Fy för miljon till Fi

När jag somnade in till nyheterna natten till lördagen uppfattade jag att någon Benny Andersson hade stött Gudrun Schyman och hennes valkampanj med en stor summa pengar. Att denne Benny Andersson var densamme som ABBA-Benny, densamma som Hep Stars-organisten från 1960-talet som var en av min ungdoms idoler, hade jag då ingen aning om.
När jag nu på morgonen läste igenom några nättidningar bekräftas att just denne Benny Andersson har skänkt en miljon kronor till Schyman och feministiskt initiativ. I ett pressmeddelande berättar musikern om sin beundran för Schyman och hennes arbete för jämställdhet. Och hur han beröres av hur svårt det var att få tag på valsedlar för detta parti.

Rent spontant och orationellt känner jag för att lämna tillbaka mina skivor med ABBA. Till och med mina gamla vinyl med Hep Stars befinner sig i en mental riskzon. Men det har bara med känslor att göra. Det är inte förnuftigt, det är inte logiskt, det är inte rationellt. Men just nu hade det varit skönt att göra en sådan betydelselös markering.

Att vara bra på något betyder inte att man är bra på allt. En fantastisk musiker eller konstnär, vem det än må vara, behöver inte vara en lysande politisk begåvning. Att det skulle vara tvärtom med automatik är det ingen som skulle få för sig. Jag borde vara så pass öppen, tolerant eller till och med likgiltig inför en duktig musikers politiska märkvärdigheter. Den konstnärliga och i det här fallet den musikaliska begåvning Benny Andersson besitter har ju ingenting med hans politiska uppfattningar och agerande att göra. Jag borde inte bli upprörd, men jag blir det.

Vi har en märklig inställning till kändisar och utövande konstnärer. Ofta ska de finnas med i samhälls- och debattprogram och komma med åsikter i ämnen och på områden som ligger helt utanför vad de är duktiga på och som gjort dem kända.


Jag kommer säkert att plocka fram mina ABBA-skivor och mina gamla vinyl med Hep Stars. Men just nu känner jag för att placera dem i karantän för en tid framåt. Man blir alltid besviken när ens ungdomsidoler krackelerar – sedan spelar det ingen roll hur gammal man har hunnit att bli. En miljon till Gudrun Schyman och Fi? Fy!!!

Läs Neo nummer 3 maj/juni!

Fick i förra veckan Neo nummer 3 i min brevlåda i Riksdagen. Ett magasin som mellan varven har en hel del av intresse att erbjuda.
Men trots detta ska jag erkänna att jag har lite svårt för Neo. För tidningens ibland nästan religiösa hänförelse och hyllning av kapitalismen. Men än finns kanske hopp. När jag läser chefredaktörens inledning med rubriken ”En värdefull kapitalism” så får jag än en gång bekräftat att det är skillnad på kapitalism och marknadsekonomi. Och – att det verkligen behövs olika ord som beskriver marknadsekonomi respektive kapitalism. Och varför då inte använda ”marknadsekonomi” och ”kapitalism”? Det tycker jag, men nu var det inte detta det här skulle handla om.

Sofia Nerbrand inför i sin spalt ett för mig nytt begrepp när hon beskriver den urspårade marknadsekonomin – kapitalismen - i Ryssland. Hon kallar den för ”auktoritär kapitalism”. Vore det inte enklare att kalla den vid sitt rätta namn ”kapitalism”? Att ”auktoritär kapitalism” är ett begrepp förstår jag när jag i radion hör ett program med Francis Fukuyama, författare till ”Historiens slut” som också använder sig av samma begrepp när han diskuterar Kina. Risken är, enligt honom, stor att vi i framtiden får se fler länder som ansluter sig till denna auktoritära kapitalism. Tyvärr är jag inte förvånad. Men samtidigt ser jag nödvändigheten att allt tydligare beskriva och påpeka skillnaden mellan marknadsekonomi och kapitalism. Marknadsekonomi är ett ekonomiskt system som förutsätter ett politiskt system som är demokratiskt. Kapitalism har ingenting med vare sig demokrati eller mänskliga rättigheter att göra. Frågan är om den rena kapitalismen kan fungera i ett demokratiskt samhälle som garanterar mänskliga fri- och rättigheter? Jag har ännu inte sett något exempel på detta.

