Statsminister Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och debatten om den svenska försvarsindustrin var vad jag hann med att konsumera via nätet från Sälenkonferensen igår. - Oj, här finns mycket att säga.
För det första kan jag konstatera att allting i världen är relativt. När jag hör Mona Sahlin berätta om hur hon vill se svensk försvars- och säkerhetspolitik, när jag hör Anders Karlsson (s) - ordförande i Försvarsutskottet - lägga ut texten än en gång, då är jag riktigt nöjd med att ha varit med om att rösta fram den försvarspolitik som gäller idag. Men sedan ska jag inte sticka under stol med att om mina åsikter hade fått råda hade det sett annorlunda ut. Vi hade haft mer försvar och det hade fått kosta mer.
Om man lägger ihop Mona Sahlins ”linjetal” på måndagen med övrigt röd-grönt framträdande i Sälen kan man inte säga att det imponerar.
- Total splittring när det gälle svenska insatser utomlands.
- Splittring när det gäller hur värnplikten och personalförsörjningen inom försvaret ska se ut i framtiden.
- S vill skära ner antalet Gripenplan. (Men det ville folkpartiets Allan Widman för något år sedan också… Det bevisar ju tack och lov att människor kan bättra sig.)
- Oppositionen vill dra ner på försvarskostnaderna, men säger inte hur. Socialdemokraterna lovar fortfarande runt när de gör sina förbandsbesök runt om i landet. Om de verkligen vill genomföra allt de lovar så räcker inte deras försvarsbudget långt.
Hur gärna den rödgröna mixen än vill vara ett alternativ till regeringen så har den ingen gemensam försvarspolitik. I två väsentliga frågor är splittringen total – värnplikten och utlandsmissionerna. Något seriöst alternativ till regeringens försvarspolitik finns inte.
Statsministern Reinfeldt brukar inte prata försvarspolitik. Därför var det glädjande att han befann sig i Sälen och deltog i övningarna. Att det för en regeringschef är omöjligt att i ord uttrycka vissa saker är fullt begripligt. När kritik, framför allt mot ett främmande land, kommer från statsministern eller en vanlig riksdagsledamot så har den av naturliga skäl olika dignitet. Statsministern måste vara mer diplomatisk, mer försiktigt. Men när Fredrik Reinfeldt på en fråga om Rysslands oberäknelighet jämförde med Danmarks oberäknelighet, i ett historiskt perspektiv, förringade han på ett helt onödigt sätt den faktiska situation vi befinner oss i. De senaste åren har vi ett Ryssland, en granne, som politiskt går åt fel håll. Bort från demokrati och öppenhet mot ett auktoritärt styre med krympande medborgerliga rättigheter.
Jämförelsen med Danmark var synnerligen olämplig och inte minst helt felaktig, av flera skäl. Men det är en annan historia.
Ett hett ämne som diskuterades i går var den svenska försvarsindustrin. Här finns många olika åsikter och uppfattningar.
Jag är i sanningens namn ingen vän av principen att allt ska köpas från hyllan. Jag vill att det svenska försvaret ska ha vad det behöver. Från flygplan och korvetter till minst uniformspersedel. Det mest funktionella och det mest prisvärda. Sedan finns där många olika kombinationer att spela på.
Den svenska försvarsindustrin kan inte ses vid sidan av svensk försvarspolitik. Svensk försvarsindustri är de facto en del av det svenska försvaret. Även om det inte är inkallat eller ägt av svenska staten eller ens svenska intressen. En vapenproduktion i Sverige är en säkerhet.
Jag tror inte man kan ha en ideologisk princip när det gäller försvarsindustrin – att till exempel allting ska utsättas för konkurrens – för principens skull. Så mycket som möjligt – ja. Men det får inte riskera att vi i ett kritiskt läge står utan det materiel vi såväl behöver. Här måste man kompromissa och se vad som faktiskt är bäst för försvarsförmågan, både på kort och på lång sikt.
För några år sedan drabbades Finland och det finska flygvapnet. De flesta av de drygt 70 planen stod på marken i väntan på reservdelar och uppgraderingar. Finland som icke-NATO medlem fick vänta tills NATO-länderna kvitterat ut sina förnödenheter.
Jag tror inte på rent svenska lösningar för det svenska försvaret. Svensk försvarsindustri måste vara inriktad på export och på kompabilitet i första hand med EU- NATO-länderna. Ju fler försvarsindustriprojekt vi kan göra tillsammans med andra länder desto bättre. Gärna med de nordiska länderna.
