Själv minns jag nog för all framtid natten då Olof Palme föll offer för en okänd mördares kulor den 28 februari 1986. En natt jag blev anklagad för att yra eller vara berusad.
Jag hade kommit hem efter mitt kvällspass på Sydsvenska Dagbladets centralredaktion i Malmö. Jag slutade klockan 23 och var i säng strax efter midnatt. Eftersom nyhetssändningar varje timme först kom till efter mordet på Palme så hade de sista nyheterna kunnat avlyssnas klockan 23. Min vana trogen rattade jag in ”Voice of America” som körde nyheter hela natten. Det dröjde inte länge förrän jag kunde höra ”...the Prime Minister of Sweden has been shot down…”. Jag fattade ingenting. Slog över till den svenska nattradion – dragspel. Åter till Vocie of America. På väg ditt passerade jag en fransk radiostation där jag hör ”…Olof Palme…”. Nu börjar jag tro att det faktiskt har hänt någonting. Kommer fram till den amerikanska stationen som fortsätter läsa korta telegramtexter om att Sveriges premiärminister skjutits ner på öppen gata i Stockholm. Rattar tillbaks till Sveriges Radio – fortfarande dragspel.
Vad är det som händer? Har Olof Palme skjutits? Varför sänder utländska radiostationer nyheten medan Sveriges radio fortsätter att spela dragspel? Efter ytterligare skruvande på radion mellan olika utländska radiostationer som nu konstant pumpar ut nyheten om den mördade svenske statsministern är jag övertygad om att det är nutid och att man inte greppat situationen på Sveriges Radio. Jag ringer upp min kompis Per-Olof Wärring (idag chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren) också boende i Helsingborg, som precis har kommit hem från sitt nattpass på Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm.
När jag berättat att Olof Palme skjutits frågar han mig om jag är berusad. När han förstår att så inte är fallet köper han min historia och ringer upp sin tidnings centralredaktion för att få veta om dom där har fått in någon nyhet om Olof Palme. Vid denna tidpunkt är bara nattchefen kvar som väntar på att tidningen ska gå i tryck så att hon kan gå hem. Ungefär samtidigt som han ringer så har den första texten på printern kommit om det inträffade. Hennes första reaktion är hur han, Per-Olof hemma i sin bostad, kan känna till något som hon precis fått i sin hand. Han förklarar och ringer sedan upp mig och berättar om sitt telefonsamtal. Vi beslutar att det nog, trots den sena timmen, är lämpligt om vi ringer runt till släktingar och vänner och berättar vad som hänt. Resten av natten tillbringades framför TV:n och i telefon.
Mordet på Olof Palme var något sensationellt. Extremt otroligt – sådana här saker händer inte i Sverige. Men det som inte händer – hade hänt. Många tänkare förklarade att Sverige nu förlorat sin oskuld, att Sverige aldrig skulle bli som förr. Jag vet inte om det är sant. Jag tycker nog Sverige ganska snabbt blev precis som förr – på gott och ont.
Bilden av Olof Palme…
Försöken från socialdemokratiskt håll att göra Olof Palme till ett politiskt helgon, en ikon och en symbol för allt som är bra, gott och positivt har pågått sedan mordet.
När vi diskuterar, eller ens närmar oss, Olof Palme måste vi dela upp diskussionen i minst två av varandra oberoende delar. Dels handlar det om politikern Olof Palme och dels om mordet på Olof Palme.
Mordet på Olof Palme är något alla rättskaffens människor tar avstånd ifrån. Ingen människa ska behöva drabbas av det öde som Olof Palme gick till mötes. Mordet på Sveriges statsminister var inte enbart ett mord, ett övergrepp på en enskild människa. Det var ett övergrepp på Sverige, på den svenska demokratin, ja på alla som bor i det här landet. Och det är och förblir en skandal att det svenska rättsväsendet inte har hittat den skyldige.
Efter mordet på Olof Palme har vi fått ta del av vittnesmål om synnerligen osmakliga reaktioner på mordet. Hur mycket som är sant och vad som är lögnaktiga rykten är svårt att veta. Ryktena om att det på öfvre Östermalm skålats i champagne är en nästan för bra propagandabild för vänstern för att den ska vara sann. Men att det fanns dumma, idiotiska och klart avskyvärda uttalanden om mordet, det är bara att erkänna. Något som definitivt inte hör hemma i den civiliserade politiska debatten.
