Forskare från fyra länder kräver tillgång till Stasidokument

http://nilssonsandermedia.wordpress.com/2011/09/27/forskare-fran-fyra-lander-kraver-tillgang-till-stasidokument/

Efter ett tvådagars Forskarseminarium i Visby kräver fyra forskare från Sverige, Danmark, Tyskland och Finland tillgång till Stasidokumenten i det sk Rosenholtz-kartoteket. Gå in på ovanstående länk för att få veta mer.

Moderaterna säger adjö till konservatismen

Moderaterna har kommit med ett förslag till nytt idéprogram. Jag har läst det och jag är besviken. Besviken men inte förvånad. I ett par år har förre partisekreteraren Schlingman varslat om vad som komma skulle: ett partiprogram där ideologi inte finns med. Och med en sannolikhet som gränsar till visshet blir det också antaget på partistämman i oktober.

Moderaterna / Högerpartiet / Allmänna Valmansförbundet har varit det konservativa partiet i Sverige. Med tiden kom partiet att i sin politik kombinera den konservativa värdegrunden med en liberal frihetssyn. I program och idéförklaringar kunde vi läsa om ett konservativt parti med liberala inslag. Det gick så långt att partiets ideologi beskrevs som liberal-konservativ. Liberala-konservativ fungerade ganska bra. Såväl för konservativa som höger-liberaler. Och partiet kunde göra skäl för ordet ”samlings” i sitt namn. Det var accepterat att vara konservativ, det var accepterat att vara liberal. Och det blev allt mer accepterat att vara nyliberal.

Så länge jag kan minnas har det alltid varit en kamp mellan liberaler och konservativa inom moderaterna. På 1970-talet blev det en hel del protester när Moderata Ungdomsförbundets tidning Moderat Debatt på förstasidan hade endast ett textbudskap ”Jag är liberal – därför är jag moderat”.

I slutet på 1970-talet fanns det en ideologiskt levande debatt inom moderata ungdomsförbundet. Att majoriteten i det styrande skiktet hörde hemma bland liberalerna torde det inte råda någon tvekan om. Men ute i distrikten såg det inte likadant ut. Det fanns konservativa krafter som gjorde mer eller mindre lyckat motstånd. En sådan kraft var Konservativt Idéforum som bildades, eller snarare återbildades, i början på 1980-talet – till förbundsledningens förtvivlan och ilska. Det var ingen bra tid att vara konservativ i MUF. Var man det i sin ensamhet och lite diskret gjorde det inte så mycket. Men absolut inte tillsammans med andra och absolut inte i manifesterad form.

Den verkliga uppbrottet mot det gamla som tidigare varit kom med dåvarande förbundsordföranden Gunnar Hökmarks bok ”En ny giv för Sverige” 1980. Hökmark presenterade nya idéer. Idéer som idag lätt kan identifieras som nyliberala. Då pratade vi mer om libertarianer.

Nyliberaler, fostrade och kläckta i Fria Moderata studentförbundet, fick under Carl Bildts och Bo Lundgrens partiledarskap allt större inflytande i den moderata rikspolitiken. På tjänstemannasidan plockades unga, pålästa och karriärsugna nyliberaler in på nyckelpositioner. Och när vi fick en moderatledd regering 1991 blev de departementsanställda och fick ännu större inflytande. Med Bo Lundgren som partiledare nådde nyliberalerna kulmen på sitt inflytande. Med Fredrik Reinfeldt som ny partiledare försvann de mest  högljudda nyliberalerna från sina inflytelsepositioner. I mångt blev Fredrik Reinfeldt en reaktion mot Bo Lundgrens förda politik. Själv välkomnade jag i mina ledare i Gotlands Allehanda den nye partiledare och kunde identifiera en rad socialkonservativa inslag i de Reinfeldtska uttalandena och programförklaringarna. Men det varade inte länge.