Oavsett tjusiga överenskommelser och traktat är varje enskilt land sig själv närmast vid en krissituation. Än mer i en krigssituation. Det som produceras på hemmaplan, sen må det vara livsmedel, medicin eller vapen, ska först tillgodose de egna behoven – sedan kan man vara solidarisk med andra. Bättre hade det varit om Sverige varit medlem i NATO. Då hade vi hamnat i samma kölista som NATO-länderna och inte efter dem.
Jag vill ha en svensk försvarsindustri. Av både nödvändighetsskäl som av rent utrikespolitiska. Som tillverkare av moderna vapensystem i världsklass får vi som nation en betydligt mer framträdande position än om vi stod utan försvarsindustri.
Jag tror vi gör ett allvarligt fel om vi ser på försvarsindustrin och våra försvarsbeställningar som vilken näringslivshantering som helst. I fredstid, i icke-orostid fungerar säkert för det mesta ett system att köpa ifrån hyllan. Men vi måste ha en beredskap att kunna fylla på våra försvarslager också i orostider. Då är det mycket osäkert om där överhuvudtaget finns en hylla att plocka ifrån.
tisdag, januari 19, 2010
måndag, januari 18, 2010
När rysskräcken kom till Sälen
Folk och Försvars rikskonferens har börjat i Sälen. I år finns det möjlighet att följa konferensen på nätet. Bra service. Första dagen hade några höjdpunkter jag inte kan låta bli att kommentera.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) och ÖB Sverker Göranson höll de inledande talen. Klara och tydliga besked från båda håll. Men sedan blev det lite knepigare.
Sten Tolgfors redogjorde för den av Sverige proklamerade solidaritetsförklaringen; att om länder i Sveriges närhet blir utsatta för militärt hot eller angrepp ska Sverige inte stå overksamt. Samtidigt utgår vi från att länder i vår närhet förhåller sig på samma sätt till Sverige i en omvänd situation.
Sedan var det då dags för en paneldiskussion om hur Sverige egentligen förhåller sig till den svenska solidaritetsförklaringen. Bo Hugemark och Johan Thunberger hade fått uppdraget att konstruera ett möjligt(?) scenario där solidariteten sattes på prov.
De som skulle ta sig an de olika förutsättningarna och händelserna var Urban Ahlin s, Staffan Danielsson c, Karin Enström, m och Peter Rådberg, mp. Läget var att ett baltiskt land blev utsatt för ryska påtryckningar med anledning av en missnöjd rysk minoritet inom landets gränser. Ryssarna anordnade militära övningar i området. Hur agerar då Sverige och en svensk regering. Spelet, om man kan kalla det så, kan vi lämna därhän. I sammanfattning kan sägas att alliansen ville gå något längre i insatser än de rödgröna. Men det intressanta var den nakna rysskräck som uppenbarade sig. Det var en synnerligen ovillig panel som inte ville diskutera möjlig rysk aggressivitet mot ett ospecificerat baltiskt land. Ännu mindre vad den svenska solidaritetsförsäkringen i praktiken skulle betyda.
Rädslan att reta Ryssland och som Urban Ahlin i slutet uttryckte det, vissa nationella krafter, var under hela diskussionen pinsamt märkbar. Alla fick möjlighet att vittna om att de inte trodde att Ryssland vare sig skulle göra si eller så. Varför skulle ryssarna det?
När sedan Bo Hugemark som den militär han är kunde förklara att det första man från rysk sida rent militärstrategiskt borde göra vid en uppseglande konflikt var att ta den militära kontrollen över Gotland – ja, då lyste skräcken i ansiktena på panelen. Då ville dom bara inte vara med längre.
Förutom att panelen smulade sönder den svenska solidaritetsförklaringen till att i praktiken inte vara värd någonting mer än en viljeyttring, avslöjade den de mycket stora problem vi har i svensk försvarsdebatt. Oviljan att diskutera möjliga scenarior i Östersjöområdet. En ovilja därför att det kan reta ryssarna.
I viss mån kan jag hålla med. Och det hade varit om de möjliga händelserna varit tagna direkt ur fantasin. Men nu har vi ett läge där Ryssland rustar upp, där tonen mot grannarna inte är av det milda slaget, där de ryska ledarnas uttalanden inte kan tolkas som annat än att man från rysk sida är beredd att använda vapen om/när man anser det vara befogat. Villigheten att skicka ut militär gäller inte bara om Ryssland är hotat utan också allierade länder samt om ryska befolkningsgrupper i utlandet behöver ”assistens”.
