Moderate partisekreterarens utspel om kvotering i bolagsstyrelser förra veckan får mothugg lite överallt. Inte minst bland förtroendevalda moderata kvinnor.
Att inte acceptera kvotering är en moderat grundbult. Det går inte att lossa på den utan att det blir konsekvenser.
Jag tillhör inte direkt nyliberalen Johan Norbergs fanclub. Men det betyder inte att också han kan ha sina förtjänster. Idag blev jag riktigt glad av att läsa hans krönika i Dagens Industri. Rubrik: ”Med könskvotering sviker M väljarna”. Krönikan börjar så här: ”Så kom Moderaterna till slut på ett fiffigt sätt att hjälpa alliansens småpartier att få fler väljare – genom att ta ställning för könskvotering till
företagsstyrelser. Det finns nämligen få förslag som har samma potential att få kärnväljarna att överge Moderaterna.” Så långt Johan Norberg.
Jag har sällan varit med om så många aktiva moderater som spontant tar avstånd från partisekreterarens utspel. Och jag är övertygad om att detta speglar vad den moderate väljaren tycker och tänker.
Vem är det som byter politik? Vem är det som kastar ut det gamla och inför det nya? Vem är det som omvärderar gamla sanningar och kommer ut med helt nya? Jag vet vem eller vilka det borde vara. Men uppenbarligen är detta inte modellen längre.
Att sitta som största parti i en fyrpartiregering är inte enkelt. Men det rättfärdigar inte att vända upp och ner på stora delar av den politik som varit partiets adelsmärke. Det ska inte vara så enkelt att utan förankring kasta ut och göra om. Hade det funnits ett starkt tryck underifrån, från medlemmarna, från medlemsorganisationerna så hade jag kunnat förstå det. Men inte som det ser ut idag.
Att byta politik, för det är var det handlar om, utan förankring, utan debatt, utan ett brett medgivande, är inte sättet att förbereda en valrörelse. Risken är att många som gärna deltagit i valarbetet och aktivt gått in för att värva röster till partiet står över därför att man känner sig främmande för det som partiet går till val på. Risken är att det man tycker är både bra och nödvändigt för Sverige inte väger upp det som inte känns rätt, det som var fel bara för en kort tid sedan.
Det går att vända skeppet innan det är för sent.
tisdag, januari 26, 2010
lördag, januari 23, 2010
Nej till kvotering och ideologilöshet
KOLUMN│ En gång är ingen gång, sägs det. Två gånger lär däremot vara två gånger för mycket. Denna gång tänker jag inte tiga för att vara solidarisk med partiets (moderaternas) högst anställde tjänsteman.
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann har i Veckans Affärer och i Svenska Dagbladet lovat kvotering i aktiebolagens styrelser om inte bolagen själv fixar till det här med bättre representation av kvinnor i dessa befattningar.
Jag är, och har alltid varit, stark motståndare till kvotering. Det är ur alla synpunkter ett felaktigt sätt att uppnå jämställdhet. Jämställdhet med tvång är i praktiken ingen jämställdhet, det är tvång och det är ett övergrepp från statens sida att gå in med en sådan lagstiftning.
Det må vara att vår partisekreterare är för kvotering. Jag är det inte. Jag är och förblir motståndare och det är redan många med mig som i debattartiklar och på sina bloggar har förklarat samma sak.
Kvotering är ett sätt att tillfredställa statistiken, inte öka jämställdheten. Kvoteringen ökar inte jämställdheten, den maskerar den för att visa upp en politiskt korrekt fasad.
När jag läser partisekreterarens bestämda uppfattning att de förtroendevalda moderaterna ska bidra med att lagstifta om kvotering under nästa mandatperiod om könsfördelningen inom bolagsstyrelserna inte förändrats känner jag mig väldigt tillfreds med att inte kandidera för omval och hamna i en situation där jag från partiledningens sida förväntas bidra till kvotering.
Förra gången jag borde ha upphävt min stämma, men inte gjorde det av, som jag nu ser det, allt för tunna skäl, var när partisekreteraren i en intervju förklarade att han inte vill ha med hänvisningar till ideologisk hemvisst i partiets handlingsprogram. Detta tycker jag i grunden är fel. Jag må av partiets kommunikationsstrateger uppfattas som gammalmodig och helt utan trendkänsla. Må så vara. Jag bryr mig inte.
Att överge den ideologiska hemvisten är att segla ut på okänt hav utan vare sig kompass eller karta. Vi vet inte var vi hamnar och vi har ingen aning om vi kan komma tillbaka hem igen.
Jag har en socialkonservativ grunduppfattning vilket genom åren har varit en fullt acceptabel åsikt att ha som moderat. Hur det är idag vet jag ärligt talat inte. Däremot är det inga problem med att vara liberal i någon form. Men – budskapet från partisekreteraren har gått fram – helst ska man inte prata om att man har någon ideologi överhuvudtaget. Det är djupt olycklig tom partiet anammar denna uppfattning.
Moderaterna har i sitt namn ordet ”Samlings”. Det tycker jag är bra. Partiet har kunnat samla såväl konservativa som liberaler i ett antal grundläggande frågor. Ett samarbete och en symbios som har varit partiet till gagn. Med ideologierna har det funnits styrmedel och det har funnits mål. Framför allt har det funnits en grund att stå på. Partiet behöver sin ideologi för att inte hamna fel i beslutsprocessen.
Jag hade personligen hellre sett att man utvecklade ideologierna, hade ideologiska diskussioner, utvecklade partiet i samklang med den tid vi idag lever samtidigt som vi vilade på en trygg åsiktsgrund, än det som nu sakta tycks ske.
