Över 100 miljoner till "värdegrundsarbete"

Den 23 september skickade jag ut nedanstående pressmeddelande med anledning av att uppgifterna om att försvaret lagt ner över 100 miljoner kronor på "värdegrundsarbete". Ett pågående projekt som fortfarande tickar på och kostar skattebetalarna pengar. Men uppenbarligen är det ännu värre än vad Expressen kunde rapportera i förra veckan. Läs Svenska Dagbladet idag (söndag)http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1792421.svd och inlägget från Ulrika Häggroth, chefredaktör på Värnpåliktsnytt, som ger en mycket intressant, men oroväckande, bakgrund.


PRESSMEDDELANDE

-Ett ofattbart högt belopp, säger ledamoten av försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) i en kommentar om de pengar som försvarsmakten sedan 2005 betalat till ett privat företag för att arbeta med värdegrunden inom det svenska försvaret.

- Om man får tro de uppgifter som kommit fram i media så har detta uppdrag pågått sedan 2005 och pågår fortfarande. Hittills har ett och samma företag fått 101, 2 miljoner kronor. Nog känns det märkligt om ingen ställt sig på bromsen under denna tid, säger Rolf K Nilsson.

- Det är inte uppdraget som sådant jag ställer mig tveksam till, det är den höga kostnaden för hittills utfört arbete. Det skulle vara på sin plats om vi som beviljat försvaret pengar fick en redovisning av vilka kostnader detta projekt dragit med sig och vad vi fått för våra skattepengar.

- I en tid av effektivisering och ekonomisk genomlysning av försvarets kostnader sticker en utgiftspost som denna ut på ett anmärkningsvärt sätt. När vi sedan kan läsa såväl försvarsmaktens som företagets snabba kommentarer om att arbetet absolut inte skulle ha kunnat göras billigare blir jag riktigt orolig. Jag är helt övertygad om att det skulle kunna ha gjorts billigare, det är inte rimligt att tro något annat.

- Enligt tidningsuppgifterna skulle kostnaderna för projektet ha tagits från pengar som annars skulle ha gått till kompetensutveckling. För mig är kompetensutveckling lika med att utveckla och höja kompetensen hos den anställda personalen. Antingen är uppgiften fel eller så har försvarsmakten utvidgat ramen för vad som ingår i begreppet ”kompetensutveckling”. Kostnaden är så hög att den kräver en förklaring, säger Rolf K Nilsson.

EU går inte att lita på

Har varit på bokmässan i Göteborg. Deltog i ett miniseminarium om det svenska försvaret. Det var den kristna tidningen Världen idag som inbjudit till diskussion under Siwert Öholms ledning.
Världen idag har tryckt upp en specialbilaga med tema försvar och där Gotland tas upp som ett sorgligt exempel på hur en strategiskt viktig del av landet lämnas utan betydande militär närvaro.

Övriga deltagare i diskussionen var Bo Pellnäs och DN:s förre chefredaktör Hans Bergström samt Ruben Agnarsson, tf chefredaktör för Världen idag.
Hans Bergström med sin nya bok om McCain gav diskussionen ett perspektiv också från amerikanskt håll. Bergström är idag amerikansk medborgare och bosatt i USA. Dessutom republikan. Vilket är en ganska intressant utveckling efter att ha lämnat Dagens Nyheter. Men nu var det inte etta det skulle handla om, det var det svenska försvaret.
Jag har aldrig träffat Bo Pellnäs ”live” och kunde konstatera att den skrivande Pellnäs osar betydligt mer svavel än de muntligt framträdande. Argumenten var de samma som vi kunnat läsa i dagspressen. I stora delar håller jag med honom, bland annat om att vi bör ha militär stationerad på Gotland.

Lite förvånad blev jag när vi kom in på Ryssland då Pellnäs började tala om rättmätiga ryska säkerhetskrav. Han var också kritisk, som jag uppfattade det, mot USA:s stöd åt Georgien och försöken at få Georgien med i NATO. Tyvärr lät inte debattledaren Siwert Öholm honom utveckla detta eller låta oss andra kommentera.

Kanske uppfattade jag Pellnäs uttalande om Rysslands rättmätiga krav på säkerhet och kritiken mot USA därför jag hört densamma från ett antal, främst äldre, officerare. Inte så att jag uppfattar det som en vanlig uppfattning – men därför inte heller ovanlig. Det finns en socialdemokratisk uppfattning liggande latent hos många från det kalla krigets dagar då inte minst Olof Palme gjorde vad han kunde för att få Sovjetunionen och USA att framstå som lika goda kålsupare (kålsuparteorin).