Vi måste kunna diskutera öppet konsekvenserna av vad officiell rysk utrikespolitik betyder, vad ryska ledares uttalanden betyder och vilka konsekvenserna blir för Sverige, för Östersjöområdet och för EU - om man fullföljer.
Vi som varnar för konsekvenserna av t.ex Nord Stream/Gazprom-ledningen genom Östersjön, om den ryska upprustningen, om aggressiv rysk utrikespolitik med mera får ofta i debatten höra att vi lider av rysskräck och i grövsta fall rysshat. Men om det finns rysskräck någonstans då är det hos dem som inte vågar diskutera dagens Ryssland med rädsla för vilka reaktionerna i Moskva ska bli. Denna rädsla för ryssen är om någon farlig för Sverige och visar att debatten inte alls är så öppen och fri i vårt land som vi vill göra gällande.
Vad tycker jag då om solidaritetsförsäkringen? Jo, jag tycker den är bra och något att bygga vidare på. Den uttrycker en politisk vilja som jag tycker är positiv. Men nog hade jag önskat att en sådan solidaritetsförsäkran hade varit ömsesidig och formaliserad i undertecknade avtal länderna emellan. Den är en del av ett utökat nordiskt försvarssamarbete som jag ställer mig helt bakom. Dock är min övertygelse att det bästa och mest rationella nordiska försvarssamarbetet får vi inte förrän Sverige och Finland blir fullvärdiga medlemmar i NATO.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) och ÖB Sverker Göranson höll de inledande talen. Klara och tydliga besked från båda håll. Men sedan blev det lite knepigare.
Sten Tolgfors redogjorde för den av Sverige proklamerade solidaritetsförklaringen; att om länder i Sveriges närhet blir utsatta för militärt hot eller angrepp ska Sverige inte stå overksamt. Samtidigt utgår vi från att länder i vår närhet förhåller sig på samma sätt till Sverige i en omvänd situation.
Sedan var det då dags för en paneldiskussion om hur Sverige egentligen förhåller sig till den svenska solidaritetsförklaringen. Bo Hugemark och Johan Thunberger hade fått uppdraget att konstruera ett möjligt(?) scenario där solidariteten sattes på prov.
De som skulle ta sig an de olika förutsättningarna och händelserna var Urban Ahlin s, Staffan Danielsson c, Karin Enström, m och Peter Rådberg, mp. Läget var att ett baltiskt land blev utsatt för ryska påtryckningar med anledning av en missnöjd rysk minoritet inom landets gränser. Ryssarna anordnade militära övningar i området. Hur agerar då Sverige och en svensk regering. Spelet, om man kan kalla det så, kan vi lämna därhän. I sammanfattning kan sägas att alliansen ville gå något längre i insatser än de rödgröna. Men det intressanta var den nakna rysskräck som uppenbarade sig. Det var en synnerligen ovillig panel som inte ville diskutera möjlig rysk aggressivitet mot ett ospecificerat baltiskt land. Ännu mindre vad den svenska solidaritetsförsäkringen i praktiken skulle betyda.
Rädslan att reta Ryssland och som Urban Ahlin i slutet uttryckte det, vissa nationella krafter, var under hela diskussionen pinsamt märkbar. Alla fick möjlighet att vittna om att de inte trodde att Ryssland vare sig skulle göra si eller så. Varför skulle ryssarna det?
När sedan Bo Hugemark som den militär han är kunde förklara att det första man från rysk sida rent militärstrategiskt borde göra vid en uppseglande konflikt var att ta den militära kontrollen över Gotland – ja, då lyste skräcken i ansiktena på panelen. Då ville dom bara inte vara med längre.
Förutom att panelen smulade sönder den svenska solidaritetsförklaringen till att i praktiken inte vara värd någonting mer än en viljeyttring, avslöjade den de mycket stora problem vi har i svensk försvarsdebatt. Oviljan att diskutera möjliga scenarior i Östersjöområdet. En ovilja därför att det kan reta ryssarna.
