Fler Mistral till Ryssland

Ryssland och Frankrike ska senare i år skriva kontrakt om ytterligare två Mistral-fartyg till den ryska marinen. Det kunde den ryske försvarsministern Anatolij Serdjokov berätta på onsdagen.

-Jag tror att vi ska ha slutfört förhandlingarna och skrivit under kontrakten innan året slut, förklarade han för nyhetsbyrån RIA Novosti.

De båda nya Mistral-fartygen ska byggas i Ryssland. Ett första kontrakt värt 1,2 miljarder euro skrevs under i juni. Två Mistral ska byggas i Frankrike. Ett 2014 och det andra 2015.

I köpet ingår också teknisk utrustning till fartygen. Just nu utbildas ett 70-tal ryska specialister i Frankrike på Mistral. Samtidigt utbildas två besättningar i Ryssland.

De två första Mistral ska enligt det ryska försvarsdepartementet tilldelas Stilla havsflottan respektive Norra flottan. Enligt den ryska nättidningen Rysslands Röst ska det första fartygen levereras till den ”ryska krigsflottan” om tre år.

Ett Mistralfartyg har kapacitet för 16 helikoptrar, fyra landstigningsfartyg, 70 pansarfordon och 450 soldater.

Folkrörelsemoderaterna

ALMEDALEN
Att köra på Visbys gator under Almedalsveckan är inget som rekommenderas den som har anlag för förhöjt blodtryck.
Respekten för fordon som följer gällande trafiklagar, hastigheter och som inte gör något större väsen av sig möter noll och ingen förståelse av den inreste Almedalsbesökaren. För den inreste är Visby som Skansen i havet. Här kan man gå hur som helst och bilarna som kommer är bara illusioner, dom finns egentligen inte därför behöver man inte heller flytta sig. Och går man in i en stillastående bil så är det stackaren bakom ratten som har gjort fel och ska få skäll. OM man kan dra paralleller mellan trafiksituationen i Visby innerstad med den rådande politiska situationen överlåter jag åt läsaren.

Diskussionerna och kommentarerna på de sociala medierna har varit få när det gäller moderaternas rapport om bli en folkrörelse. Moderaterna, de aktiva, ligger lågt Mycket lågt. Det är inte utan att tankarna går till George Orwell. Om det är Djurfarmen eller 1984 jag tänker på vet jag inte men med lite fri tolkning kan det på de moderata anslagstavlorna nu med de nya moderaterna vid styret i några år skrivas: "Vad som var rätt förr är nu fel. Vad som var fel förr är nu rätt."

Helt som en blixt från klar himmel kom inte folkrörelsebekännelsen. Den har varit förberedd och stigen har trampats upp av en deklaration som kom för ett eller ett och ett halvt år sedan. Då kunde vi höra statsministern tala om att det nu var dags för moderaterna att bi det statsbärande partiet i Sverige.
Moderaterna; det statsbärande partiet. Det lät inte bra då och det låter ännu sämre idag efter folkrörelsebekännelsen. Ett statsbärande parti innebär att det är ett politiskt parti som hela förvaltningen, hela den politiska processen vilar på. Ett parti med vidgat ansvar. Ansvar för att staten ska fungera. Ingen demokrati bör ha ett parti som är statsbärande. Statsbärande partier betyder i nästan alla fall kompromisser med demokratin.Vi har med ett i en demokrati groteskt långt socialdemokratiskt maktinnehav kompromissat tillräckligt med demokratin. När den socialdemokratiska eran nu till synes är över behöver vi inte en moderat era som tar över. Vi behöver inte återuppväckta täckorganisationer för det statsbärande partiet. Vi behöver inte mer partimakt i Sverige, demokratin kräver mindre för partierna, mer för individerna.

Ju mer moderaterna blickar mot socialdemokraterna och tar efter desto större utrymme lämnar man efter sig. Det blir ett vakum i svensk politik. Ett vakuum där arvet efter Lindman, Hjalmarsson och Bohman borde tagit plats.
Den politiska värdegrunden, det politiska arvet inom moderaterna håller på att raderas ut och ersättas av Fredrik Reinfeldt/Per Schlingmanns-tänkande. Och är det så de nya moderaterna vill ha det så får de väl ha det så. Men det bådar inte gott.