Men om vi ser på Olof Palme som en politisk person, en politisk företeelse i Sverige så ändrade inte mordet bilden av Palme. Han blev inte det helgon, den allmänt accepterade symbolen för fred, frihet och demokrati. Trots enträgna försök från en liten övertygad beundrarskara.
Obehaglig politiker
Olof Palme var en obehaglig politiker som med anmärkningsvärd förtjusning attackerade sina motståndare med en synbar iver att förlöjliga och håna.
Olof Palme mördades 1986. Många idag har aldrig upplevt honom som politiker. Ofta återkommer än i dag i debatten något som från socialdemokratiskt håll kallas för ”Palmehatet”. För mig var Palmehatet inte det hat som riktades mot Olof Palme. Det var snarare det hat och det förakt som Olof Palme visade när det gällde hans politiska motståndare.
Lyssnar man idag på inspelningar med Olof Palme, hur han talade och hur han debatterade så förvånas man över den hårda tonen med vilken han angrep sina motståndare och den attityd han visade upp. Det är inte konstigt att Olof Palme med sin oförsonlighet skaffade sig många politiska motståndare.
Det finns två citat av Olof Palme som jag ofta tänker på när hans politiska gärning, hans arbete för fred, frihet och demokrati prisas i de mest hjältedyrkande former. Det är från valnatten 1976 när vi efter 44 år fick en borgerlig regering med Thorbjörn Fälldin som statsminister. Olof Palmes känsla för demokrati visade sig inte från sin bästa sida. Istället för att gratulera de borgerliga kunde vi i TV:s direktsändning se och höra honom förklara att ”nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”.
Det andra citatet har med hans stora utrikes-politiska engagemang att göra där han oftast hamnade på samma linje som diktaturerna i tredje världen. Efter Shahens fall i Iran och ayatollornas maktövertagande fick vi höra den store freds- och demokratiivraren Palme förklara att man i Iran ”med pedantisk noggrannhet försöker bygga upp sina demokratiska institutioner”.
Olof Palmes politiska gärning
På hemmaplan var Olof Palme i första hand socialist. Det var han som drev på förstatliganden, höga skatter, motsatte sig privata alternativ och trodde på kollektiva lösningar. Olof Palme var mer intresserad att utveckla samarbetet med enpartistater i tredje världen än med Europas demokratier. Idag är det inte många som vill minnas att det också fanns också en social-demokratisk opposition mot Palme och den politiska linje han slog in på efter det han blivit Tage Erlanders efterträdare.
Olof Palme var anti-borgerlig och han var socialist. Och det var under hans regim 1983 som de första stegen mot att socialisera det svenska näringslivet togs i och med införandet av de så kallade löntagarfonderna. Först med den borgerliga regeringen 1991 kunde denna konfiskering av det privata näringslivet stoppas. Som varande socialist var det inte heller svårt för honom att besöka den kubanska diktaturen och diktatorn Fidel Castro 1975. Han kunde tillsammans med Castro stå på torget i Santiago de Cuba och iförd den röda revolutionshalsduken prisa den kubanska revolutionen och landets politiske ledare. Detta samtidigt som hans socialdemokratiska partikamrater våndades i Castros fängelser.
Olof Palmes iver att likställa världens största demokrati USA med världens då mäktigaste diktatur Sovjetunionen ställer honom i en allt annan än positiv dager. Försöken att lansera en tredje väg, ett alternativ mellan USA och Sovjet misslyckades tack och lov. Det hade varit att möta diktaturen på halva vägen. Tyvärr fick vi under 1980-talet i Sverige se en utrikespolitik där vi alltför ofta förespråkade en politik som låg väldigt nära eller direkt i fas med den sovjetiska.
Socialismen bromsas upp
Frågan man inte kan undvika att ställa sig är hur det hade gått med Sverige om vi inte fått en borgerlig regering 1976 som bromsat upp den svenska marschen mot socialismens paradis. Borgerligheten innehade makten i två val fram till 1982. Därefter s-regering fram till 1991. Borgerlig regering 1991-1994 för återvända till makten 2006. Tack vare dessa borgerliga inträden i regeringskansliet och övertagande av makten har Sverige bytt riktning och valt en annan väg än den Olof Palme anträdde.
Upprördheten över mordet på Olof Palme delar jag. Men inte glorifieringen av honom och hans politik. Den politik Olof Palme stod för var till skada för Sverige, för demokratin och för friheten.