Men nu var det ju som sagt inte detta som det här inlägget skulle handla. Det var vad t Sofia Nerbrand kommer fram till lite längre ner i sin kolumn. Där puffar hon för Olle Rossanders artikel om ”Putin-högern” i Sverige. Vilket underbart uttryck! ”Putin-högern”. De sista raderna i Nerbrands artikel sätter fokus på ett för liberalerna och kapitalismens lovsångare moraliskt dilemma.
Nerbrand frågar:”Kan vi verkligen utgå ifrån att handel och ökat välstånd per automatik leder till demokrati? Är det legitimt att arbeta för vilket företag som helst? Och märker vi närt staten använder kapitalet som vapen?” Mitt personliga svar är ett givet nej.

Olle Rossanders artikel ”Gasen i botten” som alltså enligt tidningens chefredaktör handlar om den svenska Putin-högern är sannerligen värd att läsas. De inledande orden i artikeln sammanfattar mycket bra vad det handlar om, det som just nu pågår i Sverige, i Europa och i Ryssland. ”Vad som inte syns på kartan är den ”femte kolonnen – spioner, landsförrädare, agitatorer, pr-folk och andra som i smyg och med propaganda ska undergräva 'fiendens' motståndskraft. För nu pågår ett formidabelt, och för många deltagare dolt propagandakrig. Med hundratals miljoner dollar, världens skickligaste pr-byråer och köpta politiker ska Ryssland med sitt, världens största, gasbolag Gazprom och med dotterbolaget Nord Stream övertyga världen om sina fredliga avsikter och tillförlitlighet som leverantör av den energi som Europa är helt beroende av. Vapenarsenalen är imponerande: politiska påtryckningar, pr-konsulenter, mediemanipulationer och outtalade hot.”

I slutet av artikeln kommer Olle Rossander in på Nord Streams arbetsmetoder ”I propagandavärlden arbetar man med olika typer av talespersoner.. De för alla öppet köpta, pr-konsulter och talespersoner; de dolt köpta – talespersoner som uttalar sig, skriver debattartiklar och annat men utan att öppet berätta att de är betalda av Nord Stream, sedan finns det grupper ”nyttiga idioter” - de som inte ens själva vet att de går någons ärenden”.

Neo tar med sitt senaste nummer upp två mycket väsentliga frågor. Dels sakexemplet Nord Stream, där den ryska staten har transformerat sina utrikespolitiska strävanden till att bli ett företagsintresse men också det Nerbrand talar om i sin spalt. Innebär handel med automatik att välståndet ökar och demokratin stärks (införes)? Något att fundera på. Neo nummer 3 rekommenderas, läs den!

Kulturell självbekännelse

Att tala om, försvara eller bekänna sin konservativa kulturuppfattning är att ge sig ut i ett ständigt föränderligt minfält. Minerat av såväl socialister som nyliberaler. Men jag tar chansen och ger mig ut på en sådan resa.

För att bekänna färg från början ser jag mig själv som kulturengagerad socialkonservativ.

Vänstern har till synes haft monopol på att driva kulturpolitiken i Sverige sedan 1968, och än värre haft ett egenproducerat facit på vad som är kultur. Ett facit som accepterats långt utanför kretsen av bokstavstrogna marxister. Varför har det varit så? Och varför har vi låtit vänstern få fritt spelrum när det gäller kulturen?

Även om vi hittar genuint kulturpositiva och kulturengagerade krafter inom konservatismen så har vänstern tack vare övervägande liberal media kunnat få övertaget. En liberal maktelit har funnit den socialistiska kultursynen och kulturtolkningen som ett bevis på den egna toleranta och progressiva inställningen. Istället har man gjort kulturen en otjänst genom att låta den bli politiserad på ett osunt sätt.

Just nu pågår runt om i landet en diskussion om kulturen, om hur stat, regioner, län och kommuner ska vara med och finansiera kulturen eller om kulturen ska tvingas se sig om efter andra finansiärer. En diskussion som handlar om finansiering och inte om innehåll. En förvisso väsentlig och viktig diskussion men som inte får ersätta diskussionen om kulturens innehåll och betydelse.