Öppna arkiven

Birgitta Ohlssons inlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/oppna-sveriges-hemliga-arkiv_4157741.svd -   manar till eftertanke om vad som har skett och vad som sker i Kungariket Sverige.
Sverige som ett rättfärdigt och lagligt land som gör vad som är rätt när det gäller krigsförbrytare och med dessa nära besläktade får en törn om man studerar vår historia lite närmare.

Allt för många krigsförbrytare som själva varit eller varit lierade med nazister har kunnat både gömma sig och få en fristad i Sverige. Tyvärr har detta inte varit ett alltid populärt ämne att ta upp. För den svenska nationella självkänslan och möjligen upprättelse i förhållande till i första hand våra nordiska grannar som inte klarade sig undan andra världskriget har det varit viktigt att vi handlat korrekt efter kriget och ställt skyldiga till svars för sina gärningar. Det började inte bra och frågan är hur det egentligen har fortsatt.

Folke Bernadottes aktioner med de Vita bussarna har i svensk tappning alltid beskrivits som ett hjältedåd. Och för alla dem som kunde räddas med livet i behåll ur de nazistiska koncentrationslägren var det givetvis mycket bra och inget ska förringa denna insats. Men nu var det inte bara koncentrationslägersfångar som kom med bussarna. Dessa användes också för att smuggla ut nazister på höga poster. Inte sällan med SS-bakgrund. Och hur kunde då detta gå till?

Hur de kom ombord på bussarna från början är fortfarande till stora delar okänt. Vem tipsade dem? Vem kunde ge besked om hur de skulle omhändertas när de väl kom till Sverige? Säkerligen fanns det folk på plats i mottagningsanläggningarna som informerade om detta.

Om det berodde på naivitet, ren dumhet eller om andra skäl fanns med i bakgrunden har jag för lite bakgrundsmateriel av för att kunna spekulera om. Men rutinen var sådan att när man i det sk Ramlösalägret i Ramlösabrunn utanför Helsingborg tog emot passagerarna i de Vita bussarna ifrågasatte man aldrig deras identitet. Man tog deras ord för gott med motiveringen att dessa människor fått utstå så mycket elände att de inte skulle ifrågasättas på något vis när det kom till Sverige. På så vis var det inga större problem för gamla SS-män att uppge falsk identitet och få nya identitetshandlingar som de sedan kunde gömma sig bakom resten av livet.
Intresset från svensk sida att bistå i jakten på gömda nazister i Sverige har vari begränsad. Sorgligt nog.

Ännu tristare är att intresset för att komma till rätta med och avslöja de brott som de gamla östdiktaturernas hantlangare í Sverige gjort sig skyldiga till är så svagt. Det finns idag informatörer, agenter och tidigare anställda, både svenskar och utländska medborgare, med nära anknytning till bl.a. Stasi. Det är dags att en gång för alla lätta på förlåten och göra allmänt känt vilka dessa människor är som sålt ut Sverige och svenska medborgare till en diktaturs hemliga polis. Dimridåerna måste lätta!

Pravda hävdar att Sverige törstar efter krig ­– Ryssland fortsätter bana väg för Putins Sverigebesök

I förra veckan var Rysslands vice premiärminister Sergej Ivanov i Stockholm och lät mycket tydligt budskapet gå fram att dumpningar i Östersjön inte skulle stå på samtalsagendan när Vladimir Putin besöker Sverige i slutet på månaden. Någon dag senare kom budskap nummer två till Sverige och svenskarna.

I nättidningen Pravda slås i en artikel ett antal ryska uppfattningar och ståndpunkter fast. Och budskapet mellan raderna är lika tydligt där: för Sveriges bästa bör Sverige inte gå med i NATO. En i svenska ögon märklig artikel.