Det är ingen bra moderat politik att vara för kvotering eller att sakna ideologi.
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann har i Veckans Affärer och i Svenska Dagbladet lovat kvotering i aktiebolagens styrelser om inte bolagen själv fixar till det här med bättre representation av kvinnor i dessa befattningar.
Jag är, och har alltid varit, stark motståndare till kvotering. Det är ur alla synpunkter ett felaktigt sätt att uppnå jämställdhet. Jämställdhet med tvång är i praktiken ingen jämställdhet, det är tvång och det är ett övergrepp från statens sida att gå in med en sådan lagstiftning.
Det må vara att vår partisekreterare är för kvotering. Jag är det inte. Jag är och förblir motståndare och det är redan många med mig som i debattartiklar och på sina bloggar har förklarat samma sak.
Kvotering är ett sätt att tillfredställa statistiken, inte öka jämställdheten. Kvoteringen ökar inte jämställdheten, den maskerar den för att visa upp en politiskt korrekt fasad.
När jag läser partisekreterarens bestämda uppfattning att de förtroendevalda moderaterna ska bidra med att lagstifta om kvotering under nästa mandatperiod om könsfördelningen inom bolagsstyrelserna inte förändrats känner jag mig väldigt tillfreds med att inte kandidera för omval och hamna i en situation där jag från partiledningens sida förväntas bidra till kvotering.
Förra gången jag borde ha upphävt min stämma, men inte gjorde det av, som jag nu ser det, allt för tunna skäl, var när partisekreteraren i en intervju förklarade att han inte vill ha med hänvisningar till ideologisk hemvisst i partiets handlingsprogram. Detta tycker jag i grunden är fel. Jag må av partiets kommunikationsstrateger uppfattas som gammalmodig och helt utan trendkänsla. Må så vara. Jag bryr mig inte.
Att överge den ideologiska hemvisten är att segla ut på okänt hav utan vare sig kompass eller karta. Vi vet inte var vi hamnar och vi har ingen aning om vi kan komma tillbaka hem igen.
Jag har en socialkonservativ grunduppfattning vilket genom åren har varit en fullt acceptabel åsikt att ha som moderat. Hur det är idag vet jag ärligt talat inte. Däremot är det inga problem med att vara liberal i någon form. Men – budskapet från partisekreteraren har gått fram – helst ska man inte prata om att man har någon ideologi överhuvudtaget. Det är djupt olycklig tom partiet anammar denna uppfattning.
Moderaterna har i sitt namn ordet ”Samlings”. Det tycker jag är bra. Partiet har kunnat samla såväl konservativa som liberaler i ett antal grundläggande frågor. Ett samarbete och en symbios som har varit partiet till gagn. Med ideologierna har det funnits styrmedel och det har funnits mål. Framför allt har det funnits en grund att stå på. Partiet behöver sin ideologi för att inte hamna fel i beslutsprocessen.
Jag hade personligen hellre sett att man utvecklade ideologierna, hade ideologiska diskussioner, utvecklade partiet i samklang med den tid vi idag lever samtidigt som vi vilade på en trygg åsiktsgrund, än det som nu sakta tycks ske.
Det är ingen bra moderat politik att vara för kvotering eller att sakna ideologi.
torsdag, januari 21, 2010
Läs Peter J. Olsson i KvP om Nord Stream
Äntligen en tidning som genomskådade (det ofrivilliga?) PR-reportaget i Svenska Dagbladet om Nord Stream för en tid sedan. Gå in och läs Peter J. Olsson i Kvällsposten!
http://blogg.expressen.se/peterj/entry.jsp?messid=571281
http://blogg.expressen.se/peterj/entry.jsp?messid=571281
onsdag, januari 20, 2010
Ryssland varnar för allainsen G2 ; USA - Kina
(ANALYS)Läste en artikel i Pravdas engelskspråkiga upplaga i slutet av november förra året som inte lämnat mig någon ro. Artikelns innehåll är intressant och är tankeväckande när det gäller den ryska synen på världspolitiken.
Om man i Ryssland använder samma metoder som under Sovjettiden, vilket man i väldigt stor utsträckning gör, för att testa och få ut budskap om vad statsledningen vill och tycker då är artikeln av ännu större intresse.
Skribenten Natalia Serova går i sin artikel till mycket hårt angrepp mot USA och ser framför sig ett framtida militärt samarbete mellan en EU-armé och Ryssland.
EU har viktiga skäl för att skapa en gemensam armé, enligt Serova. Europa vill öka sin betydelse i världen och bli ett verkligt centrum för inflytande. Från Europas sida har man inte varit lycklig över rollen som den mindre partnern till USA. För att inte tala om den underordnade rollen i NATO som är Europas. De europeiska ledarna är också oroade över den ökade roll i världspolitiken som Asien och Afrika håller på att bygga upp. Den största riskfaktorn för Europas del dök upp när USA och Kina skapade sin egen union – G2.
Röster för att skapa en EU-armé hördes åter när president Obama besökte Kina, enligt Serova. Om USA och Kina skapar en Stilla Havsallians glöms alliansen över Atlanten bort och den amerikanska utrikespolitiken får en annan inriktning vilket betyder att Europa får ta hand om sin egen säkerhet.
Natalia Serova citerar den italienske utrikesministern Franco Frattini som förklarat att om USA och Kina förenas i en gemensam utrikespolitik är risken stor att Europa blir irrelevant. Europa distanseras av G2, av USA och Kina.
