Statsminister Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och debatten om den svenska försvarsindustrin var vad jag hann med att konsumera via nätet från Sälenkonferensen igår. - Oj, här finns mycket att säga.
För det första kan jag konstatera att allting i världen är relativt. När jag hör Mona Sahlin berätta om hur hon vill se svensk försvars- och säkerhetspolitik, när jag hör Anders Karlsson (s) - ordförande i Försvarsutskottet - lägga ut texten än en gång, då är jag riktigt nöjd med att ha varit med om att rösta fram den försvarspolitik som gäller idag. Men sedan ska jag inte sticka under stol med att om mina åsikter hade fått råda hade det sett annorlunda ut. Vi hade haft mer försvar och det hade fått kosta mer.
Om man lägger ihop Mona Sahlins ”linjetal” på måndagen med övrigt röd-grönt framträdande i Sälen kan man inte säga att det imponerar.
- Total splittring när det gälle svenska insatser utomlands.
- Splittring när det gäller hur värnplikten och personalförsörjningen inom försvaret ska se ut i framtiden.
- S vill skära ner antalet Gripenplan. (Men det ville folkpartiets Allan Widman för något år sedan också… Det bevisar ju tack och lov att människor kan bättra sig.)
- Oppositionen vill dra ner på försvarskostnaderna, men säger inte hur. Socialdemokraterna lovar fortfarande runt när de gör sina förbandsbesök runt om i landet. Om de verkligen vill genomföra allt de lovar så räcker inte deras försvarsbudget långt.
Hur gärna den rödgröna mixen än vill vara ett alternativ till regeringen så har den ingen gemensam försvarspolitik. I två väsentliga frågor är splittringen total – värnplikten och utlandsmissionerna. Något seriöst alternativ till regeringens försvarspolitik finns inte.
Statsministern Reinfeldt brukar inte prata försvarspolitik. Därför var det glädjande att han befann sig i Sälen och deltog i övningarna. Att det för en regeringschef är omöjligt att i ord uttrycka vissa saker är fullt begripligt. När kritik, framför allt mot ett främmande land, kommer från statsministern eller en vanlig riksdagsledamot så har den av naturliga skäl olika dignitet. Statsministern måste vara mer diplomatisk, mer försiktigt. Men när Fredrik Reinfeldt på en fråga om Rysslands oberäknelighet jämförde med Danmarks oberäknelighet, i ett historiskt perspektiv, förringade han på ett helt onödigt sätt den faktiska situation vi befinner oss i. De senaste åren har vi ett Ryssland, en granne, som politiskt går åt fel håll. Bort från demokrati och öppenhet mot ett auktoritärt styre med krympande medborgerliga rättigheter.
Jämförelsen med Danmark var synnerligen olämplig och inte minst helt felaktig, av flera skäl. Men det är en annan historia.
Ett hett ämne som diskuterades i går var den svenska försvarsindustrin. Här finns många olika åsikter och uppfattningar.
Jag är i sanningens namn ingen vän av principen att allt ska köpas från hyllan. Jag vill att det svenska försvaret ska ha vad det behöver. Från flygplan och korvetter till minst uniformspersedel. Det mest funktionella och det mest prisvärda. Sedan finns där många olika kombinationer att spela på.
Den svenska försvarsindustrin kan inte ses vid sidan av svensk försvarspolitik. Svensk försvarsindustri är de facto en del av det svenska försvaret. Även om det inte är inkallat eller ägt av svenska staten eller ens svenska intressen. En vapenproduktion i Sverige är en säkerhet.
Jag tror inte man kan ha en ideologisk princip när det gäller försvarsindustrin – att till exempel allting ska utsättas för konkurrens – för principens skull. Så mycket som möjligt – ja. Men det får inte riskera att vi i ett kritiskt läge står utan det materiel vi såväl behöver. Här måste man kompromissa och se vad som faktiskt är bäst för försvarsförmågan, både på kort och på lång sikt.
För några år sedan drabbades Finland och det finska flygvapnet. De flesta av de drygt 70 planen stod på marken i väntan på reservdelar och uppgraderingar. Finland som icke-NATO medlem fick vänta tills NATO-länderna kvitterat ut sina förnödenheter.
Jag tror inte på rent svenska lösningar för det svenska försvaret. Svensk försvarsindustri måste vara inriktad på export och på kompabilitet i första hand med EU- NATO-länderna. Ju fler försvarsindustriprojekt vi kan göra tillsammans med andra länder desto bättre. Gärna med de nordiska länderna.
Oavsett tjusiga överenskommelser och traktat är varje enskilt land sig själv närmast vid en krissituation. Än mer i en krigssituation. Det som produceras på hemmaplan, sen må det vara livsmedel, medicin eller vapen, ska först tillgodose de egna behoven – sedan kan man vara solidarisk med andra. Bättre hade det varit om Sverige varit medlem i NATO. Då hade vi hamnat i samma kölista som NATO-länderna och inte efter dem.
Jag vill ha en svensk försvarsindustri. Av både nödvändighetsskäl som av rent utrikespolitiska. Som tillverkare av moderna vapensystem i världsklass får vi som nation en betydligt mer framträdande position än om vi stod utan försvarsindustri.
Jag tror vi gör ett allvarligt fel om vi ser på försvarsindustrin och våra försvarsbeställningar som vilken näringslivshantering som helst. I fredstid, i icke-orostid fungerar säkert för det mesta ett system att köpa ifrån hyllan. Men vi måste ha en beredskap att kunna fylla på våra försvarslager också i orostider. Då är det mycket osäkert om där överhuvudtaget finns en hylla att plocka ifrån.