Det moderna Ryssland tycka ha en faiblesse för att med överord utmåla små grannländer som militära hot mot fosterlandet. Det känns onekligen ovant när Sverige och det svenska försvaret utmålas som ett hot mot Ryssland.

Anledningen till den ryska oron är beslutet att skicka åtta Gripenplan till Libyen. Skälet till att Sverige skickar dem till Libyen har enligt Pravda inget med FN-uppdraget att göra inte heller har den svenska insatsen kommit till för att bistå den libyska befolkningen som slaktas av sin diktator. Nej, det finns ett skäl för den och det är att visa solidaritet med vapenbröderna i NATO och för att förbereda ett svenskt NATO-medlemskap. Och det är något man från rysk sida tycker lika illa om som vänsterpartiet och socialdemokraterna i Sverige.

Det svenska samarbetet med övriga länder som gör en insats i Libyen under NATO:s ledning har enligt Pravda en direkt negativ inverkan på den geopolitiska situationen för rysk del. Detta eftersom deltagandet, enligt Pravda, endast är ytterligare ett steg mot ett svenskt NATO-medlemskap. Och att få med Sverige är en del av den amerikanska planen att omringa Ryssland med NATO-länder. Ett direkt hot mot Ryssland.

Pravda tar också upp vad man kallar för ett ”Arktiskt mini-NATO”. Ett militärsamarbete mellan Storbritannien, de baltiska länderna och samtliga nordiska länder. Ett hot mot Ryssland och ett bevis på ett svenskt nära medlemskap i NATO.
-Sverige ensamt är inte ett troligt hot mot Ryssland. Men som en del av NATO, är det betydligt farligare. Alliansen är ett finslipat, sofistikerat amerikanskt system konstruerat för att omringa Ryssland. I denna mening är slutet på den svenska eran som en neutral stat inte bra för Ryssland. Analysen är Leonid Ivashovs, chef för den ryska Akademin för Geopolitiska frågor.

Anatolij Tsyganok, chef för ”centrumet för militära framtidsfrågor, Institutet för politisk och militär analys” eldar på:
-Om Sverige går med i den Atlantiska alliansen skapar det många problem för Ryssland både i Östersjöområdet och i Arktis. I norr, nära den ryska gränsen, kommer en gemensam svensk-norsk slagstyrka att uppenbara sig som teoretiskt är kapabel att agera mot våra Östersjö- och Norra flottor.
-Idag ökar NATO sin närvaro i Arktis. I detta avseende är alliansens utökning med Sverige en mycket dålig signal för Ryssland.

Är de uppfattningar som kommer fram i Pravda lika med dem hos den högsta ryska ledningen är detta ett direkt hot mot Sverige. Om Ryssland verkligen har de uppfattningar som kommer fram i texten så får vi se en än tydligare upprustning i vårt direkta närområde. De ryska positionerna har flyttats fram och de flyttas fram ytterligare med Nord Streams gasledning. Det känns allt otäckare med ett avmilitariserat Gotland.

ROLF K NLSSON

Försvaret sett ur ett konservativt pespektiv

(Texten är också publicerad på Newsmill den 3 april)
Under moderaternas långa historia har försvarsfrågan alltid varit central. Så är det inte längre och det är ett stort misstag. Försvaret är och förblir en viktig konservativ fråga, skriver Rolf K Nilsson, tidigare ledamot av riksdagens försvarsutskott.

Så länge Allmänna Valmansförbundet/Högern/moderaterna var ett konservativt parti var försvarsfrågan och inställningen till det svenska försvaret ett fundament i partiets framtoning. Så är det inte längre.Det hindrar inte att det lite över ett decennium in på 2000-talet finns konservativa uppfattningar om hur det svenska försvaret ska se ut och hur vi som medborgare ska förhålla oss till landets väpnade styrkor.
Som konservativ är jag beredd att låta försvaret få kosta skattepengar. Men precis som på andra områden är det god hushållning som ska gälla. Slöseri med medborgarnas pengar accepteras inte.