Vissa experter menar, enligt Serova, att det är bra för Ryssland om med ett gemensamt europeiskt försvar. Europa behöver, enligt skribenten, göra sig av med USA:s inflytande eftersom USA planerar att svika sina gamla europeiska allierade till förmån för Kina. Axeln Washington – Peking är ett reellt hot och Europas ända möjlighet att möta detta hot är att förena sina styrkor med Ryssland. Så långt Natalia Serova i Pravda.
Jag är ingen vän av en ren Europaarmé. Jag vill ha att medlemsländerna i EU samarbetar när det gäller militära frågor. Systemet med europeiska stridsgrupper (battlegroups) som står beredda sex månader i taget är en variant. Det finns säkerligen andra som kan utvecklas.
Vad ligger där i resonemanget om att USA är på väg att lämna den transatlantiska alliansen? Och istället favorisera Kina som både en politisk och ekonomisk samarbetspartner?
Tyvärr finns det korn av sanningar att bygga vidare för att det inte alls är fria fantasier, önskedrömmar eller ren desinformation från Moskva för att splittra såväl EU-länderna som NATO-samarbetet.
Obama administrationen är inte lika angelägen som tidigare republikanska att stå vid fronten när det gäller mänskliga rättigheter i de kommunistiska diktaturerna. Intresset för Europa är mindre, precis som det transatlantiska samarbetet. Men att gå därifrån till att helt överge Europa och NATO för att ersätta detta samarbete med ett kinesiskt är nog att dra väl höga växlar.
Samtidigt ska vi vara medvetna om att det inom EU, inte minst i Tyskland och inom den tyska socialdemokratin finns de som gärna ser ett utökat samarbete mellan EU och Ryssland - också på det militära området. Gärna som ersättning för NATO och kopplingen till USA.
Europa behöver det transatlantiska samarbetet. Och USA behöver det lika mycket om man även i framtiden vill framstå som försvarare av frihet, fred och demokrati. Att ge upp Europa, samarbeta med Kina och överse med kränkningarna av de mänskliga rättigheterna ligger knappast i linje med den amerikanska frihetstraditionen. Detta utesluter dock inte att det finns ett stort antal isolationister som helst ser att USA inte figurerar på världsscenen annat än när det ger USA politiska och ekonomiska fördelar.
Europa behöver USA och USA behöver Europa. Isolationister och tredje part ska inte få sabotera den transatlantiska alliansen.
Om man i Ryssland använder samma metoder som under Sovjettiden, vilket man i väldigt stor utsträckning gör, för att testa och få ut budskap om vad statsledningen vill och tycker då är artikeln av ännu större intresse.
Skribenten Natalia Serova går i sin artikel till mycket hårt angrepp mot USA och ser framför sig ett framtida militärt samarbete mellan en EU-armé och Ryssland.
EU har viktiga skäl för att skapa en gemensam armé, enligt Serova. Europa vill öka sin betydelse i världen och bli ett verkligt centrum för inflytande. Från Europas sida har man inte varit lycklig över rollen som den mindre partnern till USA. För att inte tala om den underordnade rollen i NATO som är Europas. De europeiska ledarna är också oroade över den ökade roll i världspolitiken som Asien och Afrika håller på att bygga upp. Den största riskfaktorn för Europas del dök upp när USA och Kina skapade sin egen union – G2.
Röster för att skapa en EU-armé hördes åter när president Obama besökte Kina, enligt Serova. Om USA och Kina skapar en Stilla Havsallians glöms alliansen över Atlanten bort och den amerikanska utrikespolitiken får en annan inriktning vilket betyder att Europa får ta hand om sin egen säkerhet.
Natalia Serova citerar den italienske utrikesministern Franco Frattini som förklarat att om USA och Kina förenas i en gemensam utrikespolitik är risken stor att Europa blir irrelevant. Europa distanseras av G2, av USA och Kina.
Vissa experter menar, enligt Serova, att det är bra för Ryssland om med ett gemensamt europeiskt försvar. Europa behöver, enligt skribenten, göra sig av med USA:s inflytande eftersom USA planerar att svika sina gamla europeiska allierade till förmån för Kina. Axeln Washington – Peking är ett reellt hot och Europas ända möjlighet att möta detta hot är att förena sina styrkor med Ryssland. Så långt Natalia Serova i Pravda.
Jag är ingen vän av en ren Europaarmé. Jag vill ha att medlemsländerna i EU samarbetar när det gäller militära frågor. Systemet med europeiska stridsgrupper (battlegroups) som står beredda sex månader i taget är en variant. Det finns säkerligen andra som kan utvecklas.
Vad ligger där i resonemanget om att USA är på väg att lämna den transatlantiska alliansen? Och istället favorisera Kina som både en politisk och ekonomisk samarbetspartner?
Tyvärr finns det korn av sanningar att bygga vidare för att det inte alls är fria fantasier, önskedrömmar eller ren desinformation från Moskva för att splittra såväl EU-länderna som NATO-samarbetet.
Obama administrationen är inte lika angelägen som tidigare republikanska att stå vid fronten när det gäller mänskliga rättigheter i de kommunistiska diktaturerna. Intresset för Europa är mindre, precis som det transatlantiska samarbetet. Men att gå därifrån till att helt överge Europa och NATO för att ersätta detta samarbete med ett kinesiskt är nog att dra väl höga växlar.
Samtidigt ska vi vara medvetna om att det inom EU, inte minst i Tyskland och inom den tyska socialdemokratin finns de som gärna ser ett utökat samarbete mellan EU och Ryssland - också på det militära området. Gärna som ersättning för NATO och kopplingen till USA.
