. Jag slutade klockan 23 och var i säng strax efter midnatt. Eftersom nyhetssändningar varje timme först kom till efter mordet på Palme så hade de sista nyheterna kunnat avlyssnas klockan 23. Min vana trogen rattade jag in ”Voice of America” som körde nyheter hela natten. Det dröjde inte länge förrän jag kunde höra ”...the Prime Minister of Sweden has been shot down…”. Jag fattade ingenting. Slog över till den svenska nattradion – dragspel. Åter till Vocie of America. På väg ditt passerade jag en fransk radiostation där jag hör ”…Olof Palme…”. Nu börjar jag tro att det faktiskt har hänt någonting. Kommer fram till den amerikanska stationen som fortsätter läsa korta telegramtexter om att Sveriges premiärminister skjutits ner på öppen gata i Stockholm. Rattar tillbaks till Sveriges Radio – fortfarande dragspel.

Vad är det som händer? Har Olof Palme skjutits? Varför sänder utländska radiostationer nyheten medan Sveriges radio fortsätter att spela dragspel? Efter ytterligare skruvande på radion mellan olika utländska radiostationer som nu konstant pumpar ut nyheten om den mördade svenske statsministern är jag övertygad om att det är nutid och att man inte greppat situationen på Sveriges Radio. Jag ringer upp min kompis Per-Olof Wärring (idag chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren) också boende i Helsingborg, som precis har kommit hem från sitt nattpass på Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm.
När jag berättat att Olof Palme skjutits frågar han mig om jag är berusad. När han förstår att så inte är fallet köper han min historia och ringer upp sin tidnings centralredaktion för att få veta om dom där har fått in någon nyhet om Olof Palme. Vid denna tidpunkt är bara nattchefen kvar som väntar på att tidningen ska gå i tryck så att hon kan gå hem. Ungefär samtidigt som han ringer så har den första texten på printern kommit om det inträffade. Hennes första reaktion är hur han, Per-Olof hemma i sin bostad, kan känna till något som hon precis fått i sin hand. Han förklarar och ringer sedan upp mig och berättar om sitt telefonsamtal. Vi beslutar att det nog, trots den sena timmen, är lämpligt om vi ringer runt till släktingar och vänner och berättar vad som hänt. Resten av natten tillbringades framför TV:n och i telefon.

Mordet på Olof Palme var något sensationellt. Extremt otroligt – sådana här saker händer inte i Sverige. Men det som inte händer – hade hänt. Många tänkare förklarade att Sverige nu förlorat sin oskuld, att Sverige aldrig skulle bli som förr. Jag vet inte om det är sant. Jag tycker nog Sverige ganska snabbt blev precis som förr – på gott och ont.

Bilden av Olof Palme…
Försöken från socialdemokratiskt håll att göra Olof Palme till ett politiskt helgon, en ikon och en symbol för allt som är bra, gott och positivt har pågått sedan mordet.
När vi diskuterar, eller ens närmar oss, Olof Palme måste vi dela upp diskussionen i minst två av varandra oberoende delar. Dels handlar det om politikern Olof Palme och dels om mordet på Olof Palme.

Mordet på Olof Palme är något alla rättskaffens människor tar avstånd ifrån. Ingen människa ska behöva drabbas av det öde som Olof Palme gick till mötes. Mordet på Sveriges statsminister var inte enbart ett mord, ett övergrepp på en enskild människa. Det var ett övergrepp på Sverige, på den svenska demokratin, ja på alla som bor i det här landet. Och det är och förblir en skandal att det svenska rättsväsendet inte har hittat den skyldige.

Efter mordet på Olof Palme har vi fått ta del av vittnesmål om synnerligen osmakliga reaktioner på mordet. Hur mycket som är sant och vad som är lögnaktiga rykten är svårt att veta. Ryktena om att det på öfvre Östermalm skålats i champagne är en nästan för bra propagandabild för vänstern för att den ska vara sann. Men att det fanns dumma, idiotiska och klart avskyvärda uttalanden om mordet, det är bara att erkänna. Något som definitivt inte hör hemma i den civiliserade politiska debatten.

Men om vi ser på Olof Palme som en politisk person, en politisk företeelse i Sverige så ändrade inte mordet bilden av Palme. Han blev inte det helgon, den allmänt accepterade symbolen för fred, frihet och demokrati. Trots enträgna försök från en liten övertygad beundrarskara.

Obehaglig politiker
Olof Palme var en obehaglig politiker som med anmärkningsvärd förtjusning attackerade sina motståndare med en synbar iver att förlöjliga och håna.
Olof Palme mördades 1986. Många idag har aldrig upplevt honom som politiker. Ofta återkommer än i dag i debatten något som från socialdemokratiskt håll kallas för ”Palmehatet”. För mig var Palmehatet inte det hat som riktades mot Olof Palme. Det var snarare det hat och det förakt som Olof Palme visade när det gällde hans politiska motståndare.

Lyssnar man idag på inspelningar med Olof Palme, hur han talade och hur han debatterade så förvånas man över den hårda tonen med vilken han angrep sina motståndare och den attityd han visade upp. Det är inte konstigt att Olof Palme med sin oförsonlighet skaffade sig många politiska motståndare.

Det finns två citat av Olof Palme som jag ofta tänker på när hans politiska gärning, hans arbete för fred, frihet och demokrati prisas i de mest hjältedyrkande former. Det är från valnatten 1976 när vi efter 44 år fick en borgerlig regering med Thorbjörn Fälldin som statsminister. Olof Palmes känsla för demokrati visade sig inte från sin bästa sida. Istället för att gratulera de borgerliga kunde vi i TV:s direktsändning se och höra honom förklara att ”nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”.
Det andra citatet har med hans stora utrikes-politiska engagemang att göra där han oftast hamnade på samma linje som diktaturerna i tredje världen. Efter Shahens fall i Iran och ayatollornas maktövertagande fick vi höra den store freds- och demokratiivraren Palme förklara att man i Iran ”med pedantisk noggrannhet försöker bygga upp sina demokratiska institutioner”.

Olof Palmes politiska gärning
På hemmaplan var Olof Palme i första hand socialist. Det var han som drev på förstatliganden, höga skatter, motsatte sig privata alternativ och trodde på kollektiva lösningar. Olof Palme var mer intresserad att utveckla samarbetet med enpartistater i tredje världen än med Europas demokratier. Idag är det inte många som vill minnas att det också fanns också en social-demokratisk opposition mot Palme och den politiska linje han slog in på efter det han blivit Tage Erlanders efterträdare.

Olof Palme var anti-borgerlig och han var socialist. Och det var under hans regim 1983 som de första stegen mot att socialisera det svenska näringslivet togs i och med införandet av de så kallade löntagarfonderna. Först med den borgerliga regeringen 1991 kunde denna konfiskering av det privata näringslivet stoppas. Som varande socialist var det inte heller svårt för honom att besöka den kubanska diktaturen och diktatorn Fidel Castro 1975. Han kunde tillsammans med Castro stå på torget i Santiago de Cuba och iförd den röda revolutionshalsduken prisa den kubanska revolutionen och landets politiske ledare. Detta samtidigt som hans socialdemokratiska partikamrater våndades i Castros fängelser.

Olof Palmes iver att likställa världens största demokrati USA med världens då mäktigaste diktatur Sovjetunionen ställer honom i en allt annan än positiv dager. Försöken att lansera en tredje väg, ett alternativ mellan USA och Sovjet misslyckades tack och lov. Det hade varit att möta diktaturen på halva vägen. Tyvärr fick vi under 1980-talet i Sverige se en utrikespolitik där vi alltför ofta förespråkade en politik som låg väldigt nära eller direkt i fas med den sovjetiska.

Socialismen bromsas upp
Frågan man inte kan undvika att ställa sig är hur det hade gått med Sverige om vi inte fått en borgerlig regering 1976 som bromsat upp den svenska marschen mot socialismens paradis. Borgerligheten innehade makten i två val fram till 1982. Därefter s-regering fram till 1991. Borgerlig regering 1991-1994 för återvända till makten 2006. Tack vare dessa borgerliga inträden i regeringskansliet och övertagande av makten har Sverige bytt riktning och valt en annan väg än den Olof Palme anträdde.

Upprördheten över mordet på Olof Palme delar jag. Men inte glorifieringen av honom och hans politik. Den politik Olof Palme stod för var till skada för Sverige, för demokratin och för friheten.

Kan Ryssland stå emot ett japanskt anfall?

2011-02-21T17:00:00.000+01:00

Rysk media fortsätter sina angrepp på Japan och vill uppenbarligen mana fram en stämning av hot. Det är förvisso ett gammal knep att om man har interna problem i ett land så skapar man en extern gemensam fiende. Är det detta vi nu får se exempel på eller finns det andra skäl till den ryska hetsen mot Japan?
Har tyvärr missat en den del tidningar den senaste tiden. Men hittade igår en synnerligen intressant betraktelse i den engelskspråkiga versionen av Pravda från den 9 februari i år. Rubriken fick åtminstone mig att reagera ”´Är Ryssland kapabelt att försvara Kurilerna om Japan anfaller?”.
Artikeln börjar med ett konstaterande att den ”anti-ryska hysterin” fortsätter i Japan. Som intäkt för detta berättas om en grupp japanska ”revanschister” som den 7 februari samlats utanför den ryska ambassaden i Tokyo och krävde att Ryssland skulle återlämna Kurilerna till Japan. Gruppen ska också ha förnedrat den ryska flaggan medan japansk polis betraktade det hela som passiva åskådare.

Dagen därpå, den 8 februari ska den ryska ambassaden ha fått ett kuvert innehållande en pistolkula och en lapp med uppgiften att ”de norra territorierna är japanska”.
Pravda slår fast den ryska ståndpunkten att Kurilerna tillhör Ryssland eftersom Ryssland är Sovjetunionens direkta efterföljare. Tidningen konstaterar att hittills har konflikten varit diplomatisk men ställer samtidigt frågan hur Japan tänker agera när man upptäcker att de diplomatiska försöken är fruktlösa? Enligt Pravda har vi historiskt flera exempel där ägandet till omtvistade territorier fått avgöras på slagfältet.
Tidningen uttrycker bekymmer över hur den japanska politiska ledningen agerar. Kritiken mot Japans väpnade styrkor är hård och man konstaterar att kostnaderna för militären ökar i Japan. Förra året var Japan på femte plats i världen när det gällde hur mycket pengar som spenderas på militären. I artikeln räknas sedan upp de militära resurser som Japan har till sitt förfogande.

Vet inget om framtiden
Japan anklagas rakt ut i Pravda för att bygga upp en militärapparat som gör sig beredd att med vapenmakt återta Kurilerna. Tidningen ställer frågan om Ryssland står redo för detta Japan. Man ställde också frågan till Konstantin Sivkov på Akademin för geopolitiska frågor. Sivkov målar upp en rad olika scenarier hur en väpnad konflikt med Japan skulle utspelas. Till slut kommer han fram till att ett japanskt angrepp just nu förmodligen inte är att vänta. Men hur det blir i framtiden vet man inte något om. Framför allt inte om Ryssland samtidigt skulle befinna sig i ett krig med ett tredje land. Som ett exempel på att detta kan hända nämner artikelförfattaren året 1855 när Ryssland var involverat i Krimkriget och Japan, enligt tidningen, hotade sig till ett för landet fördelaktigt avtal. Eftersom Ryssland då, 1855, inte sökte konflikt överlämnade man ögruppen (Kurilerna) till Japan.
Och som en knorr på sin artikel citerar Sergej Balmasov Otto von Bismarck som ska ha sagt att ”Jag är inte intresserad av deras avsikter, jag är intresserad av deras kapacitet”. Balmasov konstaterar att den japanska kapaciteten ökar.

Japans flagga brändes
Den 16 februari brände en grupp ryska ungdomar den japanska flaggan utan för Japans ambassad i Moskva och kastade ägg på ambassaden, rapporterar nyhetssajten ”Japan Today”.
Nyhetssajten kan också berätta att en mycket stark anti-japansk attityd håller på att byggas upp i Ryssland. Detta ska ha börjat efter att Japans premiärminister Naoto Kan kritiserade den ryske presidenten Medvedev och hans besök på Kurilerna. De japanska protesterna vid den ryska ambassaden i Tokyo (där en rysk flagga släpades på marken) ska inte heller ha stärkt känslorna för Japan i Ryssland.
Protesterna runt den japanska ambassaden i Moskva har fortsatt. Man kräver en japansk ursäkt.

Pravdas Bismarckcitat är ju intressant. Inte minst om man applicerar det på de ryska inköpen av franska Mistral.

Svensk Rysslandspolitik måste vara öppen och tydlig

2011-02-16T11:48:00.001+01:00

Ungefär samtidigt med den utrikespolitiska debatten i riksdagen kommer nya ”avslöjanden” från Wikileaks. Denna gång med mycket starkt svenskt intresse. Med samma reservation som tidigare när jag skrivit och kommenterat uppgifter hämtade från Wikileaks, att de är riktiga och inte manipulerade, så finns det anledning att – om uppgifterna är korrekta – att kraftfullt protestera mot det svenska agerandet.
Bakgrunden är denna: Det finns en tjänstemannagrupp med representanter från de nordiska länderna, de baltiska länderna och USA som träffas två gånger om året för att samköra ländernas Rysslandspolitik. Varannan gång träffas man i USA varannan i Europa.
Gruppen, kallad e-PINE (enhanced partnership in northern europe, har som uppgift att samordna politiken mellan länderna och utbyta information om Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Georgien och Moldavien. Gemensamt är att man har svårt samarbeta med Ryssland och att det inte ser ut att bli lättare i framtiden.

I ett möte med gruppen i Washington 2008 ska man från svensk sida ha föreslagit att länderna gemensamt ska få till stånd en spricka mellan den ryske presidenten och den ryske premiärministern.
En intressant uppgift är att gruppens länder är eniga om att stödja såväl Georgiens som Ukrainas medlemskap i NATO. Man har också, klokt nog, kunnat enas om att de bilaterala förbindelserna med Ryssland är till rysk fördel. Det är bättre att flera länder agerar gemensamt. Det är en sanning som vi är många som har förfäktat. Det är en del av Rysslands maktpolitik att söka bilaterala uppgörelser med EU:s medlemsländer för att på detta vis så split inom unionen. En metod som används inte minst när det gäller energiexport från Ryssland.
För att förtydliga: detta är ett hypotetiskt resonemang som utgår från att uppgifterna från Wikileaks är korrekta. Om de är korrekta vet jag inte. Det får framtiden utvisa.

Men om vi utgår från att det finns en organisation med USA, med de nordiska länderna och med de baltiska länderna för att utbyta information om bland annat Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Georgien och Moldavien så är det bra. Det är också bra om man diskuterar en gemensam linje när det gäller östpolitiken. Men det är helt förkastligt om Sverige skulle lägga sin Rysslandspolitik i denna grupps händer. Så får det inte bli. Och att i denna grupp, på svenskt initiativ, arbeta för att slå en kil mellan President Medvedev och premiärminister Putin, är helt förkastligt. Det är inte så en aktiv Rysslandspolitik ska utformas. Om Sverige så direkt går in med målet att splittra ger vi ryssarna rätten att agera på samma sätt för att splittra vår svenska regering. Något vi aldrig skulle acceptera. Något vi aldrig kan acceptera. Något vi aldrig får acceptera.

Demokratiarbetet och arbetet för mänskliga och medborgerliga rättigheter i Ryssland ska stödjas. Men det måste ske på en folk-till-folk-nivå. Det måste ske underifrån.
Man kan dessutom ställa sig frågan hur ett projekt att så split mellan Medvedev och Putin skulle lyckas. När man läser om de smidda planerna verkar de mer platsa i någon konspirationsfilm från kalla krigets dagar.

Om, och det är verkligen om, uppgifterna från Wikileaks stämmer hoppas jag att man från svensk sida skrinlagt planerna alternativt att från politiskt håll ha satt stopp för dem.
Rysslandskritiken ska ske öppet och tydligt. Det ska vara vår statsminister och vår utrikesminister som öppet inför världen kritiserar vad som kritiseras skall. Vi får inte ha en hemlig agenda när det gäller Ryssland och en officiell. Det gagnar inte Sverige. Jag tror inte heller att vi ska vara så naiva och tro att man från rysk sida inte har scenariet klart för sig. Man vet att det skulle vara till skada om presidenten och premiärministern hade olika agendor och prioriteringar.

Förhållandet mellan Medvedev och Putin är självklart tydligt planerat mellan de båda. Att man från många länder hoppas på en splittring, till och med en konflikt mellan dem är de synnerligen medvetna om. Gör inte misstaget att tro att ryssarna är dumma eller lättlurade. Problemet är det motsatta.

Ryssland hotar Japan med vapenskrammel

2011-02-15T23:11:00.000+01:00

Den ryska militära infrastrukturen på Kurilerna ska stärkas och den ryska Stilla Havsflottan ska tillföras två landstigningsfartyg av typ Mistral som beställts från Frankrike för att ”skydda” ögruppen mot Japan. Det är inte bara det väldiga Rysslands grannar i väster som drabbas av hot och vapenskrammel. I öst är det Japan som orsakat vrede i Kreml.

Den ryska tonen mot Japan borde mana till vaksamhet. Det finns all anledning att noga observera vad som händer i gränstrakterna mellan Ryssland och Japan.
Skälet till Mistralfartygens placering i Stilla havsflottan sägs från rysk sida vara den japanska hållningen till vad som i Ryssland benämns Kurilerna och i Japan de Norra Territorierna. Att man från japansk sida känner oro för den ryska inställningen att begripligt. Mistral är byggd för att ha 16 tunga helikoptrar, fyra landstigningsbåtar, 70 pansarfordon och 450 soldater. År 2014 ansluter det första fartyget. Konflikten med Japan beräknas åtminstone från rysk sida bli långvarig.

I förra veckan fick Japan en direkt varning från Ryssland att det japanska ”beteendet” när det gällde ögruppen är oacceptabelt.
I november förra året besökte den ryske presidenten Medvedev öarna som Sovjetunionen annekterade efter andra världskrigets slut. Besöket orsakade protester i Japan som vill ha ögruppen återlämnad. Den japanske premiärministern Naoto har kallat besöket en skymf.
Från japansk sida har man försökt vara diplomatisk, men det finns gränser hur diplomatisk man kan vara. Inte minst när de verbala angreppen nu fullföljs av en militär upprustning i området.

Strax före det nyligen genomförda besöket av Japans utrikesminister i Moskva beordrade den ryske presidenten att extra modern och ändamålsenlig vapenutrustning skulle överföras Kurilerna. Han förklarade samtidigt att Kurilerna var oskiljaktig del av den ryska federationen och en strategisk rysk region. Och för att ytterliga förstärka den orubbliga inställningen lovade Medvedev att Ryssland ska göra varje nödvändig ansträngning för att stärka den ryska närvaron på ögruppen. På rysk TV kunde man också se och höra presidenten ge en direkt order till sin försvarsminister Anatolij Serdjukov att försäkra att alla nödvändiga beslut verkställs, att vapenöverföringen blir genomförd och att nödvändig omorganisation fullföljs.
Serdjukov svarade sin president att försvarsdepartementet skulle se till att förstärkningarna skulle tillföras Kurilerna och att han skulle återrapportera till presidenten i slutet av månaden. För nu visste man vad som behövdes för att stärka den ryska militära infrastrukturen på öarna. I det ryska parlamentet talar samtidigt viceordföranden i försvarsutskottet Igor Barinov om den anti-ryska hysteri som råder i Japan.

Japan är en demokrati Sverige har många, långa, nära och vänskapliga förbindelser med. Förhållandet mellan svenska och japanska företag är detsamma. Japan har i många år varit en demokratisk utpost i ett område där demokratin inte har stått högt i kurs. Det borde ligga i svenskt intresse att Japan inte överges i den diplomatiska konflikt landet nu har med Ryssland. Den demokratiska omvärlden har en skyldighet att höja rösten för Japan. Än så länge har de flesta valt att inte låtsa om vad som händer. På sikt en omöjlig hållning.
Tänk om Carl Bildt kunde lyfta frågan i onsdagens utrikespolitiska debatt!

Muslimska Brödraskapet vill bryta fredsavtalet med Israel

2011-02-07T00:16:00.000+01:00

Händelseutvecklingen i Egypten påverkar hela världen. Vem som sitter på makten när oroligheterna är över är direkt avgörande lokalt i Mellersta Östern men också globalt.
Enligt den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti så hymlar inte heller det Muslimska Brödraskapet i Egypten med sin agenda(den enda organiserade oppositionsgruppen mot den sittande Mubarak-regimen). Om Brödraskapet skulle komma till makten i Egypten river man upp fredsuppgörelsen med Israel. Och det är inte något som ska låta vänta på sig.

Rashad al-Bayoumi, talesperson för det Muslimsk Brödraskapet, förklarade för TV-bolaget NHK TV att avtalet med Israel ska sägas upp direkt efter att en provisorisk regering med oppositionella grupper till Mubarak är tillsatt. ”Efter att president Mubarak har lämnat makten och en provisorisk regering är bildad, är det nödvändigt att direkt upplösa fredsavtalet med Israel”, förklarade han i TV.
Det Muslimska Brödraskapet deltar nu öppet i de regeringsfientliga demonstrationerna i Kairo. På söndagen kunde vi höra på nyheterna och läsa i tidningarna att Brödraskapet satt med oppositionen i förhandlingarna med regeringen. Från askan i elden?

Hundra år sedan Ronald Reagan föddes

2011-02-06T10:41:00.000+01:00

Den 6 februari för hundra år sedan föddes USA:s fyrtionde president Ronald W Reagan. En man som kom att förändra världshistorien, som kom att ingjuta hopp och framtidstro hos ett lands befolkning när det som bäst behövde det. En man som med sin personlighet, idealism och övertygelse lätt fick vänner och beundrare i betydligt bredare politiska lager än bara hos dem som röstat på honom.Politiker av Ronald Reagans kaliber är ovanliga – men det gör dem inte mindre behövda.

Att under de år Ronald Reagan var USA:s president stå upp i Sverige som beundrare av hans politik och sätt att styra var riskabelt. Var det något som inte var politiskt korrekt på 1980-talet var det att stödja en amerikansk republikansk presidentkandidat, än värre en republikansk president. Och allra värst bland republikanerna var Ronald Reagan.
Det finns en tradition i svensk media att alltid i amerikanska val framhålla den demokratiske presidentkandidaten som den med folkets stöd, som den som vinner valet, som den som står för värderingar som är mest ”rimliga” sett ur ett snävt svenskt perspektiv. Sedan är förvåningen alltid lika stor när den republikanske kandidaten vinner och förklaringarna till att det kunde bli så överträffar varandra i krystade analyser.

Svenska fördomar
I denna tradition ingår att de republikanska kandidaterna ska framställas som obegåvade, brutala, westernromantiska och gärna religiöst övertygade på gränsen till vidskepliga. När det gällde Ronald Reagan räckte det inte med dessa invändningar. Han skulle ifrågasättas och framställas som oduglig på så många sätt som möjligt. Allt fler tidningar började skriva om honom och benämna honom som ”den förre B-skådespelaren” Ronald Reagan. Helt plötsligt var skådespelare att yrke som borde misstänkliggöras. Men här infanns sig ju direkt ett problem. Många i den svenska kultureliten som gärna uttryckte sitt hat till Reagan var ju själva skådespelare. Alltså kunde han ju inte vara en skådespelare som de. Nej, han var en ”B-skådis”, och allt vad nu detta skulle innebära.
Men det blev allt svårare att se med svenska fördomsglasögon på den amerikanske presidenten och hans agerande. Tyckte man illa om USA tyckte man ännu sämre än Reagan. Och så är det fortfarande hos en beklagligt stor grupp människor. Men samtidigt så var det allt fler som vågade, och idag vågar, ta ett steg från det politiskt korrekta och ge Ronald Reagan den plats i världshistorien han såväl förtjänar.

En bättre värld
Världen ser bättre ut tack vare Ronald Reagan. När Ronald Reagan tillträde som president den 20 januari 1981 var världen delad. Delad mellan västlig demokrati och öststatskommunism styrd från Moskva. Halva Europa låg bakom järnridån, länder var sedan andra världskriget ockuperade av den sovjetiska diktaturen och mänskliga fri- och rättigheter var bara något de kunde drömma om.
I Sverige blev vi matade med kålsuparteorin, att de båda supermakterna USA och Sovjet var av samma skrot och korn. Det är idag skrämmande att inse hur länge vi lät oss duperas av denna bluff. Sovjetunionen var en hänsynslös diktatur och stod för en totalitär lära – kommunismen – som man med alla tillgängliga medel ville sprida till övriga delar av världen.
Att ställa sig emellan och inte ta ställning var fegt, det var fel och förhoppningsvis hamnar vi i Sverige aldrig i samma situation igen.
Ronald Reagan vågade säga hur det förhåll sig. Han vågade utmana Ondskans imperium och han var klok nog att sätta makt bakom orden. Hans företrädare på presidentstolen, Jimmy Carter, använde stora ord mot Sovjet och utmanade på sitt sätt samtidigt som han rustade ned den amerikanska militärapparaten. Det fanns ingen anledning för Sovjetunionen att ta hans ord på allvar – och man gjorde det inte heller.
Ronald Reagan startade en upprustning av det amerikanska försvaret. Han missade inga tillfällen att berätta för världen hur han såg på det sovjetiska imperiet och dess försök att nå världsherravälde.

Populär i USA
På hemmaplan lyckades presidenten. I två val fick han förkrossande stöd av väljarna. Han fick landet att tro på sig själv och problemen blev allt färre. I utrikespolitiken vägrade han kompromissa. Istället utmanade hann Sovjetunionen – och vann. I det delade Tyskland revs Berlinmuren. Warszawapakten upplöstes och Sovjetunionen förpassades till historieböckerna. Sovjetunionen kunde inte anta utmaningen från Ronald Reagan. Med militär styrka, med ideologisk övertygelse och med en politisk övertygelse om att det var möjligt fick Reagan Sovjetkommunismen på fall. Utvecklingen lät inte vänta på sig. I land efter land föll diktaturerna, ockuperade länder återfick sitt oberoende och för andra blev mångåriga frihetssträvanden krönta med självständighet.
Det finns mycket att minnas med tacksamhet när vi tänker tillbaka på Ronald Reagan och hans insatser som amerikansk president.
Vad Ronald Reagan visade oss är att vi inte ska eller får acceptera diktaturer som normaltillstånd i tillvaron. Finns viljan, finns övertygelsen och finns förmågan har vi också en skyldighet att agera.
Det finns ett oräkneligt antal böcker skrivna om Ronald Reagan och det finns mycket att läsa av honom. Från hans radiotal till alla brev han skrev för hand till alla dem som kontaktat honom. Bilden av honom blir en helt annan än den hatiska som svensk vänstermedia genom åren gjort sig skyldiga till.

