måndag, april 04, 2011

Pravda hävdar att Sverige törstar efter krig ­– Ryssland fortsätter bana väg för Putins Sverigebesök


I förra veckan var Rysslands vice premiärminister Sergej Ivanov i Stockholm och lät mycket tydligt budskapet gå fram att dumpningar i Östersjön inte skulle stå på samtalsagendan när Vladimir Putin besöker Sverige i slutet på månaden. Någon dag senare kom budskap nummer två till Sverige och svenskarna.
I nättidningen Pravda slås i en artikel ett antal ryska uppfattningar och ståndpunkter fast. Och budskapet mellan raderna är lika tydligt där: för Sveriges bästa bör Sverige inte gå med i NATO. En i svenska ögon märklig artikel.
Det moderna Ryssland tycka ha en faiblesse för att med överord utmåla små grannländer som militära hot mot fosterlandet. Det känns onekligen ovant när Sverige och det svenska försvaret utmålas som ett hot mot Ryssland.

Anledningen till den ryska oron är beslutet att skicka åtta Gripenplan till Libyen. Skälet till att Sverige skickar dem till Libyen har enligt Pravda inget med FN-uppdraget att göra inte heller har den svenska insatsen kommit till för att bistå den libyska befolkningen som slaktas av sin diktator. Nej, det finns ett skäl för den och det är att visa solidaritet med vapenbröderna i NATO och för att förbereda ett svenskt NATO-medlemskap. Och det är något man från rysk sida tycker lika illa om som vänsterpartiet och socialdemokraterna i Sverige.

Det svenska samarbetet med övriga länder som gör en insats i Libyen under NATO:s ledning har enligt Pravda en direkt negativ inverkan på den geopolitiska situationen för rysk del. Detta eftersom deltagandet, enligt Pravda, endast är ytterligare ett steg mot ett svenskt NATO-medlemskap. Och att få med Sverige är en del av den amerikanska planen att omringa Ryssland med NATO-länder. Ett direkt hot mot Ryssland.

Pravda tar också upp vad man kallar för ett ”Arktiskt mini-NATO”. Ett militärsamarbete mellan Storbritannien, de baltiska länderna och samtliga nordiska länder. Ett hot mot Ryssland och ett bevis på ett svenskt nära medlemskap i NATO.
-Sverige ensamt är inte ett troligt hot mot Ryssland. Men som en del av NATO, är det betydligt farligare. Alliansen är ett finslipat, sofistikerat amerikanskt system konstruerat för att omringa Ryssland. I denna mening är slutet på den svenska eran som en neutral stat inte bra för Ryssland. Analysen är Leonid Ivashovs, chef för den ryska Akademin för Geopolitiska frågor.

Anatolij Tsyganok, chef för ”centrumet för militära framtidsfrågor, Institutet för politisk och militär analys” eldar på:
-Om Sverige går med i den Atlantiska alliansen skapar det många problem för Ryssland både i Östersjöområdet och i Arktis. I norr, nära den ryska gränsen, kommer en gemensam svensk-norsk slagstyrka att uppenbara sig som teoretiskt är kapabel att agera mot våra Östersjö- och Norra flottor.
-Idag ökar NATO sin närvaro i Arktis. I detta avseende är alliansens utökning med Sverige en mycket dålig signal för Ryssland.
Är de uppfattningar som kommer fram i Pravda lika med dem hos den högsta ryska ledningen är detta ett direkt hot mot Sverige. Om Ryssland verkligen har de uppfattningar som kommer fram i texten så får vi se en än tydligare upprustning i vårt direkta närområde. De ryska positionerna har flyttats fram och de flyttas fram ytterligare med Nord Streams gasledning. Det känns allt otäckare med ett avmilitariserat Gotland.

ROLF K NLSSON

söndag, april 03, 2011

Försvaret sett ur ett konservativt pespektiv


(Texten är också publicerad på Newsmill den 3 april)

Under moderaternas långa historia har försvarsfrågan alltid varit central. Så är det inte längre och det är ett stort misstag. Försvaret är och förblir en viktig konservativ fråga, skriver Rolf K Nilsson, tidigare ledamot av riksdagens försvarsutskott.

Så länge Allmänna Valmansförbundet/Högern/moderaterna var ett konservativt parti var försvarsfrågan och inställningen till det svenska försvaret ett fundament i partiets framtoning. Så är det inte längre.Det hindrar inte att det lite över ett decennium in på 2000-talet finns konservativa uppfattningar om hur det svenska försvaret ska se ut och hur vi som medborgare ska förhålla oss till landets väpnade styrkor.
Som konservativ är jag beredd att låta försvaret få kosta skattepengar. Men precis som på andra områden är det god hushållning som ska gälla. Slöseri med medborgarnas pengar accepteras inte.