Från vänsterhåll råder det ingen tvekan om att kulturen har ett värde ungefär som man på många håll inom borgerligheten försöker hitta ett ekonomiskt alibi för kulturen. På alla tänkbara sätt försöker man hitta ett sätt att tjäna pengar på kulturen, en metod så att kulturen finansierar sig själv och helst ger vinst år någon annan verksamhet, utövare eller ägare.

På allt för många seminarier och företagsrelaterade sammankomster ställs frågan: Hur kan vi använda kulturen? ”Vi” är då nästan alltid lika med näringslivet generellt och turistnäringen i synnerhet.

På vänsterkanten har man nått längre över spelplanen. Där har man hittat ett alibi för kulturen. Kulturen har ett värde eftersom den är en del av den politiska kampen, en del av den politiska existensen. Kulturen och därmed kulturpolitiken är en del i byggandet av socialismen.

Den socialistiska kulturagendan går ut på att kulturen ska gynna de politiska målen, att kulturen ska vara en del av den socialistiska existensen. Alltså inget egenvärde, utan ett värde för att uppnå ett politiskt mål.

Detta innebär dock inte att hela vänstern, att alla vänsterkrafter ser kulturen som en politisk byggsten. Och det är kanske här vi kan hitta en kulturell gemenskap mellan vänstern och högern, i den icke-politiserande kulturgemenskapen. En syn på kulturen där högern, eller borgerligheten om man så vill, inte hela tiden rättfärdigar kulturen med att den ger profit eller bidrar till det. Och en vänster som kan acceptera kulturen för vad den är och inte som ett instrument för att nå ett politiskt mål. Når vi dit har vi nått långt.

En kanske i sig motsägelsefull förhoppning eftersom en viktig, för att inte säga avgörande, del (dock inte den enda) av kulturutövandet är att utmana, tänja på gränser, att utmana det politiska etablissemanget, att utmana makten. Men kulturen har långt fler uppgifter för mänskligheten, den tidigare existerande, den existerande och den kommande, att uppfylla.

Jag vill hävda att det finns en konservativ syn på kulturen där kulturen har ett eget värde. Kulturen, det kulturella utbudet, möjligheterna att själv utöva kulturell verksamhet är en del av den mänskliga naturen och behövs på alla nivåer för att vi ska bli kompletta människor.

Kulturen behöver inte något alibi. Kulturen behöver inte försvara sin existens med att den tjänar några ekonomiska eller politiska intressen. Kulturen behöver inte försvaras med ekonomiska argument eller nekas av samma skäl. Att säga nej till kulturen är att säga nej till en del av den mänskliga existensen. Därmed inte sagt att kultur och kulturutövande inte kan vara ekonomiskt lönsamt eller politiskt motiverat.

En fråga man måste ställa sig innan man börjar skriva om eller diskutera kultur är - vad är egentligen ”kultur”?

När jag för ett antal år sedan debuterade som kulturredaktör på, den nu nedlagda, Västernorrlands Allehanda i Härnösand minns jag att jag i min premiärkrönika förklarade kultur med ”något rört av människohand”. En enkel förklaring, men också en förklaring som betyder att man inte kan vara kulturfientlig. Kulturfientlig skulle i så fall betyda att man är fientlig mot hela mänskligheten.

Många, inte minst politiskt aktiva, är rädda för att diskutera kultur. Rädda för att bli betraktade som trångsynta, intoleranta och allmänt okunniga i vad som rör sig i den ”kulturella” världen. Därför är den enklaste vägen att gå att inte bry sig eller att hålla med.

Liberalismen har kapitulerat för den politiska vänsterns kultursyn.

Allt som kallas för kultur är inte bra kultur. Av den enkla anledningen att allt som människor förändrar inte är eller blir bra. Men vem är man eller kvinna att skriva ett facit över vad som är god respektive dålig kultur? Det är mer än känsla, en förnimmelse eller om man så vill en instinkt. Det känns – vad som är bra och vad som är dåliga kulturyttringar.

För att navigera mig fram till en ståndpunkt om kulturen och var på den kulturpolitiska kartan jag ska placera måste jag utgå från något, måste ha en startpunkt.

Jag utgår från att ta avstånd från den nyliberala synen, eller den rent kapitalistiska, och i detta fall också den rent marknadsekonomiska synen på vilken kultur som har ett värde, vilken kultur som ska bevaras eller stödjas.