En bit på vägen
Visst finns det också beslut och uttalanden av Ronald Reagan som både kan och ska kritiseras. Men nu, hundra år efter hans födelse och vid en summering av hans insatser finns all anledning att skänka några tankar av tacksamhet för att vi inte längre har ett delat Europa, att Sovjetunionen inte längre existerar, att de baltiska länderna har återfått sin självständighet, att Berlinmuren inte längre existerar, att de tidigare sovjetiska så kallade satellitstaterna i Europa idag är oberoende och självständiga demokratier. Vi nådde inte fram till en perfekt värld efter Ronald Reagans år i Vita Huset. Men vi nådde en bit på vägen.
När får vi en politisk ledare på världsarenan som kan inspirera till nya framgångar när det gäller frihet, demokrati och mänskliga rättigheter?

Rolf K Nilsson
Ordförande
Svenska Ronald Reagan-Sällskapet

Moderniserad rysk försvarsindustri och ny atomubåt

2011-02-02T11:16:00.000+01:00

Den ryska regeringen planerar att anta en ny plan för att modernisera den ryska försvarsindustrin.
Enligt premiärminister Putin är en modernisering nödvändig om man ska lyckas nå de mål man satt upp för att byta ut äldre vapen mot nya till år 2020. Förnyelsen av vapenarsenalen är planerad att ta sin början i år. Till 2015 ska förnyelsen ha nått 30 procent av målet för att år 2020 vara uppe i 70 procent. Förnyelsen av vapenarsenalen beräknas enligt ryska uppgifter kosta motsvarande 641 miljarder dollar.

I slutet av detta år tillförs den ryska marinen en ny atomdriven ubåt av sk Graney-klass. Just nu pågår tester av ubåten i hamn. I maj beräknas ubåten för första gången bege sig ut på öppet vatten.
Beväpningen består av bl.a 24 kryssningsrobotar med eller utan kärnstridsspetsar. Räckvidden beräknas upp till 5000 km.
För två år sedan började byggandet av ubåt nummer två i samma klass. Denna ubåt ska ha mer avancerad utrustning och beväpning.
(Källa: RIA Novosti)

Ayatollorna kastar lystna blickar på Egypten

2011-01-31T06:51:00.000+01:00

Först Tunisien och Sedan Egypten. Hastigt uppblossade folkliga protester har drivit bort en diktator och en annan synes vara på väg att försvinna. Kommentarerna från västvärlden har varit försiktigt positiva. Men finns det anledning till denna försiktiga positivism? De som jublar högst just nu, till och med högre än gatudemonstranterna i Kairo, är ayatollorna I Iran.
Irans president Mahmoud Ahmadinejad jämför händelserna i Egypten med de i Iran 1979. Förhoppningsvis mer ett önsketänkande från hans sida än en realistisk bedömning.
Tunisiens störtade diktator betraktas av islamisterna som ”anti-islamsk”. Och i samma kategori lär Egyptens Mubarak hamna.
Bland de mer västorienterade oppositionella i arabvärlden hoppas man nu att Tunisien ska gå mot en demokratisk utveckling – men vågar man tro på det? Islamistiska ledare återvänder till landet och hälsas som hjältar vid ankomsten.

Iran hoppas inspirera
Från iranskt håll hoppas man på en islamistisk utveckling i Tunisien men tror mer på att den är möjlig i Egypten. Tunisien har en bred och utbildad medelklass. Egypten har en liten elit i samhället, en liten medelklass och en stor, fattig dåligt utbildad befolkning som är mottaglig för det islamistiska budskapet. I Egypten finns också ett icke obetydligt antal politiskt aktiva muslimer som tagit till sig det pan-islamska budskapet som ayatolla Khomeini en gång drog igång.
På den iranska nyhetsbyrån ISNA:s halvofficiella nyhetswebb gratulerade ayatolla Mohammad-Taghi Mesbah-Yazdi folken i Tunisien och Egypten som hade agerat enligt principerna från Irans Islamiska revolution.

Mesbah-Yazdi är känd för att stå Irans president nära och förespråkar ett politiskt system där endast ”gudomligt utvalda” präster finns med i den politiska ledningen.
Den fråga som de flesta nu ställer sig, och verkligen har anledning att göra det, är: vad kommer nu? Sprider sig revolterna i Tunisien och Egypten till fler arabländer? Och i så fall vilka?

Aktivt brödraskap
Egypten och så även Tunisien har ansetts vara av det mer västvänliga slaget. Dessa regimer, om än diktaturer, är nu borta. Västvärlden har med sina påtryckningar och handelsförbindelser misslyckats med att påverka i demokratisk riktning. Är det misslyckandets pris som nu får betalas eller har människorna i dessa länder den tillräckliga styrkan att skapa samhällssystem som innefattar demokrati och mänskliga rättigheter? Jag tror inte så. Det land och med de uppgifter som nu nått ut har bäst möjligheter att utvecklas åt ett demokratiskt håll av de båda är Tunisien. För Egypten ser det betydligt mörkare ut. Just nu finns ingen gränsbevakning mellan Gaza och Egypten. Medlemmar ur det Muslimska brödraskapet som befunnit sig i politisk flykt i de palestinskkontrollerade Gaza beger sig till Egypten. Brödraskapet har redan börjat organisera kommittéer runt om i landet i takt med att den gamla regimens administration faller samman.
För en vecka sedan kom uppgifterna från Iran att den iranska flottan förbereder en marin närvaro i Medelhavet, bland annat med jagare. Detta framför allt för att bistå palestinierna i Gazaområdet. Utvecklingen i Egypten lär inte försena en sådan insats som helt plötsligt får en helt ny innebörd.
Kommentarerna från Sverige har varit försiktiga. Det som just nu är mest politiskt inkorrekt är att höja ett varningens finger för att islamister tar över i Egypten. Men just nu ser det ut att vara den utveckling som landet är på väg mot.

Svenska märkligheter
Två saker de senaste dagarna har förvånat mig när det gäller händelseutvecklingen i Nordafrika.
För det första svenska UD:s senfärdighet i att varna svenskar för att bege sig till Egypten. Det behövdes inte någon större utrikespolitisk erfarenhet för att se vad som höll på att hända. Det hade räckt med sunt förnuft.
För det andra den rädsla som finns i det svenska samhället just nu för att nämna islamister som hot eller möjligt hot i något sammanhang. Rädslan för att varna för islamister är nu så stor att detta i sig har blivit till ett hot mot det fria, öppna och demokratiska samhället. Rädslan att av sina politiska motståndare bli sammanbuntade med Sverigedemokraterna får inte ta över och styra vad som är rätt i politiken. Det är att spela Sverigedemokraterna i händerna. Låt inte Sverigedemokraterna få monopol på vissa frågor genom att inte våga ta debatten. Ta tillbaka initiativet!

Världsfreden hotas
Om islamister med Irans aktiva stöd tar över kontrollen i Egypten och vi får se en utveckling som i Iran är detta ett direkt hot mot världsfreden. Utvecklingen i Egypten får en direkt påverkan på Israel. Det påverkar Saudiarabien men även regimerna i länder som Jordanien, Syrien och Marocko.
De mer moderata krafterna i det palestinska ledarskapet blir direkt hotade. Och utvecklingen i Libanon finns det all anledning att oroa sig för.
En seger för islamisterna i Egypten skulle orsaka reaktioner också i länder som Afghanistan och Irak.
En intervju med Abd Al-monem Abo Al-fotouh, medlem i det Muslimska Brödraskapets ledande råd finns idag, måndag, i Svenska Dagbladet. Enligt Al-fotouh skulle det Muslimska brödraskapet vinna en enkel seger om det skulle vara val i Egypten idag. Säkert 80 procent. Men skulle det dröja skulle också stödet till Brödraskapet minska till kanske 20-25 procent. Idag har egyptierna inte mer än det styrande regeringspartiet och Brödraskapet att välja på.
Hur det går i Egypten beror mycket på hur militären och polisen agerar de närmaste dagarna. Ordningen måste återställas och samhällsfunktionerna måste hållas igång. Klarar man inte detta öppnar man för Brödraskapet.

Precis som i de flesta andra arabiska länder går det en våg av islamisering genom Egypten. Den märks, men kan hållas under kontroll om ordningen snabbt återställs, om demokratiska reformer och mänskliga rättigheter får företräde. Skulle detta misslyckas kan vad som helst hända.
För övrigt anser jag det är en skandalöst felaktig politik Sverige står för när man från statens sida inte ställer upp och hämtar hem svenska medborgare som befinner sig i Egypten. Som brukligt nu är hänvisar man till flygbolagen och resebyråerna som ansvariga. Det är en skamlig och orimlig inställning.

Bara några kaffekoppar rysk gas utan pumpstation utanför Gotland

2011-01-24T11:59:00.000+01:00

På söndagskvällen den 23 januari innehöll den sena Aktuelltsändningen klockan 21 i SVT ett kortare inslag om Gazprom - den ryska gasjätten med förgreningar i ett flertal branscher och långt upp i statsförvaltningen. Den ryska gasen håller på att ta slut. Det ska kosta runt 200 miljarder dollar att hitta ny gas och exploatera den. Pengar som Gazprom inte har idag. Detta har Gazprom och den politiska ledningen känt till länge. Trots detta har Gazprom som majoritetsägare i Nord Stream pressat gasledningsprojektet i Östersjön framför sig för att få det förverkligat. Gasledningen som ska förse stora delar av Europa med rysk energi och samtidigt göra Europa beroende av Ryssland och vad som beslutas i Kreml.
Vi kunde också i programmet få ta del av de uppgifter som beskriver Gazprom som korrupt, att man saknar visioner och en långsiktig planering. Det låter mycket illa för ett företag som Gazprom, men tyvärr inte osannolikt.

Gazprom är en förlängd arm för den innersta kretsen i den ryska regeringen, deras allierade och grå eminenser. För att uppnå deras politiska, militära och ekonomiska intressen utan att bry sig om den allt mindre betydande demokratiska processen i landet.

Affärsmässig
Den officiella anledningen till att gasledningen genom östersjön bygges är affärsmässiga, företagsekonomiska. Det är vad vi får höra från Nord Stream och det är vad vi får höra från Gazprom. Men allt mer tyder på att det inte är så. Och allt fler börjar tvivla.
Hur kan man affärsmässigt” planera och besluta om en gasledning för ett par hundra miljarder dollar när man vet att gasen som ska transporteras i detta bygge håller på att ta slut och att man inte har klart med någon ny utvinning? Om alla de uppgifter som nu kommer från Ryssland stämmer, vilket finns all anledning att tro, måste man importera gas från Rysslands sydliga grannar och sedan vidareexportera den västerut för att fullfölja avtalen med sina framtida gasköpare. Ingen större vinst, mycket arbete, extremt långa transporter, inte mycket affärsmässighet i detta – men Västeuropa knyts till det ryska gasnätet och ett beroende är etablerat.
Eller kan det faktiskt vara så att det är de politiskt-militära intressena som väger tyngst? Dåvarande presidenten Putin och dåvarande försvarsministern Ivanov förklarade för några år sedan att den ryska östersjöflottan skulle få nya uppgifter och med gasledningens tillkomst därför att den ryska intressesfären – politiskt, militärt och ekonomiskt – skulle utvidgas västerut.

Ingen gas utan pumpstation
Senare i år ska ledningen vara färdig och leveranserna från Ryssland till Tyskland ska bli verklighet. Efter detta, också i år, ska nedläggningen av rörledning nummer två ta sin början. En ledning som ska gå parallellt med den första.
När ryssarna tog intryck av de svenska protesterna och strök den planerade ”pumpstationen” strax utanför Gotland avsade man sig också i praktiken möjligheterna att få fram någon gas i ledningens slut.
Enligt såväl internationell som svensk expertis finns det ingen möjlighet att det ska komma fram någon gas mer än möjligen några kaffekoppar i timmen om man inte har en ”pumpstation” som pressar på. Detta förutsatt att inte Ryssland sitter på någon ny revolutionerande teknik som man lyckats hemlighålla för resten av världen.
Vad vi nu kan vänta på är en förfrågan från Nord Stream, från Gazprom eller direkt från den högsta politiska ledningen till Sverige om att få bygga pumpstationen nära Gotland för att det ska bli någon gas som kommer fram till Greifswald. Och hur ställer sig Sverige då? Vi har tidigare sagt nej till pumpstationen av synnerligen fullgoda skäl. Men när detta miljardprojekt ligger där färdigt, med den ryska majoritetsägaren och de västeuropeiska minoritetsägarna bakom dem som ställer krav på Sverige om att släppa till? Finns styrkan att säga nej? Finns resurserna att kunna försvara detta nej?

Försvaret måste få kosta mer

2011-01-20T21:21:00.002+01:00

Den nyligen avslutade traditionella Folk & Försvarkonferensen i Sälen inger inte något lugn utan gör snarare att oron förstärks.
Det finns två bilder av det svenska försvaret idag. En som säger att vi inte har något försvar värt namnet och en annan som försvarsminister Tolgfors förmedlar ständigt, ständigt, ständigt och det är att vi har ett försvar som är bättre än vad det någonsin varit.
Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. De reformer som har gjort har varit nödvändiga. Men det är bara ett första steg. Det svenska försvaret behöver efter 2014 mer pengar. Fler miljarder till försvarsbudgeten. Det går inte att använda försvarskostnaderna som budgetregulatorer längre.

ÖB – befriande tydlig
ÖB Sverker Göransson var i Sälen tydlig och mycket rak i sitt anförande. Försvaret kostar pengar – försvaret behöver pengar. Pengar för ny utrustning, utrustning som ska underhållas och utrustning som ska bytas ut. Och detta bara för att underhålla den nuvarande storleken på försvaret.
Det svenska nationella försvaret har försummats. Det går inte att säga på något annat sätt. Nu håller det på att återhämta sig. Det är bra och det är nödvändigt. Men vad vi har i kvalité saknar vi i kvantitet. Att det militära försvaret endast har precis vad som behövs i material, flygplan, fartyg, fordon med mera räcker inte. Och jag ställer mig synnerligen tvivlande till att det antal som anses vara tillräckligt för behoven verkligen är tillräckligt. Vi behöver mer av allt och vi behöver reserver.

Något som borde var uppenbart och som man måste räkna med är att en eventuell militär motståndare lyckas förstöra, skjuta sönder eller på annat sätt skada den materiel vi har. Och plötsligt har vi då mindre av ”vad som behövs”. Jag har aldrig hört någon beslutsfattare som försvarar den minimalistiska linjen ta upp denna uppenbara risk och sanningen att också vi svenskar skulle kunna drabbas av förluster.
Att det som vi saknar i kvantitet vägs upp av kvalitet är en sanning med kraftfull modifikation. Antal soldater, antal flygplan, antal fartyg, antal stridsvagnar har en avgörande betydelse. Och givetvis har det betydelse var i landet militär finns stationerad. Att Gotland inte längre är garnisonsort är ansvarslöst, att Skåne riskerar bli av med P7 i Revinge är både militärt och politiskt fel.

Vi behöver svensk försvarsindustri
Varför vi inte har en diskussion om - eller ens en plan för - reserver, påfyllnad, nybyggnad eller nyutbildning är för mig obegripligt. Om vårt försvar behöver x antal flygplan, y antal fartyg och z antal stridsvagnar för att klara sina uppgifter är det väl bra att vi räknat ut detta. Men om sedan en okänd faktor kommer in och gör flygplan, fartyg och stridsvagnar obrukbara så står vi där utan tillgång till ersättningsresurser.
Tankarna att svensk försvarsindustri ska konkurrera med andra länders försvarsindustrier är i grunden en bra tanke. Men den saknar förankring i dagens verklighet. Men vad ligger bakom dessa tankegångar? Det kan vara en olycklig blandning av en nästan religiös övertro till marknadsekonomin och ett typiskt svenskt behov att vara bäst i klassen.
”Att köpa från hyllan” talades det mycket om för ett par år sedan. Att vi i Sverige skulle bortse från att militär utrustning tillverkades i vårt land, nu skulle vi istället köpa färdigt från utlandet. Nu skulle det vara slut med kostsamma utvecklingskostnader i Sverige. ”Vi kan köpa det vi behöver billigare” var slagordet för dagen.
Jo, vi kan köpa om det är lugna tider, om freden är stark och inga konflikter ser ut att blossa upp någonstans. Men i händelse av oro, krig, ofred - då är varje land sig själv närmast. Militär utrustning, vilken den än må vara, går till det egna landet i första hand. I andra hand där den kan vara till nytta för det egna landet och i tredje och sista hand till en köpare som man inte har någon nytta av.
Alla länder, även det stora landet i väster som tror på och prioriterar konkurrens och marknadens krafter gynnar den egna inhemska industrin när det gäller försvarsmateriel. Varför ska Sverige vara ett undantag? Det enda utlandet tackar oss för är för att vi är korkade och lägger ner tillverkning som kanske är främst i världen och överlåter åt andra att tjäna pengar och erövra våra marknadspositioner.
Något som helt tycks ha glömts bort är försvarsindustrin som en del av försvarsförmågan. En egen försvarsindustri är värt så mycket i så många olika sammanhang. Vi ska inte inbilla oss att det politiska hänsyn som till viss del fortfarande tas till Sverige inte hänger samman med vår försvarsindustri. Försvarsindustrin ger Sverige politisk styrka.

”Det stora onämnbara”
Bland många av våra politiska beslutsfattare fortsätter Ryssland vara det stora onämnbara. Den ryska nu pågående militära upprustningen ska uppenbarligen tigas ihjäl. Tror man den upphör då?
Fakta som ingen kan komma ifrån, vare sig vi tiger, blundar eller håller för öronen är att Ryssland har ökat sin försvarsbudget med mellan 50 och 60 procent fram till år 2015. Och fram till år 2020 ska 75 procent av de militära styrkorna ha fått nya moderna vapen.
Vi har Iskandersystemet som byggs ut, vi har köp och bygge av Mistralfartyg. Vi har en enorm rysk militär satsning på Arktis. Tyskland och Italien förhandlar om försäljning av avancerad militär utrustning till Ryssland. Den ryska kilen rakt in i EU fungerar. Tyskland vågar inte annat än spela med Ryssland i skuggan av sitt energibehov och Berlusconi ser i Putin en vän. Grattis Ryssland! Strategin fungerar!
Det sker en rysk militär upprustning och modernisering över hela linjen. Det krävs ansträngning för att inte kunna se den.
Det inte Ryssland klara med politisk övertalning eller militär överlägsenhet ordnas med omvärldens energibehov och ryska energileveranser. Snart är den ryska gasledningen i Östersjön färdig. Ytterligare ett ryskt grepp om Europa och påverkansmöjligheter rakt in i EU:s hjärta.
Ryssland knyter allt fler länder till sig genom vapenexport och byteshandel – vapen mot råvaror. Den ryska vapenexporten är idag lika stor som när den var som mest från det gamla Sovjet.
De ryska ledarna har lärt sig mycket av Sovjetunionens misstag. Idag blandas politik, militära hot och ekonomiska transaktioner i ett gemensamt syfte: ökat ryskt inflytande i omvärlden. Och just nu ser det ut att fungera alldeles utmärkt.

Splittra EU, bryta transatlantiska länken
Följer man rysk media någorlunda kontinuerligt är det inte svårt att upptäcka hur man från rysk sida gör vad man kan för att få till en splittring inom EU, undergräva den transatlantiska länken och erbjuda sig själv som Europas frälsare.
I ett otal artiklar i rysk media kan vi ta del av budskapet hur USA och Kina ser på varandra som framtida samarbetspartners på Europas bekostnad. Från ryska sida pumpas budskapet att det endast är en tidsfråga innan USA helt ignorerar Europa och satsar sitt samarbete på Kina. Den ”logiska” slutsatsen i flertalet av dessa artiklar är att Ryssland finns där som en stark europeisk allierad – om bara EU vill. Ryssland är hungrigt.
Vi måste få igång en försvars- och säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Strutspolitik och självgoda uttalanden förändrar inte verkligheten runt omkring oss.

ROLF K NILSSON

Kyrkan – ett redskap för tsaristisk Putin

2011-01-11T13:19:00.000+01:00

Då kom den då. Amerikanen Xavier Lermas tredje hyllningsartikel i Pravda till Vladimir Putin. Den är avslöjande och skrämmande. Kanske inte så mycket för att den avslöjar vad Lerma tycker och tänker. Nej, den avslöjar på ett mycket naket sätt hur Putin använder den ryska ortodoxa kyrkan som en av grunderna i det egna maktutövandet.
I den tredje artikeln är det religionen och kyrkans inflytande, tack vare Putin som dominerar. Lerma jämför Ronald Reagan med Vladimir Putin: ”Liberaler och media hatade Reagan speciellt för hans religiösa övertygelse. Så, naturligtvis hatar de också Putin”.
Argumentationen i artikeln påminner om den vi kan höra hos de mer extrema religiösa grupperna i USA, men där tron på USA:s ljusa och mäktiga framtid – om landet följer Gud - har bytts ut mot Rysslands.
Jag har inte lyckats få fram så mycket information om Xavier Lerma mer än att han är amerikan, religiös och ser Ryssland med Putin som ledare att få den kristna kyrkans möjlighet att återerövra en missledd mänsklighet. Skulle inte förvåna om han har ett förflutet i de mer extrema delarna av den så kallade kristna högern.
Lerma vänder sig mot religionskritiken i USA och tar som exempel upp i sanning riktigt smaklösa uttryck för detta vilket de flesta kan hålla med om. Men att detta skulle vara den innersta kärnan i den västliga världens press-och yttrandefrihet har jag svårt att hålla med om. Xavier Lerma försvarar den ryska lagstiftningen som gör att domstolar kan döma ut straff för blasfemi. Bland annat tar han upp som exempel en konstnär som fick dryga böter för att ha gjort en Musse Pigg-Jesus. Han citerar Solsjenitsyn och konstaterar att den frihet som utövas i USA är ”destruktiv och ansvarslös”.

Lovprisandet fortsätter
Lovprisandet av Putin fortsätter i denna del III av den hämningslösa Putinhyllningen. Putins stöd och aktiva insats för att det statliga stödet till den ryska kyrkan har utökats lovordas. ”Det statliga stödet till kyrkan har växt starkt under Putin och Ryssland har tagit avstånd från den västliga liberalismen som fanns under den första ’eftersovjetiska’ tiden och återvänt till traditionella värden.”

Mycket intressant i Lermas artiklar är att läsa om hur Putin och den ryska regeringen aktivt arbetar för och ger den ryska kyrkan sitt stöd för att bygga upp den ryska nationalismen. Den ryska kyrkan var en gång i tiden en mycket viktig del i det ryska kejsardömet och en faktor i landet som möjliggjorde tsarens maktutövning. Det är svårt att inte se parallellerna.
Lerma citerar en artikel som nyhetsbyrån Reuters skrev 2007 där Putin vid ett möte med kyrkans företrädare kunde konstatera att ”Den ortodoxa kyrkan har alltid haft en speciell roll i skapandet av staten, vår kultur, vår moral.” Artikelförfattaren tar också med ett stycke som Reuters hade valt att inte återge: ”Man ska inte göra en direkt jämförelse mellan kulturen och kyrkan. Givetvis är kyrkan separerad från staten i vårt land. Men i vårt folks själ och i vårt folks historia är allt tillsammans. Det har alltid varit så och kommer att så förbli.”

23 000 kyrkor återuppbyggda
Det är med tillfredställelse Xavier Lerma konstaterar att Putin inte bara välkomnar kyrkans insatser utan också hjälpt till att restaurera den och tänker fortsätta med detta. Och då några visdomsord från Putin från dennes tid som president: ”Staten ska fortsätta stödja kyrkan i den moraliskt upplysande utbildning som ges våra medborgare, stärka inflytandet av familjevärderingar och befästa enigheten i den ortodoxa gemenskapen.”
I december 2010 kunde patriarken Kiril berätta att 23 000 ortodoxa kyrkor har återuppbyggts i Ryssland de senaste 20 åren trots besvärliga tider och finanskriser.
Lerma gör vad han kan för att ge både premiärminister Putin och president Medvedev ett gediget förflutet som kyrkans män. Och när han kommer in på Medvedev lägger han in informationen att presidenten ”inte är jude” som vissa rykten uppenbarligen skulle hävda. Och för att ytterligare befästa denna sanning citerar han presidenten från en kyrklig högtid i juni 2008: ”Den ryska ortodoxa kyrkans fortsatta arbete påverkar kristendomens återfödelse i vår nation. Tack vare den ortodoxa tron har den ryska kulturen genom åren tagit till sig bibliska värden som vår nations moraliska ideal bygger på.”

Också presidentens hustru Svetlana får beröm av Xavier Lerma för sina insatser för den ortodoxa kyrkan.
Vi får veta att presidenthustrun aktivt arbetar för ett kyrkligt program som går under namnet ”Rörelsen för den yngre ryska generationens moral och andliga kultur”. Rörelsens uppgift är att återinföra religionen i de ryska skolorna. Hon har också medaljerats av kyrkan för att ha återskapat vad ”bolsjevikerna” förstörde när det förbjöd präster i klassrummen.
Solsjenitsyn förebild
Författaren och Nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn är tydligt en av Lermas favoriter som gärna citerar honom och hans verk i alla sammanhang. Han tar också hjälp av de dokument som Wikileaks återgett. I en rapport till Washington från den amerikanske ambassadören William Burns i Moskva beskriver denne hur Solsjenitsyn såg på tiden efter Sovjetunionens kollaps. Att Solsjenitsyn på ett positivt sätt satte Putins då åttaåriga styre i kontrast till åren med Gorbatjov och Jeltsin som enligt honom bara hade lagt ytterligare elände till det som kommunisterna gjort sig skyldiga till. ”Under Putin återupptäckte nationen vad det betydde att vara ryss”, ska Solsjenitsyn ha förklarat.
Lerma tar också Solsjenitsyn till hjälp när han försvarar Putins bakgrund i sovjetstatens väktarorganisation KGB. Enligt denna återgivning ska allt vara förlåtet eftersom Putin sysslade med utlandsunderrättelseverksamhet och inte var aktiv som lägerkommendant eller förhörare. Tja...
Har man läst Solsjenitsyn så får man ta del av en syn på Ryssland och hur Ryssland bör styras som inte har mycket med västlig demokrati att göra.

