Från bänk 35
Riksmötet har öppnat och budgeten har presenterats. Debatten är i full gång. Och i full fart i traditionella hjulspår är också socialdemokraternas mest enkelspåriga megafon på Gotland - Folkbladets Håkan Ericsson. I tisdagens tidning får jag skäll från honom igen. Denna för att jag inte var närvarande när budgeten presenterades på Gotland. Hur gärna jag än vill så kan jag inte vara på två platser samtidigt. Den aktuella tidpunkten var jag på väg till ett sammanträde på försvarsdepartementet. Sedan kan Håkan Ericsson tolka det bäst han vill.
Det har varit mycket gas under sommaren och kanske framför allt under sensommaren. I en mycket hätsk och känslofylld debatt på Hela Gotlands Forum har anklagelserna staplas ovanpå varandra. En av debattörerna önskade, förhoppningsvis i stridens hetta, också livet av mig och min sort.
Var jag står i gasledningsfrågan torde inte var okänt för någon som följt debatten. Argumenten för gasledningen har, enligt min uppfattning, varit mycket märkliga. Den största plumpen i protokollet under debatten 2008 satte nog dock kommunalrådet Lars Thomsson som beskrev planerna på gasledningen som ett stort ”fredsprojekt”. Hur man kan beskriva Nord Streams/Gazproms gasledning som ett fredsprojekt samtidigt som man lyssnar till de ryska förväntningarna på den planerade ledningen är för mig obegripligt. Dåvarande presidenten Putin var den förste som gick ut och förklarade att all rysk energiexport ska användas för att öka det ryska inflytandet på omvärlden. Förre försvarsministern Sergei Ivanov, som nu är vice premiärminister, förklarade att det ryska ekonomiska, militära och politiska intresseområdet ökade västerut med byggandet av gasledningen. Han kunde också informera om att den ryska Östersjöflottan (som nu rustas upp) i och med gasledningen får en ny stor arbetsuppgift. Gasledningen för med sig en ökad militarisering av Östersjön – en militarisering som redan är påbörjad. En utveckling jag inte vill ha.
Just nu har en stor rysk militärövning avslutats i Östersjön där aktiviteterna bland annat gått ut på att skydda och försvara den planerade gasledningen. Och detta gör man bland annat med landstigningsbåtar och marininfanteri, med pansar som med fallskärm släpps ner på marken. Övningen har engagerat en styrka i numerär tre gånger den som användes för att invadera Georgien. För några veckor sedan fick svenska Gripenplan avvisa militärflyg på väg mot Gotland.
Nu har också förre Gotlandsbiskopen Björn Fjärstedt slängt sig in i diskussionen och tycker att det är självklart att Gotland ”ska vara med på projektet”. Biskopen för ursäkta, men jag tycker hans argumentering är ansvarslös. Underliga allianser uppstår när gamla Sovjetvänner och kyrkodignitärer hittar varandra i ett projekt som de anser representera det yttersta av det goda. Andra tillskyndarna av gasledningen har fastnat i brunkolen och menar att enda möjligheten för Tyskland att bli kvitt brunkolsanvändningen är att ta emot gas från Ryssland. Givetvis finns det andra alternativ; den miljövänliga kärnkraften är ett.
Det finns de som, av förklarliga skäl, inte vill diskutera gasledningen mer. Men jag tror vi bara är i början av en större diskussion. Den ryska militärövningen i Östersjön visar vad ledningen för med sig. Vad hamnäventyret i Slite får för konsekvenser vet vi ännu inte.
För mig var detta, åtminstone för de kommande fyra åren, sista gången jag som riksdagsledamot var med om Riksmötets öppnande med kyrkobesök, ceremonin i Riksdagen och en kulturell festförställning på kvällen - denna gång på Kgl Operan. Det är högtidigt, det är festligt och det påminner om vikten av uppdraget och att det är hög tid att Riksdagen återtar den makt som i grundlagen är placerad just där.
ROLF K NILSSON (m)
Riksdagsledamot
Gotlands län
tisdag, september 29, 2009
måndag, september 28, 2009
Grattis Tradition & Fason!!
Ett stort grattis till Tradition & Fason som natten mellan söndagen och måndagen (27 till 28 sept) passerade 200 000 besökare. Inte illa.
