Tortyr kan aldrig accepters som förhörsmetod

President Obama vill inte ha en sanningskommission om CIA:s tortyr av fångar under Irakkriget. Lite förvånande med tanke på vad han sa under presidentvalskampanjen.
Den amerikanske kolumnisten, politikern, demagogen mm Patrick J Buchanan vill inte heller ha en sanningskommission och frågar i en krönika om tortyr någonsin är moraliskt försvarbart. Själv resonerar han sig fram till att det är det – tror jag.
I sin artikel konstaterar Buchanan inledningsvis att tortyr ger upphov till hat, bedrägeri och lögner. Tortyr är fegt och grymt och besudlar utövarna så väl som de torterade. Framför allt så gör användandet av tortyr att den som utövar den och de som sanktionerat den inte är bättre än de som är ansvariga för de kinesiska kommunisternas hjärntvättare under Koreakriget, japanerna som under andra världskriget torterade amerikanska krigsfångar eller fångvaktarna på Hanoi Hilton som torterade senator John McCain. - Så långt är jag med Buchanan i hans resonemang. Men sedan anträder han en slingrig väg mot ett accepterande av tortyr – trots en mycket sympatisk inledning.
Buchanan ställer frågan: Är det någon gång moraliskt rätt att döda? Och svarar själv: givetvis! Och tar som exempel soldater och poliser som får vapenutbildning för att försvara sig själv och andra.
Han ställer också frågan om det någonsin är rätt att åsamka någon olidlig smärta och svarar än en gång ja. Som exempel nämner han läkarna som under det amerikanska inbördeskriget utan bedövning amputerade armar och ben på soldater och därmed räddade deras liv.

Moralen i att döda någon eller att orsaka olidlig smärta beror inte bara på handlingen i sig utan på omständigheter och motiv, enligt Buchanan. Tankekedjan går vidare. Att mannen som låg bakom 11 september, Khalid Sheikh Mohammed, eller Oklahomabombaren, Tim McVeigh, skulle avrättas för sina gärningar anser många är rätt. Sedan ställer Buchanan frågan: Om vi har rätt att döda Khalid Mohammad har vi då inte rätt att ”waterboarda” (trycka ner huvudet under vatten) honom i 20 minuter för att tvinga honom att avslöja sina planer och därmed rädda tusentals amerikanska liv?

USA är delat i frågan. Det finns de som är beredda att acceptera tortyr – om det leder till något i slutändan gott. Och det finns de som mena att tortyr i sig är avskyvärt, att det kan leda till än värre övergrepp av staten med motiveringen att det ska resultera i något gott, i något som är bra för den stora majoriteten. Det kan jag aldrig acceptera.
I slutklämmen i sin krönika ställer sig Buchanan bakom ”rätten” för USA att tortera sina fångar. Han slår fast att Dick Cheney och George W Bush som inte ber om ursäkt för vad de gav tillstånd till höll USA säkert för minst sju och ett halvt år, vilket de ska hållas räkning för. Men det ska också Barack Obama - om amerikanska medborgare dör i en terrorattack som CIA hade kunnat förhindra om deras förhörspersonal inte hade varit bundna till arméns fälthandledning som beskriver hur man umgås med fiendesoldater, när de förhör al-Qaida- mördare som föredrar ”mjuka mål” som tunnelbanor, flygplan och kontorsbyggnader. Så långt Patrik Buchanan.

En lite annan uppfattning om tortyren har Peggy Noonan, en gång talskrivare till Ronald Reagan och McCain supporter i det senaste presidentvalet.
Precis som Buchanan ser hon att det inte blir någon rättslig process, trots allt som talar för det, när det gäller CIA-tortyren av fångar. Skadan och effekterna skulle bli ännu värre. Men när det gäller tortyr har hon en bestämd uppfattning och citerar John McCain: ”Waterboarding är tortyr, punkt”. Tortyr skadar det land som utför den, undergräver uppfattningen i världen om landet och även landets tro till sig själv. Peggy Noonans uppfattning är betydligt lättare att ta till sig än den Buchanan står för.