Europa behöver det transatlantiska samarbetet. Och USA behöver det lika mycket om man även i framtiden vill framstå som försvarare av frihet, fred och demokrati. Att ge upp Europa, samarbeta med Kina och överse med kränkningarna av de mänskliga rättigheterna ligger knappast i linje med den amerikanska frihetstraditionen. Detta utesluter dock inte att det finns ett stort antal isolationister som helst ser att USA inte figurerar på världsscenen annat än när det ger USA politiska och ekonomiska fördelar.
Europa behöver USA och USA behöver Europa. Isolationister och tredje part ska inte få sabotera den transatlantiska alliansen.
tisdag, januari 19, 2010
Sälen: Mycket bra - annat mindre bra...
Statsminister Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och debatten om den svenska försvarsindustrin var vad jag hann med att konsumera via nätet från Sälenkonferensen igår. - Oj, här finns mycket att säga.
För det första kan jag konstatera att allting i världen är relativt. När jag hör Mona Sahlin berätta om hur hon vill se svensk försvars- och säkerhetspolitik, när jag hör Anders Karlsson (s) - ordförande i Försvarsutskottet - lägga ut texten än en gång, då är jag riktigt nöjd med att ha varit med om att rösta fram den försvarspolitik som gäller idag. Men sedan ska jag inte sticka under stol med att om mina åsikter hade fått råda hade det sett annorlunda ut. Vi hade haft mer försvar och det hade fått kosta mer.
Om man lägger ihop Mona Sahlins ”linjetal” på måndagen med övrigt röd-grönt framträdande i Sälen kan man inte säga att det imponerar.
- Total splittring när det gälle svenska insatser utomlands.
- Splittring när det gäller hur värnplikten och personalförsörjningen inom försvaret ska se ut i framtiden.
- S vill skära ner antalet Gripenplan. (Men det ville folkpartiets Allan Widman för något år sedan också… Det bevisar ju tack och lov att människor kan bättra sig.)
- Oppositionen vill dra ner på försvarskostnaderna, men säger inte hur. Socialdemokraterna lovar fortfarande runt när de gör sina förbandsbesök runt om i landet. Om de verkligen vill genomföra allt de lovar så räcker inte deras försvarsbudget långt.
Hur gärna den rödgröna mixen än vill vara ett alternativ till regeringen så har den ingen gemensam försvarspolitik. I två väsentliga frågor är splittringen total – värnplikten och utlandsmissionerna. Något seriöst alternativ till regeringens försvarspolitik finns inte.
Statsministern Reinfeldt brukar inte prata försvarspolitik. Därför var det glädjande att han befann sig i Sälen och deltog i övningarna. Att det för en regeringschef är omöjligt att i ord uttrycka vissa saker är fullt begripligt. När kritik, framför allt mot ett främmande land, kommer från statsministern eller en vanlig riksdagsledamot så har den av naturliga skäl olika dignitet. Statsministern måste vara mer diplomatisk, mer försiktigt. Men när Fredrik Reinfeldt på en fråga om Rysslands oberäknelighet jämförde med Danmarks oberäknelighet, i ett historiskt perspektiv, förringade han på ett helt onödigt sätt den faktiska situation vi befinner oss i. De senaste åren har vi ett Ryssland, en granne, som politiskt går åt fel håll. Bort från demokrati och öppenhet mot ett auktoritärt styre med krympande medborgerliga rättigheter.
Jämförelsen med Danmark var synnerligen olämplig och inte minst helt felaktig, av flera skäl. Men det är en annan historia.
Ett hett ämne som diskuterades i går var den svenska försvarsindustrin. Här finns många olika åsikter och uppfattningar.
Jag är i sanningens namn ingen vän av principen att allt ska köpas från hyllan. Jag vill att det svenska försvaret ska ha vad det behöver. Från flygplan och korvetter till minst uniformspersedel. Det mest funktionella och det mest prisvärda. Sedan finns där många olika kombinationer att spela på.
Den svenska försvarsindustrin kan inte ses vid sidan av svensk försvarspolitik. Svensk försvarsindustri är de facto en del av det svenska försvaret. Även om det inte är inkallat eller ägt av svenska staten eller ens svenska intressen. En vapenproduktion i Sverige är en säkerhet.
Jag tror inte man kan ha en ideologisk princip när det gäller försvarsindustrin – att till exempel allting ska utsättas för konkurrens – för principens skull. Så mycket som möjligt – ja. Men det får inte riskera att vi i ett kritiskt läge står utan det materiel vi såväl behöver. Här måste man kompromissa och se vad som faktiskt är bäst för försvarsförmågan, både på kort och på lång sikt.
För några år sedan drabbades Finland och det finska flygvapnet. De flesta av de drygt 70 planen stod på marken i väntan på reservdelar och uppgraderingar. Finland som icke-NATO medlem fick vänta tills NATO-länderna kvitterat ut sina förnödenheter.
Jag tror inte på rent svenska lösningar för det svenska försvaret. Svensk försvarsindustri måste vara inriktad på export och på kompabilitet i första hand med EU- NATO-länderna. Ju fler försvarsindustriprojekt vi kan göra tillsammans med andra länder desto bättre. Gärna med de nordiska länderna.
Oavsett tjusiga överenskommelser och traktat är varje enskilt land sig själv närmast vid en krissituation. Än mer i en krigssituation. Det som produceras på hemmaplan, sen må det vara livsmedel, medicin eller vapen, ska först tillgodose de egna behoven – sedan kan man vara solidarisk med andra. Bättre hade det varit om Sverige varit medlem i NATO. Då hade vi hamnat i samma kölista som NATO-länderna och inte efter dem.
