tisdag, juni 30, 2009

Gasagenter i Almedalen

Konstaterade när jag gick igenom Almedalsveckans program att Nord Stream eller dess ägare Gazprom inte fanns på plats. Däremot har Hill & Knowlton Sweden AB gett ut en tjusig och i många stycken läsvärd publikation som heter ”Almedalstidningen”.
Hill & Knowlton var det företag som rattade Nord Streams/Gazproms propagandakampanj genom Sverige i våras. Företag i Sverige är fria att ta vilka kunder de vill. Men att som Hill & Knowlton gå Gazproms ärenden är för mig i grunden fel.
Ytterligare fel blir det när Bo Albertsson ”chairman & CEO Nordic Region” Hill & Knowlton i sin ledare prisar Winston Churchill. Att beundra Churchill och samtidigt ta uppdrag för intressen som har sin källa i Putins Ryssland är för mig en omöjlighet. Det går inte ihop. Förklaringarna och bortförklaringarna för att motivera hur man tjänar sina pengar är oändliga. För mig är Hill & Knowlton, precis som andra enrollerade PR- och kommunikatiosnföretag, legosoldater i Rysslands tjänst. Dessa kan säkert hitta en för sig själv moraliskt acceptabel förklaring till valet av kunder. Personligen tycker jag det är oförsvarligt.
Någon som inte skäms för sin uppdragsgivare eller anställning är uppenbarligen jordbruksministerns tidigare medarbetare Tora Leifland Holmström, som nu befinner sig på Gotland.
Tora Leifland Holmström arbetar för Gazprom-kontrollerade gasledningsprojektet Nord Stream.
Enligt Politikerbloggen har hon ”lämnat kontoret i Zürich för att lobba in ledningen hos svenska politiker under Almedalsveckan.” Låter illavarslande. Undrar om fler gas-agenter finns på Gotland? Jag återkommer i ärendet.

Två partisekreterare om Almedalen

Jag skrev för några dagar sedan att jag skulle återkomma till de båda partisekreterarnas, Schlingmanns (m) och Baylans (s), kritik mot Almedalsveckan. Några har undrat var min kommentar tog vägen. Jag får erkänna att ibland är jag tidsoptimist. Men här kommer det:
Kritiken från Schlingmann och Baylan gick ut på att det fanns så många andra organisationer och intressen stal uppmärksamheten från de politiska partierna och partiledarna.
När våra två största partiers partisekreterare landar på samma uppfattning och tycker att deras partier kommer i skymundan och blir undanträngda under Almedalsveckan ringer mina varningsklockor.
Almedalsveckan är en unik mötesplats som inte har någon motsvarighet. Här finns de politiska partierna med sina organisationsapparater. Här finns också fackföreningar, branschorganisationer, intresseföreningar, enskilda (!), myndigheter, samverkansorganisationer – ja, i det närmaste ett Noaks Ark-utbud av vad som finns i organisationsform i Sverige. En fantastisk demokratisk arena där alla kan framträda och lyfta sina åsikter och uppfattningar.
De politiska partierna borde välkomna arenor som Almedalsveckan. Framför allt i en tid då vi får allt färre medlemmar i de politiska partierna. Under Almedalsveckan visas upp ett engagemang som mycket väl skulle kunna finnas inom de politiska partierna. Men våra partier – ingen nämnd, ingen glömd – går allt mer mot toppstyrning. Jag har själv varit kritisk till hur man inom moderaterna tar bort de vanliga medlemmarnas möjlighet att påverka valsedlarna genom att ta bort provvalen. Allt mer av den politik som partierna driver formuleras av partitopparna tillsammans med anställda tjänstemän. Att vara förtroendevald är inte en garanti för inflytande och möjlighet att kunna påverka. Detta är en trend som alla politiskt aktiva i alla partier måste vara med och motverka.
När möjligheterna till en fri debatt med rejäl takhöjd av olika skäl inte välkomnas inom partierna är det inte märkligt att människor formerar sig i andra sammanhang och konstellationer. Det tycker jag är bra och ger allt mitt stöd.
Det behövs fler politiska organisationer i Sverige som inte är partianknutna. Och med tanke på hur våra politiska partier idag tenderar att bli allt mindre ideologiskt intresserade så ökar behovet av ytterligare politiska aktörer. De politiska partierna har aldrig haft monopol, och får förhoppningsvis aldrig det heller, på att syssla med politiska frågor.
Kanske är både Schlingmanns och Baylans uttalande förkortade och tillspetsade. Men nog får man känsla av att den politiska klassen är identifierbar i de åsikter som kommer fram här. Att det är partierna som ska ha åsikter om politik och må alla andra tiga. Jag tycker inte om det. Jag vill inte tro att det är så. Om jag drar en felaktig slutsats så hoppas jag det här glöms bort så fort som möjligt och att vi får se de båda partisekreterarnas uttalanden som olycksfall i arbetet. Skulle jag ha rätt är detta en varningsklocka som förhoppningsvis många uppmärksammat.