Den säkerhetspolitiska hotbilden har förändrats under de senaste 20 åren, och internationell terrorism - som förra året slog till mitt under Stockholms julhandel - är en viktig del av detta som vi måste ta fasta på. Men det militära försvarets främsta uppgift är ändå alltid i första hand att freda svenskt territorium; på marken, till sjöss och i luften.
För detta krävs resurser. Det krävs soldater, utrustning och en folklig förankring. Vårt självbestämmande, rätten att få råda i vårt eget hus går inte att värdera i pengar. Friheten, våra demokratiska fri- och rättigheter kostar. Som konservativ är jag beredd att betala priset. Priset som garanterar oss inte bara vårt geografiska territorium utan också vår kultur, vårt levnadssätt, vår civilisation.

Det finns de som hävdar att historien aldrig upprepar sig. Men att hävda detta känns som en ursäkt för att undandra sig ansvaret att lära av historien. Att lära och förstå egnas och andras misstag.
Den svenska nedrustningen på 1920-talet var ett stort misstag. Om det är i brist på historiska kunskaper eller ren dumhet vill jag låta vara osagt. Men misstaget från 1920-talet har upprepat sig. Efter Sovjetunionens fall drabbades våra beslutsfattare av fredsrus. Man såg verkligheten som man ville se den - inte som den var. Sovjetunionen fanns inte längre, alltså var problemen borta. Det var en ny tid - aldrig mera krig. Skrota vapnen, lägg ner försvaret, satsa på handel, älska varandra! Det gick över styr.

Sovjetunionen delades i sina beståndsdelar. Men kvar fanns människorna. Människorna som burit upp Sovjetunionen, som garanterat diktaturens fortbestånd fram till den 31 december 1991. Det återfödda Ryssland gjorde aldrig upp med diktaturen eller dess brott. Samma människor i nya uniformer som saluterade en ny flagga. Efter den både bokstavliga och andliga berusning som drabbade det post-sovjetiska Ryssland under 1990-talet återkom den gamla ordningens män till makten. Skolade i KGB, fostrade som inte bara Rysslands utan också de nära grannländernas herrar.
Från Rysslands födelse fram till idag har Ryssland/Sovjetunionen styrts av ledare som alla varit imperiebyggare. Med Vladimir Putins inträde på den politiska scenen återställdes den gamla ryska ordningen. Rysslands restauration påbörjades och det är den vi nu ser pågå framför våra ögon. Det är gamla beprövade metoder som gäller: upprustning av militären, modernisering och nyinskaffning av materiel. En utökad och allt aktivare utlandsunderrättelsetjänst som tar vid där Sovjetunionen slutade. Idag är den utländska, och så också den ryska, underrättelseverksamheten i Stockholm större än den var under kalla kriget. Fast nu sker den på ett bredare fält. Allt från kalla krigets traditionella uppgifter till informationsinskaffning på ekonomins, näringslivets och vetenskapens områden. I ärlighetens namn ska sägas att det inte bara är ryssarna som är aktivare än någonsin, så också kineserna.

Den ryska revanschlystnaden för Sovjetunionens nesliga nedmontering går igen på alla områden. Men vi ser inte bara framför oss ett Ryssland som tagit vid där Sovjet slutade. Med kommunismen bortkastad så skyr man inte längre kapitalismens möjligheter till politisk kontroll och maktutövning. Med sina privat/statliga företag med en nationell agenda pågår parallellt med det militära påverkansinflytandet en makutövning med energin som påtryckningsmedel. Genom västvärldens naivitet kombinerad med enskildas girighet har man från rysk sida fått oroväckande stor kontroll över gastillförseln för stora delar av Centraleuropa. Genom ett skickligt politiskt spel, bilaterala avtal, inte sällan kombinerad med personliga vänskapsförhållanden, har man lyckats splittra EU. Gasledningar och energiförsörjning har fått träda i tjänst där stridsvagnar och attackflyg inte räcker till. Kombinationen militär närvaro, militär påtryckning, energikontroll och energiavtal är förödande effektivt.