Att Reinfeldt ville förnya moderaterna välkomnades av de flesta. En förnyelse behövdes. Men det visade sig vara mer än en förnyelse som satte igång. Förnyelsearbetet övergick raskt till att bli ett förändringsarbete. Många gamla sanningar förkastades, andra gjordes om. Det blev plötsligt svårt att veta vad moderaterna tyckte i olika frågor. Den raka linjen från idégrund till praktisk politik tunnades ut. Den raka linjen fanns inte längre.

För inte så länge sedan fick vi veta att de nya moderaternas mål är att bli ett ”statsbärande” parti. Redan här uppstår tveksamheter. Att bli ett statsbärande parti är att begära, eller ta, en plats i samhället som inget parti bör ha i en demokrati. Statsbärande partier hör hemma i diktaturer eller i inskränkta demokratier. I det nya programförslaget är ”statsbärande” smakligt nog omskrivet till ”samhällsbärande”. Men syftet tycks ändå luddigt. Det är mindre politik i vardagslivet som är värt att eftersträva. Inte ett parti som har till syfte att genomsyra hela samhället. Under socialdemokraternas långa, oavbrutna maktinnehav i Sverige fick vi se exempel på hur ett parti som ikläder sig rollen som statsbärande agerar. Partiboken blev ett av de viktigaste karriärinstrumenten.

I idéprogrammet som moderaterna använt sedan 2001 finns en hel del konservativa grundtankar. Men allt eftersom ”nya moderaterna” blivit varumärke för moderata samlingspartiet har partiet distanserat sig från detta program. I det ännu gällande handlingsprogramm et kan man läsa ”Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer…”. För att fylla varumärket ”Nya moderaterna” tycks detta vara en belastning som nu ska förpassas in i partiets historiearkiv.

Det nya idéprogrammet är inte vad jag skulle beskriva som ett idéprogram. Det är ett program för en praktisk politik som tillförs för tiden politiskt korrekta åsikter, inlindade i en allmänt välvillig ordmassa. Det blir en sammanblandning av allmän välvilja, idéer, mål och metoder. Om programmet tilltalar många är svårt att sia om. Däremot är det inte speciellt många som kan uppröras eller motsätta sig det. Önskan om röstmaximering tycks ha fått gå före en ideologisk bas och grundläggande värderingar. Från den grupp som arbetat fram förslaget till nytt idéprogram har vi fått höra att gamla värderingar inte längre hör hemma hos moderaterna.

Vad som till stor del kännetecknar ett idébaserat parti, som ”gamla” moderaterna var, är att man utan att behöva läsa en mångfald av program med mycket stor säkerhet vet vad partiet ska tycka. Detta eftersom det fanns en gemensam idégrund och gemensamma värderingar som man står för och som man tror på. Idag är det osäkert var moderaterna står, eller ska stå, innan partiledningen talat om det. Ju mindre ideologi, ju färre grundvärderingar som ett parti har, desto nödvändigare blir centralstyrningen och ”ledningen” uppifrån när det gäller vad man ska tycka, vilka åsikter man ska ha som aktiv partipolitiker. Detta tror jag är fel väg att gå.

Utan ideologi, utan gemensam värdegrund blir partiet lätt populistiskt. Åsikterna hämtas inte i en övertygelse om vad som är rätt eller fel. Åsikterna, de politiska uppfattningarna, hämtas från vad väljarna för tillfället tycker eller vad de inom en kort framtid kommer att tycka. Partierna blir kampanjorganisationer för en grupp människor som söker politiska uppdrag – inte för idéer, värderingar och det man tror är rätt. Jag tror att det är fel väg att gå.

Med det nya idéprogrammet kastar moderaterna av sig det ideologiska arvet, den ideologiska kompassen, den ideologiska känslan för vad som är rätt politik att driva. Istället är risken överhängande att det blir tillfälliga opinioner och politisk korrekthet som får styra. Omvärderingarna som ”nya moderaterna” gjort i en rad frågor har varit varningssignaler inför vad som nu är framlagt till beslut på partistämman hösten 2011.