Låt oss med en gång slå fast att Ryssland överhuvudtaget inte har några rättigheter att diktera vilka handels- eller försvarsorganisationer som de självständiga republiker landet gränsar till har avtal med eller är medlemmar i.

Att dessa stater som gränsar till Ryssland vänder sig över Atlanten till USA är inget att förvåna sig över. Vi är väl många som hoppats att EU skulle bli den organisation som bevakade samtliga medlemsländers intressen. Men så är det ju tyvärr inte. Tyskland, Frankrike och Italien har visat sig vara mycket intresserade av att göra egna överenskommelser med Ryssland. Det finns inte någon utrikes- eller försvarspolitisk enighet inom EU. Det är beklagligt, men så är det.
Och här finns det anledning att kommentera Bo Pellnäs önskemål om att EU skulle stationera trupp i de baltiska länderna för att markera mot Ryssland. Att visa att ”här finns vi, en aggression mot något av de baltiska länderna är en aggression mot hela EU”. Tyvärr är jag beredd att slå vad en högre summa att vi aldrig får uppleva en sådan enighet inom EU. De nya EU-länderna (och kanske också vissa av de gamla) kan inte förlita sig på EU som organisation. Därför sätter man sitt hopp till USA i första hand och NATO i andra hand. Helst USA – NATO i kombination. Att tro att EU skulle bli den organisation där medlemsländerna med vapen i hand går in och försvarar varandra är en utopi.
För övrigt anser jag att Sverige ska bli medlem i NATO och att vi snarast startar en upplysningskampanj om fördelarna, och nödvändigheten, av ett, medlemskap.

b

Småjäktigt i Riksdagen

Tisdagen i riksdagen ägnades åt förmöte med alliansgruppen i försvarsutskottet följt av utskottssammanträde. På eftermiddagen sammanträde den moderata riskdagsgruppen med ytterligare budgetinformation från Anders Borg. Tobias Billström redogjorde för vad som hänt rörande migrationsfrågor under denna regerings två första år och vad vi har att vänta oss under resten av mandatperioden.

Idag, onsdag, har det inte varit några längre stunder jag kunnat tillbringa på mitt kontor. Förmiddagen började med ett möte för de moderata riksdagsledamöterna som vi i den moderata försvarskommittén tagit initiativ till. FRA – frågor och svar. Både av politisk och tekniks art. Försvarsminister Sten Tolgfors deltog och drygt 40 av riksdagsgruppens ledamöter hade möjlighet att närvara. Många frågor och – många svar.
Ryktena gick samtidigt i korridorerna om att en bred överenskommelse var på gång. Något jag inte kunnat få bekräftat överhuvudtaget. Men vem vet vad som sker i det tysta.

Klockan 12 hade jag lunchmöte med en näringslivsrepresentant från Göteborg och klockan två med en i Stockholm baserad person som i många år arbetat med gotlänningar och det gotländska näringslivet. Båda mötena bra som ska följas av fler. Klockan 15 hade den israeliska ambassadören bett att få träffa moderata riksdagsledamöter. Och vi var ett antal som infann oss för att ha informella diskussioner med ambassadören. Det visade sig att den nya ambassadören i Stockholm från Israel var en mycket öppen och, som jag uppfattade det, ärlig person i de diskussioner vi hade.

Kvällen fortsatte med att svara på mail, författa motioner, skriva kallelser och fortsätta med planeringen för ett antal kommande projektet som ska genomföras på Gotland och till viss´, mindre, del även på fastlandet. När det blir dags så kan man förhoppningsvis läsa om det både i lokalmedia och här på denna blogg.

Siewert Öholm ringde i måndagskväll och undrade om jag kunde vara med i en paneldiskussion i Göteborg under bokmässan med inriktning på försvaret. Andra paneldeltagare ska Bo Pellnäs och Hans Bergström vara. Givetvis var jag intresserad. Så på torsdag förmiddag tar jag mig till Göteborg. Har passat på att boka in andra möten på mässan när jag ändå har ärende dit.

Lunch med Estlands försvarsminister

Har i dag deltagit i en lunch i riksdagen tillsammans med Estlands försvarsminister Jaak Aaviksoo. Arrangör var Svenska Atlantkommittén. Deltog från estnisk sida gjorde också landets Stockholmsambassadör Alar Streimann.

Efter en inledning av förvarsministern som till stor del tog upp Natos förhållande till Ryssland efter Georgienhändelserna fick vi möjlighet att ställa frågor. Jag tog chansen och frågade om den planerade gasledningen i Östersjön. Ett ämne som inte var helt främmande för försvarsministern.