Jag vill ha en svensk försvarsindustri. Av både nödvändighetsskäl som av rent utrikespolitiska. Som tillverkare av moderna vapensystem i världsklass får vi som nation en betydligt mer framträdande position än om vi stod utan försvarsindustri.
Jag tror vi gör ett allvarligt fel om vi ser på försvarsindustrin och våra försvarsbeställningar som vilken näringslivshantering som helst. I fredstid, i icke-orostid fungerar säkert för det mesta ett system att köpa ifrån hyllan. Men vi måste ha en beredskap att kunna fylla på våra försvarslager också i orostider. Då är det mycket osäkert om där överhuvudtaget finns en hylla att plocka ifrån.
För det första kan jag konstatera att allting i världen är relativt. När jag hör Mona Sahlin berätta om hur hon vill se svensk försvars- och säkerhetspolitik, när jag hör Anders Karlsson (s) - ordförande i Försvarsutskottet - lägga ut texten än en gång, då är jag riktigt nöjd med att ha varit med om att rösta fram den försvarspolitik som gäller idag. Men sedan ska jag inte sticka under stol med att om mina åsikter hade fått råda hade det sett annorlunda ut. Vi hade haft mer försvar och det hade fått kosta mer.
Om man lägger ihop Mona Sahlins ”linjetal” på måndagen med övrigt röd-grönt framträdande i Sälen kan man inte säga att det imponerar.
- Total splittring när det gälle svenska insatser utomlands.
- Splittring när det gäller hur värnplikten och personalförsörjningen inom försvaret ska se ut i framtiden.
- S vill skära ner antalet Gripenplan. (Men det ville folkpartiets Allan Widman för något år sedan också… Det bevisar ju tack och lov att människor kan bättra sig.)
- Oppositionen vill dra ner på försvarskostnaderna, men säger inte hur. Socialdemokraterna lovar fortfarande runt när de gör sina förbandsbesök runt om i landet. Om de verkligen vill genomföra allt de lovar så räcker inte deras försvarsbudget långt.
Hur gärna den rödgröna mixen än vill vara ett alternativ till regeringen så har den ingen gemensam försvarspolitik. I två väsentliga frågor är splittringen total – värnplikten och utlandsmissionerna. Något seriöst alternativ till regeringens försvarspolitik finns inte.
Statsministern Reinfeldt brukar inte prata försvarspolitik. Därför var det glädjande att han befann sig i Sälen och deltog i övningarna. Att det för en regeringschef är omöjligt att i ord uttrycka vissa saker är fullt begripligt. När kritik, framför allt mot ett främmande land, kommer från statsministern eller en vanlig riksdagsledamot så har den av naturliga skäl olika dignitet. Statsministern måste vara mer diplomatisk, mer försiktigt. Men när Fredrik Reinfeldt på en fråga om Rysslands oberäknelighet jämförde med Danmarks oberäknelighet, i ett historiskt perspektiv, förringade han på ett helt onödigt sätt den faktiska situation vi befinner oss i. De senaste åren har vi ett Ryssland, en granne, som politiskt går åt fel håll. Bort från demokrati och öppenhet mot ett auktoritärt styre med krympande medborgerliga rättigheter.
Jämförelsen med Danmark var synnerligen olämplig och inte minst helt felaktig, av flera skäl. Men det är en annan historia.
Ett hett ämne som diskuterades i går var den svenska försvarsindustrin. Här finns många olika åsikter och uppfattningar.
Jag är i sanningens namn ingen vän av principen att allt ska köpas från hyllan. Jag vill att det svenska försvaret ska ha vad det behöver. Från flygplan och korvetter till minst uniformspersedel. Det mest funktionella och det mest prisvärda. Sedan finns där många olika kombinationer att spela på.
Den svenska försvarsindustrin kan inte ses vid sidan av svensk försvarspolitik. Svensk försvarsindustri är de facto en del av det svenska försvaret. Även om det inte är inkallat eller ägt av svenska staten eller ens svenska intressen. En vapenproduktion i Sverige är en säkerhet.
Jag tror inte man kan ha en ideologisk princip när det gäller försvarsindustrin – att till exempel allting ska utsättas för konkurrens – för principens skull. Så mycket som möjligt – ja. Men det får inte riskera att vi i ett kritiskt läge står utan det materiel vi såväl behöver. Här måste man kompromissa och se vad som faktiskt är bäst för försvarsförmågan, både på kort och på lång sikt.
För några år sedan drabbades Finland och det finska flygvapnet. De flesta av de drygt 70 planen stod på marken i väntan på reservdelar och uppgraderingar. Finland som icke-NATO medlem fick vänta tills NATO-länderna kvitterat ut sina förnödenheter.
Jag tror inte på rent svenska lösningar för det svenska försvaret. Svensk försvarsindustri måste vara inriktad på export och på kompabilitet i första hand med EU- NATO-länderna. Ju fler försvarsindustriprojekt vi kan göra tillsammans med andra länder desto bättre. Gärna med de nordiska länderna.
Oavsett tjusiga överenskommelser och traktat är varje enskilt land sig själv närmast vid en krissituation. Än mer i en krigssituation. Det som produceras på hemmaplan, sen må det vara livsmedel, medicin eller vapen, ska först tillgodose de egna behoven – sedan kan man vara solidarisk med andra. Bättre hade det varit om Sverige varit medlem i NATO. Då hade vi hamnat i samma kölista som NATO-länderna och inte efter dem.