Den säkerhetspolitiska hotbilden har förändrats under de senaste 20 åren, och internationell terrorism - som förra året slog till mitt under Stockholms julhandel - är en viktig del av detta som vi måste ta fasta på. Men det militära försvarets främsta uppgift är ändå alltid i första hand att freda svenskt territorium; på marken, till sjöss och i luften.
För detta krävs resurser. Det krävs soldater, utrustning och en folklig förankring. Vårt självbestämmande, rätten att få råda i vårt eget hus går inte att värdera i pengar. Friheten, våra demokratiska fri- och rättigheter kostar. Som konservativ är jag beredd att betala priset. Priset som garanterar oss inte bara vårt geografiska territorium utan också vår kultur, vårt levnadssätt, vår civilisation.

Det finns de som hävdar att historien aldrig upprepar sig. Men att hävda detta känns som en ursäkt för att undandra sig ansvaret att lära av historien. Att lära och förstå egnas och andras misstag.
Den svenska nedrustningen på 1920-talet var ett stort misstag. Om det är i brist på historiska kunskaper eller ren dumhet vill jag låta vara osagt. Men misstaget från 1920-talet har upprepat sig. Efter Sovjetunionens fall drabbades våra beslutsfattare av fredsrus. Man såg verkligheten som man ville se den - inte som den var. Sovjetunionen fanns inte längre, alltså var problemen borta. Det var en ny tid - aldrig mera krig. Skrota vapnen, lägg ner försvaret, satsa på handel, älska varandra! Det gick över styr.

Sovjetunionen delades i sina beståndsdelar. Men kvar fanns människorna. Människorna som burit upp Sovjetunionen, som garanterat diktaturens fortbestånd fram till den 31 december 1991. Det återfödda Ryssland gjorde aldrig upp med diktaturen eller dess brott. Samma människor i nya uniformer som saluterade en ny flagga. Efter den både bokstavliga och andliga berusning som drabbade det post-sovjetiska Ryssland under 1990-talet återkom den gamla ordningens män till makten. Skolade i KGB, fostrade som inte bara Rysslands utan också de nära grannländernas herrar.
Från Rysslands födelse fram till idag har Ryssland/Sovjetunionen styrts av ledare som alla varit imperiebyggare. Med Vladimir Putins inträde på den politiska scenen återställdes den gamla ryska ordningen. Rysslands restauration påbörjades och det är den vi nu ser pågå framför våra ögon. Det är gamla beprövade metoder som gäller: upprustning av militären, modernisering och nyinskaffning av materiel. En utökad och allt aktivare utlandsunderrättelsetjänst som tar vid där Sovjetunionen slutade. Idag är den utländska, och så också den ryska, underrättelseverksamheten i Stockholm större än den var under kalla kriget. Fast nu sker den på ett bredare fält. Allt från kalla krigets traditionella uppgifter till informationsinskaffning på ekonomins, näringslivets och vetenskapens områden. I ärlighetens namn ska sägas att det inte bara är ryssarna som är aktivare än någonsin, så också kineserna.

Den ryska revanschlystnaden för Sovjetunionens nesliga nedmontering går igen på alla områden. Men vi ser inte bara framför oss ett Ryssland som tagit vid där Sovjet slutade. Med kommunismen bortkastad så skyr man inte längre kapitalismens möjligheter till politisk kontroll och maktutövning. Med sina privat/statliga företag med en nationell agenda pågår parallellt med det militära påverkansinflytandet en makutövning med energin som påtryckningsmedel. Genom västvärldens naivitet kombinerad med enskildas girighet har man från rysk sida fått oroväckande stor kontroll över gastillförseln för stora delar av Centraleuropa. Genom ett skickligt politiskt spel, bilaterala avtal, inte sällan kombinerad med personliga vänskapsförhållanden, har man lyckats splittra EU. Gasledningar och energiförsörjning har fått träda i tjänst där stridsvagnar och attackflyg inte räcker till. Kombinationen militär närvaro, militär påtryckning, energikontroll och energiavtal är förödande effektivt.

Med ett revanschistiskt Ryssland som granne är stora delar av Sverige utan militär närvaro. Inte ens de mest strategiska punkterna i landet har den grundläggande militära bemanning som borde vara ett minimum. Norrland, Göteborg, Stockholm, Gotland och Skåne har varit och är centrala försvarspunkter i Sverige. Den militära närvaron i Göteborg är mycket liten. Med tanke på Göteborgs hamns storlek och internationella betydelse för handel och kommunikation är den militära närvaron dumdristigt låg. Gotland är förutom hemvärnet i det närmaste avväpnat och i Skåne riskerar det enda kvarvarande regementet att läggas ner för att i sina beståndsdelar förflyttas till Mellansverige. Så blir det när budget och inte behov får styra försvarets styrka.
Så får det aldrig vara när det gäller ett så vitalt statligt ansvarsområde som försvaret. Budgeten får inte fortsätta att vara styrande för Sveriges försvarsbehov. Försvaret måste tillföras de medel som krävs för att försvara svenskt territorium, Sveriges befolkning och vårt sätt att leva. Det måste finnas tillräcklig materiel för att kunna försvara Sverige på marken, till sjöss och i luften.