I viss mån kan jag hålla med. Och det hade varit om de möjliga händelserna varit tagna direkt ur fantasin. Men nu har vi ett läge där Ryssland rustar upp, där tonen mot grannarna inte är av det milda slaget, där de ryska ledarnas uttalanden inte kan tolkas som annat än att man från rysk sida är beredd att använda vapen om/när man anser det vara befogat. Villigheten att skicka ut militär gäller inte bara om Ryssland är hotat utan också allierade länder samt om ryska befolkningsgrupper i utlandet behöver ”assistens”.
Vi måste kunna diskutera öppet konsekvenserna av vad officiell rysk utrikespolitik betyder, vad ryska ledares uttalanden betyder och vilka konsekvenserna blir för Sverige, för Östersjöområdet och för EU - om man fullföljer.
Vi som varnar för konsekvenserna av t.ex Nord Stream/Gazprom-ledningen genom Östersjön, om den ryska upprustningen, om aggressiv rysk utrikespolitik med mera får ofta i debatten höra att vi lider av rysskräck och i grövsta fall rysshat. Men om det finns rysskräck någonstans då är det hos dem som inte vågar diskutera dagens Ryssland med rädsla för vilka reaktionerna i Moskva ska bli. Denna rädsla för ryssen är om någon farlig för Sverige och visar att debatten inte alls är så öppen och fri i vårt land som vi vill göra gällande.
Vad tycker jag då om solidaritetsförsäkringen? Jo, jag tycker den är bra och något att bygga vidare på. Den uttrycker en politisk vilja som jag tycker är positiv. Men nog hade jag önskat att en sådan solidaritetsförsäkran hade varit ömsesidig och formaliserad i undertecknade avtal länderna emellan. Den är en del av ett utökat nordiskt försvarssamarbete som jag ställer mig helt bakom. Dock är min övertygelse att det bästa och mest rationella nordiska försvarssamarbetet får vi inte förrän Sverige och Finland blir fullvärdiga medlemmar i NATO.
tisdag, januari 12, 2010
Gasledningen och "rysshatet"
Debatten om gasledningen fortsätter här på Gotland. Och med ett inlägg i dagens GT på Folkbladets ledarsida går den socialdemokratiske nestorn Henry Lindkvist åter till hårt angrepp mot mig och mitt ”rysshat” - http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=5731316.
Givetvis med bifall från Gotlands störste Rysslandskramare Tore Gannholm.
På lördag den 16 januari ska den av Gazprom (Nord Stream) bekostade hamnen i Slite invigas. Det är en sorglig dag. Inget hörs om varför man från rysk sida vill ha gasledningen, inte heller om den allt annat än hemliga agendan för rysk utrikespolitik. Endast hur positiv denna hamn är för Slite och för Gotland. Att sätta in den i ett större sammanhang är uppenbarligen allt för skamligt.
Jag är extremt trött på alla påståenden om mitt rysshat. Men har man inte fler argument i den sakliga debatten är detta bra att ta till. Tyvärr finns där alltid någon som går på det.
Jag skulle vara mycket tacksam om alla som har kritiska uppfattningar om gasledningen, syftet bakom den och den allt mer aggressiva ryska utrikespolitiken också lät sin kritik komma till gotlänningarnas kännedom. Skriv till de gotländska tidningarna och deltag i debatten på nätet. Än är inte sista ordet sagt i denna fråga.
ROLF K NILSSON
Givetvis med bifall från Gotlands störste Rysslandskramare Tore Gannholm.
På lördag den 16 januari ska den av Gazprom (Nord Stream) bekostade hamnen i Slite invigas. Det är en sorglig dag. Inget hörs om varför man från rysk sida vill ha gasledningen, inte heller om den allt annat än hemliga agendan för rysk utrikespolitik. Endast hur positiv denna hamn är för Slite och för Gotland. Att sätta in den i ett större sammanhang är uppenbarligen allt för skamligt.
Jag är extremt trött på alla påståenden om mitt rysshat. Men har man inte fler argument i den sakliga debatten är detta bra att ta till. Tyvärr finns där alltid någon som går på det.
Jag skulle vara mycket tacksam om alla som har kritiska uppfattningar om gasledningen, syftet bakom den och den allt mer aggressiva ryska utrikespolitiken också lät sin kritik komma till gotlänningarnas kännedom. Skriv till de gotländska tidningarna och deltag i debatten på nätet. Än är inte sista ordet sagt i denna fråga.