Jag stödde George Bush i presidentvalet när han ställde upp mot Al Gore och tyckte att hans medkännande konservatism var tilltalande. Jag tyckte också att han var den bättre av de två presidentkandidaterna när han mötte demokraternas John Kerry. Men uppfattningen att tortyr är rättfärdigat har jag inte kunnat förlika mig med. Att acceptera tortyr är att gå över en gräns. När det väl är gjort är man på andra sidan. Man har tagit ställning för något som i grunden är så fruktansvärt fel. Och när väl metoden är accepterad, var går då gränsen för vilka som ska utsättas för den och vilka som ska undgå att bli plågade? Vi blir som dem vi tar avstånd ifrån. Jag vill inte stå på samma värdegrund när det gäller människor som diktaturens torterare eller koncentrationslägrens vakter. Att låta ändamålet helga medlen är ingen sanning jag vill erkänna.

USA:s sneda världsbild och O´Reillys begränsade värld

Orättvis kritik från utlandet av Sverige kan få mig att älska allt som är svenskt. Ju dummare kritiken eller utfallen mot Sverige är, desto mer nationalist blir jag. Och nu har det hänt – igen. Den amerikanske pratshowvärden Bill O´Reilly på Fox TV har i sitt program ”The O'Reilly Factor” uttalat sig om Sverige. Han förklarade följande:

”We´ve got to defeat the recession which is causing immense pain. But in doing so, do we really wan´t to change America to Sweden”.

Jag tycker O´Reilly har rätt i mycket. Han säger obehagliga sanningar och vågar uttrycka vad många tänker men aldrig skulle våga klä i ord. I Sverige beskrivs O´Reilly ofta som konservativ. Och enligt den amerikanska definitionen på vad som är en konservativ så är han det nog också. Men han är inte konservativ enligt en svensk/europeisk tolkning. Då är han nyliberal, nationalist och fylld av tron på den amerikanska överlägsenheten - på alla plan.
Till detta kommer då också en i amerikanska högerkretsar vanlig uppfattning som inte är annat än att beklaga. Och det är att blanda ihop vad som är normal humanism, normal medmänsklig solidaritet med socialism.
Ironiskt med tanke på att de länder som hängett sig åt socialismen präglats av allt annat än humanism, medmänsklighet eller solidaritet.

Min första tanke när jag läser citatet av O´Reilly är ”Jaha, hade det varit så farligt då? Ni skulle behöva bli lite svenska över där. Det hade inte skadat.” Sedan i sanningens namn skulle det inte skadat om vi hade blivit lite mer amerikanska på andra områden här i Sverige.

Jag är stor vän av USA. Men det gör mig inte blind för företeelser i landet som jag inte sympatiserar med eller tycker direkt illa om. Det hade nog inte skadat om lite fler amerikaner än vad som är fallet hade besökt andra länder lite oftare och sett att det finns fler sätt än ”the American way”. Denna självtillräcklighet i USA som ofta också sätter sin prägel på landets utrikespolitik får ödesdigra konsekvenser. Vi har sett det gång på gång. Och amerikanerna lär sig uppenbart aldrig. De flesta militära insatser USA har gjort runt om världen ställer jag mig bakom. Och i den första delen av operationerna har USA lyckats bra. Men att ta hand om freden har man misslyckats med gång på gång, Varför? Jag tror svaret är ganska enkelt.

Den amerikanska självkänslan och det självförhärligande vi kan bevittna i filmer, komedier, talkshows mm, har blivit den amerikanska verkligheten. USA har gått på myten om sig själv.
Jag har mött många amerikaner som blir bekymrade och ställer sig oförstående när människor de träffar i utlandet inte har som högsta mål i livet att bli ”amerikansk”. Att andra människors ideal inte är desamma som ”the American dream”. Allt i USA är inte rätt eller eftersträvansvärt. Mycket är det, och vi har mycket att lära oss av USA. Men vi har också en hel del av vårt sätt att leva, tänka och fungera som vi skulle kunna erbjuda amerikanerna att ta efter. Mycket av det amerikanska misslyckandet i omvärlden kan förklaras med en missriktad välvilja där man verkligen tror att hela världens dröm är att ”bli amerikansk”.

- Och Du, O´Reilly, allt som inte är amerikanskt är inte socialistiskt!

S gräver ner sig om plikten

Anders Karlsson (s) ordförande i Försvarsutskottet var ute i radion i morse igen och förklarade den socialdemokratiska uppfattningen när det häller den framtida personalförsörjningen. S vill inte låta värnplikten vara vilande utan istället ha ett system där den som så önskar kan mygla sig ifrån tjänstgöring tämligen enkelt.