Moderaterna som naturlig hemvist för Sveriges konservativa är borta. Detta innebär att moderaterna lämnar ett vakuum efter sig som redan andra krafter försöker muta in som sitt område. Signalerna från Sverigedemokraterna om att partiet ska bli det socialkonservativa alternativet i svensk politik skrämmer. Inte för att jag tror att dragningskraften på Sveriges konservativa blir speciellt stor. Men risken är att Sverigedemokraterna med sin politik förstör det konservativa ”varumärket” för lång tid. Det finns många motståndare till konservatismen som med glädje klistrar den konservativa etiketten på Sverigedemokraterna. Verkligt konservativa blir misskrediterade och vi får ett konstruerat ”bevis” för vad de gamla moderaterna egentligen stod för.

Förhoppningsvis får vi se någon form av institution, stiftelse eller annan konstellation som tar upp den fallna fanan och vårdar det konservativa arvet. Det behövs en traditions- och idébärare av svensk konservatism.

Hur ställer man sig då som varande konservativ och aktiv inom moderaterna till de nya moderaternas ideologilöshet? Hur ställer man sig som konservativ väljare som i alla år gett sin röst till moderaterna?
Ja, så länge den moderata sakpolitiken är den som man finner mest tilltalande bland landets politiska partier borde det inte vara några problem att även i fortsättningen arbeta för partiet eller ge det sin röst. Så länge de politiska programmen är sådana att man kan ställa sig bakom kraven och så länge man har förtroende för de moderata företrädarna är det inte fel att satsa på ett fortsatt engagemang. Däremot får man vara beredd på att det kan bli snabba omkast, att lojaliteten till ideologin inte längre finns kvar.
Resultatet lär bli att det blir vanligare med politiker som byter parti och ännu mer vanligare att väljare röstar olika från val till val. Den livslånga lojaliteten med ett parti och dess värderingar finns inte längre. Men det finns inget som säger att detta är för evigt…

ROLF K NILSSON

Fel av Bildt utse PLO-ambassadör

Carl Bildts beslut att upphöja PLO:s representant i Sverige till ambassadör ger anledning till ett antal frågor och invändningar. Vill man göra en mild tolkning av det inträffade kan det vara att utrikesministern rusat iväg i frustande iver för att få något gjort. Men det hindrar inte att konstatera att beslutet är dåligt förankrat såväl bland moderater som i den egna regeringen. Beslutet kommer helt fel och skickar  fel signaler till omvärlden.
Dessutom bryter det mor svensk praxis. När och om vi kommer till en tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och de beväpnade palestinska grupperna så vore det naturligt att ta emot en palestinsk ambassadör.
Idag känns det som ett onödigt och felaktigt ställningstagande i den pågående konflikten. Att dessutom när inte de palestinska grupperna själva är enade ta det här steget känns än märkligare. Dubbelfel, om inte trippelfel av Carl Bildt!
Hur beslutet gick till återstår att se då uppenbarligen varken folkpartiet eller kristdemokraterna ställer sig bakom, eller ens var informerade om upphöjelsen. en ganska märklig ordning för en regering med fyra partier. Inte minst med tanke på frågans dignitet.
Folkpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor Fredrik Malm har också,med rätta, protesterat.


Märkligt
Det känns  sannerligen märkligt att Sverige som i sina stunder har varit extremt protokollsbundet  när det gäller erkännandet av regimer ("vi erkänner inte regimer, vi erkänner länder") nu går bakvägen och erkänner en regim utan land.
Enligt UD innebär ambassadörskapet för Palestina inte att Sverige erkänner Palestina som stat (!) utan som ett sätt att uttrycka att Sverige är för en tvåstatslösning i den israelisk-palestinska konflikten. 
Att erkänna en ambassadör i Stockholm som formellt inte representerar någon stat öppnar dörrarna för många spännande upphöjningar i framtiden.