ROLF K NILSSON
torsdag, januari 07, 2010
Rysk kontroll av ubåtstrafiken i Östersjön
PRESSMEDDELANDE
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)
Ledamot av försvarsutskottet
Ang. Rysk kontroll av ubåtstrafiken i Östersjön
- Desinformation var en av Sovjetunionens metoder för att förvirra och föra västvärlden bakom ljuset. En metod som helt tydligt ärvs av Ryssland och som praktiseras flitigt i samband med den planerade gasledningen genom Östersjön, säger moderate riskdagsledamoten Rolf K Nilsson i en kommentar till de uppgifter radioekot presenterade i helgen.
- Det ter sig sannerligen lite märkligt när Nord Streams svenske talesperson, Lars O Grönstedt, utan darr på rösten i svensk radio dementerar vad såväl den ryske premiärministern, tidigare presidenten, Putin och nuvarande vicepremiärministern, tidigare försvarsministern, Ivanov vid mer än ett tillfälle förklarat; att det blir den ryska Östersjöflottan som får till uppgift att bevaka gasledningen såväl under byggnationen som när den är färdig, säger Rolf K Nilsson. Grönstedt får ursäkta, men i den här frågan väger de ryska ledarnas ord tyngre än den förre bankdirektörens.
Såväl den svenska militären som totalförsvarets forskningsinstitut hävdar med bestämdhet att med sensorer (som ser ut som elkablar)placerade på gasledningen kan man från rysk sida få kontroll över undervattensrörelserna i Östersjön.
Sen svenske generalen Michael Moore förklarade i Ekots sändning att den svenska marinen är beredd, men att någon återmilitarisering av Gotland inte är aktuellt.
- Jag har stor respekt för Michael Moore, men en återmilitarisering av Gotland måste vara en öppen fråga, säger Rolf K Nilsson. Efter den svenska regeringens ja till gasledningen, enligt gällande internationella miljöregler, och de ryska storövningarna i slutet på 2009 som bland annat genomfördes med anledning av den planerade gasledningen har vi en ny säkerhetspolitisk situation. Vad som var sanning för ett år, eller ett halvår, sedan behöver inte vara det idag.
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)
Ledamot av försvarsutskottet
Ang. Rysk kontroll av ubåtstrafiken i Östersjön
- Desinformation var en av Sovjetunionens metoder för att förvirra och föra västvärlden bakom ljuset. En metod som helt tydligt ärvs av Ryssland och som praktiseras flitigt i samband med den planerade gasledningen genom Östersjön, säger moderate riskdagsledamoten Rolf K Nilsson i en kommentar till de uppgifter radioekot presenterade i helgen.
- Det ter sig sannerligen lite märkligt när Nord Streams svenske talesperson, Lars O Grönstedt, utan darr på rösten i svensk radio dementerar vad såväl den ryske premiärministern, tidigare presidenten, Putin och nuvarande vicepremiärministern, tidigare försvarsministern, Ivanov vid mer än ett tillfälle förklarat; att det blir den ryska Östersjöflottan som får till uppgift att bevaka gasledningen såväl under byggnationen som när den är färdig, säger Rolf K Nilsson. Grönstedt får ursäkta, men i den här frågan väger de ryska ledarnas ord tyngre än den förre bankdirektörens.
Såväl den svenska militären som totalförsvarets forskningsinstitut hävdar med bestämdhet att med sensorer (som ser ut som elkablar)placerade på gasledningen kan man från rysk sida få kontroll över undervattensrörelserna i Östersjön.
Sen svenske generalen Michael Moore förklarade i Ekots sändning att den svenska marinen är beredd, men att någon återmilitarisering av Gotland inte är aktuellt.
- Jag har stor respekt för Michael Moore, men en återmilitarisering av Gotland måste vara en öppen fråga, säger Rolf K Nilsson. Efter den svenska regeringens ja till gasledningen, enligt gällande internationella miljöregler, och de ryska storövningarna i slutet på 2009 som bland annat genomfördes med anledning av den planerade gasledningen har vi en ny säkerhetspolitisk situation. Vad som var sanning för ett år, eller ett halvår, sedan behöver inte vara det idag.
tisdag, december 22, 2009
Två notiser....