Jag tror inte att den bästa kulturen är den kultur som människor är mest beredda att betala för. Jag tror inte på det marknadsekonomiska tänkandet när graden av kultur ska mätas eller när kulturen ska bedömas.

Oftast är den kultur som går hem på marknaden, den alla rusar för att konsumera, flyktig, förförande och med ett bäst-före-datum som sällan ligger speciellt långt in i framtiden.

Kan man redan här spåra en tanke till vad som är god litteratur? Vad som är bra musik? Vad som är god konst? Att den håller över en längre tidsperiod? Eller varför inte för evigt? Jag tror det. God litteratur håller. Den är lika ”bra” idag som den var när den producerades. Därmed också troligt att den är lika bra om lika många år in i framtiden.

Problemet är att när en kulturföreteelse presenteras, har premiär, är det svårt att där på plats slå fast om den ska hålla över en längre tidsperiod.

Vissa människor har förmågan, känslan, att kunna göra en sådan bedömning. Och personligen tror jag att det är just en känsla för vad som är god kultur som krävs för att kunna göra en någorlunda korrekt bedömning. Några regler eller handböcker i bedömning av god kultur går inte att författa.

Lika svårt är det att likt en lagbok slå fast vad som är bra och vad som är dålig kultur. Ofta vet vi vet när vi stöter på den, om den är bra eller dålig. Känslan finns där. Precis på samma sätt som vi vet vad som är rätt och vad som är fel. Vi behöver inte kunna lagarna utantill för att veta hur man ska bete sig och hur man inte ska göra. Men, och detta ställer till problem, det är inte alltid så. Ibland krävs en längre eftertanke och dragande av slutsatser för att komma fram till vad som är rätt. Samma sak för vissa kulturupplevelser. Det första intrycket kan behöva bearbetas, innan vi inser dess värde.

En stor del av det ansvarstagande kulturutövandet är att vi som är boende och verksamma i Sverige har ett gemensamt ansvar att förvalta vår del av det västerländska kulturarvet. Inte minst den del av arvet som är speciellt eller unikt för vår del av världen. Den kultur som har levt och varit en del av mänsklighetens historia i generation efter generation. Kulturen, precis som vår värld i sin helhet, är något vi ska vårda och lämna över till kommande generationer. Men konservatismen är inte utvecklingsfientlig eller reaktionär. Den är framtidspositiv och ser utvecklingsmöjligheterna där de finns. Och här kan man pricka in en vedertagen konservativ sanning som gäller också för synen på kulturen - ”Förändra för att bevara”.

Tveksam demokratiförsvarare

Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste ledare går nu till angrepp mot den sittande regimen i Ryssland. Dock utan att nämna vare sig premiärminister Putin eller president Medvedev vid namn.
Vid en konferens i torsdags med anledning av att det är 20 år sedan ett demokratiskt val första gången genomfördes i Sovjetunionen förklarade Gorbatjov att Rysslands ledare avlägsnar sig från de demokratiska landvinningar som åstadkoms under hans tid som sovjetisk ledare.

Han menade också att den nuvarande regimen gör allt för att stärka sitt grepp om makten och gör det allt svårare för oppositionen att arbeta.

Gorbatjov drar sig inte heller från att se likheter mellan den nu sittande regimen och det tidigare Sovjet. Det ryska valsystemet gynnar den sittande makten och går egentligen bara ett partis intressen till mötes. Steg för steg går Ryssland tillbaka till det förflutna.
Även om kritiken från Gorbatjov är stark så riktas den mot partiet Förenade Ryssland. Uppenbart är det känsligt även för Sovjetunionens siste president att namnge Rysslands verklige makthavare Putin och hans förlängda arm i presidentpalatset -Medvedev.

Jag har svårt att lita på Gorbatjov även om jag tror att den kritik han nu för fram är uppriktig. Det var Gorbatjov som öppnade för reformer i Sovjetunionen. Men att unionen skulle braka ihop och att kommunistpartiet skulle förlora sin ställning var aldrig Gorbatjovs mål. Vi får aldrig glömma att det var Gorbatjov som var högste ansvarig för de sovjetiska elittruppernas angrepp på civila under de baltiska ländernas frihetskamp. Speciellt minns jag de svarta baskrarnas övervåld mot de människor som försvarade sändningarna från den litauiska TV:n. Det var ingen demokratisk ledare som beordrade ett sådant angrepp. Och vad hade vi väntat oss?