Med ett revanschistiskt Ryssland som granne är stora delar av Sverige utan militär närvaro. Inte ens de mest strategiska punkterna i landet har den grundläggande militära bemanning som borde vara ett minimum. Norrland, Göteborg, Stockholm, Gotland och Skåne har varit och är centrala försvarspunkter i Sverige. Den militära närvaron i Göteborg är mycket liten. Med tanke på Göteborgs hamns storlek och internationella betydelse för handel och kommunikation är den militära närvaron dumdristigt låg. Gotland är förutom hemvärnet i det närmaste avväpnat och i Skåne riskerar det enda kvarvarande regementet att läggas ner för att i sina beståndsdelar förflyttas till Mellansverige. Så blir det när budget och inte behov får styra försvarets styrka.
Så får det aldrig vara när det gäller ett så vitalt statligt ansvarsområde som försvaret. Budgeten får inte fortsätta att vara styrande för Sveriges försvarsbehov. Försvaret måste tillföras de medel som krävs för att försvara svenskt territorium, Sveriges befolkning och vårt sätt att leva. Det måste finnas tillräcklig materiel för att kunna försvara Sverige på marken, till sjöss och i luften.

Det svenska försvaret är hela folkets angelägenhet och har varit så i många år. Främst genom den allmänna värnplikten för män. I modern tid har värnplikten försummats för att inte säga missbrukats. År 2010 tog riksdagen ett konsekvensbeslut av det bristfälliga utnyttjandet av möjligheten att utbilda unga män till vapenför tjänst. Frivillighet infördes.
När makten av besparingsskäl, kombinerat med uppfattningen av minskat behov, började dra ner på antalet värnpliktsutbildade begick man ett allvarligt fel. Man borde istället ha förändrat värnplikten. Inte lämnat walk over.

Värnpliktens inverkan på de enskilda har inte tillräckligt genomlysts. Allmän värnplikt för män har genom decennierna inneburit uppfostran, ansvarskänsla, solidaritet och medborgarkänsla. Oavsett samhällsgrupp, etnisk eller religiös bakgrund, yrke eller utbildning har generation efter generation lärt sig umgås och respektera varandra. Följderna av detta har vi kanske bara sett början av.
Oavsett om vi är medlemmar i EU och NATO, oavsett om vi hoppas och tror på andras hjälp för att vi har lovat ge vår, måste vi i första hand lita till vår egen förmåga. Vi kan inte lägga vårt lands öde i andras händer. Samma syn måste gälla materielförsörjningen. Den svenska försvarsindustrin är en del av, samtidigt som den stärker, vår försvarsförmåga. Av försvarsförmågeskäl finns det därför anledning att slå vakt om vår svenska försvarsindustri.

Naivitet, förhoppningar mer än verklighetsskäl och budgetargument har urholkat vårt försvar. Men försvaret är och förblir en genuin konservativ kärnfråga. En fråga konservativa måste stå upp för hur kontroversiell den än för tillfället är.

Ryssarna nekar - Putin kommer - granskning pågår

Rysslands premiärminister och blivande president Vladimir Putin kommer till Sverige i april. Det har hans vice premiärminister och landets förre försvarsminister och tillika tidigare KGB-funktionären Sergei Ivanov berättat vid sitt besök i Stockholm i onsdags.
Han markerade också tydligt vad det är ryssarna är beredda att prata med den svenska regeringen om och vad man inte vill diskutera. Diplomatins regler kan var märkliga och det är möjligt att denna signal är tillräcklig för att regeringen ska backa och inte lyfta frågan om dumpningar i Östersjön. Jag hoppas det inte är så. Att den svenska gästvänligheten inte blir så översvallande att man underlåter att ta upp vad som är angeläget.

