söndag, december 19, 2010

Dold agenda bakom Wikileaks?


Att bekämpa sina fiender med sanningen är ett djävulskt sätt att nå sina mål. Framför allt om sanningen används av krafter som har en egen agenda där sanningen står lika lågt i kurs som demokrati och mänskliga rättigheter.
Vilka är krafterna som ligger bakom Wikileaks och varför gör man som man gör? De dokument som Julien Assange fått tillgång till och nu genom speciella kontakter låter offentliggöra riktar sig mot västvärlden och med västvärlden lierade regimer. Är det en slump eller finns det en dold agenda i det som nu sker?
Mannen som fått Wikileaks uppdrag att i Sverige välja ut vilka medier, hur mycket och när de ska få ta del av dokumenten är journalist och heter Johannes Wahlström. Det är han som beslutat att det har varit Sveriges Television, Aftonbladet och Svenska Dagbladet som fått ta del av dokumenten. Är Johannes Wahlström en oberoende publicist som i samarbete med Wikileaks i jakt på sanningen ska informera det duperade folket i väst om USA:s skändliga agerande? Många vill nog gärna se det så. Men är det sant?
Vi får en annan bild när vi får veta att Johannes arbetar tätt ihop med sin pappa ”Israel Shamir”. En svensk medborgare verksam i Ryssland med samma uppgifter för Wikileaks där som Johannes Wahlström har i Sverige.

Ökänd antisemit
Nu är inte Israel Shamir vilken hårt arbetande journalist som helst i sanningens tjänst. Han är en av världens mest kända, eller snarare ökända, antisemiter av idag. Vad Wahlström står i fråga om antisemitism ska vi inte reda ut här, men det tål att påminna om hans artikel i Ordfront Magasin år 2005 där han hävdar att svenska medier fjärrstyrs från Israel via Bonniers. Följden av artikeln blev att chefredaktören för Ordfront – Johan Berger – tvingades be om ursäkt och inte tillät fortsatt medverkan av Wahlström i tidskriften.
Ingen människa ska dömas för sitt släktskap med någon annan. Men när umgänget inte enbart baseras på just släktskapet och det visar sig att far och son har lika arbetsuppgifter, med samma uppdragsgivare, fast i olika länder finns det anledning till en närmare granskning.
Israel Shamir, är uppväxt i Novosibirsk i Sovjetunionen då med namnet Izrail Schmerler, är medarbetare i den ryska tidskriften Zavtra. En hybrid av nationalism, stalinism och antisemitism.
Shamir var en av deltagarna i den så kallade Förintelsekonferens i Teheran 2006. När Shamir förra året intervjuades av Mohamed Omar förklarade han att ”varje muslims och kristens plikt” är att avslöja myten om gaskamrarna.
Tidigare i år utkom på det ryska extremförlaget Algoritm boken ”Hur Sion Vises sammansvärjning ska sprängas”. Här odlar han myten och använder som sanning lögnerna om en judisk sammansvärjning som ljögs ihop i det gamla tsarryssland i ”Sion Vises protokoll”. Han hävdar att världen är utsatt för en komplott konstruerad av USA och Israel. Och han eldar på uppfattningen om det judiska inflytandet eller styrningen av världens massmedier. En ”sanning” vi känner igen från sonen Johannes Wahlströms artikel i Ordfront 2006.

Det behövs inte mycket av detektivförmåga för att kunna konstatera att far och son, Shamir och Wahlström, drivs av samma krafter. Deras publicistiska gärningar har en genomgåndende antisemitisk tråd. Israel Shamir gör vad han kan på bloggar och i artiklar för att ge sitt stöd till sin arbetsgivare (?) Julian Assange. Attackerna är hårda och
Shamir påpekar att Expressen ägs av judar vilket skulle förklara ”förföljelsen” av Assange. Espressen skrivs ner som en skandaltidning, ägd av judar som gör allt för att skandalisera och misstänkliggöra Wikileaks grundare. Däremot prisas Aftonbladet och dess kulturredaktör, den uttalade kommunisten Åsa Lindeborg, för sin granskning av familjen Bonniers makt i det svenska medielandskapet.
Uppmärksamheten i svensk media har varit begränsad när det gäller vem som Wikileaks låter sig representeras av. Till och med i dagens Ryssland har detta förhållande uppmärksammats.
I radiokanalen Echo Moskvy har den ryska journalisten Julija Latynina ställt frågan: ”Vad betyder det att Assange låter sig representeras (i Ryssland) av en extremist?”
Hon tycker att det är skamligt att en känd judehatare har fått detta förtroende medan det i andra länder är seriösa journalister som tar hand om Wikileaksmaterialet.
Det finns all anledning att se upp med och förhålla sig mycket tveksam till Johannes Wahlströms roll när det gäller Wikileaksdokumenten.
Det mesta pekar på att far och son arbetar i samma anda och efter samma agenda. Vilket gör att varningsflagg måste hissas för de offentliggjorda dokumenten. Inte för att de skulle innehålla lögner eller felaktigheter. Men det är inte omöjligt att dess innehåll skulle värderas på ett annorlunda sätt om vi också fått tillgång till de dokument Assange, Shamir och Wahlström väljer att inte offentliggöra.