T&F är en konservativ blogg, som börjar få allt större uppmärksamhet. Med de 200 000 besökare som nu varit inne på sidan visar att det inte är en dagslända.
Fortfarande finns det de som heslt tiger ihjäl T&F och inte vill erkänna att det finns en konservativ tanketradition som står på självständiga ben.
Sprid gärna länkenb till T&F. 200 000 lyckliga betyder inte att ännu fler kan delges samma upplysta position i tillvaron!
www.traditionochfason.se
T&F är en konservativ blogg, som börjar få allt större uppmärksamhet. Med de 200 000 besökare som nu varit inne på sidan visar att det inte är en dagslända.
Fortfarande finns det de som heslt tiger ihjäl T&F och inte vill erkänna att det finns en konservativ tanketradition som står på självständiga ben.
Sprid gärna länkenb till T&F. 200 000 lyckliga betyder inte att ännu fler kan delges samma upplysta position i tillvaron!
www.traditionochfason.se
onsdag, september 16, 2009
Recension av baletten "Rättika"
Det kulturella inslaget vid årets öppnande av Riksmötet var ett besök på operan och ett smakprov på de båda konstarter som hör hemma här – opera och balett.
Före paus fick vi nöjet att lyssna till musik ur Barberaren i Sevilla; overtyr samt delar ut första akten. Underhållande, festligt och musikaliskt lysande. Efter pausen skulle det bli värre.
Jag ska med en gång erkänna att jag inte är någon större vän av balett, men det finns balett jag kan se med stor behållning. Och även modern dans som av någon anledning vid vissa tillfällen får behålla etiketten balett.
För en 15 år sedan såg jag Kungliga Operan balett på ett gästspel på teatern i Härnösand. Det var en otroligt proffsig föreställning med skickliga dansare. Men sedan har vi då den andra typen av ”balett” som Sverige har blivit vida berömt för. Den balett som Mats Ek idag representerar och tidigare hans fru moder hyllades i det närmaste villkorslöst för.
Jag tycker Mats Ek koreografi ¨är – tråkig, vulgär, enformig och som många Lars Norén pjäser; förutsägbart i sin obegriplighet.
Mats Ek är säkert en mycket skicklig koreograf och dansare, han kan vara världens bäste inom sitt område. Men för mig som publik är hans uppsättningar en plåga. Jag vet att många inte håller med mig utan lika entusiastiskt som riksdagspubliken på tisdagskvällen hyllar hans föreställning och dansare på ett nästan ovationsartat sätt. Det måste finnas någon eller några som går emot den politiskt korrekta uppfattningen – någon som vågar säga att Kejsaren är naken.
Föreställningen som rikets folkvalda, kungahus och regering begåvades med under tisdagens festföreställning hette ”Rättika”. Musiken var – bra – Johannes Brahms violinkonsert i D-dur. Violinsolist Vilde Frang gjorde en strålande insats och kunde välförtjänt ta emot publikens hyllning efter föreställningen. Men sen har vi då dansen…
Det är snart 15 år sedan jag senast skrev om en balett av Mats Ek och jag tycker faktiskt inte att det har skett någon utveckling. Tekniskt säkert mycket skickligt och genialt, men ack så plågsamt om man inte tillhör fancluben.
Många människor på scen som marscherar i takt, kastar sig på golvet, rullar runt, springer fram och tillbaka, kryper ihop, reser sig, springer tillbaka, kropparna vikes i onaturliga positioner och ett evigt särande på benen. Ben- och armviftningar i spastiska ryckningar, hastiga kroppsrörelser och lite mer golvrullning i takt.
Och sedan har vi då det här med kläderna. Varför ska de stackars manliga dansarna utrustas med sönderklippta, urtvättade, pastellfärgade majongkläder? Alla olika, men lika fula. De kvinnliga dansarna iförda sladdriga balettkjolar och trikåer.
På en modern dansupplevelse på 15 år kan jag inte döma ut den svenska moderna dansen som tråkig och avstannad – men det är med den känslan jag lämnar festförställningen på operan. Var finns den avancerade och skickliga streetdance som blommat upp under senare år. Inte minst från England har vi sett den ena skickliga gruppen efter den andra framträda på ett sätt som gör föreställningar typ ”Rättika” tråkiga, förutsägbara och orubbligt placerade i en återvändsgränd.
