Hur illa jag än tycker om förslaget att Kent Härstedt ska bli talman och hur dåligt det än är så kan jag inte annat än hålla med om Härstedts lätt lakoniska konstaterande att Sverigedemokraterna är en realitet och därför kan vi inte låtsa som att dom inte finns. Hur illa vi än tycker om dem, hur gärna vi än hade önskat att de inte skulle lyckas komma in i Riksdagen så finns de där.
Att socialdemokraterna innan ens Riksdagen har öppnat helt tar avstånd från vad man gjorde till sitt stora nummer under valrörelsen, att aldrig ta stöd från Sverigedemokraterna, visar att det finns en sanning i propagandan och en annan i verkligheten. Omvändelsen tycks inte heller ha skett med speciellt stor vånda eller med moraliska betänkligheter vilket ytterligare påvisar att det handlade om valretorik och inget annat.
Jag kan inte annat än beundra det civilkurage som Björn von Sydow visade upp då han tydligt förklarade att han inte ville bli talman med Sverigedemokraternas stöd. Han är konsekvent och står vid vad han sagt och förmedlat i valrörelsen. För partiledare Sahlin i det kritiska läge hon befinner sig i handlar allt nu om taktik och maktspel. Löften, principer -allt är slängt överbord i en desperat strävan att rädda vad som räddas kan från det sjunkande socialdemokratiska skeppet.
Med sin villighet att ta emot Sverigedemokraternas stöd i talmansvalet har socialdemokraterna satt agendan. Är det inget som hindrar socialdemokraterna att rösta igenom sin talmanskandidat med hjälp av Sverigedemokraterna är det inget som hindrar den nuvarande regeringen att ta emot motsvarande stöd i andra frågor från Sverigedemokraterna. Vi ska dock komma ihåg att i ett stort antal frågor, som socialdemokraterna helst skulle vilja trolla bort, ligger Sverigedemokraterna och socialdemokraterna mycket nära varandra. Också vänsterpartiet hittar gemensamheter med Sverigedemokraterna i en rad frågor; inte minst när det gäller motståndet till EU. När det gäller svenska truppers insats i Afghanistan för att göra livet uthärdligare för människorna i landet står Sverigedemokraterna helt på de rödgrönas sida och vill dra hem de svenska trupperna.
Så det mest anständiga, om nu detta ord är det rätta, om det skulle gå så illa att Kent Härstedt vinner talmansstriden med hjälp av sverigedemokraterna, vore att Reinfeldt överlämnade regeringsbildandet till Mona Sahlin.
Årets valresultat har vållat problem – på många håll och i skrivande stund vet vi inte vad resultatet blir. De uppgifter som kommit ut om att moderaterna kräver fler ministerposter på de övriga allianspartiernas bekostnad är i grunden dåligt, felaktigt och gynnar inte allianssamarbetet.
Ska de mindre partierna ha någon anledning att vara med så bör de också ha ett reellt inflytande. Det torde inte vara svårt för någon att räkna ut att det säkerligen skulle löna sig bättre för de små partierna att ställa sig utanför regeringssamarbetet, kunna driva sin egen politik och om det skulle bli en förtroendeomröstning fungerade som stödparti åt regeringen. Moderaterna får inte i segerns stund drabbas av lätt storhetsvansinne. Allianspartierna behöver varandra!
Att moderaterna fortfarande skulle arbeta för att manipulera med antalet utskottsplatser i Riksdagen för att hålla Sverigedemokraterna borta är beklagligt om det är sant. Det är dömt att misslyckas om man begränsar demokratin för att skydda densamma. På kort sikt kan det tyckas smart, på längre är det förödande. Vad blir nästa steg? Vilket parti drabbas nästa gång? Vilka väljarens röster ska nollställas då? Trixa inte med institutionerna!
Det går inte att mobba bort Sverigedemokraterna. Då spelar man deras spela och de kan fortsätta i rollen som offer. Bjud inte på detta!