Varför dessa hyllningsartiklar?
Xavier Lerma är kristen amerikan som uppenbarligen ser något religiöst över det som händer i Ryssland. En sådan syn skrämmer mig. Det finns allt för många exempel i historien som visar på religiöst fanatiska människor som i sin tro måste få ”bevis” eller ”uppenbarelser” i sin samtid för att bekräfta den egna tron. Ofta har detta tagit sitt uttryck i stöd åt starka män runt om i världen som man ser som redskap för en högre gudomlig kraft. Detta, ska jag erkänna, skrämmer mig. Inte minst därför att det ofta är synnerligen tveksamma politiska ledare som får ikläda sig denna roll. Lermas religiösa argument för att glorifiera Putin och Medvedev är – för att upprepa mig – skrämmande!
Men samtidigt får vi en bild från Ryssland som västlig media har misslyckats att förmedla. Förmodligen på grund bristande intresse för religion och för den kristna kyrkan och därmed okunskap när det gälle dess betydelse.
Lerma ser Putins politiska strävanden som en del av kristendomens fullbordande. Den intressanta frågan är om Putin ser på kristendomen på samma sätt. Jag ser en maktpolitiker av format som använder de medel som står till buds för att konsolidera den egna maktpositionen och om möjligt utvidga den. Här är kyrkan ett effektivt medel i Ryssland.
Lerma använder stora ord och är uppfylld av det ljus han sett. Han skriver ”…Rysslands öde är att förnya kristendomen, som har tillåtits växa under Putin”. ”…ondskan som spreds från Ryssland 1917 till västvärlden kommer att förstöras av Rysslands förnyade tro som kommer att hela världen.”
Om vi bortser från den religiösa övertygelsen och de religiösa profetiorna får vi genom Xavier Lerams hyllningsartikel till Putin en kunskap om hur Putin utnyttjar den ryska kyrkan och dess återvunna inflytande i samhället.
Kyrkan, militären, ett eget parti, en egen ungdomsrörelse, ett stort ägande i och kontroll över gazprom…
Vladimir Putins kontroll över Ryssland går snart bara att jämföra med tsarernas. Putins Ryssland blir allt mer det Ryssland som Solsjenitsyns drömde om. Och det är knappast något vi i väst ska se fram emot. Genom att studera historien kan vi lära oss mycket. Kanske till och med hur Rysslands nya herrar tänker och hur de kommer att agera.

Mistral synnerligen god vakthund för gasledningen

2011-01-10T00:55:00.000+01:00

(Hade tänkt publicera detta inlägg på Kgl Krigsvetenskapsakademiens blogg, men då texten innehöll för många tecken väljer jag att publicera den på min egen blogg.)

På Kungliga Krigsvetenskapsakademiens debattforum kunde vi på söndagen läsa ett intressant inlägg från debattsidans redaktör. Det handlar om Ryssland och inköpen av två Mistral och sedan licens-tillverkning av ytterligare två. Debattören menar att de i första hand är avsedda för den ryska Stillahavsflottan och inte för Östersjön och att vi därför inte behövde känna någon större oro. Resonemanget byggs på med att det skulle vara svårt att skydda Mistral i östersjön mot till exempel polska eller tyska ubåtar mot en hypotetisk operation mot de baltiska länderna. Ett mycket större och allvarligare problem skulle, enligt debattören, vara Iskanderrobotsystemet, ryskt stridsflyg och luftvärnet i Kaliningradområdet.

Mistral är definitivt ett orosmoment för framtiden i Östersjöområdet. Det betyder inte ett dugg vad man i dag säger från ryskt håll var dessa fartyg ska användas. Det får vi se när de väl levererats, alternativt är färdigbyggda.

Debattörens resonemang håller säkert om vi talar om fullgångna militära operationer eller öppen strid i Östersjön. Men jag tror inte någon part ser detta som en trolig utveckling. Det går inte heller att se enbart med militära ögon på händelseutvecklingen i Östersjöområdet. Politiskt är det synnerligen tveksamt, för att inte säga näst intill otroligt, om man från tysk sida skulle involvera sig i direkt strid med ryska enheter. Oavsett NATO-medlemskap.

Om Ryssland överväger att använda sina väpnade styrkor i Östersjön så skulle det troligare vara mot isolerade och mycket tydligt avgränsade motståndare. Man skulle i det längsta akta sig för att en incident skulle tolkas som ett angrepp mot NATO.
Landstigningsförmågorna skulle kunna användas för att bistå ryska intressen i något av de baltiska länderna. För att skydda Kalingradområdet eller, vilket man i debatten nu helt ha tyckts glömt bort, skydda och säkra Nordstreams gasledning genom Östersjön.

Den ryska Östersjöflottan har fått till uppgift att skydda gasledningen, något man också redan har övat. Om man från rysk sida finner att det existerar potentiella hot mot gasledningen och mot gasleveranserna någonstans längs Östersjökusterna lär man inte tveka att ta saken i egna händer om inte berörda länder med sin militär kan garantera säkerheten. Fartyg av typen Mistral och den förmåga denna fartygstyp erbjuder kan då komma mycket väl till pass. Öarna i Östersjön lär vara av extra stort intresse. Avsaknaden av militärt försvar, förutom hemvärnet, på Gotland känns därför i sammanhanget extra oroande.
Mistrals möjligheter i Östersjön tar på intet sätt bort det hot som finns med Iskander, ryskt stridsflyg och luftvärnet i Kalingradområdet. Men detta hot blir mer aktuellt i ett läge av öppet krig. Mistral är däremot synnerligen lämpat för militära expeditionsinsatser.

Rolf K Nilsson
Tankesmedjan Argos

Vladimir Putin – en god kristen kung?

2011-01-07T08:49:00.000+01:00

Skämt? Allvar? Ironi? Det är frågor man ställer sig vid en första genomläsning av den pågående artikelserien om Putin i den engelskspråkiga upplagan av Pravda. En frilanskolumnist vid namn Xavier Lerma, som beskriver sig själv som konservativ har författat den i mitt tycke värsta rappakalja jag läst på länge. Okritisk idoldyrkan, medvetet förvridna sanningar och ett förhärligande av det ryska och av Vladimit Putin på gränsen till ren parodi.
”Rysslands premiärminister, Vladimir Putin, är en god ortodox kristen men det skulle ni aldrig få veta genom västliga media och hur de beskriver honom.” Så inleds den första delen i Xavier Lermas artikelserie med rubriken ”Varför väst fruktar Putin”.

Artiklarna präglas av ett hat mot väst och ett förhärligande av Ryssland. Det religiösa anslaget är tydligt och mycket framträdande. Lermas tar förvisso kraftfullt avstånd från kommunismen och det Sovjetunionen som en gång var. Men det känns inte speciellt lugnande att ta del av vad han vill ersätta detta tomrum med.
Lerma förklarar med entusiasm hur det onda som spreds från Ryssland till väst från 1917 och fram till Sovjetunionens fall ska helas av den återvunna tro som nu finns i Ryssland.
Tyvärr finns det säkert en hel del konservativa på den yttersta kanten som är villiga att till sig delar av Lermas storryska tankar eftersom de tangerar en hel del av vad den så kallade kristna högerns mer extrema grupper också ställer upp på. Lerma skriver att de ”amerikanska liberalerna” dansade när president Reagan, Jerry Falwell och Charlton Heston dog. Och att det inte längre finns någon kraftfull konservativ ledare i väst som liberalerna fruktar. Xavier Lerma tar Tea Party-rörelsen i försvar precis som de mer radikala kristna grupperna i USA. Blandningen kan göra vem som helst förvirrad.

Putin – en ”god kristen kung”
Vi får veta at Putin har verklig makt i världen. Något som gör att liberal media av rädsla ignorerar att beskriva denna verklighet. ”Som en god kristen kung leder han en nation av kristna.” Som ett exempel på detta får vi veta att Putin förra året köpt ett markområde i närheten av Eiffeltornet för att där ska byggas en ortodox kyrka. ”Liberalerna vill inte att den ryska kristendomen ska spridas och åter-kristna Europa”, skriver Lerma. ”Liberaler, som de flesta demokrater i USA, skulle hata Ryssland om landet inspirerade och förnyade kristendomen i världen”.
Hyllningarna i artiklarna till Putin är översvallande. Att VM i fotboll ska spelas i Ryssland 2018 är en stor händelse om man får tro textförfattaren. Och hur man nu agerar från rysk sida för att kunna finansiera detta evenemang visar hur annorlunda och hur klok Putin är jämfört med andra världsledare.
Kanske vi förvånas något av uppgiften att med VM i Ryssland så ser Putin en möjlighet att ”expandera västerut”. Inte militärt men ekonomiskt och ”ännu viktigare” genom att tillåta det ”kristna kungariket” att spridas.
I en intervju med Süddeutsche Zeitung har Putin förklarat att ”Europa behöver sin egen framtidsvision. Vi föreslår att vi skapar den tillsammans genom ett partnerskap mellan EU och Ryssland. Det skulle bli vårt gemensamma bidrag för framgång och konkurrenskraft i den moderna världen”.
Det ryska intresset att närma sig EU och få till stånd en allians mot det samarbete man allt mer ser tar form mellan USA och Kina är ständigt återkommande i den ryska retoriken. Europas ledare och folk varnas för USA:s framtida lojalitet där man hävdar att Kina väger så mycket tyngre än Europa. En dag kommer då USA dumpar Europa och fullt ut satsar på samarbetet med Kina. Det enda som kan rädda EU är ett nära samarbete med Ryssland på alla plan.
Xavier Lerma fullföljer nu resonemanget och fyller på med ”återkristnandet” av Europa under rysk-ortodox ledning och den gode kristne konungen Putin.

Ogillar McCain
Någon som inte faller den rysk ”konservative” korsfararen och Putinfantasten Xavier Lerma på läppen är republikanernas förre presidentkandidat John McCain. Och det är framför allt uttalandet som McCain gjorde i valrörelsen när han förklarade att ”Jag såg in i mr.Putins ögon och jag såg tre saker ett K och G och B”. Enligt Lerma vet McCain ingenting om Ryssland, Solzjenitsyn eller Putin. Inte heller vill Lerma hålla med om McCain uttalandet att Ryssland av idag har ambitionen att återuppbygga det gamla ryska imperiet. Xavier Lerma återupprepar också den gamla, men felaktiga, uppgiften att McCain finansieras av George Soros.
Soros, som är en synnerligen suspekt aktör på världsarenan, är en person Lerma ogillar starkt. Ungefär lika starkt som han beundrar Putin. Att man i västliga tidningar har kunnat läsa att Soros och Putin samarbetar protesterar han kraftfullt emot: ”Sanningen är den att miljardären Soros vet att Putin skulle kasta honom i fängelse som han gjort med andra oligarker som misskött sig.” Och så får vi veta hur Putin tvingar gnidna miljardärer att ”hjälpa” sitt land. Lerma Skriver ”Det finns många exempel som visar att premiärministern inte är rädd för att tvinga de rika att hjälpa Ryssland. VM i fotboll kommer till Ryssland 2018 tack vare Putins stöd och nu övertalar han miljardärerna att investera miljoner för en ny arena, för nya höghastighetsspår och andra nödvändiga konstruktioner. Miljardärägaren till Chelsea FC, Roman Abramovich, blev tillsagd av Putin att betala för VM. Han kommer minst att betala mer än 500 miljoner pund för en ny arena utanför Moskva.”

”Västlig media döljer sanningen”
Lermas syn på hur västlig media och västliga politiska ledare beskriver Ryssland är att de undviker fakta och likställer det nya Ryssland med det gamla Sovjet. Synen på händelserna i Georgien och Sydossetien är bara några exempel på detta enligt Lerma.
För Lerma råder ingen tvekan om att det i konflikten mellan Georgien och Ryssland endast finns en skyldig, en skurk och en part att fördöma – Georgien.
Det är intressant att läsa avier Lermas tankar eftersom de helt tydligt stämmer överens med den politik som idag drivs från Kreml. Inte minst när det gäller att knyta EU närmare Ryssland på USA:s bekostnad. Den ryska taktiken tycks hittills ha fungerat bra. Enskilda länder går frivilligt in det ryska energiberoendet andra, som Frankrike, samarbetar på försvarsområdet med Ryssland utan att bry sig om andra NATO-länders protester. Att den gamle KGB-mannen Putin haft nytta av sitt samarbete med den gamla Östtysklands Stasi blir allt tydligare. Med den tyska återföreningen befriades Östtyskland från det kommunistiska oket. Men samtidigt fick man i den demokratiska förbundsrepublikens förvaltning in de krafter som fortfarande var/är lojala med de tidigare herrarna. Ryssvänligheten och förståelsen för de speciella ryska kraven när det gäller sina grannar har skrämmande stor förståelse i Tyskland.
Med länder inom NATO som Frankrike, Tyskland och Italien med Putinvännen Berlusconi finns det anledning att se med oro på den framtida utvecklingen. Men kanske kan Ryssland falla på eget grepp med hovskribenter som Xavier Lerma.
Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot Xavier Lermas tredje artikel i ämnet som bör finnas med i Pravdas engelska upplaga vilken dag som helst.
ROLF K NILSSON

Nya ryska helikoptrar på Mistral

2011-01-05T23:24:00.000+01:00

Det ryska försvarsministeriet planerar nu att starta upphandlingen av helikoptern Ka-52 Alligator för 2011.
Alligatorn är en modifierad version av helikoptern Ka-50 Hokum, den är beväpnad med en 30 mm kanon – Vikhr – kan utrustas med laserstyrda missiler och raketer, inklusive S-242 och även med bomber.
Helikoptrarna är utrustade med två radarsystem. En för markobservationer och en för luftmål.
Utvecklingen av helikoptern tog sin början 1994 och serieproduktionen har pågått sedan 2008.

Helikopteranskaffningen får ses i ljuset av den upprustning som nu pågår även när det gäller det ryska flygvapnet. Ryssland ska öka inköpen av flygplan. Fram till 2020 ska över 1500 nya flygplan av olika typer tillförts flygvapnet. Och antalet högprecisionsvapen ska öka betydligt under samma period.

De beställda helikoptrarna ska bl.a. placeras på de Mistralfartyg Ryssland köper från Frankrike. Ryssarna själv har höga tankar om den egna helikoptern. Generalöversten Alexander Zelin har för radiostationen Ekho Moskvy FM berättat att Alligatorn är mycket avancerad och ”helt i klass med utländska modeller”.

(Källor: RIA Novosti, Pravda)

Återupprustningen fortsätter

2011-01-02T19:26:00.000+01:00

Den ryska återupprustningen fortsätter. Det ryska flygvapnet får 100 nya stridsflygplan till 2015. Kontrakten med tillverkaren är skrivna och arbetet har börjat.
Femtio stycken avancerade Su-35 Flanker-E multirole - fjärde generationens stridsflygplan med femte generationens teknologi. ”Fler än” tio avancerade Su-27SM Flanker multirole och fem Su-30M2 Flanker-C multirole finns med i beställningen. Flygplanen är av tyngre modell och kan flyga långt.
Det ryska flygvapnet kan också räkna in 25 nya Su-34 bombplan inom de närmaste fem åren. Allt enligt den information det ryska försvarsdepartementets talesman Vladimir Drik gav under söndagen. (RIA Novosti)

Västvärlden målet för Wikileaks?

2010-12-30T20:00:00.001+01:00

Allt mer tyder på att de hemliga dokument Wikileaks har tillgång till släpps i en viss ordning och med hänsyn till vissa stater och individer. Vad som först av många betraktades som ett journalistiskt avslöjande liknar allt mer ett världspolitiskt spel på toppnivå där västvärlden är målet med Wikileaks som en av aktörerna.

Anne Appelbaum, författare, journalist, kolumnist, har vid ett antal tillfällen skrivit om Wikileaks och konsekvenserna av att uppgifter som inte skulle nå allas ögon och öron sprids över hela värden. Det finns ett antal funderingar som hon för fram i sina kolumner som jag tycker är värda att ta till sig och lyfta fram ytterligare.
För det första så är det ju ingen dubbel agenda som avslöjas om amerikansk utrikespolitik. Det som sägs bakom stängda dörrar är vad som också är officiell politik – skillnaden att när man inte har åhörare så är uttalandena bryskare, ärligare och mer rakt på sak. Hade det varit andra åsikter som förts fram – då hade det varit verkligt illa.
Hon refererar till dokument där en amerikansk tjänsteman refererar till Ryssland som en maffia-stat. En annan beskriver hur Rysslands fjärde största oljebolag har en uppgift – att göra Putin förmögen. En annan rapport berättar om hur högt uppsatta personer i den ryska administrationen skrattar åt USA:s försök att förhindra vapenförsäljning till länder som Iran, Sudan, Syrien och Venezuela.

Dokumenten borde också skapa problem för Italiens regeringschef Berlusconi, Inte minst med tanke på hans förhållande till Rysslands Vladimir Putin.
I ett dokument från den amerikanska beskickningen i Rom hem till Washington kan man läsa om hur Berlusconi och hans medarbetare personligen tjänar bra med pengar genom energiavtalen med Ryssland. Berlusconis personliga intressen har också tydligt färgat av sig på Italiens utrikespolitik. Italien har visat ett mycket svagt intresse för att diversifiera Europas energiförsörjning, medan man stödjer projekt som gör Europa allt mer beroende av rysk energi.
Anne Appelbaum menar, med all rätt, att om anklagelserna mot Ryssland och de ryska ledarna hade kommit från ryssar i Kreml – eller om uttalandena om Italien och Berlusconi kommit från italienska regeringskretsar – då hade reaktionerna sett annorlunda ut. Och ryssarna har rätt i sin nonchalans, i sitt – åtminstone officiella - ointresse över uppgifterna som kommer från Wikileaks. Det är bara åsikter från amerikanska tjänstemän. Åsikter och bedömningar utan några konkreta bevis som visas fram.
Jag väntar fortfarande på dokumenten där ryska politiker och toppdiplomater säger sitt hjärtas mening. Men det ser inte ut som det ligger i utgivarnas intresse att dessa ska bli offentliga.

Wikileaks man också Lukasjenkos
Dagens Nyheter hade får några dagar sedan en artikel som fäste uppmärksamheten på hur Wikileaks man i Ryssland, svenske medborgaren Israel Shamir aktivt backar upp Vitrysslands diktator Aleksander Lukasjenko. De statligt kontrollerade medierna i Vitryssland uppmärksammade inför sitt val den 19 december att Israel Shamir kommit till Minsk för att övervaka valet som ”den ende ryskspråkige ackrediterade Wikileaksjournalisten”.
På valdagen träffade Lukasjenkos närmaste man, Vladimir Makej, Shamir för att diskutera det vitryska valet – inte Wikileaksdokumenten. Till nyhetsbyrån Interfax-Zapad kunde Shamir dock berätta att det finns flera tusen dokument bland de Wikileaks har tillgång till som nämner Vitryssland. ”Det är sådant som amerikanerna skriver från Vitryssland, om Vitryssland. Där kan det finnas intressant material.”

Till den vitryska statliga nyhetsbyrån Belta har Shamir förklarat att Vitryssland är ”socialismens skinande ljus”. Och han har sin egen uppfattning om det politiska systemet i Vitryssland; ”Er modell är intressant, som en modell för utveckling utan partier. Enligt min mening är det helt rimligt: det går att bygga en bra statsstruktur utan partier.” Några invändningar mot hur valet i Vitryssland hade gått till hade Shamir inte.
Oroligheterna i Minsk och regimens hårdföra agerande mot demonstranterna hade Shamir en uppfattning om som de styrande gärna tog till sig. I ett Interfaxtelegram som publicerades på valnatten har Shamir gjort ett uttalande där han slår fast att det är pengar från USA som ligger bakom demonstrationerna.
Och även om det inte var för att prata om Wikileaksdokument i Vitryssland så kom de nu väl till pass. Dagen efter oroligheterna kunde Lukasjenko med självsäkerhet förklara: ”Vi kommer snart att publicera vissa dokument och då får vi se reaktionerna från de inblandade och deras beskyddare. Allt kommer att publiceras i landets största tidning så att nationen får en inblick i våra västliga partner, den så kallade oppositionen och de alternativa kandidaterna”. Allt enligt Dagens Nyheter. Wikileaks i Lukasjenkos tjänst.

Det är ingen tvekan om att de läckta dokumenten från Wikileaks utnyttjas hänsynslöst av diktatorer som Lukasjenko i Vitryssland och Robert Mugabe i Zimbabwe. Lukasjenko för att misstänkliggöra den inhemska oppositionen och påvisa amerikansk inblandning. Robert Mugabe för att komma åt oppositionsledaren Morgan Tsvangirai. Tsvangirai nämns i ett flertal av de diplomatiska dokumenten något som Mugabe med tacksamhet noterar. Morgan Tsvangirai riskerar nu åtal för högförräderi för att ha haft kontakt med utländska diplomater.

”Kulturprofiler” i sina parnasser
Kan inte låta bli att at upp det manifest eller vad man vill kalla det som ett antal så kallade kulturprofiler undertecknat i Expressen som uppmanar till uppslutning runt Wikileaks. Kommunister, socialister, naiva liberaler och några odefinierbara entusiaster har skrivit under. Vissa namn förvånar att de finns där, andra kan man bara konstatera hör på något vis hemma där.
Det finns två avsnitt i uppropet som jag vill citera:
”Att ta hänsyn till huruvida enskilda regeringar eller andra makthavare påverkas av den bedrivna journalistiken är däremot inte publicisters ansvar. Wikileaks kan inte lastas för USA:s eller Kinas utrikespolitiska problem och heller inte för att svenska, holländska eller saudiska toppolitiker känner sig obekväma eller upprörda. Det är politiker som för krig, inte aktivister.”
Som journalist har jag i många år jag levt med den journalistiska tesen om konsekvensneutralitet. Att sanningen ska fram, att det inte spelar någon roll vem som levererat den eller om den blir ett redskap i en pågående parallell handling. Att det inte är ”sanningen” som skadar utan hur människor använder den. På så vis gäller det att publicera och åter publicera enligt principen ”publish and be damned”, helt utan ansvar för konsekvenserna av vad som blir resultatet av att ”sanningen” kommer ut. Jag har aldrig varit bekväm med denna journalistiska regel. Jag tror inte på den. Den påminner otäckt mycket med nazismens hantlangare som inför domstolarna förklarade att de endast följde order – och därmed inte hade något med konsekvenserna av detta att göra.
Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de journalistiska försök som gjorts för att få namnen på svenska stasi-agenter och informatörer frisläppta för publicering. Vi har i Sverige landsförrädare som genom sina arbeten och/eller politiska uppdrag har informerat den östtyska diktaturens hemliga polis med känsliga och hemliga uppgifter. Intresset hos kulturprofilerna för att släppa fram denna information har lyst med sin frånvaro. En och annan har istället dykt upp som försvarare av att dessa uppgifter ska slutförvaras inom lås och bom och aldrig nå offentlighetens ljus. Och var fanns kulturprofilerna när Jan Guillou avslöjades som betald av sovjetiska KGB? Då var det avslöjarna som skulle jagas.

Till sist då kulturprofilernas uppmaning:
”Vi uppmanar alla journalister, författare, kulturarbetare och demokratiskt sinnade medborgare att med politiska, ekonomiska och litterära medel sluta upp bakom Wikileaks.”
Gör det! Sitt på era upphöjda pulpeter och göm Er bakom principer och hemmagjorda sanningar som skyddar er från personligt ansvar!
Resultatet av Wikileaks avslöjanden blir att mängder av oskyldiga människor, många aktiva i demokratiska grupper i opposition mot sina länder diktatoriska regimer, nu grips och straffas för att ha utövat sina mänskliga rättigheter.

Vi har alla ett personligt ansvar som vi aldrig kan avsäga oss. Vi kan inte gömma oss bakom, för oss, bekväma publiceringsregler eller attityder.
Konsekvenserna av Wikileaks avslöjanden är alldeles för tidigt att se ens konturerna av. Kan de resultera i mer demokrati, ökad respekt för mänskliga rättigheter och mer fred på vår jord så är det ju bra. Men än så länge tycks avslöjandena användas mer av just de krafter som motsätter sig allt detta för att kunna befästa sina positioner. Och offer blir de som vill gott.
Men det är lätt att vara kulturprofil i Sverige och likt en fönsterkrossande SA-man avsäga sig det personliga ansvaret med hänvisning till andras beslut eller luddiga principer.

(Källor: Washington Post, Dagens Nyheter, Expressen, Tankesmedjan Argos)

Första Mistral i Ryssland om 36 månader

2010-12-30T08:40:00.002+01:00

Ett fartyg av Mistral-klass har kapacitet för att ta ombord 16 helikoptrar, fyra landstigningsfordon, 70 bepansrade fordon, 13 stridsvagnar och 450 soldater. Om tre år har Ryssland sitt första.

Ryska nyhetsbyrån RIA Novosti kommer idag, torsdag, med ytterligare uppgifter om den stora fartygsaffären mellan Frankrike och Ryssland.
Här framgår att Ryssland ska betala ungefär 720 miljoner euro för det fösta Mistralfatyget.

I ett inledande skede ska två fartyg byggas i Frankrike tillsammans med ryska intressen. Ytterligare två fartyg ska byggas senare på admiralitetsvarvet i St Petersburg. Enligt RIA Novosti ska det första fartyget kosta 720 miljoner euro och det andra 650 miljoner.

Det första fartyget beräknas stå klart 36 månader efter att Ryssland gjort en första avbetalning i januari 2011.

Franska krigsfartyg till Ryssland

2010-12-29T18:38:00.000+01:00

Efter många och långa förhandlingar står det nu klart, i ett ännu icke offentliggjort avtal, att Ryssland köper minst två fartyg av Mistralklass direkt från Frankrike. Informationen lämnades samtidigt på julafton i Paris och Moskva. Mångmiljonaffären är det första i sitt slag där Ryssland köper krigsmateriel från en nation som stod på motsatt sida Sovjetunionen under det kalla kriget.

I den officiella franska informationen lägger man mer tyngden vid vad beställningen betyder på den inhemska arbetsmarknaden än de militära konsekvenserna, i den upprustning av det ryska försvaret som nu Frankrike tar aktiv del i.
Den statliga franska vapenindustrin har sett bättre tider än nu och letar kunder där den kan få dem. Samtidigt har man i Frankrike idag en arbetslöshet runt tio procent som ger president Sarkozy problem. Från Elyseepalatset i Paris poängterades att den ryska beställningen betyder fem miljoner arbetstimmar fördelade på fyra år för ettusen kvalificerade varvsarbetare i Saint Nazaire. Varje fartyg beräknas kosta 655 miljoner dollar.

Det ryska skeppsvarvet United Shipsbuildning ska svara för 20 procent av produktionen. Den ryska medverkan ska stegvis öka, enligt varvets talesman Igor Ryabov. Två fartyg av Mistralklassen ska med all sannolikhet också byggas på varv i St Petersburg.

Inte bara Frankrike
Inte bara Frankrike var intresserat av storordern till Ryssland. Andra intresserade länder var Spanien, Nederländerna och Sydkorea. Men vad som förmodligen var avgörande för att valet skulle falla på Frankrike var att i denna offert inte fanns några bindningar till USA. Inga amerikanska delar, ingen amerikansk teknik, inga amerikanska licenser.
Från det franska presidentpalatset kom den officiella bulletinen som slår fast att de båda ländernas presidenter, Medvedev och Sarkozy, hyllar detta storskaliga projekt mellan Ryssland och Frankrike som visar på viljan att samarbeta på alla plan – försvars- och säkerhetsområdena inkluderade.
Protester mot den franska försäljningen har kommit från Georgien. Och redan för ett år sedan protesterade sex republikanska senatorer i USA mot planerna. Men från Obama och Vita huset hörs inget. Bristande amerikanskt intresse för Europa från demokratiska presidenter är inget nytt.

Protester från Estland och Lettland
Fartygen av Mistraltyp kan användas på en rad områden. Flexibiliteten är stor. I första hand som en flytande helikopterplattform men också som kommandocentral och sjukhusfartyg. Fartyget kan ombord ha ett större antal landstigningsfordon med stor kapacitet för såväl trupp som fordon och övrigt materiel. Vid en första inspektion av fartygsmodellen 2008 förklarade ryska marinofficerare att fartyget hade varit perfekt vid anfallet på Georgien.
Mistral kan ta 16 helikoptrar, varv sex av dem kan befinna sig på däck samtidigt. Till detta 450 soldater - utan att behöva besöka hamn på sex månader. För kortare perioder till sjöss kan man härbärgera 700 soldater. Standardutrustning för Mistral är landstigningsfartyg och svävare som snabbt kan transportera, trupp, fordon och stridsvagnar iland.