Det står helt klart att man från estnisk sida är negativ till såväl gasledningen som till hanteringen av projektet från rysk-tysk sida. Inte minst förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröders agerande.
När Tyskland och Ryssland gör upp om förhållandena i ett område som Östersjön, där Estland, Lettland, Litauen och Polen är direkt eller indirekt berörda är det omöjligt att inte dra historiska paralleller. Den sovjet-tyska Molotov-Ribbentrop pakten som ligger som en skugga över hela uppgörelsen.
När det gällde den estniska befolkningens inställning till den planerade gasledningen trodde han att runt 80 procent var motståndare.

Han påminde om de ryska ”löftena” om att utöka sin Östersjöflotta just med hänvisning till den planerade gasledningen. Men han var tveksam till att det berodde på den. En upprustning skulle ha kommit i alla fall.

Jag frågade vad han trodde skulle hända om Sverige av miljöskäl skulle säga nej till gasledningen. (De enda internationella avtal som gör det möjligt för Sverige att på rättslig grund säga nej). Om man från rysk sida skulle acceptera detta eller om man skulle lägga ledningen i vilket fall.

Han menade att det nog inte berodde så mycket på ryssarna som p tyskarna. Från rysk sida trodde han inte det fanns så stor tvekan och om man från tysk sida säger ”kör” så blir det en gasledning. Oavsett vad Sverige tycker.

Detta får mig att fundera på avtalet mellan Gotlands kommun och Nord Stream. Om svenska staten av miljöskäl säger nej till Nord Stream – hur reagerar då den majoritet i kommunfullmäktige som sa ja till avtalet? (Vi var 19 som röstade nej.) Kommer Gotlands kommun att vara positivt till att ställa Slite hamn till Nord Streams förfogande för färdigställande av gasledningen om svenska staten säger nej tack? Det är en fråga jag gärna skulle vilja ha svar på. På vilken sida ställer sig majoriteten av Gotlands kommunpolitiker som tyckte det var rätt att ta emot pengarna från Nord Stream för att ge dem hamnen under två år? På Sveriges eller Rysslands?

Ryssland rustar

Ryssland prioriterar modernisering av sina militära styrkor enligt en text från den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti. President Medvedev slår fast att moderniseringen av de (ryska)väpnade styrkorna är prioriterat som en konsekvens av konflikten med Georgien.
-Vi måste nu fokusera på att återbeväpna de väpnade styrkorna med moderna vapen, och göra detta noggrant och konsekvent, förklarade den ryske presidenten för nyhetsbyrån. Vi behöver moderna och effektiva väpnade styrkorn. Och enligt presidenten är detta en av viktigaste uppgifterna för Ryssland just nu.
Efter konflikten med Georgien har Ryssland erkänt de båda utbytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien.
President Medvedev säger i samma artikel att det skulle vara mer fördelaktigt om USA arbetat tillsammans med Ryssland i kampen mot terrorismen i stället för att utveckla sina förbindelser med "ruttna regimer".


Den 17 september kunde RIA Novosti berätta om hur Ryssland lyckats återetablera de militärtekniska samarbetet med en rad afrikanska länder. Ett samarbete som upphörde i och med Sovjetunionens undergång.
- Vi har nyligen återupptagit våra kontakter med samtliga länder i Afrika som tidigare traditionellt köpte sina vapen från Sovjet, berättade generaldirektören för Rosoboronexport vid en presskonferens I samband med flyg och försvarsutställning i närheten av Kapstaden i Sydafrika.
Rysslands vapenkunder i Afrika är många. I artikeln nämns Algeriet, Libyen, Angola, Etiopien, Uganda, Marocko, Botswana, Zimbabwe, Namibia, Mocambique och Burkino Fasso. Vad som lockar länderna är pålitligheten hos de ryska vapensystemen och det förhållandevis låga priset.
Helikoptrar från Sovjet var förr ingen ovanlig syn I Afrika. En tradition som uppenbarligen Ryssland har återupptagit. Ryssland ska ha försett länder i Afrika med runt 700 helikoptrar, och då ska också ett antal av attackhelikoptern a Mi-24/35 Hind finnas med bland dessa.
Enligt generaldirektören så erbjuder man också från rysk sida förmånliga betalningsvillkor för militär utrustning som Joint Venture och ensamrätten till att exploatera naturtillgångar.
Ryssland har fördubblat sin vapenexport sedan 2000 och är nu världens största vapenexportör efter USA.
Ryssland exporterar vapen till cirka 80 länder. De största köparna är Kina, Indien, Algeriet, Venezuela, Iran, Malaysia och Serbien.