Putin hoppar in i debatten
Ett oväntat, möjligen avslöjande, inhopp i debatten om Wikileaks och Assange förmedlas av den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti när man citerar ett uttalande av Rysslands premiärminister Vladimir Putin. Enligt nyhetsbyrån ska Putin ha förklarat ”Om de har full demokrati, varför har de gömt undan mr Assange i ett fängelse? Är det vad demokrati betyder?” Frågan, om det nu var en sådan, ställdes till Frankrikes premiärminister Francois Fillon.
Att misstänka Ryssland för något som inte har med demokrati och normalt umgängessätt länder emellan ger direkt reaktioner från gamla Sovjetvänner som nu konverterats till Putinsvärmare. Risken att anklagas för rysskräck om man har något att invända mot dagens Ryssland är hög. Men väl medveten om denna risk så finns det anledning att se närmare på Rysslands roll i hur Wikileaksdokumenten sprids och på urvalet. Jag väntar fortfarande på dokumenten med frispråkiga ryska toppolitiker och diplomater i samspråk med amerikanska kollegor. Var finns dessa? Vem vet? Vi får kanske se dem i framtiden. Men just nu verkar de läckta dokumenten gå Rysslands väg.

Att från amerikansk sida hävda att Putin är en ”alfahanne” uppfattades uppenbarligen som något positivt i kretsen runt den ryske premiärministern. Lika glada var man inte åt den liknelse mellan den ryske presidenten Medvedev och hans premiärminister Vladimir Putin som gjordes med Batman och Robin; där då Putin skulle vara Batman och presidenten dennes yngre men synnerligen lojale medarbetare Robin.
En talesman för president Medvedev har sagt att jämförelsen inte var värd att kommentera medan premiärminister Putin tyckte att Batmanjämförelsen var” arrogant” och ”oetisk”. Med tanke på den machoposör Putin visat sig vara så har jag svårt att tro att han innerst inne egentligen har något emot att jämföras med en superhjälte. Skulle så vara att denna superhjälte endast är en seriefigur.

Fredspriset till Assange?
Just nu har i alla fall den ryska makteliten ett mycket gott öga till Julien Assange. Det finns förvisso värre saker att få höra om sina politiska ledare att de är alfahannar eller påminner om några superhjältar från serievärlden.
I enlighet med sina goda kontakter i den ryska maktens politiska centrum kunde nyhetsbyrån RIA Novosti rapportera att man från Kreml låtit meddela att Assange skulle nomineras för Nobels fredspris. Kreml uppmanar fristående organisationer att på allvar fundera på att nominera den 39-årige Wikileaksgrundaren.
Från ryske presidenten Medvedevs kontor meddelades media att offentliga och icke-regeringsanknutna organisationer borde fundera på att hjälpa Julien Assange. ”Kanske nominera honom till Nobelpriset i litteratur”.
Ytterligare en högt uppsatt ryss i den offentliga förvaltningen – NATO-ambassadören Dimitrij Rogozin - har uttalat sitt stöd för Julien Assange och dennes verksamhet. Precis som alla Assanges anhängare så blandar Rogozin medvetet ihop offentliggörandet av hemliga dokument med våldtäktsanklagelserna. Hans kommentar till gripandet av Assange i Storbritannien var att det inte existerar någon pressfrihet i väst och att det var ett bevis på bristande mänskliga rättigheter. Fräckhetens gränser är tydligt oändligt töjbara.

Är det bra eller dåligt att denna kvarts miljon hemliga dokument från USA finns mer eller mindre tillgängliga för en intresserad allmänhet? Jag skulle vilja hävda både ock. Publiceringen görs utan något ansvar för konsekvenserna. Konsekvensneutraliteten är journalistisk sanning som jag ställer mig synnerligen skeptisk till. Det finns inget yrke där man med hänvisning till sin arbetsuppgift kan frånhända sig allt ansvar. Vi har alla ett ansvar som vi inte kommer ifrån. Därför kan jag inte acceptera riktigheten i att alla dokument får offentlig kännedom eftersom tredje man kan drabbas. Och här handlar det om konsekvenser som förföljelse, tortyr och död. Däremot har vi fått en inblick i den diplomatiska världen som skrämmer. Mer respekt, allmänt hyfs och djupare kunskaper måste krävas av människor i dessa positioner.

Wikileaks grundare påhejad och hyllad av Kreml – en slump eller en dold agenda?