De baltiska ländernas regeringar är kritiska till Mistralaffären. Men enligt ryssarna är det inte Östersjön som ska få se de första fartygen – det är Stilla havet. Chefen för den ryska generalstaben, general Nikolaj Makarov har avslöjat att det är det är Stillahavsflottan som först får förstärkningen. Ett tillskott som behövs för att förstärka försvaret av Kurilerna som Ryssland ligger i dispyt med Japan om. ”Närvaron är väsentlig. Vi behöver mobila möjligheter så att vi snabbt kan genomföra en landsättning”, förklarade Makarov.

..."ett stort misstag"
Litauens försvarsminister Rasa Jukneviciene kritiserade ganska omgående uppgörelsen mellan Ryssland och Frankrike och menade att man från Litauen inte kan känna sig säkra när Frankrike säljer ett så avancerat offensivt vapensystem som Mistral till Ryssland, ett land vars grad av demokrati ingen kan var säker på. Hon förklarade att affären är ”ett stort misstag”.
Tidigare undersekreteraren i Estlands UD, Harri Tiido varnade i början av året för försäljningen av Mistral till Ryssland. En försäljning av Mistral till Ryssland får direkta konsekvenser för NATO:s insatser i Östersjöområdet. En något märklig situation att NATO- landet Frankrike rustar den ryska flottan så att NATO tvingas till förstärkningsåtgärder.

Fartygen ska börja byggas 2011 och det första levereras i slutet av 2013 och det andra ett år senare.

(Källor: Moscow News, ERR, Defence Talk (Global defense & military portal), UPI, Washington Post, Gyllenhaal, Tanksmedjan Argos)

Ship Ahoy! Russia targets $800 mln Mistral assault ship

2010-12-29T13:16:00.000+01:00

Fortsatt ryskt lugn…

2010-12-23T06:53:00.000+01:00

Från rysk sida fortsätter man ta uppgifter som kommer från Wikileaks med anmärkningsvärt lugn. På sitt besök i Indien förklarade i onsdags den ryske presidenten Medvedev att man inte bryr sig ett dugg om hur Rysslands inre förhållanden kommenteras i de dokument Wikileaks släppt för offentliggörande. ”Helt ärligt så struntar vi fullkomligt hur saker diskuteras i diplomatiska kretsar och hur sociala processer bedöms i vårt land. Det är bara åsikter.” Det var en både ärlig och pratglad president som de indiska studenterna vid det teknologiska institutet i Bombay kunde lyssna till.
”Det är ingen hemlighet att när människor kommunicerar med varandra att de ofta uttrycker väldigt raka åsikter.” Medvedev kunde också berätta att om liknande läckor skulle drabba det ryska utrikesdepartementet eller säkerhetstjänsten så skulle såväl landets samarbetspartners som USA riskera drabbas av starka känslomässiga reaktioner medan de tog del av dokumenten.

Möjligt ryskt anfall…
Uppenbarligen har känslorna i Ryssland lagt sig en hel del sedan den ryske NATO-ambassadören Dimitrij Rogozin för några veckor sedan krävde att NATO skulle förneka eller bekräfta uppgifterna som Wikileaks släppt om att NATO betraktar Ryssland som en möjlig angripare. Uppgifterna som upprörde Rogozin var att NATO i januari skulle ha lagt upp förberedande planer för att kunna försvara de baltiska länderna mot ett möjligt ryskt anfall. Han krävde också att NATO skulle överge sina militära planer mot Ryssland. Från NATO lät man meddela att man inte ser Ryssland som någon fiende men att man alltid är beredd att försvara sina medlemsländer – inkluderat de baltiska staterna.

Demokraten (?) Medvedev
Under sitt besök i Indien hann den ryske presidenten Medvedev också med en lektion i rysk demokrati. Han varnade världens utvecklade länder från att tvinga på sina länder styresformer på andra länder. ”Varje demokrati i världen är unik, och varje försök att skapa en universell demokrati som passar alla länder är dömt att misslyckas.”
Den ryske presidenten förklarade också att alla medborgare ska ha möjlighet att kritisera sina länders politiska system, men att hoppa över faser i en historisk utvecklingsprocess kan sluta i tragedi. ”Demokrati mognar inifrån och återspeglar tillståndet i samhället.” Han förklarade att Afghanistan befinner sig i en mycket svår situation… ”Det är nödvändigt att befästa staten, göra den mer effektiv och stabil. Men är det möjligt att överföra en amerikansk eller rysk politisk modell i Afghanistan?” och gav själv svaret: ”Nej!”
Medvedev som lärare i demokrati är väl knappast något som vi vant oss vid. Uttalandet var dock inte mindre intressant för det. Här fanns mycket outtalad kritik mot USA:s engagemang i Afghanistan och Irak. Men där fanns också självkritik mot det egna ryska/sovjetiska engagemanget i Afghanistan som var både ett politiskt och militärt fiasko.
(Källor: RIA Novosti, Tankesmedjan Argos)

Ryska robotar klara för användning

2010-12-22T10:39:00.002+01:00

Då har vi i media och i väluppdaterade bloggar fått veta att den ryske befälhavaren för det västra militärdistriktet- Arkadij Baklin - kunnat meddela sin omvärld att det ballistiska robotsystemet Iskander nu finns inom hans distrikt och är operativt. Ett distrikt där sedan den 1 december också Kaliningradområdet ingår.
Iskander kan ha laddningar upp till 500 kilo, såväl konventionella som kärnladdningar. Exportversionen av Iskander har en räckvidd på 280 km medan den som finns på rysk mark kan nå mål ända upp till 500 km.

Några uppgifter om att Iskander skulle finnas i Kaliningradområdet finns inte. Men om general Baklin ger order om en flytt inom sitt militärdistrikt så får vi ryska robotar som skulle ha en räckvidd som täcker in sydöstra Sverige, Gotland, hela Polen och den största delen av Baltiukm.
Från rysk sida har tidigare kommit hot om att robotsystemet ska placeras i Kaliningradområdet om USA och NATO går vidare i planerna om ett robotförsvar med polsk medverkan. Ryssland kräver att få godkänna sådana planer.

Ryssland har svårt att finna sig i at man inte har någon nationell överhöghet över sina grannländer när de gäller försvars- och säkerhetspolitik. Att hotet från Ryssland var avgörande för de baltiska ländernas och bl.a Polens medlemskap i NATO är knappast någon hemlighet. Uppgifterna som läcker ut från Wikileaks har hittills gått Rysslands väg. Men det finns anledning att se allvarligt på hur man från vissa NATO-länder resonerar när det gäller organisationens skyldighet att ställa upp på samtliga medlemsländer.

Uppgifterna från Wikileaks tyder på att man från NATO har utvidgat sin planering att också inbegripa Estland, Lettland och Litauen. NATO ska nu vara berett att vid en allvarlig konflikt sätta in nio armédivisioner – amerikanska, engelska, tyska och polska. Motståndare till att ha med de baltiska länderna i planeringen har framför allt kommit från Tyskland. Här motsatte man sig en speciell plan för de baltiska länderna men gick till sist med på att Baltikum skulle bli en del av den plan som redan fanns för Polen.

Syftet med läckan från wikileaks var säkert att få USA och NATO att framstå som aggressiva och krigsvilliga. Men det som oroar mest är Tysklands beredvillighet att gå Rysslands ärenden.

Dold agenda bakom Wikileaks?

2010-12-19T10:45:00.001+01:00

Att bekämpa sina fiender med sanningen är ett djävulskt sätt att nå sina mål. Framför allt om sanningen används av krafter som har en egen agenda där sanningen står lika lågt i kurs som demokrati och mänskliga rättigheter.
Vilka är krafterna som ligger bakom Wikileaks och varför gör man som man gör? De dokument som Julien Assange fått tillgång till och nu genom speciella kontakter låter offentliggöra riktar sig mot västvärlden och med västvärlden lierade regimer. Är det en slump eller finns det en dold agenda i det som nu sker?
Mannen som fått Wikileaks uppdrag att i Sverige välja ut vilka medier, hur mycket och när de ska få ta del av dokumenten är journalist och heter Johannes Wahlström. Det är han som beslutat att det har varit Sveriges Television, Aftonbladet och Svenska Dagbladet som fått ta del av dokumenten. Är Johannes Wahlström en oberoende publicist som i samarbete med Wikileaks i jakt på sanningen ska informera det duperade folket i väst om USA:s skändliga agerande? Många vill nog gärna se det så. Men är det sant?
Vi får en annan bild när vi får veta att Johannes arbetar tätt ihop med sin pappa ”Israel Shamir”. En svensk medborgare verksam i Ryssland med samma uppgifter för Wikileaks där som Johannes Wahlström har i Sverige.

Ökänd antisemit
Nu är inte Israel Shamir vilken hårt arbetande journalist som helst i sanningens tjänst. Han är en av världens mest kända, eller snarare ökända, antisemiter av idag. Vad Wahlström står i fråga om antisemitism ska vi inte reda ut här, men det tål att påminna om hans artikel i Ordfront Magasin år 2005 där han hävdar att svenska medier fjärrstyrs från Israel via Bonniers. Följden av artikeln blev att chefredaktören för Ordfront – Johan Berger – tvingades be om ursäkt och inte tillät fortsatt medverkan av Wahlström i tidskriften.

Ingen människa ska dömas för sitt släktskap med någon annan. Men när umgänget inte enbart baseras på just släktskapet och det visar sig att far och son har lika arbetsuppgifter, med samma uppdragsgivare, fast i olika länder finns det anledning till en närmare granskning.
Israel Shamir, är uppväxt i Novosibirsk i Sovjetunionen då med namnet Izrail Schmerler, är medarbetare i den ryska tidskriften Zavtra. En hybrid av nationalism, stalinism och antisemitism.

Shamir var en av deltagarna i den så kallade Förintelsekonferens i Teheran 2006. När Shamir förra året intervjuades av Mohamed Omar förklarade han att ”varje muslims och kristens plikt” är att avslöja myten om gaskamrarna.
Tidigare i år utkom på det ryska extremförlaget Algoritm boken ”Hur Sion Vises sammansvärjning ska sprängas”. Här odlar han myten och använder som sanning lögnerna om en judisk sammansvärjning som ljögs ihop i det gamla tsarryssland i ”Sion Vises protokoll”. Han hävdar att världen är utsatt för en komplott konstruerad av USA och Israel. Och han eldar på uppfattningen om det judiska inflytandet eller styrningen av världens massmedier. En ”sanning” vi känner igen från sonen Johannes Wahlströms artikel i Ordfront 2006.

Det behövs inte mycket av detektivförmåga för att kunna konstatera att far och son, Shamir och Wahlström, drivs av samma krafter. Deras publicistiska gärningar har en genomgåndende antisemitisk tråd. Israel Shamir gör vad han kan på bloggar och i artiklar för att ge sitt stöd till sin arbetsgivare (?) Julian Assange. Attackerna är hårda och

Shamir påpekar att Expressen ägs av judar vilket skulle förklara ”förföljelsen” av Assange. Espressen skrivs ner som en skandaltidning, ägd av judar som gör allt för att skandalisera och misstänkliggöra Wikileaks grundare. Däremot prisas Aftonbladet och dess kulturredaktör, den uttalade kommunisten Åsa Lindeborg, för sin granskning av familjen Bonniers makt i det svenska medielandskapet.

Uppmärksamheten i svensk media har varit begränsad när det gäller vem som Wikileaks låter sig representeras av. Till och med i dagens Ryssland har detta förhållande uppmärksammats.
I radiokanalen Echo Moskvy har den ryska journalisten Julija Latynina ställt frågan: ”Vad betyder det att Assange låter sig representeras (i Ryssland) av en extremist?”

Hon tycker att det är skamligt att en känd judehatare har fått detta förtroende medan det i andra länder är seriösa journalister som tar hand om Wikileaksmaterialet.

Det finns all anledning att se upp med och förhålla sig mycket tveksam till Johannes Wahlströms roll när det gäller Wikileaksdokumenten.
Det mesta pekar på att far och son arbetar i samma anda och efter samma agenda. Vilket gör att varningsflagg måste hissas för de offentliggjorda dokumenten. Inte för att de skulle innehålla lögner eller felaktigheter. Men det är inte omöjligt att dess innehåll skulle värderas på ett annorlunda sätt om vi också fått tillgång till de dokument Assange, Shamir och Wahlström väljer att inte offentliggöra.

Putin hoppar in i debatten
Ett oväntat, möjligen avslöjande, inhopp i debatten om Wikileaks och Assange förmedlas av den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti när man citerar ett uttalande av Rysslands premiärminister Vladimir Putin. Enligt nyhetsbyrån ska Putin ha förklarat ”Om de har full demokrati, varför har de gömt undan mr Assange i ett fängelse? Är det vad demokrati betyder?” Frågan, om det nu var en sådan, ställdes till Frankrikes premiärminister Francois Fillon.

Att misstänka Ryssland för något som inte har med demokrati och normalt umgängessätt länder emellan ger direkt reaktioner från gamla Sovjetvänner som nu konverterats till Putinsvärmare. Risken att anklagas för rysskräck om man har något att invända mot dagens Ryssland är hög. Men väl medveten om denna risk så finns det anledning att se närmare på Rysslands roll i hur Wikileaksdokumenten sprids och på urvalet. Jag väntar fortfarande på dokumenten med frispråkiga ryska toppolitiker och diplomater i samspråk med amerikanska kollegor. Var finns dessa? Vem vet? Vi får kanske se dem i framtiden. Men just nu verkar de läckta dokumenten gå Rysslands väg.

Att från amerikansk sida hävda att Putin är en ”alfahanne” uppfattades uppenbarligen som något positivt i kretsen runt den ryske premiärministern. Lika glada var man inte åt den liknelse mellan den ryske presidenten Medvedev och hans premiärminister Vladimir Putin som gjordes med Batman och Robin; där då Putin skulle vara Batman och presidenten dennes yngre men synnerligen lojale medarbetare Robin.
En talesman för president Medvedev har sagt att jämförelsen inte var värd att kommentera medan premiärminister Putin tyckte att Batmanjämförelsen var” arrogant” och ”oetisk”. Med tanke på den machoposör Putin visat sig vara så har jag svårt att tro att han innerst inne egentligen har något emot att jämföras med en superhjälte. Skulle så vara att denna superhjälte endast är en seriefigur.

Fredspriset till Assange?
Just nu har i alla fall den ryska makteliten ett mycket gott öga till Julien Assange. Det finns förvisso värre saker att få höra om sina politiska ledare att de är alfahannar eller påminner om några superhjältar från serievärlden.

I enlighet med sina goda kontakter i den ryska maktens politiska centrum kunde nyhetsbyrån RIA Novosti rapportera att man från Kreml låtit meddela att Assange skulle nomineras för Nobels fredspris. Kreml uppmanar fristående organisationer att på allvar fundera på att nominera den 39-årige Wikileaksgrundaren.

Från ryske presidenten Medvedevs kontor meddelades media att offentliga och icke-regeringsanknutna organisationer borde fundera på att hjälpa Julien Assange. ”Kanske nominera honom till Nobelpriset i litteratur”.

Ytterligare en högt uppsatt ryss i den offentliga förvaltningen – NATO-ambassadören Dimitrij Rogozin - har uttalat sitt stöd för Julien Assange och dennes verksamhet. Precis som alla Assanges anhängare så blandar Rogozin medvetet ihop offentliggörandet av hemliga dokument med våldtäktsanklagelserna. Hans kommentar till gripandet av Assange i Storbritannien var att det inte existerar någon pressfrihet i väst och att det var ett bevis på bristande mänskliga rättigheter. Fräckhetens gränser är tydligt oändligt töjbara.

Är det bra eller dåligt att denna kvarts miljon hemliga dokument från USA finns mer eller mindre tillgängliga för en intresserad allmänhet? Jag skulle vilja hävda både ock. Publiceringen görs utan något ansvar för konsekvenserna. Konsekvensneutraliteten är journalistisk sanning som jag ställer mig synnerligen skeptisk till. Det finns inget yrke där man med hänvisning till sin arbetsuppgift kan frånhända sig allt ansvar. Vi har alla ett ansvar som vi inte kommer ifrån. Därför kan jag inte acceptera riktigheten i att alla dokument får offentlig kännedom eftersom tredje man kan drabbas. Och här handlar det om konsekvenser som förföljelse, tortyr och död. Däremot har vi fått en inblick i den diplomatiska världen som skrämmer. Mer respekt, allmänt hyfs och djupare kunskaper måste krävas av människor i dessa positioner.

Wikileaks grundare påhejad och hyllad av Kreml – en slump eller en dold agenda?

Vi måste stå upp för våra värderingar

2010-12-15T11:20:00.000+01:00

Hade självmordsbombaren i Stockholm lyckats med sina planer hade antalet döda och lemlästade kunnat räknas i hundratal. Hur skulle Sverige sett ut idag om attentatet lyckats? Vad hade varit en rimlig reaktion? Om man nu kan tala om ”rimlig” i ett sammanhang som detta?

Statsministern var mycket försiktig i sitt första uttalande. Och det var rätt. Men hur långt kan, ska, försiktigheten gå? Det fanns på söndagen några otroligt imbecilla och råa kommentarer från sverigedemokraternas sida. Men vi kan inte lämna dem därhän med ett jaså. Försiktigheten från det officiella Sverige får inte bli så stor att allmänheten får uppfattningen att det är Sverigedemokraterna som talar klarspråk om det inträffade.

Vi har fakta som inte kan viftas bort. Ung man, muslim som uttalar hat mot Sverige, mot det svenska samhället, mot våra värderingar och önskar alla ond bråd död. Och han gör det med direkt hänvisning till sin religion och i religionens namn. Den övervägande delen av dagens terroraktioner mot vårt öppna västerländska samhälle kommer från människor med sina religiösa rötter i islam. Detta går inte att förneka även om den politiska korrektheten gör att all logik och all sanning som ligger framför ögonen förnekas i rädsla för stämpling som rasist och islamofob.
Där finns fler än extrema islamister som tycker illa om vårt öppna västerländska samhälle och inget mer önskar att det ska rämna i sina beståndsdelar. Den allra yttersta vänstern och den lika så allra yttersta högern har en tendens att kunna mötas i, eller känna sig besläktade med, andrar extrema yttringar – inte sällan islamismen.

Ett allt för vanligt argument

Ett vanligt argument vi har fått höra sedan självmordsbombarens misslyckade dåd i Stockholm är att bara för att det var en muslim som var gärningsmannen så betyder det inte att alla muslimer, eller religionen som sådana har något med händelsen att göra. Jag är innerlig trött på detta påstående. - Givetvis är inte alla skyldiga för att en i en grupp har gjort något som är fel. Däremot om mord, terrordåd och andra gärningar görs i religionens namn och där gärningsmännen själva i förinspelade videofilmer, ljudband eller skrivna meddelanden gör direkta hänvisningar till religionen och förklarar beslutet att spränga sig själv och andra i luften med sin religion - då hamnar ett stort ansvar på denna religions utövare och förkunnare. Det är förvisso ett ansvar man inte bett om eller sökt – men det hamnar där. Och då är det till förkunnarna att ta avstånd ifrån det och förklara att det inträffade inte är i överensstämmelse med vad religionen påbjuder eller ger sitt stöd. Samma ansvar gäller om något utför en handling och gör det i ett politiskt partis eller en politisk ideologis namn, i ett lands eller i en nationalitets namn. Ett tigande, en tystnad kan inte uppfattas annat än som ett stöd. Avståndstaganden och fördömanden är nödvändiga.

Hade vi drabbats av självmördare som hänvisat till kristendomen och bibelcitat hade det inte varit någon som protesterat eller förvånats över om bindningar till dessa hade letats i kristna grupper av det mer fanatiska slaget. I kyrkor och församlingar hade prästerna måst ta upp vad som inträffat och klart och tydligt tagit avstånd. Ett tigande kan också vara ett bevis för just det som vi inte vill tro - sympati och stöd för det inträffade.

Handfallna inför religiösa uttryck

Vi står handfallna inför religionen. I det avkristnade Sverige vi lever i står förhållandevis få i en kontinuerlig och ständig kontakt med kristendomen, dess dogmer och ritualer. För de flesta av oss har det dagliga rituella av kristendomen kommit bort. Det är inget vi sysslar med. Först i vuxen ålder kom jag t.ex. i kontakt med bordsbön och kände mig helt malplacerad. Och då på ett besök i USA. Vad vill jag då ha sagt med kanske denna långsökta liknelse? Jo, att vi är så främmande inför ”våra egna” religiösa ritualer att vi inte ens är i närheten att kunna bedöma eller värdera andra religioners traditioner och ritualer. Vi vet inte vad som är rimligt, inte vad som är religiöst motiverat. Därför vågar vi inte heller kritisera, protestera eller ens ställa oss frågande. Vi accepterar. Vi bortförklarar. Men tänk tanken att dessa åsikter, uppfattningar och ritualer som vi hittar hos extrema religiösa grupper hade haft ett politiskt parti som avsändare. Hade vi då tigit? Bortförklarat? Accepterat? Aldrig någonsin!

Ingen människa ska dömas på grund av grupptillhörighet. Men rädslan för att bli kritiserad får inte innebära att vi medvetet gör oss blinda och på grund av politisk korrekthet vägrar se vad som ligger framför våra ögon? Efter en händelse som den i Stockholm när en muslimsk självmordsbombare med hänvisning till sin tro, till sin religion, medvetet går ut för att mörda så många som möjligt mitt i julrushen så kan inte den religiösa övertygelsen bortförklaras.

Vi måste i Sverige slå fast att vi har grundläggande värderingar som man måste ställa upp på när man bor i det här landet. Värderingar som man respekterar och rättar sig efter. Öppenhet, demokrati, jämlikhet mellan män och kvinnor, allas lika rätt inför lagen är rättesnören vi varken kan eller får göra avkall på. Oavsett om det är en religion, en politisk idé eller en kriminell målsättning som ligger bakom måste vi ha styrkan att stå emot och våga stå upp för våra värderingar.

Vem lurar vem och varför?

2010-12-04T12:34:00.001+01:00

Avslöjandena duggar nu tätt från de hemlig-stämplade amerikanska UD-dokumenten. Och förmodligen har vi bara fått se början på det här. Man kan med en gång slå fast att de amerikanska säkerhetsrutinerna när det gäller hemliga statsdokument uppenbarligen är ett skämt. Sedan att den amerikanska diplomatiska kåren borde gå en kurs i allmänt hyfs, där de kunde ta med sig några av sina toppolitiker också.

När det sedan är avklarat kan vi inte bortse från all den synnerligen intressanta information vi nu får ta del av. Också för svensk del har det visat sig vara intressanta och avslöjande uppgifter. Inte minst den öppenhjärtlighet som socialdemokraterna visat när de haft möte med representanter från den amerikanska ambassaden.

Vissa uppgifter gör mig synnerligen beklämd, och gör att jag ställer mig frågande till hela den politiska verksamheten. Inte minst den jag själv varit en del av.

Dokumenten visar hur man från socialdemokratiskt håll resonerat när det gäller den svenska truppinsatsen i Afghanistan. För amerikanerna har socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin förklarat att givetvis tycker man från s-sidan att allt regeringen gör är fel – eftersom man sitter i opposition – men om det hade varit tvärt om då hade man stött en utökning av den svenska truppinsatsen i Afghanistan. Är det så här det går till bakom kulisserna? När de främsta av våra företrädare avslöjar hur de verkligen tänker och agerar?

En officiell bild och en verklig

Toppsocialdemokraterna visar sig vara USA-positiva och NATO-vänliga medan deras riksdagskollegor i utrikes- och försvarsutskotten intar en helt annat position. Här råder både USA- som NATO-frossa.

Är det lika illa ställt hos övriga partier? Jag vill inte dra några direkta paralleller men tankarna går sin egen väg. I det moderata partiprogrammet står att man är för ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta. Men varje gång en enskild riksdagsledamot lyfter frågan blir det smäll på fingrarna. Inte prata NATO! Jag är för ett svenskt NATO-medlemskap och det var inte heller något jag hymlade med under min tid i Riksdagen. Jag ställde ofta frågan när vi skulle börja kampanjen för ett svenskt NATO-medlemskap för att få det medborgerliga stödet. Men några sådana tankar tycks överhuvudtaget inte finnas. Och med tanke på den senaste tidens händelser blir jag lätt fundersam.

Omvända världen
Vad tycker egentligen våra politiska företrädare? Och lever man upp till sina åsikter? Jag har två exempel som för mig är omvända världen. Ta nu aktuelle Urban Ahlin som utåt haft en uppfattning om Afghanistan, om USA, om NATO. Sedan får vi veta vad han sagt till amerikanska diplomater vilket vi kan toppa med att han har en sommarstuga i Florida som han gärna besöker.

I Göteborg har vi en tidigare moderat toppolitiker som efter många och nära kontakter med Kina (under tiden som politiker) har begåvats med en sommarstuga i den del av landet som kallas ”Kinas Hawaii”.
En USA-kritiker med sommarstuga i USA och en moderat med sommarstuga i den kinesiska diktaturen… För mig går detta inte ihop.

Tolgfors, Gripen och Norge
Kanske får de amerikanska UD-dokument som nu görs allmänt tillgängliga genom Wikileaks till följd att vi som velat tro det bästa om politik, politiker, internationellt umgänge och avtal kvicknar till och inser att vi lever i en värld där man inte kan vara tillräckligt cynisk eller misstänksam. Saker är inte som de ser ut och långt ifrån som de blir förklarade för oss.

Den misslyckade Gripen-försäljningen till Norge får nu sin förklaring. Allt fler inser att det var så som de nog misstänkte eller till och med ännu värre. Sverige blev grundlurat av norrmännen med benäget bistånd från USA. Egentligen kan man ställa sig frågan varför? Varför en charad av det här slaget? Den enklaste, men kanske inte sannaste, förklaringen hade varit att ”Sverige är inte med i NATO, det är vi och det är USA”. Det hade vi inte kunnat säga något om.

Var det kanske för att vi från svensk sida inte skulle tappa tron på ett ökat nordiskt försvarssamarbete? Det är svårt att säga. Kanske vi i framtiden får veta de verkliga skälen.

Snart den ende som ännu inte säger att han känner sig lurad är försvarsminister Sten Tolgfors. Men han kanske måste säga så. Om inte? Ja, det är en positiv egenskap att ha förtroende för sina medmänniskor. Men vågar man ha det i politiken? Vem lurar vem? Och vem kan man lita på?