Jag vill ha en svensk försvarsindustri. Av både nödvändighetsskäl som av rent utrikespolitiska. Som tillverkare av moderna vapensystem i världsklass får vi som nation en betydligt mer framträdande position än om vi stod utan försvarsindustri.
Jag tror vi gör ett allvarligt fel om vi ser på försvarsindustrin och våra försvarsbeställningar som vilken näringslivshantering som helst. I fredstid, i icke-orostid fungerar säkert för det mesta ett system att köpa ifrån hyllan. Men vi måste ha en beredskap att kunna fylla på våra försvarslager också i orostider. Då är det mycket osäkert om där överhuvudtaget finns en hylla att plocka ifrån.
måndag, januari 18, 2010
När rysskräcken kom till Sälen
Folk och Försvars rikskonferens har börjat i Sälen. I år finns det möjlighet att följa konferensen på nätet. Bra service. Första dagen hade några höjdpunkter jag inte kan låta bli att kommentera.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) och ÖB Sverker Göranson höll de inledande talen. Klara och tydliga besked från båda håll. Men sedan blev det lite knepigare.
Sten Tolgfors redogjorde för den av Sverige proklamerade solidaritetsförklaringen; att om länder i Sveriges närhet blir utsatta för militärt hot eller angrepp ska Sverige inte stå overksamt. Samtidigt utgår vi från att länder i vår närhet förhåller sig på samma sätt till Sverige i en omvänd situation.
Sedan var det då dags för en paneldiskussion om hur Sverige egentligen förhåller sig till den svenska solidaritetsförklaringen. Bo Hugemark och Johan Thunberger hade fått uppdraget att konstruera ett möjligt(?) scenario där solidariteten sattes på prov.
De som skulle ta sig an de olika förutsättningarna och händelserna var Urban Ahlin s, Staffan Danielsson c, Karin Enström, m och Peter Rådberg, mp. Läget var att ett baltiskt land blev utsatt för ryska påtryckningar med anledning av en missnöjd rysk minoritet inom landets gränser. Ryssarna anordnade militära övningar i området. Hur agerar då Sverige och en svensk regering. Spelet, om man kan kalla det så, kan vi lämna därhän. I sammanfattning kan sägas att alliansen ville gå något längre i insatser än de rödgröna. Men det intressanta var den nakna rysskräck som uppenbarade sig. Det var en synnerligen ovillig panel som inte ville diskutera möjlig rysk aggressivitet mot ett ospecificerat baltiskt land. Ännu mindre vad den svenska solidaritetsförsäkringen i praktiken skulle betyda.
Rädslan att reta Ryssland och som Urban Ahlin i slutet uttryckte det, vissa nationella krafter, var under hela diskussionen pinsamt märkbar. Alla fick möjlighet att vittna om att de inte trodde att Ryssland vare sig skulle göra si eller så. Varför skulle ryssarna det?
När sedan Bo Hugemark som den militär han är kunde förklara att det första man från rysk sida rent militärstrategiskt borde göra vid en uppseglande konflikt var att ta den militära kontrollen över Gotland – ja, då lyste skräcken i ansiktena på panelen. Då ville dom bara inte vara med längre.
Förutom att panelen smulade sönder den svenska solidaritetsförklaringen till att i praktiken inte vara värd någonting mer än en viljeyttring, avslöjade den de mycket stora problem vi har i svensk försvarsdebatt. Oviljan att diskutera möjliga scenarior i Östersjöområdet. En ovilja därför att det kan reta ryssarna.
I viss mån kan jag hålla med. Och det hade varit om de möjliga händelserna varit tagna direkt ur fantasin. Men nu har vi ett läge där Ryssland rustar upp, där tonen mot grannarna inte är av det milda slaget, där de ryska ledarnas uttalanden inte kan tolkas som annat än att man från rysk sida är beredd att använda vapen om/när man anser det vara befogat. Villigheten att skicka ut militär gäller inte bara om Ryssland är hotat utan också allierade länder samt om ryska befolkningsgrupper i utlandet behöver ”assistens”.
Vi måste kunna diskutera öppet konsekvenserna av vad officiell rysk utrikespolitik betyder, vad ryska ledares uttalanden betyder och vilka konsekvenserna blir för Sverige, för Östersjöområdet och för EU - om man fullföljer.
Vi som varnar för konsekvenserna av t.ex Nord Stream/Gazprom-ledningen genom Östersjön, om den ryska upprustningen, om aggressiv rysk utrikespolitik med mera får ofta i debatten höra att vi lider av rysskräck och i grövsta fall rysshat. Men om det finns rysskräck någonstans då är det hos dem som inte vågar diskutera dagens Ryssland med rädsla för vilka reaktionerna i Moskva ska bli. Denna rädsla för ryssen är om någon farlig för Sverige och visar att debatten inte alls är så öppen och fri i vårt land som vi vill göra gällande.
Vad tycker jag då om solidaritetsförsäkringen? Jo, jag tycker den är bra och något att bygga vidare på. Den uttrycker en politisk vilja som jag tycker är positiv. Men nog hade jag önskat att en sådan solidaritetsförsäkran hade varit ömsesidig och formaliserad i undertecknade avtal länderna emellan. Den är en del av ett utökat nordiskt försvarssamarbete som jag ställer mig helt bakom. Dock är min övertygelse att det bästa och mest rationella nordiska försvarssamarbetet får vi inte förrän Sverige och Finland blir fullvärdiga medlemmar i NATO.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) och ÖB Sverker Göranson höll de inledande talen. Klara och tydliga besked från båda håll. Men sedan blev det lite knepigare.