Socialdemokraterna vill att alla, män och kvinnor, ska mönstra. Därefter kallas ett antal av dessa till fysisk mönstring och här väljes ut vilka som ska genomgå en tremånaders grundutbildning.
Efter denna grundutbildning kan de som vill gå vidare för en befattningsutbildning. Därefter ska de som önskar kunna skriva kontrakt med försvaret för tjänstgöring som ”kontraktssoldat”.

I Pliktutredningens delbetänkande säger vi att värnplikten ska vara vilande i lugna tider och att militärtjänstgöring ska göras på frivillig väg. Frivilliga genomgår tester, de som klarar sig går en tremånaders grundutbildning. En grundutbildning som meriterar tillfortsatt tjänstgöring/utbildning i hemvärnet eller till att gå vidare för en befattningsutbildning. Om man vill gå vidare till befattningsutbildningen skriver man kontrakt för tjänstgöring under ett visst antal år.
I socialdemokraternas förslag vill man inte skriva kontrat förrän efter befattningsutbildningen. Detta betyder att försvaret slänger bort värdefulla skattepengar på utbildning som staten aldrig får igen. Slöseri.

Varför Anders Karlsson väljer att gång efter annan hamra in den socialdemokratiska uppfattning när en utredning pågår, där socialdemokraterna deltar, är märkligt. Det låser upp den socialdemokratiske ledamoten på en rad områden.

Målet med Pliktutredningen har varit att nås så stor samsyn som möjligt i hur vi på frivillig väg bemannar det svenska försvaret. Och det är just det som är Pliktutredningens uppdrag. Att se hur en frivillig bemanning skulle kunna gå till.
Den 15 juni lägger Pliktutredningen sitt betänkande. Vad vi kommit fram till är ännu ett oskrivet blad. Det enda vi hittisk vet är att socialdemokraterna redan har tagit ställning. Något som inte gör det enklare att nå samsyn i Pliktutredningen.

Munkhammar moderat riksdagsledamot?

Hörde i Panelen i morse att gotlänningen Johnny Munkhammar (som jag tror bor i Stockholm) ska kandidera till Riksdgen för moderaterna. Kul - för honom.
Trodde att han var oförbätterlig folkpartist, men lite forskning på nätet visar att han gick med i moderaterna förra året.
Hade lite att göra med honom när jag satt på Gotlands Allehandas ledarredaktion. En trevlig, sympatisk och skärpt ung man. Beklagligt nog är han nyliberal. Men vad att vänta med den gedigna Timbrobakgrunden?

Vissa frågor har vi nog gemensamt, men inte i så vansinnigt många. Blev lite skrämd av hans idéer om differentierade sjukkostnader. Men det är ju nyliberalt så förvånad borde jag inte ha blivit.

Jag trodde nyliberalerna hade dragit sig innanför sina skal efter valet. Men uppenbarligen inte. Men varför inte?
"Samlings" ingår i partiets namn. Och idag är moderaterna så stora att där borde vara utrymme för olika åsikter så länge de finns inom samma politiska "familj".
Sansade nyliberaler platsar i ett moderata samlingspartiet på samma sätt som liberaler och konservativa.

Läs www.traditionochfason.se

Denna onsdag går lite i den planerade gasledningens tecken. Nord Stream besöker Gotland med sin propagandabuss och den ryske miljöjournlisten Grigorij Pasko är på väg till ön vilket också ett antal TV-bolag och tidningar är.

Har publicerat ett inlägg om gasledningen på www.traditionochfason.se

Nu blir det fler pressmeddelanden

Mitt besked i lördags att jag inte tänkte kandidera för omval i valet 2010 har resulterat i några artiklar i lokalpressen. Spekulationer varför och vad jag ska göra sedan. En ganska normal bevakning och rapportering. Sedan att alla ord inte blir korrekt återrapporterade får man leva med. Några större eller avgörande missförstånd har det inte blivit.
Men när ledarskribenten Håkan Ericsson på Gotlands Folkblad kommenterar mitt beslut måste jag komma med några synpunkter och tillrättalägganden.
Först vill jag dementera en ”mediasanning”, som inte har ett dugg med verkligheten att göra. Jag har följts av påståendet att jag under valrörelsen 2006 utlovat att jag skulle vara ”bråkig” i riksdagen om jag blev vald. Håkan Ericsson har skrivit det några gånger och det har tagits upp i insändare.