På presskonferensen där den forne KGB-mannen och tidigare FSB-chefen framträdde förklarade han att Ryssland inte dumpat kemiskt avfall eller vapen på Östersjöns botten. Däremot var ryssarna villiga att diskutera ryskt export av levande varg till Sverige.
Svensk media har varit dålig på att följa den anmälan som gjorts till Konstitutionsutskottet och som just nu behandlas om Göran Perssons regerings underlåtenhet att informera Sveriges grannländer om uppgifter om eventuell dumpning av kemiskt och/eller radioaktivt avfall i Östersjön. I KU:s protokoll från den 17 mars kan man läsa:

”§ 8 Granskningsärende 1 – Förutvarande och nuvarande regeringars handlande vad gäller fråga om dumpningar av kemiska vapen och radioaktivt avfall i Östersjön
Utskottet behandlade granskningsärendet Förutvarande och nuvarande regeringars handlande vad gäller fråga om dumpningar av kemiska vapen och radioaktivt avfall i Östersjön.
Utskottet beslutade att en skrivelse med kompletterande frågor skulle sändas till Regeringskansliet.

Ärendet bordlades.”

Konstitutionsutskottet har alltså utökat ärendet och ställer nu även frågor till sittande och möjligen även till tidigare regeringar.
Dokument som skickats från försvarsdepartementet i mars i år till Konstitutionsutskottet visar att Bildt-regeringen 1993 från den svenske generalkonsuln i St Petersburg fick information om både säkerställda och möjliga dumpningar i Östersjön.

Det är fullt möjligt att ärendet i KU pågår när Vladimir Putin kommer till Sverige. Förhoppningsvis ska detta inte bli någon anledning till att snabbt avsluta eller smyga med det pågående arbetet. Den höge gästen får finna sig i att demokratin arbetar.

Säg mig vem du umgås med...

Carl Bildt - Ett namn som hos många politiskt intresserade vållar reaktioner, positiva såväl som negativa. Jag har aldrig tillhört Carl Bildts fanclub. Men jag tyckte han var bra somstatsminister och jag njöt när han verbalt krossade sina motståndare. Min från början inte allt för positiva inställning till Carl Bildt påverkar givetvis objektiviteten i denna betraktelse.
Jag trodde aldrig att Carl Bildt skulle bli moderat partiledare. Än mindre statsminister. Att han skulle bli utrikesminister i Fredrik Reinfeldts regering hade jag inte heller satsat någon slant på. Jag har haft fel när jag spekulerat i Bildts populäritet eller snarare gångbarhet i politiken.

Första gången jag träffade Carl Bildt personligen var i valrörelsen 1979. Jag hade anställning som valombudsman för moderaterna i Helsingborg och skulle hämta Gösta Bohman med följeslagare till valupptakten i Siöcronaparken. Dagen till ära hade jag fått låna min fars bil och jag körde till flygplatsen i Sturup. Det var spännande. Jag hade aldrig träffat Gösta Bohman personligen, men jag var en stor beundrare. Och jag var inte ensam. Han var närmast något av idol för oss aktiva i moderata ungdomsförbundet.
Jag stod vid gaten och väntade. Först av mina passagerare kom Gösta Bohman. Med ett stort leende sträckte han fram handen och hälsade. Vi fick vänta på hans följeslagare; Carl Bildt och Olof Ehrencrona.
Carl Bildt och Gösta Bohman placerade sig i baksätet i bilen och jag fick Olof Ehrencrona vid min sida där framme. Bildt hade inte sagt något till mig på väg till bilen. Jag tror inte ens han hälsade. I bilen tilltalade han mig överhuvudtaget inte. Partiledare Bohman höll däremot igång en konversation med oss alla hela tiden, var allmänt trevlig och berättade minnen från beredskapsåren. Olof Ehrencrona småpratade hela tiden med mig. Från Bildt – icke ett ljud.
Det fanns en självsäkerhet från Carl Bildts sida som av många, inklusive mig, uppfattades som grundad på kunskap. Att han visste mer än alla andra. Att han med en styrka som sällan skådats i svensk politik kastade sig in i den politiska debatten och kunde se allmänt förvånad ut när hans motståndare inte höll med honom. Inte för att de hade en annan uppfattning, utan för att de inte förstod bättre eller saknade faktakunskapen. En utmanande debattmetod som också retade motståndarna rejält. För att inte tala om motståndarsidans ledarskribenter.