Men – smaken är som baken – och uppenbarligen är jag ganska ensam i min uppfattning om vi ser till publikreaktioner, presshyllningar och ekonomiska satsningar på den typ av dans som Mats Ek representerar. För det kan väl inte bara så att man tycker om ”baletten” därför att det förutses att man ska göra det och ”alla” som ”förstår” sig på det säger att det är bra? För egen del säger jag; mer streetdance och mer ren klassik balett utan rugbyrusningar och golvrullning.
Före paus fick vi nöjet att lyssna till musik ur Barberaren i Sevilla; overtyr samt delar ut första akten. Underhållande, festligt och musikaliskt lysande. Efter pausen skulle det bli värre.
Jag ska med en gång erkänna att jag inte är någon större vän av balett, men det finns balett jag kan se med stor behållning. Och även modern dans som av någon anledning vid vissa tillfällen får behålla etiketten balett.
För en 15 år sedan såg jag Kungliga Operan balett på ett gästspel på teatern i Härnösand. Det var en otroligt proffsig föreställning med skickliga dansare. Men sedan har vi då den andra typen av ”balett” som Sverige har blivit vida berömt för. Den balett som Mats Ek idag representerar och tidigare hans fru moder hyllades i det närmaste villkorslöst för.
Jag tycker Mats Ek koreografi ¨är – tråkig, vulgär, enformig och som många Lars Norén pjäser; förutsägbart i sin obegriplighet.
Mats Ek är säkert en mycket skicklig koreograf och dansare, han kan vara världens bäste inom sitt område. Men för mig som publik är hans uppsättningar en plåga. Jag vet att många inte håller med mig utan lika entusiastiskt som riksdagspubliken på tisdagskvällen hyllar hans föreställning och dansare på ett nästan ovationsartat sätt. Det måste finnas någon eller några som går emot den politiskt korrekta uppfattningen – någon som vågar säga att Kejsaren är naken.
Föreställningen som rikets folkvalda, kungahus och regering begåvades med under tisdagens festföreställning hette ”Rättika”. Musiken var – bra – Johannes Brahms violinkonsert i D-dur. Violinsolist Vilde Frang gjorde en strålande insats och kunde välförtjänt ta emot publikens hyllning efter föreställningen. Men sen har vi då dansen…
Det är snart 15 år sedan jag senast skrev om en balett av Mats Ek och jag tycker faktiskt inte att det har skett någon utveckling. Tekniskt säkert mycket skickligt och genialt, men ack så plågsamt om man inte tillhör fancluben.
Många människor på scen som marscherar i takt, kastar sig på golvet, rullar runt, springer fram och tillbaka, kryper ihop, reser sig, springer tillbaka, kropparna vikes i onaturliga positioner och ett evigt särande på benen. Ben- och armviftningar i spastiska ryckningar, hastiga kroppsrörelser och lite mer golvrullning i takt.
Och sedan har vi då det här med kläderna. Varför ska de stackars manliga dansarna utrustas med sönderklippta, urtvättade, pastellfärgade majongkläder? Alla olika, men lika fula. De kvinnliga dansarna iförda sladdriga balettkjolar och trikåer.
På en modern dansupplevelse på 15 år kan jag inte döma ut den svenska moderna dansen som tråkig och avstannad – men det är med den känslan jag lämnar festförställningen på operan. Var finns den avancerade och skickliga streetdance som blommat upp under senare år. Inte minst från England har vi sett den ena skickliga gruppen efter den andra framträda på ett sätt som gör föreställningar typ ”Rättika” tråkiga, förutsägbara och orubbligt placerade i en återvändsgränd.
Men – smaken är som baken – och uppenbarligen är jag ganska ensam i min uppfattning om vi ser till publikreaktioner, presshyllningar och ekonomiska satsningar på den typ av dans som Mats Ek representerar. För det kan väl inte bara så att man tycker om ”baletten” därför att det förutses att man ska göra det och ”alla” som ”förstår” sig på det säger att det är bra? För egen del säger jag; mer streetdance och mer ren klassik balett utan rugbyrusningar och golvrullning.
tisdag, september 15, 2009
Begränsa antalet mandatperioder
Bläddrar i senaste numret av Riksdag & Departement. På sidan 3 finns den obligatoriska panelen där en representant för varje parti får svara på en fråga. Denna gång är frågan ”Behövs ett tak för hur många mandatperioder en ledamot ska få sitta?”