Både bra och mer tveksamma sparförslag

Den så kallade Genomförandegruppen presenterade på torsdagen sina förslag till materielbesparingar för försvaret. Eller som man har valt att kalla det ”förslag på effektiviseringar av materielförsörjningen”.
Förslaget innehåller en rad projekt som aldrig ska sättas igång och andra som ska minskas. Mycket pengar är det som sparas in. Och här råder det väl knappast någon tvekan – det går att spara inom försvaret. Men sedan gäller det att enas om att det är rätt saker som det sparas på.
Jag har ännu inte haft möjlighet att sätta mig in i detaljerna på vad det är som ska sparas och vilka konsekvenserna bli. Det tar lite tid att sätta sig in i vad som döljer sig bakom rubrikerna. Spontant ser jag, om jag nu gör rätt tolkning vad som döljer sig bakom rubrikerna, att där finns besparingar som jag tycker är helt korrekta. Andra med tveksamma. Men – jag ska försöka med hjälp av experter på området gå igenom rubrikerna. Återkommer här på bloggen om några dagar i frågan.
Materielförsörjningen av försvaret är av yttersta vikt. Det gäller att se till att försvaret har vad det behöver inte bara just nu utan också framgent. Precis som när det gäller utbildningen av soldater så behövs det hela tiden reserver att ta till. Reserver som inte står efter vare sig i kvantitet eller kvalitet. Men dt finns anledning att också återkomma till detta.

Dags kampanja för NATO-medlemskap

Frågan om svenskt medlemskap i NATO finns bakom varje diskussion om det svenska försvarets framtid. Om inte allt så väldigt mycket hänger samman med om vi blir fullvärdiga medlemmar i NATO eller fortsätter som tämligen lojala hangarounds.

Sveriges ambassadör till NATO Veronika Wand-Danielsson, har i dagens Svenska Dagblad en synnerligen intressant och klargörande artikel om vad ett medlemskap i NATO skulle innebära och hur NATO idag fungerar.
Inledningsvis konstaterar hon att det finns behov av att sprida kunskap om dagens NATO – inte minst om man utgår från alla de debattinlägg som handlar om NATO. Jag kan inte annat än att hålla med.
Alliansöverenskommelsen för denna mandatperiod är att frågan om NATO-medlemskap inte ska upp på agendan. Må så vara. Men det hindrar inte att vi snarast borde starta en kampanj för medlemskap i NATO. En folkupplysningskampanj som tydligt visar på de fördelar som ett medlemskap skulle innebära, men också vilka krav ett sådant ställer på Sverige.
Moderaterna har förklarat att ett medlemskap i NATO blir aktuellt först då vi har en folkopinion för det. Men ska vi få en folkopinion så kräver det också vissa insatser – som en kampanj för svenskt medlemskap i NATO. Och ju snarare den tar sin början desto bättre.

Veronika Wand-Danielsson konstaterar i sin artikel att NATO sannerligen inte är ett redskap för amerikansk utrikespolitik. NATO:s verksamhet. Tvärtom, medlemsländerna är synnerligen aktiva. Inte minst de nya medlemmarna från det gamla sovjetblocket. Intresset bland medlemmarna är också stort när det gäller NATO:s utvidgning. Här är det de gamla medlemmarna, främst Tyskland och Frankrike som blockerar.
USA har tillsammans med ett stort antal andra medlemmar hoppats att Georgien och Ukraina kunde ha erbjudits status som kandidatländer vid NATO-mötet i Bukarest i april. Och det var Grekland som blockerade för Makedonien att bli medlem. Än en gång i protest mot namnet på den tidigare jugoslaviska delrepubliken.

Tyvärr finns det i Sverige, och i många andra länder, de som tycker att Ryssland har berättigade krav och synpunkter på vilka länder som i framtiden ska kunna bli medlemmar i NATO.
Än en gång kan jag inte annat än hålla med vår svenska ambassadör. Det kan inte accepteras att Ryssland har rätt till en säkerhetspolitisk intressesfär oavsett vad de berörda länderna har för uppfattning och egna säkerhetspolitiska ambitioner. Ska Ryssland som den tveksamma demokrati landet är, ha rätt att bestämma över sina demokratiska grannländers säkerhetspolitik? Knappast.

Med en inställning att ”inte reta ryssen” skulle alltså NATO tvingas säga nej till medlemskap för länder som vill bli det? Det är inget rimligt ställningstagande.

NATO behövs idag i lika stor grad som under kalla kriget. NATO är en garant för det ”euroatlantiska” säkerhetssamarbetet.

Ambassadör Wand-Danielssons debattinlägg är en ovanligt uppfriskande fläkt i den svenska NATO-debatten. Det är hög tid vi börjar tala öppet om NATO och ett svenskt medlemskap.