Michael Gorbatjov valde att gå med i SUKP (Sovjetunionens Kommunistiska Parti) under den tid Josef Stalin satt vid makten och påbörjade därmed sin karriär som slutade som generalsekreterare i kommunsistpartiet och president i dem socialistiska rådsrepublikernas union.

Gorbatjovs mål var inte demokrati eller Sovjetunionens upplösning. Han ville reformera både landet och partiet, men inte ge avkall på makten. Det är värt att komma ihåg när han nu försöker framstå som en annan person än den han faktiskt var.

Politisk TV-reklam?

Inför EU-valet har det plötsligt blivit debatt om politisk TV-reklam eller inte. Ska vi ha det eller ska vi inte ha det?
Vad är problemet? Dt är viktigt att partierna kommer ut med sin politiska information. Människor tittar mycket på TV. Vi har TV-kanaler som har reklam, så – varför inte?

Det finns en mängd märkliga tabun i Sverige som går ut på att det vi aldrig gjort det förr, det ska vi inte göra nu.
Kristdemokraterna och folkpartiet har fått kritik, inte minst från vänster, för att de nu satsar på TV-reklam. Vilket struntprat! Det finns ingen anledning att vara kritisk mot politisk TV-reklam, möjligen mot ett taffligt innehåll. Men med lite mer erfarenhet och bättre rådgivare kan det npg rättas till.

Medan allt fler, för att inte säga alla, satsar på att nå ut och nå fram i vad som nu uppenbarligen ska kallas för ”sociala medier” så vänder man sig ifrån de platser där de i särklass flesta mottagarna finns – framför TV-apparaterna. Alla är inte uppkopplad på nätet. Nätet används på olika sätt. Att sitta timme efter timmer och snurra runt är inte något som tilltalar alla. Man går in, gör vad man ska och stänger sedan ner apparaten. Det går faktiskt.
Om nu den politiska TV-reklam vi fått se är lite tam, lite amatörmässig så kan man också bli allt för proffsig.

Jag tänker då på socialdemokraternas affisch med partiledare Sahlin och toppkandidaten till EU – Marita Ulvskog. Ulvskog har blivit så retuscherad att för att hitta nåt liknande får vi nog gå tillbaka till Olof Palmes statsministertid då han besökte Sovjetunionen och av slentrian förskönades på samma sätt som de lokala potentaterna när de presenterades på bild.

För övrigt tycker jag att det borde diskuteras med EU i denna EU-valrörelse. Så därför ska mitt nästa inlägg handla om EU och inte slik kuriosa som ovanstående.

Dela kultur- och fritidsnämnden, inrätta en näringsnämnd

(GOTLAND) Läser en artikel i GT om de planerade kommunala besparingarna för att komma i fas med det ekonomiska läget.
Bli förvånad över ett uttalande från Kommunstyrelsens ordförande Eva Nypelius som jag hoppas är ett felcitat. Skulle faktiskt bli förvånad annars. Men, enligt artikeln säger Eva Nypelius, när det gäller en eventuell nedläggning av kultur- och fritidsförvaltningen: ”Men oavsett så ska kultur- och fritidslivet även fortsättningsvis styras av politiker.”
Jag hoppas verkligen inte att fritids- och kulturlivet ska styras av politiker på Gotland. Stöttas, uppmuntras, möjliggöras – ja. Men styras? Nej, det känns inte riktigt bra.
Däremot finns det anledning att se över hur kulturpolitiken hanteras och faktiskt styrs på Gotland?
I hårda ekonomiska kriser får kulturen ofta stå tillbaka. Och förvisso är det väl rimligt om pengarna inte räcker till att vård och omsorg går före sång och dans. Men skulle det bli en bestående ordning är vi riktigt illa ute.

Kulturen har en stor betydelse på Gotland. Både för boende och besökare. Det är en av Gotlands största tillgångar som bör få de förutsättningar som krävs för att kunna växa och utvecklas.
Att som det har pratats om i kommunen att lägga ner kulturförvaltningen tror jag inte är rätt väg att gå.
Däremot borde snarast kultur- och fritidsnämnden delas. Kulturen har en så viktig roll att spela på Gotland att en facknämnd borde var rimligt. Inte minst för att politikerna som ska sitta i kulturnämnden kan inhämta den kompetens som krävs och inte behöva splittra sig att också hantera idrottsfrågor. Jag tror att både kulturen och idrotten skulle vinna på en skilsmässa.