Artikel på Newsmill

2010-12-03T13:49:00.003+01:00

Har en ny artikel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/03/f-rsvarsindustrin-en-del-av-v-r-s-kerhetspolitik

Livsfarlig information som inte kan ignoreras

2010-12-02T09:46:00.000+01:00

Dagligen får vi nu ta del av allt mer information som finns i de över en kvarts miljon dokument som kommit i händerna på wikileaks. Dokument som rör kriget i Afghanistan och USA:s förhållande till främmande makter.
Offentliggörandet har fått igång debatter på en rad olika plan. Det handlar om uppgifterna som sådana, där debatten bara sett sin början. Det handlar om hur det kan ha gått till - varför tar en amerikansk militär och kopierar alla dessa dokument för att offentliggöra dem? Och hur har han kunnat göra det utan att något säkerhetssystem slagit till? Och den övergripande frågan som redan har ställts åtskilliga gånger: är det bra eller dåligt att alla dessa dokument blir offentliga?
Jag är kluven när det gäller dessa dokument. Hade jag suttit som ansvarig politiker i USA hade jag gjort allt som legat i min kraft för att få stopp på läckaget och hitta den landsförrädare som tar sig för att sprida hemlig information vital för landets säkerhet. Men som journalist och samhällsmedborgare blir jag nyfiken och vill veta mer om hur det går till bakom de stängda dörrarna. Hur stora är skillnaderna mellan vad som sägs offentligt och vad som säges öga mot öga? Vem är vän och vem är fiende?

USA och socialdemokraterna
För våra svenska socialdemokrater måste avslöjandena vara minst sagt pinsamma. Mona Sahlins och Urban Ahlins samtal med amerikanska ambassaden har nu blivit tillgängliga för den som är intresserad.
Mona Sahlin ville ha (och ser ut att ha fått det) amerikansk hjälp för att snygga till socialdemokraternas dåliga opinionssiffror. Budskapet från såväl Sahlin som Ahlin till amerikanerna har varit ett helt annat än vad de låtit det svenska folket få ta del av. Här har man ställt sig positiv till den svenska insatsen, och den amerikanska, i Afghanistan. Urban Ahlin ska till och med ha varit så tillmötesgående att han beskrivit sig själv som socialdemokrat till höger och att han skulle kunna påverka och underlätta förbindelserna mellan Sverige och NATO.
Intressant i sammanhanget var också de rapporter som gick vidare till Washington efter samtal med förre ordföranden i Riksdagens utrikesutskott, moderaten Göran Lennmarker. Korrekta samtal, utan vidlyftiga löften eller pinsamma förtroenden.
Mina tankar går direkt till Olof Palme och det dubbelspel han förde när det gällde förhållandet mellan USA och Sverige och i förlängningen mellan Sverige och NATO. Den svenska, då starka, vänsteropinionen fick sitt i hans öppet antivästliga och antiamerikanska utspel – detta samtidigt som han i hemlighet gjorde upp med dem han annars i hårda ordalag såväl tog avstånd ifrån och fördömde. Men vad tyckte han egentligen? Hade han en uppfattning? Eller var allt bara politik? Att med alla medel se till att makten inte gick ur socialdemokratins händer?
USA och omvärlden
Mycket intressant – och beklagligt – är den syn som den amerikanska diplomatiska kåren har på länderna i sin omvärld och deras ledare. Någon större finess eller omskrivningar förekommer inte i de offentliggjorda dokumenten. Här får världens ledare utstå en brutalt ärlig granskning som rapporteras hem till Washington.
Många av beskrivningarna är säkert korrekta och välförtjänta. Men det kanske borde finnas lite känsla av takt och ton, något uns av respekt för andra länders demokratiska val?
Väldigt intressant är hur man från amerikansk sida ser på Europa och de europeiska ländernas ledare. Den svenska vänsterns och den politiskt korrekta borgerlighetens favoritpresident Obama framstår som vilken överlägset ignorant karikatyramerikan som helst när det gäller förhållandet till Europa och de europeiska ledarna. Det finns anledning att be om ursäkt – flera gånger.

Sverige och NATO
Att Sverige är positivt till NATO och ett utökat samarbete är bra och inte något problem överhuvudtaget. Säkerligen kommer vänsterpartiet och åsiktsmässigt jämförliga med detta parti att använda informationen för att motverka fortsatt svenskt NATO-samarbete. För egen del ser jag att Sverige snarast söker om fullt medlemskap i NATO när vi har en folkopinion för det. Men då gälle det också att arbeta för att få till stånd en sådan opinion. Då gäller det inte minst för moderaterna att gå från ord till handling för vad man en gång beslutat – svenskt medlemskap i NATO.
Det skulle i alla våra fördömanden av den amerikanska diplomatiska tonen vara intressant att se hur det ser ut i våra utlandsbeskickningars information till UD…

Tony Blairs självgoda memoarer

2010-11-25T10:01:00.001+01:00

En tegelsten...

Håller på att läsa Tony Blairs memoarer ”Mitt liv, min resa”. Har hunnit med de första hundra sidorna i denna över 800 sidor tjocka tegelsten. Jag har läst många memoarböcker av politiker. Men jag kan inte minnas att jag någonsin läst något så uppblåst, självgott och totalt i avsaknad av självkritik. Kanske, och et hoppas jag sannerligen, att det bättrar sig i de sju åttondelar jag har kvar av boken.

Jag har tidigare läst en bok av Tony Blair, i början av hans karriär. Och den tyckte jag väldigt mycket om. Jag tyckte Blair framstod som en både klok och sympatisk person. Men memoarerna… Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om han jämfört sig själv med Jesus. Men det kanske kommer. Med den självbild han har och det uppdrag han uppenbarligen ser sig fått från vad som närmast kan beskrivas en högre makt så är jag djupt tacksam att denne man inte längre befinner sig på posten som Storbritanniens premiärminister. - Jag återkommer i ämnet om ytterligare 700 sidor, om inte självgodheten dryper allt för mycket läms sidorna.

Chamberlains ande över NATO-mötet i Lissabon

2010-11-21T12:35:00.000+01:00

Avspänning är bra. Tilltro är bra. Men det finns påtagliga risker med det nya samarbete som nu tycks se sin början mellan NATO och Ryssland. Efter NATO-ordföranden Anders Fogh Rasmussens anförande i Lissabon kan jag inte hjälpa det, men mina tankar går till Neville Chamberlain och hans besked om ”Fred i vår tid”. Det godtrogna väst personifierat av Chamberlain ville tro och därför trodde man också på Hitlers försäkringar om fred och inga fler krav från Tyskland. Vad som hände sedan vet vi.

Ryssland en icke-demokrati
Så länge Ryssland är en icke-demokrati kan vi inte lita till denna sårade stormaktsrest. Detta samtidigt som vi måste hitta en formel för umgänge och samarbete där det är nödvändigt och där det kan bidra till demokratiseringen av landet.
NATO och övriga västvärlden har inte en gemensam syn när det gäller Ryssland eller andra stater med demokratiskt tveksamma eller uttalat negativa regimer. Det finns tydligt uttalade ryssvänliga politiker på toppnivå både i Frankrike och Tyskland som inte bryr sig om de inre förhållandena i Ryssland. Från Tyskland och Frankrike är man också selektiv i kritiken när det gäller hur man från rysk sida ser på sina grannar som man anser sig ha speciell rätt att utöva inflytande på.
Under diskussionerna i Lissabon krävde man från Turkiets sida att Iran inte fick nämnas som ett av de länder som en framtida missilsköld skulle skydda emot. I motsatt position fanns Frankrike och Kanada som krävde att Iran skulle nämnas.
Från tysk sida fördes också kravet fram att antalet kärnvapen ska minska och här hänvisade man till president Obamas ”vision” om en kärnvapenfri värld. Och här fick man direkt motstånd från Frankrike, USA och Storbritannien som står fast vid att NATO ska ha en kärnvapenavskräckande effekt.

Överenskommelsen i Lissabon är ett till synes ett nytänkande från NATO:s sida om västvärldens roll i det framtida internationella umgänget. Men egentligen bygger tankarna på ett koncept från 1999 då det klargjordes att NATO inte är till enbart för ett europeiskt och amerikansk närförsvar mot angrepp från Sovjetunionen. För NATO är det lika viktigt att kunna agera mot hot i hela världen som direkt hot riktade mot medlemsländerna. Ett i flesta fall riktigt koncept som också kunnat accepteras av en rad länder som saknar medlemskap i NATO, bland annat Sverige.

En stor risk
Att man från NATOS:s sida tar en enorm risk i att utöka samarbetet med Ryssland på det direkt militära planet är givet. Ett samarbete med ett land som Ryssland med rena demokratibrister och till stor del avsaknad av respekt för demokratiska fri- och rättigheter skriker ut varningssignaler. Frågan är om inte Ryssland politiskt och demokratimässigt har mer gemensamt med Kina än med NATO och västvärlden? I sammanhanget kan ju nämnas att Ryssland tillhör de få länder som tillsammans med Kazakstan, Iran, Marocko och Kuba som på Kinas uppmaning att bojkotta ceremonin runt Nobels fredspris utdelande den 10 december i Oslo.
Även om den ryske presidenten Medvedev just nu - och uppenbarligen med premiärminister Putins medgivande - är för ett närmare samarbete med väst och med Nato så betyder det inte att alla krafter i det väldiga Ryssland är det. Långt därifrån. Hur nära samarbetet blir är svårt att spekulera i. Där är ännu många frågor att lösa. Men något vi redan nu vet är att Ryssland aldrig kommer att acceptera en för landet underordnad roll, vare sig till NATO eller till USA. Ryssland inte bara vill, utan kräver att bli behandlat som stormakt på samma villkor som en gång Sovjetunionen.

En ny Chamberlain?
Jag hoppas verkligen att NATO:s generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, som nu har öppnat dörren för ett närmare samarbete md icke-demokratin Ryssland -med USA:s välsignelse – inte blir någon ny Neville Chamberlain i historien. Helt klart är att det inte är med jubel i alla länder som NATO nu närmar sig Ryssland. I de baltiska staterna och i Polen har man mer eller mindre tvingats till acceptera närmandet för att också i framtiden kunna räkna med USA:s stöd. En överhängande risk med ett nära samarbete med Ryssland är att angelägenheten för detta gör att bristen på demokrati och demokratiska fri-och rättigheter hos samarbetspartnern glöms bort. Precis som Rysslands små grannländer där Moskva anser sig ha speciella rättigheter.

Bra rutet Poirier Martinson!

2010-11-10T07:53:00.000+01:00

Inlägg i dag på www.traditionochfasom.com

"Jag har inte minst här på Tradition & Fason varit kritisk mot Roland Poirier Martinson och hans, i mitt tycke, väl försiktiga och låt-gå-konservatism. Men efter att ha hört Martinson i debatt med Göran Greider i ”P1-morgon” om den amerikanska ambassadens ”underrättelseverksamhet” i Stockholm mot som påstås svenska medborgare vill jag bara ställa mig upp och hurra.
Inte för att USA påstås bedriva underrättelseverksamhet utan för hur Martinson satte fingret på vad det hela egentligen handlar om. USA är den goda kraften som efter 11 september gör vad man kan för att skydda sina egna intressen för att liknande terroraktiviteter inte ska kunna upprepas.
Göran Greider gör vad som alltid gjorts i Sverige, drar USA, Sovjet, Kina – alla länder med stor makt - över samma kam oavsett om de är demokratier eller diktaturer, oavsett om de står för frihet eller ofrihet.
När Martinson påpekar att USA är den goda kraften kan man genom högtalarna höra hur Greider vrider sig i konvulsion över ett sådant påstående.
Och när Martinson direkt till Greider säger att ”Du kan pusta och stånka och skratta så mycket du vill!”, då vill jag själv utbrista i ett ”Stånka på Greider, din gamla vänsterlakej”. Kanske inte speciellt sakligt, men synnerligen tillfredställande.

Jag kan inte anse det vare sig fel eller märkligt att man från USA:s sida vill ha kontroll över människor som visar ett stort eller överdrivet intresse för den amerikanska ambassaden. Det är ren självbevarelsedrift. Att få detta till underrättelseverksamhet mot svenska medborgare är en sanning med modifikation.
Jag utgår ifrån att de uppgifter på ”misstänkta” sedan lämnas över till den svenska säkerhetspolisen för åtgärdande. Skulle man däremot från USA:s sida ta saken i egna händer och bedriva en direkt repressalieverksamhet har man gått över en gräns som inte kan accepteras.

Men som Martinson konstaterade så har vi generellt onda krafter och vi har goda krafter i världspolitiken. USA representerar de goda krafterna. Det gör inte Iran, Kina, det gamla Sovjet, Nordkorea, Al Qaida, talibaner m.fl. Bra rutet Roland Poirier-Martinson!"

Ryssarna i Lettland

2010-10-03T10:46:00.000+02:00

Hör ett inslag på "Godmorgon Världen" om ryssarna i Lettland. Oroande utveckling om man kombinerar den uppfattning ryssarna i Lettland har med utvecklingen i Ryssland.

Många irrfärder i valutgångens spår

2010-10-02T09:36:00.000+02:00

Hur illa jag än tycker om förslaget att Kent Härstedt ska bli talman och hur dåligt det än är så kan jag inte annat än hålla med om Härstedts lätt lakoniska konstaterande att Sverigedemokraterna är en realitet och därför kan vi inte låtsa som att dom inte finns. Hur illa vi än tycker om dem, hur gärna vi än hade önskat att de inte skulle lyckas komma in i Riksdagen så finns de där.
Att socialdemokraterna innan ens Riksdagen har öppnat helt tar avstånd från vad man gjorde till sitt stora nummer under valrörelsen, att aldrig ta stöd från Sverigedemokraterna, visar att det finns en sanning i propagandan och en annan i verkligheten. Omvändelsen tycks inte heller ha skett med speciellt stor vånda eller med moraliska betänkligheter vilket ytterligare påvisar att det handlade om valretorik och inget annat.
Jag kan inte annat än beundra det civilkurage som Björn von Sydow visade upp då han tydligt förklarade att han inte ville bli talman med Sverigedemokraternas stöd. Han är konsekvent och står vid vad han sagt och förmedlat i valrörelsen. För partiledare Sahlin i det kritiska läge hon befinner sig i handlar allt nu om taktik och maktspel. Löften, principer -allt är slängt överbord i en desperat strävan att rädda vad som räddas kan från det sjunkande socialdemokratiska skeppet.

Med sin villighet att ta emot Sverigedemokraternas stöd i talmansvalet har socialdemokraterna satt agendan. Är det inget som hindrar socialdemokraterna att rösta igenom sin talmanskandidat med hjälp av Sverigedemokraterna är det inget som hindrar den nuvarande regeringen att ta emot motsvarande stöd i andra frågor från Sverigedemokraterna. Vi ska dock komma ihåg att i ett stort antal frågor, som socialdemokraterna helst skulle vilja trolla bort, ligger Sverigedemokraterna och socialdemokraterna mycket nära varandra. Också vänsterpartiet hittar gemensamheter med Sverigedemokraterna i en rad frågor; inte minst när det gäller motståndet till EU. När det gäller svenska truppers insats i Afghanistan för att göra livet uthärdligare för människorna i landet står Sverigedemokraterna helt på de rödgrönas sida och vill dra hem de svenska trupperna.
Så det mest anständiga, om nu detta ord är det rätta, om det skulle gå så illa att Kent Härstedt vinner talmansstriden med hjälp av sverigedemokraterna, vore att Reinfeldt överlämnade regeringsbildandet till Mona Sahlin.

Årets valresultat har vållat problem – på många håll och i skrivande stund vet vi inte vad resultatet blir. De uppgifter som kommit ut om att moderaterna kräver fler ministerposter på de övriga allianspartiernas bekostnad är i grunden dåligt, felaktigt och gynnar inte allianssamarbetet.
Ska de mindre partierna ha någon anledning att vara med så bör de också ha ett reellt inflytande. Det torde inte vara svårt för någon att räkna ut att det säkerligen skulle löna sig bättre för de små partierna att ställa sig utanför regeringssamarbetet, kunna driva sin egen politik och om det skulle bli en förtroendeomröstning fungerade som stödparti åt regeringen. Moderaterna får inte i segerns stund drabbas av lätt storhetsvansinne. Allianspartierna behöver varandra!

Att moderaterna fortfarande skulle arbeta för att manipulera med antalet utskottsplatser i Riksdagen för att hålla Sverigedemokraterna borta är beklagligt om det är sant. Det är dömt att misslyckas om man begränsar demokratin för att skydda densamma. På kort sikt kan det tyckas smart, på längre är det förödande. Vad blir nästa steg? Vilket parti drabbas nästa gång? Vilka väljarens röster ska nollställas då? Trixa inte med institutionerna!

Det går inte att mobba bort Sverigedemokraterna. Då spelar man deras spela och de kan fortsätta i rollen som offer. Bjud inte på detta!

Triumviratet formar sig?

2010-10-01T19:54:00.000+02:00

Per Schlingmann avgår och Sofia Arkelsten ny partisekreterare. Ja, vad säger man. När nyheten först kom hade jag lust att utbryta i ett ”Ja, kontrarevolutionen är här”, men insåg ganska snabbt att det var lite väl tidigt. Reinfeldts revolution lär fortsätta med Arkelsten. En partilojal och synnerligen sympatisk person att ha att göra med. Liberal och med ett , som jag uppfattar det, stort och innerligt miljöintresse. Det vill säga så politiskt korrekt som det nu kan vara inom de nya moderaterna. Men för säkerhet skull får hon en lojal partitjänsteman som överrock i Gunilla Sjöberg i den nyinrättade posten som biträdande partisekreterare.

Det är för tidigt att dra allt för långa slutsatser med denna utnämning. Den måste ses tillsammans med vem som blir ny gruppledare för den moderata riskdagsgruppen och vem som Fredrik Reinfeldt väljer att ha som sin närmaste man (kvinna) i form av en statssekreterare. I nuläget är de flesta övertygade om att HG Wessberg blir ny gruppledare. Och vad vore då naturligare i denna krets än att utse Schlingmann till statssekreterare och Wessbergs efterträdare?

Rolk K Nilsson: Var beredd, öva och ha reserver

2010-09-28T07:07:00.000+02:00

(Debattinlägg på Svenska Dagbladets ledarblogg)

Det finns mycket jag håller med om i såväl Johan Kihls och medskribenters inlägg om det svenska försvaret som i Isabella Jernbecks, skriver Rolf K Nilsson, modrat ledamot av försvarsutskottet 2006-2010.

Vi måste ha en försvarsplanering och en såväl personell som materiell beredskap som kan backa upp den. Stamanställda, kontraktsanställda och reserver måste få tillräckliga resurser för att tränas och övas i den omfattning som gör dem insatsberedda. Det är av absolut största vikt att vi vet hur vi ska agera för att, om det blir nödvändigt, kunna trappa upp det svenska försvaret när det gäller antal soldater, utbildning, personlig utrustning, övrig materiel och förmåga.

Under ett antal år har vi kunnat se hur Ryssland målinriktat bygger upp sina militära styrkor. Någon hemlighet av att målet är att nå samma position i världspolitiken som Sovjetunionen en gång hade gör man inte.
För inte så länge sedan meddelade Kreml att Ryssland ska öka sin militärbudget med 60 procent de kommande tre åren. Samtidigt lät rysk militär offentliggöra att ryska missiler med en räckvidd som gör att de täcker Estland, Lettland, Litauen och Finland nu placerats ut längs den estniska gränsen.
Den estniske försvarsministern Urmas Paet betecknar utplaceringen som alarmerande.Våra grannländer som har Ryssland inom sitt närområde har reagerat på det enda rimliga sättet, genom att förstärka sina militära resurser.
I Sverige har det inte kommit någon reaktion, vare sig från regeringen eller försvarsmakten. Än mindre från den politiska oppositionen. Att fullfölja lagda försvarsplaner tycks vara den regel som går för alla andra. Detta inger oro.

Ungefär samtidigt som den ryska upprustningen blir allt tydligare i vår direkta närhet får Sydsveriges enda kvarvarande pansarregemente P7 på Revingehed underhandsbesked från Högkvarteret att förbereda sig på att lämna ifrån sig sina stridsvagnar för att ersätta dess med lätta pansarfordon av typen Patria.
Att förbereda en nedmontering av södra Sveriges enda kvarvarande stridsvagnsenhet är säkerhetspolitiskt osunt. Med den utveckling vi har i vårt närområde borde vi av säkerhetspolitiska skäl markera genom en förstärkning av P7 – inte gå den motsatta vägen.

Kvalité är ett honnörsord och präglar till mycket stor del det svenska försvaret av idag när det gäller utrustning och materiel. Tyvärr innebär det dryga kostnader. Kostnaderna skjuter iväg så mycket att vi tvingas spara på antalet när det i princip gäller allting; fordon, flygplan, båtar, kanoner, robotar… och även på övningar.
Att vi ska ha bra utrustning är självklart. Men det finns områden där precis samma effekt och säkerhet kan uppnås med billigare och enklare konstruktioner än de vi idag väljer. Kvalité slår inte alltid kvantitet.

Sverige behöver ett väl fungerande och för ändamålet dimensionerat territoriellt försvar. Samarbete och försvarsavtal med andra länder är bra. Och ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta är ett mål värt att sträva efter. Men vi får inte vara så naiva att vi tror att andra länder utan reservation släpper vad de har för handen för att bistå Sverige vid en kris eller en konflikt. Varje land är sig själv närmast. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Och det är efter detta som vi måste bygga vårt försvar.
Till sist är det bara oss själva vi har att lita till. Och då gäller det att ha en inhemsk beredskap längs hela linjen. Från tillräckligt antal med utbildade, tillräckligt med utrustning och en säker försörjning av ersättningspersonal och materiel om detta skulle behövas.
Jag ser gärna Gotland som centrum för ett svensk-baltiskt försvarssamarbete inom en rad områden. Gotlands avmilitarisering var ett stort misstag, som snarast bör rättas till.

Rolf K Nilsson
Ledamot i Försvarsutskottet 2006-2010
Försvars- och säkerhetspolitiska Tankesmedjan Argos

Läs tidigare inlägg: Kihl m fl, Björeman, Jernbeck.

Jag håller med Per Westerberg!

2010-09-22T10:23:00.001+02:00

Sverigedemokraternas framgång i riksdagsvalet vållar våra politiker ingen ro. SD:s inflytande i Riksdagen ska minimeras, ja, helt omintetgöras. Från moderat håll har förslaget tydligen kommit att man ska skära ner antalet plaster i Riksdagens utskott från 17 till 15 för att på detta vis med matematikens hjälp stänga ute Sverigedemokraterna. Det är ett dåligt förslag som på kort sikt kan verka lockande, men det riskerar istället få motsatt verkan. Det inbjuder till mindre demokrati. Riksdagens talman Per Westerberg motstätter sig förslaget, vilket tacksamt noteras.
Redan idag har Riksdagen en allt för undanskymd plats om man ser till vad som står i grundlagen. Med en neddragning av antalet ledamöter i utskotten skulle färre riksdagsledamöter få utrymme att arbeta i utskotten – om man nu inte samtidigt skulle öka antalet ersättarplatser.

Förslaget med att dra ner antalet utskottsplatser blir något av att kasta ut barnet med badvattnet. I det här fallet är det demokratin och inflytandet, den demokratiska processen som drabbas i försöken att hålla ovälkomna politiska krafter borta från inflytande. Blir det här en vedertagen metod så kan man ju ställa frågan vilket parti som nästa gång med hjälp av ändrade regler ska hindras från inflytande?

Det vore sorgligt om Riksdagen skulle behöva besluta om mindre demokrati för att ”rädda” demokratin. Använd i stället demokratin som ett redskap mot Sverigedemokraterna och andra krafter med grumliga demokratiuppfattningar. Låt inte Sverigedemokraterna bli ett alibi för ökad toppstyrning i demokratins namn.

Behåll ministrarna

2010-09-21T08:02:00.000+02:00

Borde kanske inte kommentera eller spekulera i obekräftade nyheter men nog blir jag både besviken och förvånad när Expressen nu på tisdagsmorgonen kan "avslöja" Reinfeldts hemliga regeringsplaner. Planen att dra ner centerns och kristdemokraternas ministerantal i regeringen. En plan som för min del verkar vara mycket dålig politik, inte minst med tanke på allianssamverkan i framtiden.
Det rullar en reklamfilm på TV med två hundar; en stor oh en liten med budskapet att ”är man stor ska man vara snäll”. Och det är en inställning moderaterna måste ha i allianssamarbetet. Låt centern och kd få behålla sitt antal ministrar.

Att det kan vara läge att byta ut ett antal ministrar är sin sak. Men här måste jag kraftfullt protestera mot ett av Expressens argument varför Mats Odell skulle bytas ut – och det är att han är 63 år gammal! 63 år! Huh – klarar han sig utan personlig assisten?
Det skulle kanske i dessa upprördhetens tid över SD:s inträde i Riksdagen ta en funderare över den accepterade diskrimineringen som pågår i media och i allt för många politiska resonemang. Och då tänker jag på den åldersfascism som är förhärskande. Att föra fram att 63 år är för gammalt för att sitta i en regering är både skrämmande och okunnigt. Problemet med vår nu sittand regering är nog inte att där finns för många eller för gamla medlemmar – snarare tvärtom.

Sluta agera rädda gråterskor

2010-09-20T09:45:00.000+02:00

Valet 2010 är över. Och nu är det hög tid för såväl politiker som media att sluta att agera rädda gråterskor över att Sverigedemokraterna tog sig in riksdagen. Demoniseringen av Sverigedemokraterna håller på att förlora all sans och reson. Det är illa, mycket illa att detta parti nu har tagit steget in i Riksdagen, men det ska inte få paralysera vår svenska demokrati.

Har Riksdagen och våra demokratiska partier kunnat hantera kommunister i vårt parlament i 90 år ska det väl gå att hantera ett parti som Sverigedemokraterna. Genom såväl medias som politikens fixering vid SD gör vi demokratin en björntjänst. SD ägnas ett allt för stort intresse och tillerkänns betydligt större inflytande än vad detta parti får med sina 5,7 procent.

Om man bara tar till sig de uttalanden som gjorts under valrörelsen i debatten och i media om Sverigedemokraterna får man lätt intrycket att detta är essensen av all ondska i Sverige som nu tagit säte i Sveriges riksdag. Men så är det ju inte. Det finns partier som är värre; Nationaldemokraterna och icke att glömma bort Svenskarnas Parti f.d. Nationalsocialistisk Front som nu har kommit in i minst en kommun i landet. Vi har också de rena kommunistpartierna (Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti) som det tack och lov inte gick speciellt bra för. Men de finns där och avvaktar.

Det är dags att minimalisera SD och då gäller det för såväl alliansen som för socialdemokraterna och miljöpartiet att ta sitt ansvar. Alliansen har gjort det genom statsministerns utsträckta hand till miljöpartiet. Miljöpartiets avvisande attityd på valnatten kan förklaras med deras besvikelse och ett allmänt dåligt humör. För sämre och surare förlorare än de röd-grönas representanter på valnatten får man leta långt efter. Olof Palmes utfall mot de borgerliga när han lovade göra livet till ett helvete för den kommande regeringen efter valet 1976 dyker upp i minnet. Men riktigt så långt gick man nu inte på söndagskvällen.