Den här bråkighetsstämpeln fick jag i samband med en intervju i Radio Gotland då jag svarat på en fråga och intervjuaren kommenterade ”riskerar du inte att bli betraktad som bråkig då”? Och jag svarade, mycket sanningsenligt, ”det har jag inget emot”. Alltså, jag har sagt att jag inte skulle ha något emot att bli betraktad som bråkig, inte att jag skulle ställa till bråk eller vara bråkig som ledamot i Sveriges Riksdag. Det är en väsentlig skillnad.

Ericsson tycker att det har varit tyst från min sida om min gärning i Riksdagen. Tråkigt om det är så. Han menar att ajg som tidningsman bord slänga iväg pressmeddelanden varje gång jag gör något i Riksdagen. Jag har försökt. Jag har skickat många pressmeddelanden till både GA och GT. Men intresset att skriva om dem är minimalt. De flesta har inte nått publicering. Däremot är debatt och insändarsidorna öppna för åsikter och kommentarer, vilket jag är mycket tacksam för.
Men jag ska ta kritiken till mig och öka takten när det gäller att skicka in pressmeddelanden och förväntar mig en positiv behandling av dessa.

Sedan kan jag inte låta bli att le åt minnet av den socialdemokratiska nomineringsprocessen på Gotland inför valet 2006 där Håkan Ericsson gav vindflöjeln ett ansikte.

I Folkbladets ledare var det givet att Christer Engelhardt skulle väljas om som riksdagsledamot. Lilian Virgin ställde inte upp för omval så det var lika säkert att han skulle få sällskap av Carina Grönhagen. Men sedan hände det som ingen hade väntat sig. Valberedningen valde att ställa Engelhardt utanför valbar plats och ville toppa med den lokale partibossen Åke Svensson. Håkan Ericsson fattade pennan och skrev så det glödde där han försvarade petningen av Engelhardt och tyckte att Åke Svensson, det var en kandidat för Riksdagen. Och Engelhardt – han kunde ju göra stora insatser i kommunpolitiken.
Men sedan fick medlemmarna en möjlighet att säga sitt. Engelhardt åkte upp på förstaplatsen och Åke Svensson rasade ner på listan. Nu jublade Ericsson åter för Engelhardt. Precis som han gör i tisdagens ledare: ” Vilka som blir toppkandidater på moderaternas och centern riksdagslistor är mycket ovisst. Men om Christer Engelhardt vill fortsätta för socialdemokraterna är han given i riksdagen.” Jo, nog torde Christer vara given – frågan är om Håkan Ericsson håller fast vid denna uppfattning även om den lokala partieliten – mot förmodan – skulle ha en annan uppfattning? Det är inte lätt att vara megafon…

Kandiderar inte för omval

Efter mitt ”tillkännagivande” på Gotlandsmoderaternas länsförbundsstämma i lördags har nu media hittat att jag inte ställer upp för omval till Riksdagen.
GA ringde upp mig igår och ställde frågor efter att ha läst denna blogg. Radio Gotland har kört nyheten från texten i GA.
Intressant för media är varför jag inte ställer upp igen och vad jag ska göra sen.
Skälen återkommer jag till vid ett senare tillfälle. Det är inte en orsak, det är flera faktorer tillsammans som gjort att jag kommit fram till beslutet. Det har fått mogna under ett antal månader och i påskhelgen fattade jag mitt beslut.

Men det är nästan ett och ett halvt år kvar av mandatperioden. Många månader kvar i riksdagen, med möten med diskussioner och många beslut att fatta.
För egen del känns det skönt att ha fattat ett beslut som gnagt på mig några månader och att jag nu fullt ut kan koncentrera mig på riksdagsarbetet. Nu börjar försvarsutskottets arbete med försvarets inriktningsproposition och den 15 juni ska pliktutredningen lägga sitt betänkande. Vi närmar oss också starkt Europavalet. Ett val som det tyvärr finns ett lågt intresse kring. Många befarar lägsta valdeltagandet någonsin.
Här gäller det för alla politiskt aktiva och intresserade att se till att mobilisera släkt, vänner och tillfälliga bekanta att gå och rösta.
Europavalet får inte bli ett val där politiska extremister ser en möjlighet att bli valda eftersom så få deltar i valet.
För moderat del kan valet bli en succé. Med de opinionssiffror som råder idag så finns det en extra motivering att lägga in en extra växel. Moderaterna största parti i Europavalet skulle få en stark symbolisk betydelse.