Partikollegan Andreas Norlén svarar nej och uttalar sig för ett utökat personval. Centern säger att det ska vara väljarna som avgör, folkpartiet, kd och socialdemokraterna är mycket tydliga med att det är partierna som ska få avgöra detta. Miljöpartiet vill ha tre mandatperioder i riksdagen som tak och vänsterparitet vill liksom de flesta andra inte ha något tak, men säger att ingen plats vid nomineringarna ska vara ”besatt”.
Här kan jag bara konstatera att jag hamnar på samma linje som miljöpartiet. Politiker är inget yrke och ska inte få vara ett alternativt yrke. Det är ett förtroendeuppdrag.
Tre mandatperioder i riksdagen tycker jag är rimligt. Sedan ut i verkligheten och kandidera igen om fyra år om intresse och önskemål skulle finnas.
Det är inte bra att bli för van vid riksdagens rutiner och möjligheter. Motivet att ställa upp för omval får inte vara att ”man har ju det rätt så bra som riksdagsledamot”. Då är det fel skäl att sitta i det svenska parlamentet.
Att en riksdagsledamot som vill sitta kvar ”justerar” sina åsikter för att passa in, bli accepterad och kunna bli återvald är tyvärr förekommande – i alla partier.
Men här gör man åter felet att se förtroendeuppdraget som ett arbete, ett yrke där man måste anpassa sig för att det ska fungera som chefen vill ha det. Men nu är det ju väljarna som är ”chefen”. Eller?
Jag tycker inte om med den säkerhet och självklarhet som folkpartiet, kd och socialdemokraterna uttalar sig om partiets rätt att bestämma. Partiet, partiet, partiet… Det gamla östtyska kommunistpartiet hade sin egen partisång som hette ”Die Partei hat immer recht” (Partiet har alltid rätt) – något som inte endast behöver vara slogan för ett vänsterparti.
Vi har ett fungerande partiväsen i Sverige och det är bra. Men vi får inte ha ett partiväsen som lägger beslag på den demokratiska process som är folkets.
Idag är det näst intill omöjligt att ge sig in i politiken och bli förtroendevald om man inte är engagerad i ett parti. Det tycker jag är fel. Det borde i den svenska demokratin finnas utrymme för en medborgare att bli politiker även om han/hon inte är medlem i ett parti. Och ett engagemang ska inte heller behöva gå genom ett parti.
De här båda frågorna hänger samman: hur länge man sitter på ett mandat och vem det är som egentligen tillåter detta.
Begränsa mandattiden. För länge som förtroendevald gör att perspektivet riskerar försvinna: vad gör mani Riksdagen? Vem representerar man? Hut mycket är man beredd att ge avkall på av sin politiska övertygelse för att få partiets ”välsignelse” att sitta kvar? Något att fungera över.
Partikollegan Andreas Norlén svarar nej och uttalar sig för ett utökat personval. Centern säger att det ska vara väljarna som avgör, folkpartiet, kd och socialdemokraterna är mycket tydliga med att det är partierna som ska få avgöra detta. Miljöpartiet vill ha tre mandatperioder i riksdagen som tak och vänsterparitet vill liksom de flesta andra inte ha något tak, men säger att ingen plats vid nomineringarna ska vara ”besatt”.
Här kan jag bara konstatera att jag hamnar på samma linje som miljöpartiet. Politiker är inget yrke och ska inte få vara ett alternativt yrke. Det är ett förtroendeuppdrag.
Tre mandatperioder i riksdagen tycker jag är rimligt. Sedan ut i verkligheten och kandidera igen om fyra år om intresse och önskemål skulle finnas.
Det är inte bra att bli för van vid riksdagens rutiner och möjligheter. Motivet att ställa upp för omval får inte vara att ”man har ju det rätt så bra som riksdagsledamot”. Då är det fel skäl att sitta i det svenska parlamentet.
Att en riksdagsledamot som vill sitta kvar ”justerar” sina åsikter för att passa in, bli accepterad och kunna bli återvald är tyvärr förekommande – i alla partier.
Men här gör man åter felet att se förtroendeuppdraget som ett arbete, ett yrke där man måste anpassa sig för att det ska fungera som chefen vill ha det. Men nu är det ju väljarna som är ”chefen”. Eller?