Miljöpartiet hävdade ikapp med socialdemokraterna att alliansen nu skulle styra tillsammans med SD. Samtidigt verkade man inte ha något bekymmer med att till sitt rödgröna block räkna med de 20 sverigedemokraterna i Riksdagen för att kunna fälla regeringens förslag. Tala om dubbelmoral.
Det vore nog inte helt fel för miljöpartiets språkrör att rådfråga sina partikamrater ute i landet som till stor del har en helt annan uppfattning om Alliansen och dess politik.
Vi får inte heller glömma att de båda mp-språkrören inte har så lång tid kvar på sina platser. Nya språkrör ska tillträda – kanske mer villiga till kompromisser.

Vi riskerar stå för en turbulent tid när det gäller svensk rikspolitik. Det hände något historiskt i och med valresultatet 2010. Socialdemokraterna kan inte längre sätta likhetstecken mellan sig själv och staten. Socialdemokraterna är ett parti bland andra. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på hundra år – moderaterna har aldrig gjort ett bättre val. Mona Sahlin sitter mycket osäkert på posten som partiledare för socialdemokraterna, men frågan är om inte det blir partisekreteraren Baylan som blir det första offret för det socialdemokratiska misslyckandet.

De kommande veckorna blir bland de mest intressanta i svensk politik.

Bra läsning i Dagens DN-Kultur

2010-09-19T10:25:00.000+02:00

Har precis läst den sex sidor långa mailväxlingen mellan Göran Greider och Lars Gustafsson som DN publicerar idag. Uppfriskande, intelligent, lite överraskande men otroligt stimulerande. Sådant här skulle jag vilja se mer av i våra hårt rationaliserade dagstidningar.
Greiders politiska åsikter har jag inte mycket gemensamt med. och mellan varven kan hans idoldyrkan av Olof Palme bli påfrestande. Men som publicist så tycker jag han är mycket intressant och så inte minst som ordhantverkare. Vi hade en gång Göran Greider som gäst hos högerpressens förening och när vi kom in att diskutera hantverket att skriva blev det riktigt spännande. Det var en diskussion som skulle ha kunnat hålla på bra mycket längre.
Lars Gustafsson är en intellektuell gigant. Mer liberal än konservativ men det finns något i hans patos, i hans inställning till samhället som jag både gillar och delar.
Greider vill få bort Reinfeldt som statsminister och ger hela sitt stöd åt de rödgröna – vad annat att vänta. Lars Gustafsson har inte mycket till övers för detta och ställer upp bakom borgerligheten.

Det finns två stora skillnader mellan Greider och Gustafsson. Greider har en förmåga att glida undan och trots att han nog gärna sig som en rebell inom den samlade vänstern så är han extremt lojal med socialismens gärningar genom tiderna. Det är inte många fel eller misstag som han vill kännas vid. Där är Lars Gustafsson en frisk vind. Utan att tveka ställer han sig avvisande och synnerligen kritisk till kapitalismens alla excesser. Det finns en ärlighet hos Lars Gustafsson som jag saknar hos allt för många politiker. Något jag uppskattar minst lika mycket är han, milt uttryckt, kritiska inställning till kommunismen och kommunismens brott mot mänskligheten.
Med tanke på den överkänslighet som råder inom vissa vänsterkretsar när man påpekar det kommunistiska arvet hos vänsterpartiet känns det skönt att ha Lars Gustafsson på samma sida i kampen.

Vänsterpartiet har inte gjort upp med sitt förflutna. Man kan onekligen ställa sig frågan varför? För att man tycker man redan gjort det? Eller kanske troligare – därför att man inte vill göra det.

För den som inte läst mailväxlingen rekommenderar jag den, tyvärr finns den i skrivande stund inte på nätet. Så – köp eller låna DN från valdagen.

Jag har fått ett hatmail

2010-09-18T12:42:00.000+02:00

Har fått mitt första hatmail som riksdagsledamot. Kom den 17 september på kvällen. Kom dessutom från en bekant som jag aldrig diskuterat politik med och som jag betraktade åtminstone som vänligt sinnad mot min person, med reservation för att vi kanske inte delade politisk uppfattning.

Jag fick i alla fall veta att jag är okunnig, idiotisk, barnslig och äcklig, bland annat. Riktigt vad som föranledde detta påhopp vet jag inte. Men jag kopplar det till en lätt animerad diskussion på facebook där jag likställde kommunism med nazism. Jag tycker inte om att man fördömer
Sverigedemokraterna och samtidigt jollrar med kommunisterna i vänsterpartiet. För mig är kommunism och nazism samma andas barn. Hitler och Stalin lika illa. Jag tar avstånd från Sverigedemokraterna och jag tar avstånd från vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen mycket provocerande för vissa element att ha denna uppfattning.

Ett inlägg i FB-diskussionen som reagerade på att jag kopplade ihop nazism och kommunism som samma onda företeelse tyckte att man kunde inte jämföra ”utrotande av judar” med ”utrotandet av överklassen”. Varför denna iver att utrota?

Som exempel på kommunismen brott tog jag upp massvältningarna i Ukraina, Gulag, Berlinmuren, förföljelse av olika religiösa trosinriktningar mm. För detta är jag okunnig, idiotisk, barnslig och äcklig. OK, om det är definitionen för att stå för dessa åsikter då är jag väl det. Och extremt stolt över att vara det.

Tack och adjö från Bänk 35

2010-09-14T08:48:00.000+02:00

Under mandatperioden har jag haft en återkommande kolumn i Gotlands Allehanda - Från Bänk 35. Detta är sista bänkrapporten i GA från mig som moderat riksdagsledamot. Publicerad i GA den 14 september 2010.

När det är dags att skriva dess sista funderingar med avsändare från Bänk nummer 35 i Sveriges Riksdag blir det lite sentimentalt och med inslag av partiell saknad.
Fyra år går fort. Fyra år i Riksdagen innebär många möten, många nya erfarenheter, många nya bekantskaper. Och det är framför allt människorna som jag kommer att sakna.
Nu hade jag turen att känna en hel del i den moderata gruppen och bland tjänstemännen när jag kom in som nyvald 2006. Och det var bra, för annars hade den första tiden kunnat bli mycket isolerad. Men med tiden bygger man upp sina nätverk. Det är viktigt, i det närmaste nödvändigt, att ha människor att kunna vända sig till när det gäller förtroendeuppdraget. Men också rent socialt - människor man umgås med över en lunch, en fika, en middag och som man tar kontakt med för att få råd på det mer personliga planet. Givetvis går dessa båda nätverk på sina håll in och överlappar varandra. Men det blir ändå inom verksamheten två olika grupper.

Det har både sina för- och nackdelar att komma utifrån, att behöva bo i Stockholm under veckorna för att kunna fullfölja sitt uppdrag. Och det är de kontakter man får med ledamöter från andra delar av landet och kanske då av en mer social och privat karaktär som underlättar uppdraget. Detta är något som stockholmarna missar eftersom deras rutiner inte alls förändras på samma sätt. Och därmed blir det också så att stockholmsledamöterna umgås mest med andra stockholmarna och de som kommer utanför Stockholm mest med de andra som kommer utanför Stockholm.

En myt som direkt kan spräckas är att politiker inte gör någonting. En myt påhejad av populister, missnöjespolitiker och människor som är dåligt insatta i hur det verkligen förhåller sig. Kontorstider existerar inte. Sena kvällar, tidiga morgnar, helger - då lyser kontorslamporna. Det skrivs, läses, pratas i telefon och planeras under dygnets alla timmar. Det är nästan med våld vissa ledamöter får tvingas från sina rum för att pausa och ta en kopp kaffe. Och detta är ett beteendemönster som går igen hos samtliga partier.

En sak som måste stå helt klar när det gäller de folkvalda från våra demokratiska partier: Jag kan lova att ingen sitter i Riksdagen för att göra det sämre för människorna i Sverige. Men vi har olika uppfattningar i hur vi ska göra det bättre och vad som är bättre. Och det är just därför vi har olika partier.

Det sägs att var man än befinner sig i en maktstruktur tycker man att besluten fattas ännu högre upp i kedjan. Som riksdagsledamot är du med i processen, men som enskild ledamot har du ytterst lite att säga till om. Att försöka vinna segrar genom soloräder är dömt att misslyckas.

En sak som förvånat mig mycket under dessa gångna fyra år är hur lite av det arbete som görs i Riksdagen som kommer ut till allmän kännedom. Tyvärr är medias intresse för Riksdagen ytterst begränsat. Ett stort antal tidningsredaktioner finns i Riksdagen. Specialreportrar finns på plats i men har ändå inte förstått det politiska spelet i "maktens" korridorer. Med lite större intresse och några få intervjuer till skulle tidningarna kunnat rapportera bra mycket mer intressant från Riksdagen än vad som är fallet idag. Om det är bristande kunskap, bristande ambition eller bristande arbetsledningar som journalisterna, vilka bevakar Riksdagen, tampas med är för mig en gåta. Men med ganska enkla medel skulle det kunna bli bra mycket bättre.

Politiken? Ja, det finns mycket att säga om den. Det kanske låter pompöst och övermaga - men jag är stolt över att ha få varit med dessa fyra år och beslutat om politiken som ska göra Sverige bättre. Förvisso finns det beslut som jag är mer glad över att ha röstat igenom än andra. Och även beslut som jag inte velat rösta igenom. Men politik och demokrati är också kompromissande för att vi ska kunna gå vidare. Och ibland får vissa saker ge vika för att något viktigare ska kunna genomföras.

En sak står helt klar för mig efter fyra års heltidstjänstgöring i Riksdagen. Riksdagen måste reformeras - för demokratins skull. Riksdagen får inte bli en enbart symbolisk instans där besluten klubbas, de måste också formas, granskas och justeras där. Regeringsformens ord måste få ett aktivare liv:
"All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna."

ROLF K NILSSON
Moderat riksdagsledamot för Gotland 2006-2010

När Ryssland rustar - nedrustar vi

2010-09-03T13:51:00.000+02:00

(Något kortad version publicerad i Norrköpings Tidningar den 3 september, 2010)

När grannen i öster rustar upp signalerar Högkvarteret om stridsvagnarna på P7 i Sydsverige ska ersättas av patrullfordon. Det är ett riktigt dåligt beslut!

Ett försvarsbeslut är funktionellt så länge det ligger i fas med vad som sker i omvärlden. Allt för vanligt är att beslut om svenska försvarsåtgärder följer en isolerad agenda. Lagt beslut tycks ligga vad som än händer. Ett förhållningssätt som snarast måste brytas.

Under ett antal år har vi kunnat se hur Ryssland målinriktat bygger upp sina militära styrkor. Någon hemlighet av att målet är att nå samma position i världspolitiken som Sovjetunionen gör man inte.
För några veckor sedan meddelade Kreml att Ryssland ska öka sin militärbudget med 60 procent de kommande tre åren. Samtidigt lät rysk militär offentliggöra att ryska missiler med en räckvidd som gör att de täcker Estland, Lettland, Litauen och Finland nu placeras ut längs den estniska gränsen. Den estniske försvarsministern Urmas Paet betecknar utplaceringen som alarmerande.
Extra oroande är att NATO-landet Frankrike bidrar till den ryska militära förstärkningen genom försäljningen av fartyg av typen Mistral. Egna nationella försvarsindustriintressen har företräde.

Våra grannländer som har Ryssland inom sitt närområde har reagerat på det enda rimliga sättet, genom att förstärka sina militära resurser. I Sverige har det inte kommit någon reaktion, vare sig från regeringen eller försvarsmakten. Att fullfölja lagda försvarsplaner tycks vara den regel som går för alla andra. Detta inger oro.

Ungefär samtidigt som den ryska upprustningen blir allt tydligare i vår direkta närhet får Sydsveriges enda kvarvarande pansarregemente P7 på Revingehed besked från Högkvarteret att förbereda sig på att lämna ifrån sig sina stridsvagnar för att ersätta dess med lätta pansarfordon av typen Patria.
Regeringen har tydligt förklarat att det inte skulle ske några förändringar i grundorganisationen under denna mandatperiod. Men detta tycks Högkvarteret tolka på sitt eget sätt. Att förbereda en nedmontering av södra Sveriges enda kvarvarande stridsvagnsenhet är att gå en helt annan väg. Och att göra detta just nu när vi av säkerhetspolitiska skäl borde markerat genom en förstärkning av P7 är att skicka helt fel signaler till omvärlden.

Sverige behöver ett väl fungerande och för ändamålet dimensionerat territoriellt försvar. Samarbete och försvarsavtal med andra länder är bra. Och ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta är ett mål värt att sträva efter. Men vi får inte vara så naiva att vi tror att andra länder utan reservation släpper vad de har för handen för att bistå Sverige vid en kris eller en konflikt. Varje land är sig själv närmast. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Och det är efter detta som vi måste bygga vårt försvar. Till sist är det bara oss själva vi har att lita till. Och då gäller det att ha en inhemsk beredskap längs hela linjen. Från tillräckligt antal med utbildade, tillräckligt med utrustning och en säker försörjning av ersättningspersonal och materiel om detta skulle behövas.
Akut just nu är att rädda kvar P7 som ett stridsvagnsregemente. Att ersätta stridsvagnarna med patrullfordon ter sig som ett på alla områden som felaktigt med näst intill katastrofala följder. Förutom singnaleffekten, som borde vara den motsatta, betyder det att man slår sönder ett sedan länge pågående nordiskt samarbete med Danmark på stridsvagnssidan. Utbildare och personal med högtstående kompetens tas inte längre till vara. Det som förbereds nu för P7 rimmar inte med svenskt försvarsintresse och gynnar inte målen med svensk säkerhetspolitik.

ROLF K NILSSON (M)
Riksdagsledamot och ledamot av försvarsutskottet 2006-2010
ANNICKA ENGBLOM(M)
Riksdagsledamot och ersättare i försvarsutskottet 2006-2010
MATS SANDER (M)
Riksdagsledamot, ersättare i försvars- och utrikesutskotten 2006-2010

Pressmeddelande om strömavbrotten på Gotland

2010-09-02T09:48:00.000+02:00

Skickade på onsdagen ut följande pressmeddelande med anledning av allt för ofta återkommande strömavbrott på Gotland

PRESSMEDDELANDE

- Då har det hänt igen! Det som inte får hända, men som händer oacceptabelt ofta på Gotland – strömavbrott! Det säger Rolf K Nilsson, moderat riksdagsledamot och ledamot av kommunfullmäktige på Gotland.

- Denna gång ett totalt strömavbrott som drabbade hela ön. Alla har vi som bor på Gotland fått vänja oss vid mer eller mindre lokala strömavbrott. Hade detta varit sällsynt hade det inte varit så svårt att acceptera som något som händer. Men dessa strömavbrott sker allt för ofta. Drar ett åskväder över ön är det mer regel än undantag att det blir avbrott, säger Rolf K Nilsson.

- Det verkar finnas en uppgivenhet bland politiker och beslutsfattare på ön när det gäller strömavbrotten. Något som man accepterat och inte kan göra något åt. Det är illa att det gått så långt. Alla drabbas. Enskilda, gamla, unga, skolor, sjukhus, företag – alla! En säker och stabil energiförsörjning är en förutsättning för samhällsbyggandet. Alla dessa ständiga avbrott är oacceptabla i längden,

- Jag föreslår att kommunen tar initiativ till att tillsätta en el-kris-grupp med representanter från kommunen, länsstyrelsen, GEAB och utomstående experter för att en gång för alla komma till rätta med den sårbarhet som uppenbarligen existerar när det gäller el-försörjningen, säger Rolf K Nilsson.

Schori – revolutionsromantiker och USA-hatare

2010-08-22T11:56:00.000+02:00

Pierre Schori lever i det förflutna, på svenska socialistmyter från 1970-talet som han av övertygelse eller oförmåga inte kan kasta av sig. När jag läste Schoris hatfyllda vittnesmål på DN-debatt(den 21/8) så kom minnena tillbaka från politiken och hur den manifesterades under 1970- och 1980-talen. Pierre Schori, Olof Palme, kommunistdiktatursfjäsk, Castrofjäsk, USA-hat, västförakt – allt känns plötsligt så obehagligt nära.
Jag tycker inte om Pierre Schori. Jag tycker inte om hans åsikter och jag tycker inte om hur han marknadsför dem. Politiskt är Pierre Schori en obehaglig typ som beklagligt nog kan ha visst inflytande på den socialdemokratiska vänstern som får sin politiska motivering genom nostalgitripper av den typ Schori står till tjänst med.

De svenska trupperna gör en bra och nödvändig insats i Afghanistan. Vi ska vara stolta över de svenska män och kvinnor som frivilligt med risk för det egna livet gör en insats för att andra människor ska kunna leva drägliga liv.
Schori vill dra hem de svenska trupperna, han vill dra hem alla trupper från Afghanistan och lämna fältet fritt för talibanerna och en människosyn som inte ligger i närheten av vad som kan anses acceptabelt.
Motiveringen till att vi ska dra hem trupperna är inte att det är bättre i Afghanistan, att flickor kan gå i skola utan att riskera att bli levande innebrända av talibanförband. Nej, skälet är att den svenska insatsen hotar ”två fundament” i svensk säkerhetspolitik: den militära alliansfriheten och lojaliteten med FN, Trams! Socialistiskt trams!
Den militära alliansfriheten har överlevt sig själv. Om den någonsin har varit rätt. Jag ställer mig synnerligen tveksam till det. Och lojaliteten med FN, ja vad ska man säga om den? Lojal mot vad?

Om vi börjar med den militära alliansfriheten. Sverige valde efter andra världskriget att ställa sig neutralt mellan demokrati och diktatur. Sverige vägrade att gå in vare sig demokratins försvarsallians eller diktaturernas. Moraliskt inte speciellt heroiskt. Hade vi ställt oss neutrala mellan två demokratiska allianser eller mellan två diktaturer så hade såväl neutralitet och alliansfrihet kunnat försvaras. Men nu var det ju inte så. Den officiella svenska utrikes-, säkerhets- försvarspolitiken, som socialdemokraterna fått ta hand om under flest år, gjorde att vi jämställde diktaturer med demokratier. Egentligen totalt oförsvarligt. Var fanns solidariteten med andra demokratier? Var fanns solidariteten med diktaturens fångar? Det var en egoistisk, isolationistisk politik. Det är i denna anda som Pierre Schori fortfarande verkar. I ett tillstånd av USA-hat och revolutionsromantik.

Det är beklagligt att allt fler länder med militär trupp i Afghanistan börjar tala om ett slutdatum och dessutom sätter ut ett sådant. Detta spelar enbart talibanerna och deras anhängare i händerna.
Vi befinner oss med soldater i Afghanistan för att de har ett uppdrag. Och vi gör det på ett FN-mandat, där FN bett NATO leda operationerna. Motsatsförhållandet som Schori bygger upp mellan NATO och FN är således rent nonsens.
Visst hade det varit bra om vi hade kunnat ha en tidsaxel att följa och veta när och hur utländsk trupp inte längre är nödvändig att hålla kvar i Afghanistan. Men något sådant vet vi inte. Den militära truppen finns där för att säkra den civila utvecklingen. För att göra det möjligt för människor att leva människovärdiga liv. För att de mänskliga rättigheterna ska accepteras. För att kvinnor ska behandlas som människor, för att flickor ska få utbildning. Det är därför militären är där.
Det hade varit bra mycket bättre om de länder som nu gett ett datum för hemdragande av sina trupper satt ett förverkligandemål istället för ett fixerat hemresedatum. ”Vi åker hem när uppdraget är slutfört”. Det kan ta ett år, det kan ta två och även längre. Men syftet med närvaron måste stå klar och beskedet måste vara att: ”Vi åker inte hem förrän det är fullföljt”.

Människor som Pierre Schori och som andra socialdemokratiska veteraner med minnen från 1970- och 1980-talens glada Kubabesök och ensidiga stöd åt kommunistiska enpartistater sviker människorna i Afghanistan och överlämnar dem med berått mod till regimer där människoliv och människovärde står mycket lågt i kurs.
När Pierre Schori jonglerar med siffror och jämför vilka civila insatser som kunde gjorts för de pengar den svenska militära insatsen kostar är det desinformation han håller på med. Utan en militär närvaro skulle ingen av de civila insatser han föreslår kunna förverkligas. Den internationella militära närvaron är nödvändig för att kunna bygga upp ett civilt samhälle med respekt för människorna. Men detta bekymrar inte Pierre Schori. Vad som bekymrar honom är svenskt samarbete med NATO och att FN inte har den direkta ledningen över de militära insatserna i Afghanistan. NATO är idag västvärldens militära försvarsorganisation. FN är en tandlös förening med medlemskap öppet för alla. Här umgås demokratier och diktaturer på lika villkor och fattar gemensamma beslut. Militärdiktaturer och polisstater sätts att kontrollera hur de mänskliga rättigheterna efterlevs. Länder som Iran och Venezuela har lika mycket att säga till om som Holland och Nya Zeeland. Är diktaturerna fler till antal är det de som sätter agendan. Jag tycker inte lojaliteten med FN är något att vifta med.

Hos Pierre Schori är det USA-hatet och revolutionsromantiken som får styra de politiska ställningstagandena. Men vad är att vänta av en man som dyrkar Fidel Castro och beskriver honom som en renässansfurste för stor för sin ö?

Rolf K Nilsson

Försvarsberedningen än en gång

2010-08-09T14:01:00.000+02:00

Att både Annika Nordgren Christensen och Staffan Danielsson med erfarenhet som ledamöter i försvarsberedningen försvarar densamma är väl knappast att förvåna eller säga något om.
Mycket av det som Annika Nordgren Christensen skriver är klokt och jag håller med. Men det är helt uppenbart att vi har olika bilder av försvarsberedningen – en innanförbild och en utanförbild.
Men med de uppfattningar om förträffligheten i hur försvarsberedningen arbetar som såväl Nordgren Christensen och Danielsson för fram så accepterar man den rådande situationen och det ganska entusiastiskt. Och för Danielsson verkar dessutom försvarsberedningen vara den enda möjliga vägen.

Givetvis har försvarsberedningens rapporter diskuterats när de kommit. Men det har varit spontana diskussioner inte organiserade och inte i de formella instanserna. Har man ett partimedlemskap med sig i bagaget och uttrycker en annan uppfattning än vad de sju i beredningen kommit fram till så är motargumentet ”men din representant i beredningen tycker ju…” Med en annan uppfattning än den som ”din” representant i beredningen haft uppfattas man som avvikare, bråkig och allmänt besvärlig. Det underliggande budskapet finns där tydligt: ”kritisera inte försvarsberedningen!”

Om vi ser till vad försvarsberedningens rapporter verkligen är - och sedan hur de blir betraktade av politiker, media och militär är det två vitt skilda saker.
Som jag ser det är försvarsberedningens rapporter väl dokumenterade åsikter från en kompetent grupp människor och vad de kommit fram till med experthjälp. Men det är inte en förankrad uppfattning i riksdagen, i försvarsutskottet eller i riksdagsgrupperna. Försvarsberedningens uppfattning är försvarsberedningens.
Jag är helt övertygad om att ledamöterna haft med sig sina ideologier i arbetet. Det är inget man kan lämna ifrån sig. Jag tror inte heller partierna skulle acceptera något annat.

Regeringen lägger oerhört stor vikt till vad försvarsberedningen kommit fram. Därför har försvarsberedningens rapporter en oerhörd tyngd. Enligt min uppfattning en alltför stor tyngd med tanke på vilket avtryck beredningens uppfattningar, i stort sett utandiskussion, sätter på svensk försvarspolitik.

Staffan Danielsson frågar vad jag vill ha istället för en försvarsberedning. Jag vet inte. Det finns många varianter som skulle öppna för debatt, diskussion och förankring.
Vi kanske skulle ha ytterligare en beredning som bestod enbart av yrkesfolk. Av militärer och statsvetare som gör en yrkesmässig bedömning om hur världsläget ser ut och vad som krävs för att vi som nation ska kunna hävda våra egna intressen och samtidigt kunna bistå världssamfundet med militära resurser.
Varför skulle inte försvarsutskottet kunna utgöra en remissinstans till den politiska beredningens rapporter? Då har regeringen att ta ställning till en bearbetad och kompromissad rapport från den politiska beredningen, en ”yrkesrapport” från militärer och statsvetare - som utan politiska ögon och politiska begränsningar ser vad som är och vad som behövs - och ett gediget remissyttrande med troliga reservationer och särskilda yttranden från försvarsutskottet. Då får regeringen, försvarsdepartementet, något att ta ställning till, något att jämföra, något att bedöma.

Oavsett hur seriösa, hur kunniga och hur välmenande ledamöterna i den nuvarande ordningens försvarsberedning än är så är det som de kommit fram till en politiskt korrekt ståndpunkt. Och allt för väl vet vi att vad som är politiskt korrekt inte alltid är vad som är rätt eller bäst.

Vi har en med landet, demokratin och den politiska ordningen mycket lojal försvarsmakt i Sverige. Något som vi ska vara mycket tacksam för. Men ibland kan denna lojalitet slå fel. Jag har under fyra år i försvarsutskottet vid ett flertal tillfällen försökt få militären att svara på frågan vad som behövs materiellt och i fråga om antalet soldater för att försvara Sverige. Helt enkelt ett svar som bygger på vad de som yrkesmänniskor tycker är rimligt. Ett komplett sådant svar är omöjligt att få. Svaren snurrar och cirkulerar och landar i något som blir ungefär: ”fatta ni besluten så verkställer vi dem!” Lojalt, bra, betryggande. Men vad säger yrkeskompetensen? Är det rätt? Är det fel? Eller är det bara politiskt korrekt?

ROLF K NILSSON
Ledamot av försvarsutskottet 2006-2010
Medlem i försvars- och säkerhetspolitiska Tankesmedjan Argos

”Lägg ned regeringens försvarsberedning”

2010-08-06T07:05:00.000+02:00

Publicerat 2010-08-05 23:58 DN.nätdebatt

Försvarsberedningens ledamöter utgör en försvars- och utrikespolitisk elit som aldrig eller sällan ställs inför en verklig granskning. Beredningen jobbar utom parlamentarisk insyn och lägger ett lock på den svenska försvarsdebatten, skriver ledamoten av försvarsutskottet Rolf K Nilsson (M).

Det var med stort intresse jag närmade mig rapporten från ”Alliansarbetsgruppen för utrikes- och försvarspolitik”, som presenterades på DN Debatt i måndags [1].

Att jag skulle tycka bra mycket bättre om vad Alliansen föreslår på detta område än vad de rödgröna erbjuder var knappast överraskande.

Mycket är bra i Alliansrapporten och man är inne på rätt väg. Men det är framför allt ett besked - som säkerligen backas upp också av den rödgröna oppositionen - som jag reagerar på. Och det att vi inför kommande försvarsbeslut 2014 åter ska få se försvarsberedningen i arbete.