Vad jag uppskattade med Carl Bildt var hans tydliga avståndstagande från kommunismen och tämligen, för denna tid, öppna stöd åt USA och den västliga världens demokratier. För honom var det ingen diksussion om var Sverige hörde hemma eller var vi borde höra hemma. Det kändes skönt att någon politiker på hög nivå vågade ha denna uppfattning. För tyvärr var det inte heller då en självklarhet.
Carl Bildts engagemang för Europa har varit viktigt för Sverige. Och genom detta engagemang fick vi en statsminister som under sin ämbetsperiod hade kontakt med ”rätt” kollegor runt om i världen. Inte som vi vant oss vid med det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet med bara socialister och tveksamma röda totalitära regimer som man gärna frotterade sig med.
Jag kan gå så långt i min avbön och säga att jag tyckte Carl Bildt var en bra statsminister och till många delar en bra partiledare. Kanske inte den största ideolog partiet haft, men en partiledare som inte svek de moderata hjärtefrågorna. Om det var av övertygelse eller om det var politiskt mest bekvämt vågar jag inte spekulera i eftersom bilden av Bildt har förändrats genom åren. Han har allt mer framstått som en politiskt teknokrat mer än som en av övertygelse engagerad politiker.

I sitt fredsuppdrag i det forna Jugoslavien gjorde Carl Bildt en stor instas. En insats som är mer uppskattad på plats än vad vi nog kan förstå i Sverige. En eloge för detta.
Mitt under Biltds uppdrag fick jag en chans att intervjua honom för Västernorrlands Allehanda 1995. Intervjun skedde i en buss från Umeå till Härnösand. Det blev ett bra samtal och Bildt tog tid att ge både långa och innehållsrika svar. Engagemanget var stort och han såg möjligheter där andra nog hade gett upp i ett tidigare skede.
Men sedan hände något. Som avgången statsminister och som avgången partiledare skulle Carl Bildt ägna sig åt andra saker. Politiken släppte han aldrig, även om den nu inte skedde på parti- eller statlig nivå. Han blev något av en politisk frilans med frilansarens möjligheter att blanda ideella uppdrag med avlönade. Företagsvärlden tog emot Bildt med öppna armar och han hamnade hos Lundin Oil. Ett företag med omfattande affärsförbindelser med såväl Libyen som Sudan. En tveksam verksamhet om man har planer på att åter en gång ta upp en politisk karriär. I utlandet imponerar företag som har tidigare regeringsmedlemmar på sina avlöningslistor. En tidigare regeringschef med ett världsomfattande kontaktnät imponerar än mer.

Vad Carl Bildt sysslade med mer än att följa med på internationella affärsresor och träffa högt uppsatta potentater i olika diktaturer med tillgång till olja känner jag inte till. Hur Carl Bildt hamande i Vostok Nafta vars bärande affärsidé var att äga aktier i ryska statliga Gazprom har jag ingen aning om. Men när han avyttrade sina optioner i och med att Fredrik Reinfeldt gjorde honom till utrikesminister 2006 kunde han också räkna in många sköna kronor i ren förtjänst. Om han inte var det innan så gjorde optionerna honom till miljonär flera gånger om. Rik på Gazproms förtjänster från när och fjärran. Rik på rysk gasutpressningspolitik. Rik på ett ökat ryskt inflytande på EU. Rik på ett ökat ryskt inflytande i omvärlden. Denne man borde aldrig ha blivit svensk utrikesminister. Med sina personliga och ekonomiska bindningar till den ryska staten är han olämplig för uppdraget – även om det inte brister i kompetens.
Den sittande regeringen har varit synnerligen svaga i protesterna mot den ryska gasledningen. Man har gömt sig bakom internationell miljölagstiftning och inte gjort ett enda uttalande om vad man egentligen tycker om ledningen och de politiska syften som ligger bakom den. Den ende regeringsmedlem som gjorde ett uttlande om regeringen var dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg som förklarade att den inte låg i svenskt intresse, vilket får bedömas som en oemotsäglig sanning. Men den kommentaren gillade inte statsministern och när sedan Odenberg tog sig friheten att kritisera finansministerns bristande kompetens när det gäller svensk försvarspolitik fick han lämna sitt uppdrag.