Hur långt kan det gå?
För mig som mångårig moderat känns det inte bra när man från folkpartiet och kristdemokraterna säger att man inte känner sig delaktiga i beslutet eftersom det är en moderat uppfattning. Jag tror inte den är moderat. Vad jag vet har den inte diskuterats i partiorganisationen. Jag tror inte diskuterats i den moderata riksdagsgruppen och det skulle förvåna mig om man kommit fram till denna lösning i den moderata utrikeskommittén i riksdagens utrikesutskott.
Det finns en stark inre solidaritet inom moderaterna. När det blåser sluter man upp ring ledningen. Men man måste ställa sig frågan hur långt denna solidaritet ska få sträcka sig. Ett parti består av dess medlemmar. Och det är hos medlemmarna politiken ska vara förankrad.

Tyskland gör sig beroende av flytande rysk kärnkraft

Samtidigt som man i Tyskland har beslutat sig för en radikal avveckling av den egna kärnkraften blir landet allt mer beroende av gas från Ryssland. Gas som ryssarna nu ska utvinna med hjälp av ett stort antal nybyggda flytande kärnkraftverk.

Just nu färdigställs i S:t Petersburg den första i en lång serie av flytande kärnkraftverk. De två reaktorerna som ska finnas på standardmodellen ska kunna leverera tillräckligt med energi för att försörja 200 000 hushåll. Kärnkraftverken byggs på pråmar som ska bogseras till sina destinationer där de ska leverera energi. För rysk del har kärnkraftspråmarna två primära användningsområden. De ska kunna leverera energi till avlägsna befolkningscentra och ge den energi som krävs för att utvinna den idag svåråtkomliga gasen som krävs för att fullfölja kontrakten med Gazproms kunder. Gasfält som man tror finns i Arktis och som man vet finns i Ryssland.

Vi har alltså den smått bisarra situationen att Tyskland med sitt kärnkraftsbeslut gör sig allt mer beroende av rysk naturgas. Naturgas som man endast kan få ta del av om/när Ryssland har byggt ut sina kärnkraftverk för att kunna utvinna denna gas.

Det är inte svårt att se att Tyskland här begår ett dubbelfel av kolossalformat. Den tyska kärnkraftsnedläggningen är ett slag i luften när samtidigt en granne en bit österut bygger ut sina verk som en konsekvens av den tyska nedläggningen. Politiskt är det svårt att hitta ord till det Tyskland nu håller på med. Medvetet manövrerar man sig in i en situation där man blir allt mer beroende av energi från Ryssland. Ju mer beroende man blir desto större påtryckningsmöjligheter från Moskva på Berlin.  

Det nya återförenade Tyskland är viktigt för Europa. Det är viktigt för EU och det är viktigt för NATO. Hur självständigt detta Tyskland i framtiden kan vara när det är Ryssland som bestämmer om landet ska få tillräcklig med energi till hushåll och till industri återstår att se. Redan har vi kunnat se hur Tyskland i sina utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden tar hänsyn till vad man tycker i Moskva.

Det är svårt att inte se hur man från rysk sida tänker utnyttja de nya flytande kärnkraftspråmarna. Dessa blir en direkt fortsättning på gasledningspolitiken.

Ett 50-tal kärnkraftspråmar lär täcka det nuvarande behovet i Ryssland. Men det finns också ett utländskt intresse för dessa. Enligt den ryska kärnkraftsmyndigheten Rosatom ska ett 15-tal länder vara intresserade av att köpa eller hyra ryska kärnkraftspråmar. Här finns det anledning att komma ihåg en av Vladimir Putins doktriner.  Nuvarande premiärministern och tidigare presidenten har slagit fast när det gäller rysk energiförsäljning att ”All rysk energiexport ska användas för att öka Rysslands inflytande i omvärlden”. När det gäller Tyskland har det varit lätt. Tyskarna har själv manövrerat sig in i ett beroende av Ryssland.

Med en export av flytande kärnkraftverk följer ett starkt ryskt inflytande. Vad kommer med som följdavtal?  När gasledningen i Östersjön blev en realitet fick vi veta från president Putin att den ryska Östersjöflottan fått en ny uppgift. Får den ryska flottan fler nya uppgifter och med uthyrningen av kärnkraftspråmarna? Länder i Latinamerika, Asien och Afrika är spekulanter. Risken är uppenbar att antalet icke-demokratiska länder med tillgång till kärnkraft ökar. Ryssland tvekar inte att sälja (eller hyra ut) sina produkter till regimer som inte är demokratier eller vägrar respektera de mänskliga rättigheterna.