Jag tycker inte om med den säkerhet och självklarhet som folkpartiet, kd och socialdemokraterna uttalar sig om partiets rätt att bestämma. Partiet, partiet, partiet… Det gamla östtyska kommunistpartiet hade sin egen partisång som hette ”Die Partei hat immer recht” (Partiet har alltid rätt) – något som inte endast behöver vara slogan för ett vänsterparti.
Vi har ett fungerande partiväsen i Sverige och det är bra. Men vi får inte ha ett partiväsen som lägger beslag på den demokratiska process som är folkets.
Idag är det näst intill omöjligt att ge sig in i politiken och bli förtroendevald om man inte är engagerad i ett parti. Det tycker jag är fel. Det borde i den svenska demokratin finnas utrymme för en medborgare att bli politiker även om han/hon inte är medlem i ett parti. Och ett engagemang ska inte heller behöva gå genom ett parti.
De här båda frågorna hänger samman: hur länge man sitter på ett mandat och vem det är som egentligen tillåter detta.
Begränsa mandattiden. För länge som förtroendevald gör att perspektivet riskerar försvinna: vad gör mani Riksdagen? Vem representerar man? Hut mycket är man beredd att ge avkall på av sin politiska övertygelse för att få partiets ”välsignelse” att sitta kvar? Något att fungera över.
måndag, september 14, 2009
Pressmeddelande/Hemvärnet Gotland
PRESSMEDDELANDE
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)
Rolf K Nilsson: - Både ÖB och Rikshemvärnschefen på plats, men inbjudna från kommunledningen nobbade!
- Det var positivt att både ÖB Sverker Göransson och Rikshemvärnschefen Roland Ekenberg var på Gotland när helgens hemvärnsövning genomfördes, säger Rolf K Nilsson. Jag fick tillfälle att resonera med båda.
Rikshemvärnschefens insatsövning 2009 genomfördes i veckan på Gotland, i Visby, och avslutades på söndagen. Utöver förband ur Gotlandsgruppen deltog enheter från Bohus-Dalgruppen, från Upplands- och Västmanlandsgruppen och Blekingeggruppen. Från Norge deltog en pluton från det norska hemvärnet samt norska militärpoliser. Norges Rikshemvärnschef fanns också på plats. Cirka 250 soldater har varit direkt inblandade i övningen och med kringorganisationen nådde man upp till runt 400 personer.
Syftet med övningen var bland annat att öva skydd och bevakning av skyddsobjekt samt att lära sig förstå de behov som finns för stridsförmåga i stadsmiljöer av olika slag.
- Det är bra att Rikshemvärnschefen valt att lägga övningen på Gotland, säger Rolf K Nilsson. Gotland är en ur många synvinklar, inte minst militärt, intressant och det är bra att den svenska försvarsmakten visar upp sig och signalerar att det finns militär verksamhet på ön. Östersjön blir ett allt mer intressant militärt område, vilket inte minst den pågående ryska mastodontövningen Zapad 2009 visar.
- Jag är glad att jag fick inbjudan att vara med och med egna ögon få se, och få prata med deltagarna.
- Något förvånad är jag över att ingen av de inbjudna företrädarna för Gotlands kommun valde att deltaga. Det är inte var dag det på Gotland erbjuds tillfälle att få en pratstund med såväl ÖB som Rikshemvärnschefen, säger Rolf K Nilsson.
Idag finns på Gotland ca 600 hemvärnssoldater med hög och ständig beredskap. Hemvärnet på Gotland genomför egen grundutbildning för dem som är intresserade. Nästa år är två utbildningar inplanerade som ska resultera i 60 nya hemvärnssoldater som skriver kontrakt.
- Det finns fortfarande mycket fördomar om hemvärnet, vilka som är med där och vad man gör. Och inte blir det bättre när delar av media okunnigt kommenterar övningen som att ”leka krig” och ”låtsaskrig”, säger Rolf K Nilsson. Våra hemvärnssoldater är värda all respekt för sina insatser! Det är en betydelsefull och viktig uppgift de frivilligt har tagit på sig.
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)
Rolf K Nilsson: - Både ÖB och Rikshemvärnschefen på plats, men inbjudna från kommunledningen nobbade!