Sten Tolgfors redogjorde för den av Sverige proklamerade solidaritetsförklaringen; att om länder i Sveriges närhet blir utsatta för militärt hot eller angrepp ska Sverige inte stå overksamt. Samtidigt utgår vi från att länder i vår närhet förhåller sig på samma sätt till Sverige i en omvänd situation.
Sedan var det då dags för en paneldiskussion om hur Sverige egentligen förhåller sig till den svenska solidaritetsförklaringen. Bo Hugemark och Johan Thunberger hade fått uppdraget att konstruera ett möjligt(?) scenario där solidariteten sattes på prov.
De som skulle ta sig an de olika förutsättningarna och händelserna var Urban Ahlin s, Staffan Danielsson c, Karin Enström, m och Peter Rådberg, mp. Läget var att ett baltiskt land blev utsatt för ryska påtryckningar med anledning av en missnöjd rysk minoritet inom landets gränser. Ryssarna anordnade militära övningar i området. Hur agerar då Sverige och en svensk regering. Spelet, om man kan kalla det så, kan vi lämna därhän. I sammanfattning kan sägas att alliansen ville gå något längre i insatser än de rödgröna. Men det intressanta var den nakna rysskräck som uppenbarade sig. Det var en synnerligen ovillig panel som inte ville diskutera möjlig rysk aggressivitet mot ett ospecificerat baltiskt land. Ännu mindre vad den svenska solidaritetsförsäkringen i praktiken skulle betyda.
Rädslan att reta Ryssland och som Urban Ahlin i slutet uttryckte det, vissa nationella krafter, var under hela diskussionen pinsamt märkbar. Alla fick möjlighet att vittna om att de inte trodde att Ryssland vare sig skulle göra si eller så. Varför skulle ryssarna det?
När sedan Bo Hugemark som den militär han är kunde förklara att det första man från rysk sida rent militärstrategiskt borde göra vid en uppseglande konflikt var att ta den militära kontrollen över Gotland – ja, då lyste skräcken i ansiktena på panelen. Då ville dom bara inte vara med längre.
Förutom att panelen smulade sönder den svenska solidaritetsförklaringen till att i praktiken inte vara värd någonting mer än en viljeyttring, avslöjade den de mycket stora problem vi har i svensk försvarsdebatt. Oviljan att diskutera möjliga scenarior i Östersjöområdet. En ovilja därför att det kan reta ryssarna.
I viss mån kan jag hålla med. Och det hade varit om de möjliga händelserna varit tagna direkt ur fantasin. Men nu har vi ett läge där Ryssland rustar upp, där tonen mot grannarna inte är av det milda slaget, där de ryska ledarnas uttalanden inte kan tolkas som annat än att man från rysk sida är beredd att använda vapen om/när man anser det vara befogat. Villigheten att skicka ut militär gäller inte bara om Ryssland är hotat utan också allierade länder samt om ryska befolkningsgrupper i utlandet behöver ”assistens”.
Vi måste kunna diskutera öppet konsekvenserna av vad officiell rysk utrikespolitik betyder, vad ryska ledares uttalanden betyder och vilka konsekvenserna blir för Sverige, för Östersjöområdet och för EU - om man fullföljer.
Vi som varnar för konsekvenserna av t.ex Nord Stream/Gazprom-ledningen genom Östersjön, om den ryska upprustningen, om aggressiv rysk utrikespolitik med mera får ofta i debatten höra att vi lider av rysskräck och i grövsta fall rysshat. Men om det finns rysskräck någonstans då är det hos dem som inte vågar diskutera dagens Ryssland med rädsla för vilka reaktionerna i Moskva ska bli. Denna rädsla för ryssen är om någon farlig för Sverige och visar att debatten inte alls är så öppen och fri i vårt land som vi vill göra gällande.
Vad tycker jag då om solidaritetsförsäkringen? Jo, jag tycker den är bra och något att bygga vidare på. Den uttrycker en politisk vilja som jag tycker är positiv. Men nog hade jag önskat att en sådan solidaritetsförsäkran hade varit ömsesidig och formaliserad i undertecknade avtal länderna emellan. Den är en del av ett utökat nordiskt försvarssamarbete som jag ställer mig helt bakom. Dock är min övertygelse att det bästa och mest rationella nordiska försvarssamarbetet får vi inte förrän Sverige och Finland blir fullvärdiga medlemmar i NATO.
tisdag, januari 12, 2010
Gasledningen och "rysshatet"
Debatten om gasledningen fortsätter här på Gotland. Och med ett inlägg i dagens GT på Folkbladets ledarsida går den socialdemokratiske nestorn Henry Lindkvist åter till hårt angrepp mot mig och mitt ”rysshat” - http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=5731316.
Givetvis med bifall från Gotlands störste Rysslandskramare Tore Gannholm.
På lördag den 16 januari ska den av Gazprom (Nord Stream) bekostade hamnen i Slite invigas. Det är en sorglig dag. Inget hörs om varför man från rysk sida vill ha gasledningen, inte heller om den allt annat än hemliga agendan för rysk utrikespolitik. Endast hur positiv denna hamn är för Slite och för Gotland. Att sätta in den i ett större sammanhang är uppenbarligen allt för skamligt.
Jag är extremt trött på alla påståenden om mitt rysshat. Men har man inte fler argument i den sakliga debatten är detta bra att ta till. Tyvärr finns där alltid någon som går på det.