Och när vi ändå är på gång. Det är dags att ta ett politiskt ansvar för näringspolitiken på Gotland. Inrätta en ny näringsnämnd som handlägger företagsfrågor, etableringar och en näringslivstillväxt. Säg upp avtalet med turistföreningen och ta över turistfrågorna. Turistföreningen sköter turistbyrån på ett ypperligt sätt. Låt denna verksamhet få fortsätt i turistföreningens regi. Men i övrigt är turismen en näringsverksamhet som bättre samlas under en hatt. Även om turistföreningen gör ett bra arbete så har vi företag inom turistbranschen som inte är medlemmar. Att då turistföreningen har en i det närmaste monopolställning som en förlängd arm av kommunen är inte rimligt.

”Helgalna konspirationsteorier”

Egentligen borde jag inte bli förvånad. Som aktiv i politiken i snart 40 år och som journalist i över 25 borde det inte vara så mycket som förvånar. Men ändå – så finns det händelser och aktioner som förvånar – mycket.
Jag blev väldigt förvånad när jag såg TV8 med Lars Adaktusson som tog upp ett uttalande från vänsterriksdagsmannen Egon Frid där han på sin hemsida berättar att han anslutit sig till en internationell rörelse som inte tror att de båda tornen som utgjorde World Trade Center i New York skulle ha raserats på grund av de flygplan som körde in i dem. Istället är det USA och Israel som ligger bakom.

Egon Frid skriver: ”… ledde mig vidare till att bli första svenska riksdagsledamot och politiker som officiellt vill veta sanningen om 9/11. Min nyfikenhet har ännu en gång lett mig till nya vägar och råga på allt så har jag fått nya teorier om vad som verkligen hände 9/11… jag tagit ställning för att det kan finnas en annan förklaring till vad som hände 9/11.”

Det finns alltså ett internationellt upprop som Egon Frid har anslutit sig till. Och det kommer väl knappast som en överraskning att det återfinns en hel del folk på vänsterkanten, populister och andra i mina ögon politiskt tveksamma existenser som ansluter sig till detta upprop.

Sigmund Freud lär vid något tillfälle ha konstaterat att ibland är ”en cigarr en cigarr”. Nu finns det de som aldrig vill acceptera detta. Det som det finns överväldigande bevis för håller inte, eftersom det inte passar in i betraktarens syn på hur saker och ting borde vara.

Att tro att USA och Israel låg bakom händelserna den 11 september 2001 är i mitt tycke absurt. Det finns de grupper som vill se att allt ont i världen ska kunna spåras till USA och till Israel. Personligen har jag en annan uppfattning eftersom såväl USA som Israel står som för mig för något i grunden positivt.

Det finns ett utbrett USA-hat och ett minst lika utbrett Israel-hat runt om i världen. Intressant är att olika grupper som annars står emot varandra kan hitta gemensamma intressen i dessa två hatgrupper. För såväl den rödaste kommunist som den brunaste nazist står USA och Israel för två företeelser som man hatar mer än något annat. USA som en smältdegel för olika raser, religioner och kulturer med en mycket långtgående marknadsekonomi kan få både kommunister och nazister att gå i takt. Blandar vi sedan in Israel, som står USA nära, i sammanhanget hittar vi också muslimska grupper och länder som ser det som sin plikt att förgöra, förstöra och misskreditera allt som har med staten Israel att göra, och alla som stödjer Israel. Anti-sionism och anti-semitism blir en grå sammanblandning och resulterar ofta i samma sak.

När man ger sig in i ett sammanhang som vill utpeka USA och Israel som roten till allt ont i världen får man vara beredd att dela den politiska bädden med existenser som man annars drar sig för att beblandas med.

Egon Frid som jag i dubbel bemärkelse upplevt som en nykter person (mannen är nykterist) har tagit ett märkligt och i mitt tycke synnerligen klandervärt ställningstagande när han anslutit sig till detta konspirationsupprop.

Det finns anledning att citera vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl som kallar uppropet för ”Helgalna konspirationsteorier”. För en gångs skull håller jag med Jenny Lindahl.