Ryssland går med sina flytande kärnkraftverk ytterligare ett steg i att utnyttja energin som ett vapen för ökat politiskt inflytande i världen. Ett steg som innebär ökad osäkerhet, påtagliga miljörisker och en grå zon när det gäller kontroll av världens kärnkraftverk.

En officiell kommentar från den svenska regeringen borde vara på sin plats. Dessa flytande kärnkraftspråmar ska bogseras genom Östersjön, förbi svenska kuster och möjligen genom Öresund.  Detta är absolut en svensk angelägenhet. Vilka är riskerna under transporterna? Finns det rysk beredskap? Krävs det utbyggd svensk beredskap?

Fler Mistral till Ryssland

Ryssland och Frankrike ska senare i år skriva kontrakt om ytterligare två Mistral-fartyg till den ryska marinen. Det kunde den ryske försvarsministern Anatolij Serdjokov berätta på onsdagen.

-Jag tror att vi ska ha slutfört förhandlingarna och skrivit under kontrakten innan året slut, förklarade han för nyhetsbyrån RIA Novosti.

De båda nya Mistral-fartygen ska byggas i Ryssland. Ett första kontrakt värt 1,2 miljarder euro skrevs under i juni. Två Mistral ska byggas i Frankrike. Ett 2014 och det andra 2015.

I köpet ingår också teknisk utrustning till fartygen. Just nu utbildas ett 70-tal ryska specialister i Frankrike på Mistral. Samtidigt utbildas två besättningar i Ryssland.

De två första Mistral ska enligt det ryska försvarsdepartementet tilldelas Stilla havsflottan respektive Norra flottan. Enligt den ryska nättidningen Rysslands Röst ska det första fartygen levereras till den ”ryska krigsflottan” om tre år.

Ett Mistralfartyg har kapacitet för 16 helikoptrar, fyra landstigningsfartyg, 70 pansarfordon och 450 soldater.

Folkrörelsemoderaterna

ALMEDALEN
Att köra på Visbys gator under Almedalsveckan är inget som rekommenderas den som har anlag för förhöjt blodtryck.
Respekten för fordon som följer gällande trafiklagar, hastigheter och som inte gör något större väsen av sig möter noll och ingen förståelse av den inreste Almedalsbesökaren. För den inreste är Visby som Skansen i havet. Här kan man gå hur som helst och bilarna som kommer är bara illusioner, dom finns egentligen inte därför behöver man inte heller flytta sig. Och går man in i en stillastående bil så är det stackaren bakom ratten som har gjort fel och ska få skäll. OM man kan dra paralleller mellan trafiksituationen i Visby innerstad med den rådande politiska situationen överlåter jag åt läsaren.

Diskussionerna och kommentarerna på de sociala medierna har varit få när det gäller moderaternas rapport om bli en folkrörelse. Moderaterna, de aktiva, ligger lågt Mycket lågt. Det är inte utan att tankarna går till George Orwell. Om det är Djurfarmen eller 1984 jag tänker på vet jag inte men med lite fri tolkning kan det på de moderata anslagstavlorna nu med de nya moderaterna vid styret i några år skrivas: "Vad som var rätt förr är nu fel. Vad som var fel förr är nu rätt."

Helt som en blixt från klar himmel kom inte folkrörelsebekännelsen. Den har varit förberedd och stigen har trampats upp av en deklaration som kom för ett eller ett och ett halvt år sedan. Då kunde vi höra statsministern tala om att det nu var dags för moderaterna att bi det statsbärande partiet i Sverige.
Moderaterna; det statsbärande partiet. Det lät inte bra då och det låter ännu sämre idag efter folkrörelsebekännelsen. Ett statsbärande parti innebär att det är ett politiskt parti som hela förvaltningen, hela den politiska processen vilar på. Ett parti med vidgat ansvar. Ansvar för att staten ska fungera. Ingen demokrati bör ha ett parti som är statsbärande. Statsbärande partier betyder i nästan alla fall kompromisser med demokratin.Vi har med ett i en demokrati groteskt långt socialdemokratiskt maktinnehav kompromissat tillräckligt med demokratin. När den socialdemokratiska eran nu till synes är över behöver vi inte en moderat era som tar över. Vi behöver inte återuppväckta täckorganisationer för det statsbärande partiet. Vi behöver inte mer partimakt i Sverige, demokratin kräver mindre för partierna, mer för individerna.