Jag skulle vara mycket tacksam om alla som har kritiska uppfattningar om gasledningen, syftet bakom den och den allt mer aggressiva ryska utrikespolitiken också lät sin kritik komma till gotlänningarnas kännedom. Skriv till de gotländska tidningarna och deltag i debatten på nätet. Än är inte sista ordet sagt i denna fråga.
ROLF K NILSSON
Givetvis med bifall från Gotlands störste Rysslandskramare Tore Gannholm.
På lördag den 16 januari ska den av Gazprom (Nord Stream) bekostade hamnen i Slite invigas. Det är en sorglig dag. Inget hörs om varför man från rysk sida vill ha gasledningen, inte heller om den allt annat än hemliga agendan för rysk utrikespolitik. Endast hur positiv denna hamn är för Slite och för Gotland. Att sätta in den i ett större sammanhang är uppenbarligen allt för skamligt.
Jag är extremt trött på alla påståenden om mitt rysshat. Men har man inte fler argument i den sakliga debatten är detta bra att ta till. Tyvärr finns där alltid någon som går på det.
Jag skulle vara mycket tacksam om alla som har kritiska uppfattningar om gasledningen, syftet bakom den och den allt mer aggressiva ryska utrikespolitiken också lät sin kritik komma till gotlänningarnas kännedom. Skriv till de gotländska tidningarna och deltag i debatten på nätet. Än är inte sista ordet sagt i denna fråga.
ROLF K NILSSON
torsdag, januari 07, 2010
Rysk kontroll av ubåtstrafiken i Östersjön
PRESSMEDDELANDE
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)
Ledamot av försvarsutskottet
Ang. Rysk kontroll av ubåtstrafiken i Östersjön
- Desinformation var en av Sovjetunionens metoder för att förvirra och föra västvärlden bakom ljuset. En metod som helt tydligt ärvs av Ryssland och som praktiseras flitigt i samband med den planerade gasledningen genom Östersjön, säger moderate riskdagsledamoten Rolf K Nilsson i en kommentar till de uppgifter radioekot presenterade i helgen.
- Det ter sig sannerligen lite märkligt när Nord Streams svenske talesperson, Lars O Grönstedt, utan darr på rösten i svensk radio dementerar vad såväl den ryske premiärministern, tidigare presidenten, Putin och nuvarande vicepremiärministern, tidigare försvarsministern, Ivanov vid mer än ett tillfälle förklarat; att det blir den ryska Östersjöflottan som får till uppgift att bevaka gasledningen såväl under byggnationen som när den är färdig, säger Rolf K Nilsson. Grönstedt får ursäkta, men i den här frågan väger de ryska ledarnas ord tyngre än den förre bankdirektörens.
Såväl den svenska militären som totalförsvarets forskningsinstitut hävdar med bestämdhet att med sensorer (som ser ut som elkablar)placerade på gasledningen kan man från rysk sida få kontroll över undervattensrörelserna i Östersjön.
Sen svenske generalen Michael Moore förklarade i Ekots sändning att den svenska marinen är beredd, men att någon återmilitarisering av Gotland inte är aktuellt.
- Jag har stor respekt för Michael Moore, men en återmilitarisering av Gotland måste vara en öppen fråga, säger Rolf K Nilsson. Efter den svenska regeringens ja till gasledningen, enligt gällande internationella miljöregler, och de ryska storövningarna i slutet på 2009 som bland annat genomfördes med anledning av den planerade gasledningen har vi en ny säkerhetspolitisk situation. Vad som var sanning för ett år, eller ett halvår, sedan behöver inte vara det idag.
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)
Ledamot av försvarsutskottet
Ang. Rysk kontroll av ubåtstrafiken i Östersjön
- Desinformation var en av Sovjetunionens metoder för att förvirra och föra västvärlden bakom ljuset. En metod som helt tydligt ärvs av Ryssland och som praktiseras flitigt i samband med den planerade gasledningen genom Östersjön, säger moderate riskdagsledamoten Rolf K Nilsson i en kommentar till de uppgifter radioekot presenterade i helgen.
- Det ter sig sannerligen lite märkligt när Nord Streams svenske talesperson, Lars O Grönstedt, utan darr på rösten i svensk radio dementerar vad såväl den ryske premiärministern, tidigare presidenten, Putin och nuvarande vicepremiärministern, tidigare försvarsministern, Ivanov vid mer än ett tillfälle förklarat; att det blir den ryska Östersjöflottan som får till uppgift att bevaka gasledningen såväl under byggnationen som när den är färdig, säger Rolf K Nilsson. Grönstedt får ursäkta, men i den här frågan väger de ryska ledarnas ord tyngre än den förre bankdirektörens.
Såväl den svenska militären som totalförsvarets forskningsinstitut hävdar med bestämdhet att med sensorer (som ser ut som elkablar)placerade på gasledningen kan man från rysk sida få kontroll över undervattensrörelserna i Östersjön.
Sen svenske generalen Michael Moore förklarade i Ekots sändning att den svenska marinen är beredd, men att någon återmilitarisering av Gotland inte är aktuellt.
- Jag har stor respekt för Michael Moore, men en återmilitarisering av Gotland måste vara en öppen fråga, säger Rolf K Nilsson. Efter den svenska regeringens ja till gasledningen, enligt gällande internationella miljöregler, och de ryska storövningarna i slutet på 2009 som bland annat genomfördes med anledning av den planerade gasledningen har vi en ny säkerhetspolitisk situation. Vad som var sanning för ett år, eller ett halvår, sedan behöver inte vara det idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)