Det heter i rapporten: ”Det är nödvändigt att dess (försvarsberedningens) ledamöter är väl förankrade i respektive parti för att en bred överenskommelse ska åstadkommas och levereras.” Men vad betyder det i praktiken? Försvarsberedningens arbete och dess resultat under den gångna mandatperioden lämnar mycket övrigt att önska. Här utser partierna var sin representant som i stort har ett övergripande mål – att komma överens. Kan vi komma överens och nå eniga försvarsbeslut är det säkert bra. Men hur väl förankrade är dessa beslut i Riksdagen? Hos den breda allmänheten? Under den gångna mandatperioden har jag suttit som ordinarie ledamot av försvarsutskottet. Vissa av kollegorna i utskottet har dubblerat med en plats också i försvarsberedningen.

De sju i försvarsberedningen har för sitt arbete ett eget kansli till sitt förfogande och en väl tilltagen resebudget. Under intensiva perioder reser man tillsammans, umgås tätt och får politisk information som vare sig ledamöterna i utrikes- eller försvarsutskotten får ta del av inför sina beslut. Ledamöterna i försvarsberedningen utgör en försvars- och utrikespolitisk elit vars arbete sällan eller aldrig ställs inför en verklig granskning. Definitivt inte en parlamentarisk sådan.

Under den gångna mandatperioden har vi fått två rapporter från försvarsberedningen. Två rapporter i samförstånd mellan sju personer med helt skiftande förankring uppåt och nedåt i det egna partiet.

Försvarsberedningens rapporter har inte granskats i riksdagsgrupperna, inte i riksdagen och inte i försvarsutskottet. Det är regeringen som utser beredningen och den har därför inte riksdagen, de folkvalda, att svara inför.

Regeringen har givetvis sin fulla rätta att göra så här. Men att arbeta på detta sätt inför ett försvarsbeslut innebär att man sätter ett lock på försvarsdebatten. Dokumentet blir i sin enstämmighet näst intill heligt och får inte kritiseras eller ifrågasättas.

Tyvärr säger erfarenheten att försvarsberedningars tankar passerat bäst-före-datum när riksdagen ska fatta beslut och när verkställigheten sker så blir den en reaktion på förhållanden som inte längre gäller.

Lägg ner försvarsberedningen. Öppna för en vettig försvars- och säkerhetspolitisk debatt där det finns en verklig möjlighet att påverka. En säkerhets- och försvarspolitisk omvärldsanalys måste ske kontinuerligt.

Händelser och politiska beslut i vår omvärld gör att vi måste vara mer flexibla än vad som är fallet i dag. En flerårig försvarspolitisk plan som riksdagen tar är nödvändig, men det är lika nödvändigt att denna plan uppdateras varje år så att vi ligger i fas med vår omvärld.

Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot och ledamot av försvarsutskottet 2006–2010
Ledamot i den nybildade säkerhets- och försvarspolitiska tankesmedjan Argos

- Ett utspel för revisorer och bokhållare, för tabelltuggare och decimalflyttare

2010-08-05T09:05:00.000+02:00

Försvarsminister Sten Tolgfors har tillsammans med moderaternas partisekreterare Per Schlingmann presenterat en rapport med namnet ”Rädda Sveriges försvar”.
I vanlig plikttrogen entusiasm och väl påläst kunde försvarsministern förklara vilka konsekvenserna skulle bli för det svenska försvaret om olyckan är framme och de rödgröna skulle vinna valet i september. Det vill säga hur den röd-gröna ekonomin skulle slå mot försvaret med ytterligare skatter och avgifter till staten. Detta kombinerat med de miljardnedskärningar man redan aviserat på försvarsområdet skulle då resultera i ännu mindre pengar till försvaret än de utlovade neddragningarna.

Uppgifterna är säkert helt korrekta och det blir mycket sämre för försvaret om de röd-gröns skulle ta över. Men det är ju inte bara för försvaret det blir sämre – allt blir sämre med nya skatter, nya pålagor och nya avgifter. Alla verksamheter med arbetsgivaransvar drabbas.

Mina partifränder får ursäkta – men det här var ett osedvanligt dåligt utspel om tanken är att det ska locka väljare. När partisekreteraren och försvarsministern för en gångs skull går ut gemensamt och det med rubriken ”Rädda Sveriges försvar” då hade jag hoppats på något mer. Det här var ett utspel för revisorer och bokhållare, för tabelltuggare och decimalflyttare.

När Ryssland i dagarna har kommit med beskedet att man ska höja försvarsanslagen med 60 procent de närmaste åren, när den estniska regeringen för någon vecka sedan uttalade oro för de nyligen utplacerade ryska Iskanderrobotarna vid den estniska gränsen, ja då trixar och fixar moderaterna med rödgröna skatte- och pålagskonsekvenser för det svenska försvaret.

Uppgifterna och konsekvenserna är riktiga. Men det blir fel fokus på försvaret och vad som verkligen är det svenska försvarets uppgifter. Det handlar inte om koldioxidskatter eller ungdomsskatter som slår mot arbetsgivaren. Det handlar om soldater, om flygplan, om stridsvagnar, om fartyg och om tillräckliga satsningar för ett försvar som kan försvara Sverige och göra internationella insatser.

Innan det blev klart med alliansregeringen 2006 tvingades moderaterna för att nå enighet med övriga allianspartier sänka sina krav på hur mycket som skulle satsas på försvaret. Jag tycker det var en beklaglig kompromiss. Dessa miljarder hade behövts.

Om de röd-gröna kommer till makten med de försvarsintentioner de för med sig är det en tillräcklig katastrof för att ytterligare skatter och pålagor skulle betyda speciellt mycket. Inte ens utan de röd-gröna extrakostnaderna får vi ett tillfredställande försvar.

Skillnaden mellan alliansregeringens försvarspolitik och de röd-grönas är stor. Men problemet som jag ser det är att inte ens alliansens satsningar ät tillräckliga. Under denna mandatperiod har det byggts en grund och förutsättningarna är lagda för att det ska kunna bli något riktigt bra. Men låt oss inte lura oss själva med att tro att vi är i mål.

Jag har med en dåres envishet tjatat om att försvarsberedningen bör läggas ner och att det borde ske en kontinuerlig omvärldsanalys som ska leda till uppdateringar av svensk försvarspolitik varje år. De beslut som har tagit i den svenska riksdagen för den kommande mandatperioden var rätta då. Men sedan dess har uppgifterna om en rysk ökning med 60 procent på försvarsanslagen kommit. Vi kan inte vänta till 2014 för att reagera på detta.

ROLF K NILSSON

Vi kan inte tiga ihjäl Rysslands upprustning!

2010-08-04T08:28:00.000+02:00

Pressmeddelande skickat den 3 aug.2010

ROLF K NILSSON (M):
- Vi kan inte tiga ihjäl Rysslands upprustning!

- Jag kan väl inte neka till att jag känner en viss besvikelse när jag läser alliansens förslag om den framtida försvars- och utrikespolitiken! Det säger Rolf K Nilsson, moderat ledamot av riksdagens försvarsutskott. Förvisso är allianstankarna jämfört med vad de röd-gröna har att komma med riktigt angenäma – men allting är ju relativt.
- Jag tror att det på sikt är nödvändigt att vi höjer försvarsanslagen och jag tror att vi måste se på såväl en större numerär när det gäller soldater som förstärkningar på materielsidan.

- Alliansrapporten undviker i det närmaste att ta upp Ryssland och vad som sker där, vilket med tanke på de uppgifter som kommit de senaste dagarna från Moskva är i högsta grad otillfredsställande, säger Rolf K Nilsson.
- Ryssland ska de närmaste tre åren öka sin försvarsbudget med 60 procent. Förstärkningar på materielsidan, bättre utrustning för soldaterna och bättre träning är vad pengarna ska gå till. En stor del av pengarna går till att förstärka den ryska flottan och då bland annat med de franska landstigningsfartygen av typen Mistral. Man ska också utveckla nya ubåtar.
- Ryssland återupptar nu produktionen av sovjettidens ”ekranoplan” populärt kallade ”kaspiska sjömonster”, en korsning mellan flygplan och båt som ska testas om två år.

- Går vi bara några veckor tillbaka i tiden så kunde vi läsa om hur Ryssland har placerat ut nya robotar i direkt närhet av den estniska gränsen, fortsätter Rolf K Nilsson. Utplaceringar som man från den estniska regeringen betecknar som oroväckande och alarmerande.
- Robotsystemet Iskander som det rör sig om kan användas i många olika syften, bland annat för bekämpning av luftvärnssystem. Robotarna har en kapacitet att nå också finskt territorium.

- Vi kan inte blunda för det som händer i Ryssland, för det som händer i vår direkta närhet, säger Rolf K Nilsson. Önsketänkande eller förnekande gör inte vårt försvar starkare.

En demokratisk rättighet att våga vägra Pride

2010-07-15T13:51:00.000+02:00

Man ska inte vara allt för kategorisk. Men jag hatar kravet av att alltid det politiskt korrekta ska vara vad som är acceptabelt, att det bara finns ett enda val som är rätt och det enda man får lov att tycka. Håller man sig inte till det politiskt korrekta ska man ut i kylan, isoleras, fördömas och helst förpassas till ett hörn att förmultna i och aldrig mer synas eller finnas till.
Just nu är det kristdemokraternas ledare Göran Hägglund som ska fördömas och hatas för att han inte håller sig till det politiskt korrekta. Heder åt Hägglund!

Det som fått de politiskt korrekta moralisterna att reagera är att Hägglund och KD inte ska vara med på årets pridefestival.
Jag tycker det är bra. Jag tycker pridefestivalen är ett dubbelmoraliskt, exhibitionistisk jippo. Låt alla som vill få delta. Delta, sjung, spexa, vulgarisera och gör vad ni tycker ni ska göra. Men tvinga inte andra att vare sig delta eller ställa sig upp och applådera det ni sysslar med.

Det är valår i år och många politiker ser Pridefestivalen som en möjlighet att värva röster. Många politiker går dit av egen fri vilja. Låt dom gärna fortsätta göra det. Andra känner sig tvingade att delta för att inte riskera kritik från media och från politiskt korrekta partiledningar och valstrateger. Det är sorgligt. Ingen ska känna sig tvingad att delta i något man inte vill delta i.

Precis som Pride-festivalen är öppen för alla som väljer att delta så är det också fritt att välja om man inte vill göra det. Båda viljor måste respekteras. Sedan kan man ha vilken uppfattning man själv vill om tilldragelsen som sådan.

Heder åt Hägglund och våga vägra Pride! Det är en demokratisk rättighet.

Rykten och politiskt korrekthet

2010-07-15T09:43:00.000+02:00

Littorinhistorien tuggar vidare. Spekulationerna blir allt vidlyftigare och konspirationsteorierna blir allt overkligare från båda sidor.

Jag har under den mandatperiod jag haft förmånen att sitta i Riksdagen haft som princip att svara på journalisters frågor. Att inte vägra prata med journalister. Ibland kan ett svar vara att man inte har något att säga, eller att man av olika skäl är förhindrad att säga något. Men då är det också på sätt och vis ett svar.

Den korta intervjun som Aftonbladet gjorde med mig angående Littorins avgång och de svar jag gav har gjort att tolkningarna av vad jag sa har blivit tämligen fria. Att läsaren till stor del lägger in vad han/hon själv tror eller vill tro.

Tyvärr kom i intervjun, som vanligt, stora delar av samtalet inte med.
Beklagligt nog framstår mitt svar isolerat som om att det unikt skulle ha förekommit rykten i Riksdagen om att Littorin skulle ha köpt sex. Så är inte fallet. Däremot förekommer det rykten i riksdagen, och runt riksdagen, om många personer i politisk maktställning; om sexuella utsvävningar, om otrohet, om alkoholmissbruk, om drogmissbruk med mera, med mera. Rykten som inte bekräftas eller kan byggas upp, men som finns där hela tiden.

På frågan om där går rykten i Riksdagen svarade jag alltså ”Ja, rykten går ju hela tiden."
Och rykten går hela tiden. Och inte sällan tar ryktena sin början med att någon journalist ställer en fråga om man känner till något om den eller den som gjort detta eller detta.

Rykten går – men det betyder inte att man tror på dem eller fäster sig vid dem på något sätt. Det går alltid rykten om människor med makt och om kändisar. Skälen till ryktena är många; illvilja, missuppfattningar, sensationslystnad, desinformation mm. Och givetvis kan ryktena någon gång vara sanna. Men jag är inte man att veta vad som är sant och vad som är lögn. Därför tar jag inte heller rykten på allvar. - Men att hävda att det inte går rykten hade inte varit sant.

Vad som dock känns som något av en poetisk rättvisa om dessa rykten är att de går över partigränserna. Det är inte ett speciellt parti som är drabbat. Ryktena när det gäller sex, sprit- och drogmissbruk, otrohet mm är nog, utan att jag har fört någon statistik, jämnt fördelade. Och tyvärr vill jag nog påstå att många rykten hänger samman med vad som är politiskt korrekt och vad som inte är det. Många vill säkert med att få rykten bekräftade få sina fördomar och förutfattade meningar bekräftade. Och då är kanske inte alltid sanningen den som står främst i ledet.

"My country right or wrong"...

2010-07-11T16:41:00.003+02:00

Överväldigande positiva reaktioner på snutten i Aftonbladet. Men också några andra uppfattningar som t.ex. tycker att jag är en idiot som ”hänger ut” en partikamrat för något som ”fjuttigt” som ett sexköp. Hillevi Engström får också en släng tarvliga kommentarer.
Men – som jag skrev i min blogg och som jag sa till reportern: - Det jag säger och tycker är under förutsättning att uppgifterna är riktiga.

Att det påstådda brottet är ”fjuttigt” och preskriberat är en uppfattning. Jag menar nog att om en minister begått en handling, samma år som han eller hon blir minister, som enligt svensk lagstiftning kan rendera i fängelse så är det mycket, mycket allvarligt.

Det värsta som kan hända är att lojala, snälla och övertygade partimedlemmar ställer helt upp på en persons sida oavsett vad han eller hon har gjort av det enda skälet att de är partikamrater. Rätt eller fel spelar ingen roll. Det är en partikamrat och då försvarar, förklarar och förlåter man allt.
Generellt har vi allt för lätt att överse med den egna sidans fel och tillkortakommanden och fördömer med allt man har till buds samma handlingar hos den politiske motståndaren.

Lätt fanatiska partimedlemmar som vägrar se eller erkänna att det egna partiet kan göra och gör fel är demokratiskt farligt att ha kvar i partiet. Partimedlemmar och förtroendevalda som bara accepterar alla beslut som kommer från toppen utan att reflektera och ta sitt eget ansvar är lika farliga.
Vi får aldrig glömma att moderaterna är ett politiskt parti. Inte ett företag där de folkvalda eller medlemmarna är anställda. Moderaterna är ett politiskt parti som grundar sig på demokrati och medlemmarnas inflytande. Bara tanken på att slänga bort detta för att rättfärdiga ett fel, en kriminell handling hos någon högt uppsatt företrädare strider i grunden mot vad partiet står för.

I USA finns en nationalistisk sanning som säger ”my country right or wrong”. Något som tyvärr många i grunden goda tyskar lät sig duperas av under 1930-talet. Vi får aldrig hamna i en situation då det är partiet som gäller först - oavsett om det är rätt eller fel.

Händelser som denna ”Littorinaffär” får inte resultera i en förtunning av demokratin. Tvärtom måste demokratin vara starkare än någonsin efter en händelse som denna.
Hårda ord mellan partimedlemmar på grund av det inträffade, även om de fortfarande tillhör undantagen, är en olycklig följd av det som nu speglas i media. Visst kommer affären att få sina offer fler än de direkt inblandade. Men då måste demokratin, tron till de demokratiska institutionerna och rätten att uttrycka en åsikt vara så starka att dessa kan stå emot och ta partiet ur det inträffade med orubbat förtroende hos allmänheten.

Rykten, lögner och lite sanning

2010-07-11T10:25:00.001+02:00

Då kom det några rader från en lite längre intervju i Aftonbladet idag. Korrekt återgivet, men med risk för missförstånd på en punkt efter några mail jag fått nu på morgonen. Och då är det väl lika bra att förtydliga. I Aftonbladet står det:
"Hade du hört talas om att Littorin köpt sex innan den här affären blev känd?" Och jag svarar: " – Ja, rykten går ju hela tiden. Men dem har jag inte lyssnat på. Jag blev förvånad när uppgifterna kom fram." Alltså:
Det går många rykten om våra förtroendevalda, regeringsledamöter och oppositionspolitiker. Det går inte att tro alla de rykten som är i cirkulation, det går inte att ta dem på allvar. Men att de förekommer - ja. Dagen efter Littorins avhopp kunde man vid frukosten på ett av Visbys hotell höra några stockholmsjournalister tämligen öppet diskutera påstådda prostitutionsbesök av en toppsocialdemokrat.
Tyvärr verkar det som vi får leva i en värld där rykten om sexköp, om spritmissbruk, otrohet, homosexualitet med mera följer också människor som sysslar med politik. Varför? Ja, säg det. Avundsjuka, svartsjuka, illvilja och förmodligen så är uppgifterna också sanna. Men vilka är rena lögner och vilka är sanna? Det är omöjligt att avgöra. Därför är det lika bra att avfärda samtliga när uppgifterna kommer ryktesvägen.

Aftonbladet ringde...

2010-07-10T18:59:00.001+02:00

Mitt förra inlägg har dragit till sig intresse. För några timmar sedan ringde Aftonbladet och ville ha ytterligare kommentarer. Jag tycker nog blogg-inlägget i sig är fullt tillräckligt och täcker upp det mesta. Men jag fick förklara att jag inte har något givet svar, att jag vill ställa frågan under debatt.

Klockor, moral och politisk korrekthet

2010-07-10T09:33:00.000+02:00

I förrgår skrev jag ”Så i rollen som den cyniske journalist jag är ringer samtliga varningsklockor när jag tar del av händelseförloppet på onsdagsförmiddagen. Här är något som inte stämmer. Här är något som inte är sagt. Det ska bli mycket intressant att följa nyhetsflödet de kommande dagarna. Finns där något osagt så kommer det upp till ytan. Det gör det alltid.”
Varningsklockorna har inte ringt fel. Det känns bra att journalistinstinkten finns kvar. Även om det i sakförhållandet är tragiskt.
Det som hänt är nästan som en film där händelserna kokas ihop för att det inte ska gå för lång tid emellan det händer något. När arbetsmarkandsminister Sven-Otto Littorin steg av planet i Visby på tisdagseftermiddagen visste han inte att han 24 timmar senare skulle ha avgått, att hans medarbetare på departementet fått sluta och att ingen i partiledningen gjort något för att ge honom sitt stöd eller bett honom stanna kvar.
Uppgifterna som nu kommer fram är att han stått(?) misstänkt för ett brott som i straffskalan ger fängelse.
Sven-Otto Littorin finns inte längre i de moderata sammanhangen. Men historien och spekulationerna om varför han avgick lever och fortsätter att leva så länge sanningen inte blir uppenbar.
Idag presenterar Aftonbladet en kvinna på 30 år som säger sig ha sålt sex till Littorin för fyra år sedan. Och tidningen hävdar att det skulle vara av detta skäl som Littorin nu valde att avgå. Ja, vad ska man tro? Förvisso en brottslig handling av Littorin, om det nu stämmer. Men tillräckligt för den reaktion det nu blev? Jag ställer mig tvivlande.

Moral är svårt. Lagstiftning är enkelt. Om det nu i Aftonbladet avslöjade sexköpet skulle vara skälet till avgången sker den på en politiskt korrekt uppfattning som stöds av lagen. En vuxen kvinna har annonserat efter sexkunder. En bland många män nappar på erbjudandet. De träffas en gång. Pengar överlämnas och de har sexuellt umgänge. Straffbart. Mannen visar sig senare bli minister och tvingas när det hela uppdagas avgå. Inget att säga om detta. En minister ska inte vara kriminellt belastad.
Men ponera en annan situation. En man, en minister, har samma bakgrund och familjeförhållande som Littorin men träffar en kvinna på en bar, på sin arbetsplats eller var som helst. De inleder ett förhållande. De träffas ofta. Mannen bjuder på middagar, betalar för hotellrum, kommer vid varje möte med dyrbara presenter. Inga pengar överlämnas. Detta är då fullt acceptabelt och enligt svensk lagstiftning inte kriminellt. Kanske skattemyndigheten skulle ha lite åsikter om presenterna? Men vem har hört skattemyndigheten slå till mot en dyr ring, ett exklusivt halsband eller en grandios lyxmiddag ett kärlekspar sätter i sig?
Men moraliskt måste det väl vara minst lika skändligt och oacceptabelt som att köpa sex? Eller?
Jag säger inte att Littorins påstådda sexköp var korrekt eller att det inte skulle få konsekvenser. Absolut inte. Jag tycker inte heller att förhållanden som bygger på att den ena parten står för alla kostnaderna vid kärleksmötena ska straffläggas eller beskattas. Men det finns något ologiskt, orimligt och moraliskt obegripligt att de två olika situationerna ska bedömas så olika. Då är det skönt att bara kunna se på lagen och inte se till vad som är rimligt. Då är det behagligt att luta sig mot en politiskt korrekt lagstiftning.

Om man ser till hur hela historien, oavsett om Aftonbladets senaste avslöjande är korrekt eller inte, har hanterats från moderat håll så ställer jag mig tveksam. Jag hade velat se ett betydligt tydligare och klarare agerande från partiledaren. Att låta Littorin sitta ensam på en presskonferens och hävda både det ena och det andra, vilket som idag framstår som rent nonsens var kanske inte den strategiskt smartaste lösningen. Hur skulle det ha gått till då?
Jag hade nog rått statsministern att själv sätta sig vid presskonferensen. Att han förklarat att han fått information om att hans minister utfört en kriminell handling, förvisso från tiden innan han blev minister, men att han de facto haft en kriminellt belastad minister i sin regering. Något som han aldrig kan acceptera varför han med omedelbar verkan entledigat ministern från sitt uppdrag. Nu blir det ännu mer spekulationer om vad statsministern verkligen visste. Kände han till Littorins sexköp när han utsåg honom till minister?
Nu tror jag inte Reinfeldt kände till sexköpet. Jag tror inte Littorin plockade fram det som en merit för att bli minister och jag tror inte han var orolig för att sanningen skulle komma fram. Han hade köpt sex, betalat för det och stod i vad man nästan kan beskriva som i ett vänskapligt förhållande med den prostituerade. Däremot borde han ha berättat det för Reinfeldt. Och det är anmärkningsvärt att han inte gjorde det när avslöjandena om TV-licenser, dagmammor och annat kom fram om några andra ministrar som tvingades lämna regeringen i början av mandatperioden.
Jag är rädd för att vi bara sett början på Littorin-affären. Klockorna har inte slutat ringa.

Ingen felringning...

2010-07-09T10:12:00.002+02:00

Igår skrev jag ”Så i rollen som den cyniske journalist jag är ringer samtliga varningsklockor när jag tar del av händelseförloppet på onsdagsförmiddagen. Här är något som inte stämmer. Här är något som inte är sagt. Det ska bli mycket intressant att följa nyhetsflödet de kommande dagarna. Finns där något osagt så kommer det upp till ytan. Det gör det alltid.”
Varningsklockorna har inte ring fel. Det känns skönt att journalistinstinkten finns kvar. Även om det i sakförhållandet är tragiskt.
Det som hänt är nästan som en film där händelserna kokas ihop för att det inte ska gå för lång tid emellan det händer något. När arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin steg av planet i Visby på tisdagseftermiddagen visste han inte att han 24 timmar senare skulle ha avgått, att hans medarbetare på departementet fått sluta och att ingen i partiledningen gjort något för att ge honom sitt stöd eller bett honom stanna kvar.
Uppgifterna som nu kommer fram är att han stått(?) misstänkt för ett brott som i straffskalan ger fängelse.
Sven-Otto Littorin finns inte längre i de moderata sammanhangen.
Med den svala behandling han fick från partiledning och partiledare kan det knappast vara någon mild förseelse han gjort sig skyldig till eller möjligen misstänkt för.
Det hade känts bra om Fredrik Reinfeldt tagit tillfället i akt och bjudit in till presskonferens och informerat vad han känner till och var han står i frågorna, innan ytterligare rykten sätts i cirkulation. Har Sven-Otto Littorin känt till det som nu uppenbarat sig borde han ha lämnat regeringen för länge sedan, nej han borde ha tackat nej till ministeruppdraget. Det är inte bara sig själv han utsätter för kritik, det är också statsministern och regeringen.
Det lär komma mer.

Hedervärt av Littorin, men varningsklockorna ringer...

2010-07-07T10:58:00.000+02:00

Beskedet kom för omvärlden helt oväntat på onsdagsmorgonen – Sven-Otto Littorin avgår som arbetsmarknadsminister. Om jag nu har förstått morgontimmarnas nyhetsrapportering rätt så kom en kallelse tidigt i morse till presskonferens och klockan 8.30 på Visby hotell genomfördes den. Littorin berättade att han avgick med omedelbar verkan och att skälet till detta var hans tre barn, att han inte längre kunde leva med att bli uthängd i media som en dålig far och att han inte ville utsätta sina barn för medias allt för närgångna och hänsynslösa arbetsmetoder.
Han har under de tre senaste åren deltagit i en vårdnadstvist med sin fd hustru. Med detta som bakgrund kan beslutet inte ses som annat än hedervärt.

Som minister har Littorin visat en otrolig arbetsiver och optimism. Han har med stor skicklighet kastats sig in i debatterna och klarat sig med beröm godkänd från de flesta försåtliga frågor och insinuationer från oppositionen.

Att Sven-Otto Littorin tillhör den grupp av toppmoderater som ofta uttrycker sitt förakt för journalister som grupp är knappast någon större hemlighet. Så att den samlade journalistkåren får ta en stor del av skulden för hans fattade beslut förvånar inte. Är det sant, det exempel han tar upp med sin åttaåriga dotter där en journalist ringer upp henne och ställer synnerligen olämpliga frågor delar jag hans kritik. Så får det inte gå till. Journalister ska inte ringa små- eller tonårsbarn för att få kommentarer eller svar på frågor om sina föräldrar. Det är inte acceptabelt.

Samtidigt kan jag notera hur denne journalistföraktande minister utan att tveka visar upp sig och sin nya fästmö i pressen och beskriver den otroliga lycka de känner. Jag ska erkänna att jag har mycket svårt för såväl politiker som nöjeskändisar som tycker att pressen endast gör sitt jobb så länge det i princip handlar om textreklam.
Media ska ha en granskande uppgift, men alla journalister är inte lämpade att klara arbetsuppgiften. Det krävs så väl journalistisk skicklighet som kunskap och en känsla för hur långt man ska gå, var gränserna finns och inte överskrida dem.

Det är möjligt jag är allt för cynisk. Men nu med ett över 40-årigt medlemskap i moderaterna och över 25 år som journalist blir man härdad. Man ser, hör och får uppleva saker som man inte trodde kunde hända eller vara verkliga.
Så i rollen som den cyniske journalist jag är ringer samtliga varningsklockor när jag tar del av händelseförloppet på onsdagsförmiddagen. Här är något som inte stämmer. Här är något som inte är sagt. Det ska bli mycket intressant att följa nyhetsflödet de kommande dagarna. Finns där något osagt så kommer det upp till ytan. Det gör det alltid.

Som en politisk kommentar kan jag med tillfredställelse se att Littorin avgick med tanke på hans uttalande om kvotering.