Ju mer moderaterna blickar mot socialdemokraterna och tar efter desto större utrymme lämnar man efter sig. Det blir ett vakum i svensk politik. Ett vakuum där arvet efter Lindman, Hjalmarsson och Bohman borde tagit plats.
Den politiska värdegrunden, det politiska arvet inom moderaterna håller på att raderas ut och ersättas av Fredrik Reinfeldt/Per Schlingmanns-tänkande. Och är det så de nya moderaterna vill ha det så får de väl ha det så. Men det bådar inte gott.

Öppna arkiven

Birgitta Ohlssons inlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/oppna-sveriges-hemliga-arkiv_4157741.svd -   manar till eftertanke om vad som har skett och vad som sker i Kungariket Sverige.
Sverige som ett rättfärdigt och lagligt land som gör vad som är rätt när det gäller krigsförbrytare och med dessa nära besläktade får en törn om man studerar vår historia lite närmare.

Allt för många krigsförbrytare som själva varit eller varit lierade med nazister har kunnat både gömma sig och få en fristad i Sverige. Tyvärr har detta inte varit ett alltid populärt ämne att ta upp. För den svenska nationella självkänslan och möjligen upprättelse i förhållande till i första hand våra nordiska grannar som inte klarade sig undan andra världskriget har det varit viktigt att vi handlat korrekt efter kriget och ställt skyldiga till svars för sina gärningar. Det började inte bra och frågan är hur det egentligen har fortsatt.

Folke Bernadottes aktioner med de Vita bussarna har i svensk tappning alltid beskrivits som ett hjältedåd. Och för alla dem som kunde räddas med livet i behåll ur de nazistiska koncentrationslägren var det givetvis mycket bra och inget ska förringa denna insats. Men nu var det inte bara koncentrationslägersfångar som kom med bussarna. Dessa användes också för att smuggla ut nazister på höga poster. Inte sällan med SS-bakgrund. Och hur kunde då detta gå till?

Hur de kom ombord på bussarna från början är fortfarande till stora delar okänt. Vem tipsade dem? Vem kunde ge besked om hur de skulle omhändertas när de väl kom till Sverige? Säkerligen fanns det folk på plats i mottagningsanläggningarna som informerade om detta.

Om det berodde på naivitet, ren dumhet eller om andra skäl fanns med i bakgrunden har jag för lite bakgrundsmateriel av för att kunna spekulera om. Men rutinen var sådan att när man i det sk Ramlösalägret i Ramlösabrunn utanför Helsingborg tog emot passagerarna i de Vita bussarna ifrågasatte man aldrig deras identitet. Man tog deras ord för gott med motiveringen att dessa människor fått utstå så mycket elände att de inte skulle ifrågasättas på något vis när det kom till Sverige. På så vis var det inga större problem för gamla SS-män att uppge falsk identitet och få nya identitetshandlingar som de sedan kunde gömma sig bakom resten av livet.
Intresset från svensk sida att bistå i jakten på gömda nazister i Sverige har vari begränsad. Sorgligt nog.

Ännu tristare är att intresset för att komma till rätta med och avslöja de brott som de gamla östdiktaturernas hantlangare í Sverige gjort sig skyldiga till är så svagt. Det finns idag informatörer, agenter och tidigare anställda, både svenskar och utländska medborgare, med nära anknytning till bl.a. Stasi. Det är dags att en gång för alla lätta på förlåten och göra allmänt känt vilka dessa människor är som sålt ut Sverige och svenska medborgare till en diktaturs hemliga polis. Dimridåerna måste lätta!