Varför den svenska regeringen tiger om gasledningen kan jag bara spekulera i. Någon förnuftsmässig förklaring hittar jag inte . Tyvärr finns där en hel del andra.
Juridiskt och internationellt avtalsmässigt har regeringen inte gjort något fel genom att endast se på miljöbiten. Men politiskt har man inte tagit sitt ansvar. För oss som är utanför stundar en lång väntan tills den dagen kommer då de beslutsfattare som inte delade uppfattning med statsministern och utrikesministern finner det lämpligt att ta avstånd från gasledningen och dess kommande konsekvenser.
Carl Bildts västvänlighet, hans tidigare tydliga värderingar när det gällde terrorism, diktaturer och var i världen vi har våra vänner har varit betryggande i en bökig omvärld. Men också här har vi nu fått se en ny Carl Bildt. Jag tänker på Mellanöstern och hans allt mer ensidigt kritiska syn på staten Israel. En kritisk syn hade jag kunnat acceptera om den hade varit lika stark till konfliktens övriga aktörer.

”Fredskonvojen” till Gaza sommaren 2010 och Carl Bildts ställningstagande mot staten Israel och hans uppenbara nonchalans mot den kritik som framfördes mot konvojaktivisterna och deras verkliga syften gjorde mig både fundersam och bekymrad. Fundersam över den åtminstone till ytan förändring som Bildt genomgått och bekymrad över att denne man styr svensk utrikespolitik.

Utrikesministern är en av få ministrar som statsministern inte går emot utan låter driva sin egen linje. Därför förvånade det inte heller när Fredrik Reinfeldt kallade konvojen med palestinaaktivister för en i huvudsak ”humanitär insats”. Kunde han inte se vad som höll på att hända? Brydde han sig inte? Eller var det utrikesministerns linje – right or wrong ¬– som gällde?
Dock blixtrar utrikesminister Bildt till och man känner en nästan sadistisk tillfredställese när han med några korta, raka och exakta kommentarer plockar ner sina politiska motståndare. Det var med stor tillfredställelse jag lyssnade till Carl Bildt i valrörelsen 2010 och hans kraftfulla kritik av de rödgrönas Afghanistanpolitik och hans tudliga och raka besked om varför vi skulle ha svensk trupp i landet. Men det var en tillfredställelse som skulle gå över.
När det plötsligen började demonstreras i arabvärlden och den folkliga uppslutningen runt kraven på demokrati, frihet och avlägsnandet av de gamla ledarna växte sig starkare intog Bildt en passiv hållning. Inte ens i sina uttalanden ville han ställa sig bakom kraven på att Hosni Mubarak skulle avgå. Och i Libyen var han negativ till att ta ställning för demonstranterna och deras krav på frihet, demokrati och Khadaffis avlägsnande från makten. Det var två parter som stod mot varandra enligt utrikesminsitern.
Det var en blodtörstig förtryckarregim som stod mot ett förtryckt folk som inte ville låta sig förtryckas längre. Här kan man inte vara neutral.
Segheten från svensk sida när det gällt att ställa upp har varit anmärkningsvärd. Tyvärr kommer vi inte ifrån utrikesminister Bildts engagemang i Lundin Oil och företagets affärer med Libyen och dess ledare – Khadaffi.

Den aktive styrelsemedlemmen i Lundin Oil Carl Bildt hade inga problem att göra affärer med Libyen och dess diktator. Inte heller med Sudan och dess ledargarnityr. Uppenbarligen var det lika problemfritt som att berika sig på Rysslands expansiva utrikespolitik.
Jag ser inte att Carl Bildt längre representerar moderat utrikespolitik, eller kanske vad som borde vara moderat utrikespolitik. Det är inte ok att gör affärer med vem som helst. Tydligheten mot diktaturer är ett måste. Krav på demokrati och frihet som kommer från människor i en totalitär stat måste ges stöd. Här har Carl Bildt brustit.