Almedalsveckan igång och så Ronald Reagan

2010-07-05T09:12:00.000+02:00

Första dagen i Almedalsveckan avklarad. För min del ägnades en stor del av denna åt Svenska Ronald Reagan-sällskapet och vår första diplomutdelning som ska ske varje år den 4 juli.
Mottagare denna första gång blev Anders Hjemdahl och Camilla Andersson-Hjemdahl bland annat för sitt arbete med föreningen Upplysning om kommunismen. Ett lyckat arrangemang mitt på dagen i stekande solvärme. Hamburgare, coca-cola och Budweiser satte miljö på tillställningen.
Först ut bland partiledarna i år var moderaternas Fredrik Reinfeldt. Jag beskådade talet hemifrån i TV-fåtöljen. Man ser bättre, man hör bättre. Men efter att ha talat med några som varit på plats kunde jag konstatera att uppfattningen av talet möjligen skiljer sig om man ser det live på plats eller live på TV.
Jag tyckte att det i stora delar var ett bra tal. Som talare har Reinfeldt utvecklats enormt. Och nu har han äntligen börjat le också och är inte ett stenansikte.
Det politiska innehållet? Jo då. Det var kanske ingen kioskvältare, men med många klara besked såväl om moderaterna som om vad vi kan vänta oss om det skulle gå så illa att den röd-gröna konstellationen tar över. Skatter, skatter, skatter.
Vad jag inte tyckte riktigt om var att han lovade att inte sänka fler skatter. Lovade att inte sänka fler skatter… Märkligt. Det hade varit bättre att skattesänkningarna ska fortsätta om där finns utrymme för det.
Och visst fanns där frågor som jag saknade. Men man kan inte få allt på en gång. Det finns tid kvar. Valrörelsen har bara tjuvstartat.
Det råder inget tvivel om att borgerligheten har en ledare. En i egna ögon tydligt stark ledare. Och vid en jämförelse med det röda-gröna statsministeralternativet borde det inte råda någon tveksamhet vad som är det bästa alternativet. Men – politiken är inte alltid logisk.
En stark ledare är bra. Men det får inte ske på bekostnad att partiet i övrigt blir svagt, viljelöst och allt för fogligt. Oavsett vem som är ledare för ett parti behövs det en modern variant på den romerska traditionen att en slav hela tiden står och viskar i örat på ledaren att ”du är dödlig”. En stark men lojal opposition inom ett parti är aldrig fel. En stark ledare och ett svagt parti är aldrig bra.

Jag tror på Alliansen och jag börjar allt mer tro på ett förnyat förtroende från väljarna den 19 september.
Jag ska inte neka till att jag känner stark sympati för enskilda frågor som de övriga partierna driver. Försvar, småföretagande, värdefrågor – där finns lite att hämta från varje parti. Sverige behöver minst fyra år till med Alliansen.

Protestera mot Sveriges Radio - inte Annika Östberg

2010-06-10T08:52:00.002+02:00

Annika Östberg, dömd och straffad för dråp, medhjälp till dubbelmord, narkotikabrott, prostitution mm, mm, ska vara sommarvärd i Sveriges Radio och fritt berätta om sitt liv och sina åsikter. Jag tycker detta är så fel som något någonsin kan bli.
Först funderade jag på att dra igång en namninsamling mot att Annika Östberg ska få denna radiotid. Men sedan började hjärnan sparka igång. Detta är ju inte Annika Östbergs fel. Östberg är ett synnerligen tragiskt livsöde där hon redan som barn hamnade helt fel. Hur mycket det är omständigheterna som fört henne dit hon är och hur mycket det är den egna viljan är jag inte man att bedöma. Men att det är en människa med stora problem och med ett mycket tungt förflutet som vilar på sina axlar råder det ingen tvekan om.

Det finns mycket att anföra mot Östberg, men knappast att Sveriges Radio bjudit in henne. Här är det Sveriges Radio som ska kritiseras – hårt.

När de första uppgifterna om Annika Östberg nådde Sverige tyckte jag som så många andra spontant synd om henne. Dömd för ett brott som hennes pojkvän gjort. Men eftersom han tagit livet av sig och hon fanns på plats när det hände så dömdes hon enligt amerikansk lag. Men sedan efterhand når också uppgifterna Sverige om vad som egentligen hände och vilken del Östberg hade i det hela. Sedan tidigare är hon dömd för dråp.

Östberg och hennes pojkvän överfaller en polis som erbjudit sig att hjälpa dem med deras bil. I den skottväxling som utbryter mellan polisen och Östbergs pojkvän är Östberg ingen neutral eller passiv åskådare. Medan pojkvännen skjuter så laddar hon ett annat vapen och så hjälps dom åt. Han skjuter hon laddar. Inte speciellt oskyldigt. Polisen dör.

I Sverige har hon framställts som ett oskyldigt offer för en grym amerikansk lagstiftning. Det är inte hon som är det oskyldiga offret – det är polisen som hon tillsammans med sin pojkvän mördade.

Lämna Östberg ifred. Men protestera mot Sveriges Radio som har det dåliga omdömet att bjuda in henne och erbjuda tid i etern.

Jag har fått nog av ett samhälle där kriminella och våldsverkare hyllas som idoler. Där plumphet och rena svinerier hyllas som stor konst. Något har gått förbaskat snett i det svenska samhället.

Vänsterpartierna vill inte ha Region Gotland

2010-06-03T16:52:00.000+02:00

Pressmeddelande

2010 06 03

Rolf K Nilsson (M)
Riksdagsledamot Gotland
070-333 79 00

Vänsterpartierna vill inte ha Region Gotland

Idag beslutar riksdagen att Skånes och Västra Götalands regionförsök permanentas, även Halland får fortsätta vara en region och glädjande nog ges Gotland möjlighet att bli egen region. Lagen börjar gälla den 1 januari 2011.

- Starka regioner byggs inte uppifrån, de skapas underifrån och jag kan knappt tänka mig en mer naturlig region i Sverige än Gotland. Men det har inte varit en spikrak väg, i det ursprungliga förslaget gavs t ex inte Gotland möjlighet att kalla kommunfullmäktige för regionfullmäktige. Efter ett iniativ från riksdagens konstitutionsutskott riktades dock ett tillkännagivande till regeringen om att låta Gotland bli en region även till namnet och detta har fallit i god jord, säger den riksdagsledamoten Rolf K Nilsson (M) från Gotland.

- Men Region Gotland riskerar tyvärr att bli en kortlivad historia om vänsterpartierna får bestämma. De skriver i sin gemensamma reservation att de avslår förslaget med hänvisning till att de vill se större regioner över hela Sverige. Detta trots att det inte finns några som helst hinder för Gotland att som region att samarbeta med andra regioner om befolkningsunderlaget nu kräver det. Med vänsterledd regering kommer Gotland tvingas gå upp i någon annan region, det är konsekvensen av oppositionens politik. Om Gotland ska finnas kvar som en egen region på lång sikt krävs det alltså en fortsatt borgerlig regering, avslutar Nilsson.

Läs mer om propositionen och beslutet:
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3120&doktyp=betankande&bet=2009/10:KU37

Paneldiskussion på Armémusem om folkpartiets försvarsskiss

2010-05-20T17:54:00.000+02:00

Paneldebatt på armémuseum efter folkpartiets ”skiss” om en fortsättning på den svenska försvarspolitiken. Konferens och paneldiskussion ordnad av Folk och Försvar och Folkpartiet.

Många upprörda röster över folkpartiet som man tycker går emot alliansens försvarspolitik. Jag ser det inte riktigt så. Vi vet vad folkpartiet tycker – nuförtiden - om försvarspolitiken.
Jag ser det inte som man tagit avstånd från alliansens försvarspolitik. Inte alls. Men vi måste ha en fortsättning och den grund som nu är lagd är väldigt bra att bygga vidare på.
Vi närmar oss ett val och då blir tongångarna ibland lite höga.
Håkan Juholt deltog för socialdemokraterna. Bufflig, propagandistisk och lite småsur. Kanske ryktena inte stämmer att han ska ta över som socialdemokraternas toppnamn i försvarsutskottet efter valet… Vem vet.
Annika Nordgren Christensen för miljöpartiet. Saklig, vänlig och resonerande. Kan inte annat än ha respekt för henne.
Allan Widman (fp) – glad och nästan lätt euforisk över den folkpartistiska ”skissen” om hur försvarspolitiken ska se ut i framtiden. Allan är Allan. Höll med om i stort allt han sa när det gällde Ryssland.
Ska skriva en kolumn med reflektioner om detta. Förhoppningsvis redan den kväll som i kväll är. Så gp in och kolla på www.rolfkkolumner.blogspot.com

Wiehes stolligheter

2010-04-30T07:15:00.002+02:00

Lyssnade på P1 igår kväll och kom till att lyssna på ett inslag med Mikael Wiehe som pratade om sin karriär och kampen för socialismen.
Wiehe gör mig nästan alltid vansinnigt irriterad för sin försåtliga propaganda, sitt maskerade budskap och ohämmade flöde av konspirationsteorier.
Det är näst intill komiskt att höra hur han beskriver hur i hans ögon alla onda krafter i världen och i Sverige samverkar för att göra livet till ett helvete för så många människor som möjligt. Hur ”borgarna” planerar för att skapa en ny slavklass och tecken i samhället att detta är på gång. Det hemska i sammanhanget är att jag tror att mannen är övertygad om det han säger. Och än värre – det finns människor som tror honom.

Inlägg i Gotlands Tidningar den 20 april

2010-04-21T07:29:00.000+02:00

Ryska gas större hot än ryska stridsvagnar
Ryska gasen större hot än ryska stridsvagnarKärnkraften har tjänat Sverige väl. Det finns tre viktiga skäl att tillåta en förnyelse av kärnkraften: Jobben, klimatet och säkerheten. Nästan hälften av vår el levereras av en säker och billig källa som gynnar industrin och jobben. Dessutom är klimatpåverkan minimal och behovet av dyr import litet. Däremot står kärnkraften inför stora utmaningar när reaktorerna blir äldre och behöver bytas ut.

Flera vänsterpartier vill nu istället snabbavveckla kärnkraften. Som alternativ erbjuds fluffiga formuleringar om alternativa energikällor och energieffektivisering, men vad som ska ersätta hälften av energiproduktionen är höljt i dunkel. Snarare leder en avveckling till att Sverige behöver importera ansenliga mängder energi. Och det finns bara ett land som har det överskott vi behöver - allt som behövs är en anslutning till den ryska gasledningen i Östersjön. Men vill vi verkligen ha rysk gas?
Den ryska gasen har blivit en säkerhetspolitisk utmaning vida större än de ryska stridsvagnarna. Ryssland använder energin som hävstång i situationer på ett sätt som många svenskar nog skulle uppfatta som ohederligt. Lägg därtill att gasturbiner är ett direkt hot mot varje ambition på klimatområdet. Sveriges utsläpp skulle öka.

Sveriges ambitioner på klimatområdet är störst inom EU och EU är i sin tur mest ambitiösa i världen. Det finns de som hävdar att Alliansregeringen inte prioriterar klimatet, när det i själva verket är tvärtom. Vi försöker däremot få klimatpolitiken att gå hand i hand med en politik för fler jobb och säkerhetspolitiskt oberoende. Och då behövs kärnkraften.

Rolf K Nilsson (m) Riksdagsledamot försvarsutskottet Gotland
Cecilie Tenfjord-Toftby (m) Riksdagsledamot näringsutskottet Borås

Dåligt uppträdande av Adelsohn

2010-04-21T07:15:00.000+02:00

Har nu i efterhand sett Ulf Adelsohns kommentarer till TV4:s reporter Helena Gissén på den moderata kommunalkonferensen i Göteborg i helgen. För någon som har varit med så länge i det politiska livet kan jag inte bli annat än både förvånad och besviken över det hot om repressalier Ulf Adelsohn uttalade. Det finns inte något försvar för ett sådant beteende.
Ulf Adelsohn bör be om ursäkt eller lämna sina offentliga uppdrag.

Efter mina kommentarer i DN och TV4 har jag fått en del negativa kommentarer och åsikter från olika moderata stockholmspolitiker som tycker att det påstådda valfusket inte är något jag som icke-stockholmare ska lägga mig i. Men det är övervägande positiva reaktioner som jag kan räkna in och det känns bra. Min senaste kolumn http://rolfkkolumner.blogspot.com/2010/04/solidariteten-med-det-egna-partiet-har.html som just tar upp det påstådda valfusket och den tystnad som många tycker detta ska mötas av har jag fått många positiva reaktioner på. Kul!

Det är upp till stockholmsmoderaterna att gå till botten med det påstådda valfusket. Men tyvärr drabbar det moderaterna som parti och därför är det inte bara moderaterna i Stockholm utan alla moderater som är berörda.

Två nya kolumner...

2010-04-06T11:27:00.000+02:00

Tiden rinner iväg och jag hinner inte med hälften av vad jag förutsatt mig måste bli gjort. Emellertid har jag lagt in två nya kolumner på www.rolfkkolumner.blogspot.com "Efter 40 år - var det rätt?" och "Infantilitet, fjant, trams och vulgärt nonsens".
RK-Press med notiser från och om Östersjöområdet har blivit lite eftersatt, men jag lovar skärpning.

Återkommer med ett lite längre inlägg ikväll.

Sjukvård en mänsklig rättighet, inte ett privilegium

2010-03-22T09:12:00.000+01:00

Jag är ingen beundrare av president Obama. Men jag tycker att det är bra att sjukvårdsreformen som i natt klubbades i USA gick igenom. Det är kanske inte världens bästa förslag, men det ger en trygghet för betydligt fler människor när de blir sjuka än vad som är fallet idag.
Jag har ingen förståelse för den hysteri och i det närmaste skräck hos främst republikanerna som blåst upp mot denna reform. I debattens hetta, och den har varit het, har vi fått höra om kommunismen som nu stormar in över det amerikanska samhället och hur landet håller på att socialiseras. Trams.
De uppfattningar och åsikter som använts mot sjukvårdsreformen är enligt min uppfattning uttryck för den nyliberalism som en stor del av den amerikanska högern beklagligt nog är influerad av.

Jag håller helt med en av dem som uttalade sig för sjukvårdsreformen som förklarade att sjukvård är en rättighet och inte ett privilegium. Jag står helt bakom uppfattningen att sjukvård är en medborgerlig rättighet och att det är en skam när medborgarrätt är lika med pengar. Ingen ska vägras sjukvård eller medicin för att de inte har råd eller inte har skrivit under rätt papper.
Det gläder mig också att man nu börjar ta itu med försäkringsbolagens allt för stora makt och maktfullkomlighet.

Vi kan alltid diskutera hur sjukvården ska finansieras och det finns många olika varianter. Men det absolut viktigaste och avgörande är att där finns sjukvård för alla som är i behov av den. Sedan är det sekundärt om den är statlig, regional, kommunal, privat eller finansierad på något annat sätt. Alla varianter har sina fördelar och en konkurrens mellan dem är heller inte fel.

Att alla människor har rätt till vård är en i grunden mänsklig uppfattning och visar med alla önskvärd tydlighet hur olika samhällen värderar mänskligt liv.

För att det inte ska råda någon tveksamhet: Jag har inte ändrat uppfattning att jag tror att ett republikanskt maktinnehav i Vita Huset är bättre för världen än när demokratern sitter där. Men det betyder ju inte att jag ställer upp på allt som republikanerna står för, precis som jag med förnuft och övertygelse inte står bakom allt som är ”moderat” politik idag.

Skampåleförslag från justitieministern

2010-03-20T08:43:00.001+01:00

Jag tycker fortfarande att Beatrice Ask är en av de bästa ministrarna i den nu sittande regeringen. Trots det totalkorkade förslag hon kom med under en debatt på torsdagen i Riksdagshuset. Justitieministern tyckte att det skulle vara lämpligt att män som misstänktes gå till prostituerade skulle får ett brev hem i brevlådan i en gräll färg, gärna gredelin, så att alla – brevbäraren, grannarna, frun ja, så många som möjligt skulle se vad som hade varit i görningen.
Mannen skulle då skämmas för sitt beteende till den milda grad att han inte upprepade sin skändliga gärning. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt denna bisarra idé. Hade inte blivit förvånad om den kommit från Gudrun Schyman och hennes medsystrar i Feministiskt Initiativ. Förutom att detta offentliggörande, för att dra till sig allmänhetens förakt, för tankarna till flydda tiders skampålar, så är väl det absolut allvarligaste att anledning till att denna offentliga förnedring skulle genomföras var blotta misstanken om att mannen köpte sexuella tjänster av kvinnor. Metoden som sådan tar jag kraftigt avstånd ifrån. Och att endast misstanken skulle räcka för att få ett gredelint brev är inte värdigt svensk rättssyn.

Dubbelmoral om SD:s skoldeltagande

2010-03-19T10:05:00.000+01:00

För att gära en sak klar från början. Jag tycker inte om att vare sig Sverige-Demokraterna eller National-Demokraterna får tillgång till gymnasie- och grundskolelever genom skolpresentationer inför valet. Men om vi nu säger oss vara och vill leva upp till att vara en demokrati så är det svårt att hindra dem.
Sverige-Demokraterna är representerade i många svenska kommuners fullmäktigeförsamlingar. Nationaldemokraterna är representerade i två fullmäktigeförsamlingar. Hur illa man än kan tycka om detta så är det folkets val, ett direkt utslag av den demokrati vi har och värnar om.
Jag tycker inte om att företrädare för totalitära ideologier får tillträde i de svenska skolorna att sprida sina idéer. Men varken SD eller ND kan betraktas som totalitära. Det finns många andra otrevliga etiketter som kan klistras på dem. Tvärtom så har vi faktiskt fått se hur man från Sverigedemokraterna rensat ut medlemmar som öppet visat sympatier med nazismen. Om jag inte minns fel så har man också uteslutit medlemmar som varit rasistiska i sin uttalade främlingsfientlighet.
Och nu då till dubbelmoralen. Som tidigare konstaterat förespråkar varken SD eller ND någon totalitär ideologi. De är populistiska partier som flirtar med främlingsfientliga idéer mer eller mindre dolt och företräder en rad extrema uppfattningar. Nationaldemokraterna är en utbrytning ur SD och står för ungefär samma uppfattningar som sitt ursprungsparti men i en mer extrem upplaga.
I Sveriges riksdag och i kommunfullmäktigeförsamlingar runt om i landet har vi vänsterpartiet representerat. I vänsterpartiets led, också bland deras riksdagsledamöter, har vi företrädare som inte hymlar med att det är kommunister. Kommunismen är en totalitär ideologi precis som nazismen. Jag kan inte komma ihåg att vänsterpartiet har uteslut någon medlem för att han eller hon förklarat sig var kommunist. Jag har inte hört eller läst om någon kommun som portar vänsterpartiet i sina skolor för att de har ett grumligt förhållande till sitt politiska ursprung och fortfarande låter sig företrädas av uttalade kommunister. Detta är dubbelmoral. Men – vänsterpartiet är ett parti som demokratiskt har röstats fram och bör då enligt demokratins spelregler inte behandlas annorlunda än något annat parti.
Att välkomna vänsterpartiet och porta Sverige-Demokraterna är skolexempel på dubbelmoral.

Tramsig Allianssymbol

2010-03-19T10:02:00.000+01:00

Ser på nyhetspanelen i SVT. Lotta Gröning, Peter Wolodarski och Anders Björck diskuterade bland annat Allians för Sveriges nya logga och att man inte längre ska heta ”Allians för Sverige” utan bara Alliansen.
Jag tycker det är beklagligt alltihop. En ful logga som ger intryck av lekplats. Trams! Tycker bra om Anders Björcks förslag att moderaterna ska skaffa sig en blomma som symbol – en viol. Och sedan erbjuder man väljarna en bukett av viol, Blåklint, fyrklöver och vitsippa. Trevligt!

Svar på Gunnar Öbergs inlägg på Hela Gotland

2010-03-17T15:33:00.002+01:00

Det var väldigt var Du blivit grinig på gamla dar, Gunnar! Men jag måste ju bemöta dina vilda hugg – för jag bryr mig faktiskt, av någon anledning, om vad Du skriver.
Detta var ingen sen reaktion från min sida. Jag gjorde en summering av mina år på GA och kan fortfarande konstatera att det var en missräkning när NT köpte upp GA och därigenom räddade GT:s fortsatta existens. Men precis som Du och de andra dåvarande cheferna på GA och GT accepterade jag läget och fortsatte jobba för läsarnas bästa.

NT har stått för sina löften och utvecklat Gotlands Media på ett sätt som dom tycker är rätt. Precis som de flest andra större tidningsbolag idag så är prioriteras vinsten före den redaktionella kvalitén och de redaktionella utmaningarna. Det är en väg som man valt, men som jag inte tycker är rätt.

Att jag inte ämnar komma tillbaka till GA efter min sejour i Riksdagen beror inte på uppköpet 1999. Det hade varit en sen reaktion, det håller jag med om. Men utvecklingen har inte gått i den riktning som jag önskat mig, och då tänker jag på GA:s resurser och möjligheter. Och med nu tre års frånvaro så ser jag att när det gäller tidningar så vill jag arbeta på ett annat sätt.
Koncernen NT har en uppfattning hur man ska ge ut tidningar. Jag har en annan uppfattning om hur GA borde ha utvecklats. Så enkelt är det.

Jag tycker moderaterna genom Högerns Förlagsstiftelse gjorde fel när de beslutade sälja ut sitt tidningsbestånd. Det har tyckt hela tiden och det har jag sagt förr. Därom råder ingen tvekan.

Gasledning, GA och Polen

2010-03-17T07:48:00.000+01:00

Igår kväll hade jag nöjet(?) att få var med några sekunder i Aktuellts 21-sändning. Som vanligt, är jag benägen att säga, handlade det om gasledningen i Östersjön. Och som vanligt var jag kritisk. Jag vet inte hur många gånger jag nu framfört samma argument. Men det finns uppenbarligen klara skäl till att upprepa sig.
Intervjuad i fem, sex minuter och sedan blir det några sekunder. Det var väl ok det som kom med. Men det finns ju så mycket mer att säga. Gillade inte inslaget speciellt bra. Tyckte det var väldigt ytligt och inte att det speglade den verklighet som är. Det känns som om det skulle vara dags med ett nytt inlägg i lokalmedia om denna förbaskade gasledning.
I inslaget hade också kommunstyrelsens ordförande Eva Nypelius intervjuats. Förstår inte varför speciellt centerpartister är så förtjusta i gasledningen. I programmet framkom att Nypelius är av uppfattningen ”för mycket positivt med sig”. Utan paralleller i övrigt så gjorde Hitlers motorvägar det också, men…
Sista ordet om gasledningen är långt ifrån sagt. Det kommer obehagliga överraskningar under byggets gång. Och då vill jag se dem som med gott samvete kan säga ”jag hade ingen aning”.

Konstaterar att Gotlands Allehanda idag har ”nyheten” att jag inte tänker fortsätta på tidningen. Jo, så är det. Bra artikel av Per Leino.

Fick igår kväll protokollet från årsmötet med Svensk-Polska föreningen på Gotland och kunde konstatera att förslaget att välja in mig i styrelsen mottagits positivt. Kul! Ser fram emot att arbeta aktivt i föreningen.

ROLF K NILSSON

Ökad rysk energikontroll medan krigsmakten tillförs hundratals miljarder

Sverige skyddar Stasispioner och lagför forskare

Är vi i Östtyskland eller i Sverige?

Ryssland förlorar miljarder i Libyen och fruktar väst

Gazprom utökar i Nordsjön

Nya fartyg till ryska Östersjöflottan medan Gazprom planerar för ett tredje gasledningsrör

Indien trotsar Kina

Ryska bombplan över Nordsjön och förstärkningar på Kurilerna

Den nya ryska geopolitiken

Ryssland satsar på nytt vapenslag

"Logiskt" om Kina förklarar Vietnam och Filippinerna krig

Stasi - en diktaturs underrättelsetjänst

Forskare från fyra länder kräver tillgång till Stasidokument

Moderaterna säger adjö till konservatismen

Fel av Bildt utse PLO-ambassadör

Tyskland gör sig beroende av flytande rysk kärnkraft

Fler Mistral till Ryssland

Folkrörelsemoderaterna

Öppna arkiven

Pravda hävdar att Sverige törstar efter krig ­– Ryssland fortsätter bana väg för Putins Sverigebesök

Försvaret sett ur ett konservativt pespektiv

Ryssarna nekar - Putin kommer - granskning pågår

Säg mig vem du umgås med...

Att inte reta ryssen?

25 år sedan mordet på Olof Palme

Kan Ryssland stå emot ett japanskt anfall?

Svensk Rysslandspolitik måste vara öppen och tydlig

Ryssland hotar Japan med vapenskrammel

Muslimska Brödraskapet vill bryta fredsavtalet med Israel

Hundra år sedan Ronald Reagan föddes

Moderniserad rysk försvarsindustri och ny atomubåt

Ayatollorna kastar lystna blickar på Egypten

Bara några kaffekoppar rysk gas utan pumpstation utanför Gotland

Försvaret måste få kosta mer

Kyrkan – ett redskap för tsaristisk Putin

Mistral synnerligen god vakthund för gasledningen

Vladimir Putin – en god kristen kung?

Nya ryska helikoptrar på Mistral

Återupprustningen fortsätter

Västvärlden målet för Wikileaks?

Första Mistral i Ryssland om 36 månader

Franska krigsfartyg till Ryssland

Ship Ahoy! Russia targets $800 mln Mistral assault ship

Fortsatt ryskt lugn…

Ryska robotar klara för användning

Dold agenda bakom Wikileaks?

Vi måste stå upp för våra värderingar

Vem lurar vem och varför?

Artikel på Newsmill

Livsfarlig information som inte kan ignoreras

Tony Blairs självgoda memoarer

Chamberlains ande över NATO-mötet i Lissabon

Bra rutet Poirier Martinson!

Ryssarna i Lettland

Många irrfärder i valutgångens spår

Triumviratet formar sig?

Rolk K Nilsson: Var beredd, öva och ha reserver

Jag håller med Per Westerberg!

Behåll ministrarna

Sluta agera rädda gråterskor

Bra läsning i Dagens DN-Kultur

Jag har fått ett hatmail

Tack och adjö från Bänk 35

När Ryssland rustar - nedrustar vi

Pressmeddelande om strömavbrotten på Gotland

Schori – revolutionsromantiker och USA-hatare

Försvarsberedningen än en gång

”Lägg ned regeringens försvarsberedning”

- Ett utspel för revisorer och bokhållare, för tabelltuggare och decimalflyttare

Vi kan inte tiga ihjäl Rysslands upprustning!

En demokratisk rättighet att våga vägra Pride

Rykten och politiskt korrekthet

"My country right or wrong"...

Rykten, lögner och lite sanning

Aftonbladet ringde...

Klockor, moral och politisk korrekthet

Ingen felringning...

Hedervärt av Littorin, men varningsklockorna ringer...

Almedalsveckan igång och så Ronald Reagan

Pravda hävdar att Sverige törstar efter krig – Ryssland fortsätter bana väg för Putins Sverigebesök