På bloggen http://rkpress.blogspot.com/ har jag nu lagt in två notiser. En om den ryske supernationalisten Zjirinovskijs liberal-demokratiska parti och en om ryska reaktioner på en amerikansk bas i Polen.
fredag, december 18, 2009
Startar presstjänst
Från och med januari kör jag i lite mer organiserad form igång en presstjänst här på nätet. Det finns så mycket nyheter och fakta rörande försvars- och säkerhetspolitik, inte minst i vårt svensak närområde, som av någon anledning aldrig når ut genom våra svenska tidningar eller i radio och TV. Jag ämnar nu tämligen anspråkslöst försöka få till stånd en ändring genom att öppna en kanal för såväl notiser som artiklar och ännu längre inlägg i dessa frågor.
Officiellt startdatum blir den 1 januari 2010. Men jag kommer lite försiktigt att smygstarta innan dess.
Ytterligare information om Rolf K:s Presstjänst kommer.
Officiellt startdatum blir den 1 januari 2010. Men jag kommer lite försiktigt att smygstarta innan dess.
Ytterligare information om Rolf K:s Presstjänst kommer.
fredag, december 11, 2009
Har någon rätt stoppa konsten?
Rubriken i Gotlands Allehanda var ”Politiker vill kunna styra kulturen mer”. En rubrik som får vissa kulturutövare att hicka och reagera reflexmässigt.
Bakgrunden är denna. Med anledning av att fyra regioner från och med nästa år får större ansvar för hur statens kulturpengar ska fördelas har Sveriges Televisions ”Kulturnytt” ställt frågor till, som jag förstår, kulturnämnderna i de berörda regionerna.
Frågan löd: "Bör en politiker kunna stoppa till exempel utställningar eller föreställningar i offentlig finansierad verksamhet, till exempel konsthallar, museer och teatrar?"
I Gotlands kultur- (och fritids-)nämnd svarade 5 av de 13 ledamöterna ja, vilket är lika med 38 procent. I jämförelse med övriga regioners svar en ganska hög siffra.(Halland 13 procent, Västra Götaland 12 och Skåne 6 procent).
I Kulturnytt intervjuades nämndens ordförande Imnger Harlevi som var av uppfattningen att politiken ska vara ”… väldigt generös med att tillåta fria uttryckssätt, men till exempel kultur med inslag av rasism bör man kunna stoppa”. Dan Blomgren som är socialdemokratisk ledamot av nämnden delar sin ordförandes uppfattning men tycker också att ”…kultur som kränker troende bör ifrågasättas”.
Jag är mycket skeptisk till att politiken ska lägga sig i det direkta kulturutövandet. Men redan idag är det politiken som styr kulturen genom att besluta om anslag och dess storlek.
Det finns vissa saker som behöver benas ut i denna debatt. För det första är det skillnad mellan offentligt, det vill säga av våra skattepengar, finansierad kultur och privat finansierad.
Det är stor skillnad mellan att vara kritisk och att vara kränkande. Att vara kränkande med hjälp av skattemedel har jag synnerligen svårt att kunna acceptera. Att kulturen ska vara kritisk är en självklarhet.
Konsten ska vara fri men det finns inget som säger att skattemedel ska gå till alla typer av konstutövning. Här har redan idag politiken suverän rätt att styra och fatta beslut. Konsten är inte bara fri för att den finansieras med skattemedel. Men den känsliga frågan är uppenbarligen om politiken ska få gå in och stoppa kulturevenemang. Generellt är jag skeptisk till den politiska styrningen i det direkta konst- och kulturutövandet. Men det går inte att säga ett hundraprocentigt ja eller nej.
Rasism under kulturell täckmantel finansierad av skattemedel ska kunna stoppas. Det tycker jag är en självklarhet. Då har man gått över en gräns som inte ska överskridas. Om de sker spridande av rasism på en privatfinansierad tillställning blir det upp till den juridiska processen att ta hand om den.
I den aktuella GA-artikeln reagerar jag på Dan Blomgrens (s) svar som tycker att kultur som kränker troende också skulle kunna vara något som politiken lades sig i och stoppade.
Då infinner sig direkt frågan: vad är att kränka? Det jag uppfattar som kränkning kanske andra inte alls gör det.
Mycket av det som vi i Sverige uppfattar som normal kritik uppfattas i utlandet som kränkande. Vi är extremt rädda för att vara kritiska till det som presenteras som religion, framför allt om det är annan trosutövning än den förhärskande svenska varianten av kristendom som Svenska kyrkan står för.
Riktigt rädd blir jag när jag läser uttalandet från kulturrådets ordförande Kerstin Brunnberg som ”…uppmanar de gotländska politikerna att ’göra sin läxa’ - att läsa på vad som står i kulturpropositionen och de lagar som ligger till grund för vår yttrandefrihet”. Tala om pekpinnar.