Det svenska försvaret är hela folkets angelägenhet och har varit så i många år. Främst genom den allmänna värnplikten för män. I modern tid har värnplikten försummats för att inte säga missbrukats. År 2010 tog riksdagen ett konsekvensbeslut av det bristfälliga utnyttjandet av möjligheten att utbilda unga män till vapenför tjänst. Frivillighet infördes.
När makten av besparingsskäl, kombinerat med uppfattningen av minskat behov, började dra ner på antalet värnpliktsutbildade begick man ett allvarligt fel. Man borde istället ha förändrat värnplikten. Inte lämnat walk over.

Värnpliktens inverkan på de enskilda har inte tillräckligt genomlysts. Allmän värnplikt för män har genom decennierna inneburit uppfostran, ansvarskänsla, solidaritet och medborgarkänsla. Oavsett samhällsgrupp, etnisk eller religiös bakgrund, yrke eller utbildning har generation efter generation lärt sig umgås och respektera varandra. Följderna av detta har vi kanske bara sett början av.
Oavsett om vi är medlemmar i EU och NATO, oavsett om vi hoppas och tror på andras hjälp för att vi har lovat ge vår, måste vi i första hand lita till vår egen förmåga. Vi kan inte lägga vårt lands öde i andras händer. Samma syn måste gälla materielförsörjningen. Den svenska försvarsindustrin är en del av, samtidigt som den stärker, vår försvarsförmåga. Av försvarsförmågeskäl finns det därför anledning att slå vakt om vår svenska försvarsindustri.

Naivitet, förhoppningar mer än verklighetsskäl och budgetargument har urholkat vårt försvar. Men försvaret är och förblir en genuin konservativ kärnfråga. En fråga konservativa måste stå upp för hur kontroversiell den än för tillfället är.

fredag, april 01, 2011

Ryssarna nekar - Putin kommer - granskning pågår

Rysslands premiärminister och blivande president Vladimir Putin kommer till Sverige i april. Det har hans vice premiärminister och landets förre försvarsminister och tillika tidigare KGB-funktionären Sergei Ivanov berättat vid sitt besök i Stockholm i onsdags.
Han markerade också tydligt vad det är ryssarna är beredda att prata med den svenska regeringen om och vad man inte vill diskutera. Diplomatins regler kan var märkliga och det är möjligt att denna signal är tillräcklig för att regeringen ska backa och inte lyfta frågan om dumpningar i Östersjön. Jag hoppas det inte är så. Att den svenska gästvänligheten inte blir så översvallande att man underlåter att ta upp vad som är angeläget.

På presskonferensen där den forne KGB-mannen och tidigare FSB-chefen framträdde förklarade han att Ryssland inte dumpat kemiskt avfall eller vapen på Östersjöns botten. Däremot var ryssarna villiga att diskutera ryskt export av levande varg till Sverige.
Svensk media har varit dålig på att följa den anmälan som gjorts till Konstitutionsutskottet och som just nu behandlas om Göran Perssons regerings underlåtenhet att informera Sveriges grannländer om uppgifter om eventuell dumpning av kemiskt och/eller radioaktivt avfall i Östersjön. I KU:s protokoll från den 17 mars kan man läsa:

”§ 8 Granskningsärende 1 – Förutvarande och nuvarande regeringars handlande vad gäller fråga om dumpningar av kemiska vapen och radioaktivt avfall i Östersjön
Utskottet behandlade granskningsärendet Förutvarande och nuvarande regeringars handlande vad gäller fråga om dumpningar av kemiska vapen och radioaktivt avfall i Östersjön.
Utskottet beslutade att en skrivelse med kompletterande frågor skulle sändas till Regeringskansliet.

Ärendet bordlades.”

Konstitutionsutskottet har alltså utökat ärendet och ställer nu även frågor till sittande och möjligen även till tidigare regeringar.
Dokument som skickats från försvarsdepartementet i mars i år till Konstitutionsutskottet visar att Bildt-regeringen 1993 från den svenske generalkonsuln i St Petersburg fick information om både säkerställda och möjliga dumpningar i Östersjön.

Det är fullt möjligt att ärendet i KU pågår när Vladimir Putin kommer till Sverige. Förhoppningsvis ska detta inte bli någon anledning till att snabbt avsluta eller smyga med det pågående arbetet. Den höge gästen får finna sig i att demokratin arbetar.