- Det var positivt att både ÖB Sverker Göransson och Rikshemvärnschefen Roland Ekenberg var på Gotland när helgens hemvärnsövning genomfördes, säger Rolf K Nilsson. Jag fick tillfälle att resonera med båda.
Rikshemvärnschefens insatsövning 2009 genomfördes i veckan på Gotland, i Visby, och avslutades på söndagen. Utöver förband ur Gotlandsgruppen deltog enheter från Bohus-Dalgruppen, från Upplands- och Västmanlandsgruppen och Blekingeggruppen. Från Norge deltog en pluton från det norska hemvärnet samt norska militärpoliser. Norges Rikshemvärnschef fanns också på plats. Cirka 250 soldater har varit direkt inblandade i övningen och med kringorganisationen nådde man upp till runt 400 personer.
Syftet med övningen var bland annat att öva skydd och bevakning av skyddsobjekt samt att lära sig förstå de behov som finns för stridsförmåga i stadsmiljöer av olika slag.
- Det är bra att Rikshemvärnschefen valt att lägga övningen på Gotland, säger Rolf K Nilsson. Gotland är en ur många synvinklar, inte minst militärt, intressant och det är bra att den svenska försvarsmakten visar upp sig och signalerar att det finns militär verksamhet på ön. Östersjön blir ett allt mer intressant militärt område, vilket inte minst den pågående ryska mastodontövningen Zapad 2009 visar.
- Jag är glad att jag fick inbjudan att vara med och med egna ögon få se, och få prata med deltagarna.
- Något förvånad är jag över att ingen av de inbjudna företrädarna för Gotlands kommun valde att deltaga. Det är inte var dag det på Gotland erbjuds tillfälle att få en pratstund med såväl ÖB som Rikshemvärnschefen, säger Rolf K Nilsson.
Idag finns på Gotland ca 600 hemvärnssoldater med hög och ständig beredskap. Hemvärnet på Gotland genomför egen grundutbildning för dem som är intresserade. Nästa år är två utbildningar inplanerade som ska resultera i 60 nya hemvärnssoldater som skriver kontrakt.
- Det finns fortfarande mycket fördomar om hemvärnet, vilka som är med där och vad man gör. Och inte blir det bättre när delar av media okunnigt kommenterar övningen som att ”leka krig” och ”låtsaskrig”, säger Rolf K Nilsson. Våra hemvärnssoldater är värda all respekt för sina insatser! Det är en betydelsefull och viktig uppgift de frivilligt har tagit på sig.
fredag, september 11, 2009
Bra i GA om Hemvärnsövning
Konstaterar att Gotlands Allehanda i dagens (11 september)tidning har en bra och beskrivande artikel om den pågående hemvärnsövningen på ön. Till skillnad mot den katastroftext som nättidningen Hela Gotland presenterade för några dagar sedan.
Åsikter och opinionsjournalistik ska i första hand förekomma på ledarsidan. Åsikter kan/bör sedan finnas i krönikor och i recensioner. Inte i nyhetstexter. Den text Hela Gotland presenterade om Hemvärnsövningen på Gotland med ord som "leka" krig och "låtsaskrig" visar antingen på skribentens förakt för verksamheten som beskrivs eller på en total okunnighet. Båda möjligheterna lika illa. Hela Gotlands ansvarige utgivare bör be Hemvärnet på Gotland om ursäkt.
Åsikter och opinionsjournalistik ska i första hand förekomma på ledarsidan. Åsikter kan/bör sedan finnas i krönikor och i recensioner. Inte i nyhetstexter. Den text Hela Gotland presenterade om Hemvärnsövningen på Gotland med ord som "leka" krig och "låtsaskrig" visar antingen på skribentens förakt för verksamheten som beskrivs eller på en total okunnighet. Båda möjligheterna lika illa. Hela Gotlands ansvarige utgivare bör be Hemvärnet på Gotland om ursäkt.
torsdag, september 10, 2009
Lars Tobissons bok
Jag finns med på den konservativa bloggen Tradition och Fason med en recension av Lars Tobissons bok ”Främling i folkhemmet – Ett högerspöke ser tillbaka”. www.traditionochfason.se. En för politiskt intresserade intressant bok som ger bilder inifrån det politiska livet med tyngdpunkten på hur moderaterna fungerat de senaste 30 åren. Boken kan rekommenderas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)