Detta är ingen enkel fråga och har därför inte heller något enkelt svar. Men det går inte, får inte vara så, att gömma vilka kränkande eller rent rasistiska budskap bakom ”religionsfrihet”, ”yttrandefrihet” eller ”kultur”. Inte heller ohämmad politisk propaganda bör smygas in och få godkänt under dessa rubriker.
Debatten fortsätter.
Bakgrunden är denna. Med anledning av att fyra regioner från och med nästa år får större ansvar för hur statens kulturpengar ska fördelas har Sveriges Televisions ”Kulturnytt” ställt frågor till, som jag förstår, kulturnämnderna i de berörda regionerna.
Frågan löd: "Bör en politiker kunna stoppa till exempel utställningar eller föreställningar i offentlig finansierad verksamhet, till exempel konsthallar, museer och teatrar?"
I Gotlands kultur- (och fritids-)nämnd svarade 5 av de 13 ledamöterna ja, vilket är lika med 38 procent. I jämförelse med övriga regioners svar en ganska hög siffra.(Halland 13 procent, Västra Götaland 12 och Skåne 6 procent).
I Kulturnytt intervjuades nämndens ordförande Imnger Harlevi som var av uppfattningen att politiken ska vara ”… väldigt generös med att tillåta fria uttryckssätt, men till exempel kultur med inslag av rasism bör man kunna stoppa”. Dan Blomgren som är socialdemokratisk ledamot av nämnden delar sin ordförandes uppfattning men tycker också att ”…kultur som kränker troende bör ifrågasättas”.
Jag är mycket skeptisk till att politiken ska lägga sig i det direkta kulturutövandet. Men redan idag är det politiken som styr kulturen genom att besluta om anslag och dess storlek.
Det finns vissa saker som behöver benas ut i denna debatt. För det första är det skillnad mellan offentligt, det vill säga av våra skattepengar, finansierad kultur och privat finansierad.
Det är stor skillnad mellan att vara kritisk och att vara kränkande. Att vara kränkande med hjälp av skattemedel har jag synnerligen svårt att kunna acceptera. Att kulturen ska vara kritisk är en självklarhet.
Konsten ska vara fri men det finns inget som säger att skattemedel ska gå till alla typer av konstutövning. Här har redan idag politiken suverän rätt att styra och fatta beslut. Konsten är inte bara fri för att den finansieras med skattemedel. Men den känsliga frågan är uppenbarligen om politiken ska få gå in och stoppa kulturevenemang. Generellt är jag skeptisk till den politiska styrningen i det direkta konst- och kulturutövandet. Men det går inte att säga ett hundraprocentigt ja eller nej.
Rasism under kulturell täckmantel finansierad av skattemedel ska kunna stoppas. Det tycker jag är en självklarhet. Då har man gått över en gräns som inte ska överskridas. Om de sker spridande av rasism på en privatfinansierad tillställning blir det upp till den juridiska processen att ta hand om den.
I den aktuella GA-artikeln reagerar jag på Dan Blomgrens (s) svar som tycker att kultur som kränker troende också skulle kunna vara något som politiken lades sig i och stoppade.
Då infinner sig direkt frågan: vad är att kränka? Det jag uppfattar som kränkning kanske andra inte alls gör det.
Mycket av det som vi i Sverige uppfattar som normal kritik uppfattas i utlandet som kränkande. Vi är extremt rädda för att vara kritiska till det som presenteras som religion, framför allt om det är annan trosutövning än den förhärskande svenska varianten av kristendom som Svenska kyrkan står för.
Riktigt rädd blir jag när jag läser uttalandet från kulturrådets ordförande Kerstin Brunnberg som ”…uppmanar de gotländska politikerna att ’göra sin läxa’ - att läsa på vad som står i kulturpropositionen och de lagar som ligger till grund för vår yttrandefrihet”. Tala om pekpinnar.
Detta är ingen enkel fråga och har därför inte heller något enkelt svar. Men det går inte, får inte vara så, att gömma vilka kränkande eller rent rasistiska budskap bakom ”religionsfrihet”, ”yttrandefrihet” eller ”kultur”. Inte heller ohämmad politisk propaganda bör smygas in och få godkänt under dessa rubriker.
Debatten fortsätter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)