måndag, juni 29, 2009

På konferens med Folk och Försvar

(STOCKHOLM; Från torsdagen den 25 juni) När solen skiner och värmen nästan slår rekord sitter jag tillsammans med ett antal andra specialintresserade och lyssnar på gubbe efter gubbe som har något att säga om Pliktutredningens arbete som överlämnades till regeringen igår (den 24 juni). Korrigering – en ”gumma” fanns i den manligt dominerade kretsen: Irene Wennemo från LO, som gjorde ett mycket klokt inlägg. Något Anders Karlsson och andra försvarssocialdemokrater borde lyssna på.
Det är alltså konferens med Folk och Försvar under rubriken ”Efter värnplikten”.
Jag har nu varit på ett antal arrangemang som Folk och Försvar stått för och börjar nu känna igen deltagarna. I stort är detsamma grupp människor som dyker upp och – intressant nog – samma grupp människor som uttalar sig.
Utifrån de tillställningar jag själv närvarat vid och de övriga vars program och deltagare jag tagit del av kan tydligt märkas att arrangören Folk och Försvar har sina favoriter när det gäller vilka politiker som ska bjudas in och få förmånen att yttra sig. Men det är klart, så kan man också sätta agendan och styra fårgeformuleringarna.
Folk och Försvars generalsekreterare Lars Ekeman hade redan från början bestämt sig för att ett av de större problemen var företagens, näringslivets, inställning till förslaget om kontraktssoldater. Det vill säga viljan att anställa personal som är kontrakterade för att tjänstgöra vissa tider för försvaret. Från näringslivshåll har man dock hävdat att med det lilla antal människor det handlar om som varje år ska skriva kontrakt så är problemet mycket litet. I jämförelse med föräldraledigheter som företagen hanterar i det närmaste dagligen utgör försvarets kontrakterade personal ett mycket litet problem. Men det hindrade inte för att hålla tesen vid liv.
Under resans gång sedan Pliktutredningen satte igång sitt arbete för ett och ett halvt år sedan har det märkts en svängning från militärens sida när det gäller övergången till ett frivilligt försvar av den typ som nu föreslås. Bland de som framträdde på konferensen positiva, med några undantag.
Nu finns det alla anledning att vara med i försvarsdebatten som lär öka under de kommande månadernas remisstid. Över 60 instanser ska lämna sina yttranden och sedan är det regeringen som ska sätta tänderna i svaren för att formulera en proposition.

onsdag, juni 24, 2009

Pliktutredningen klar

Pliktutredningen har lagt sitt förslag idag. Klockan 9.30 överlämnade vi den tjocka luntan till statssekreteraren på Försvarsdepartementet Håkan Jevrell. En timme senare var det presskonferens på Rosenbad.

Nedan följer det pressmeddelande jag skickat i samband med överlämnandet samt den kommentar jag hade till utredningen på presskonferensen i förmiddags:



PRESSMEDDELANDE
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)
Ledamot i Försvarsutskottet
Ledamot i Pliktutredningen





Ang. Pliktutredninens betänkande


- Det förslag som pliktutredningen presenterade idag bygger på en för medborgarna rättvis och lika behandling där vi når upp till våra försvarspolitiska mål, säger Rolf K Nilsson, moderat representant i den parlamentariska utredningen om totalförsvarsplikten, sim idag har överlämnat sitt slutbetänkande till regeringen.

- Vi behåller plikten, vi till och med utökar den att även gälla kvinnor. Men då det inte finns skäl för det, så utnyttjar inte staten sin rätt att kalla in unga män och kvinnor för utbildning och krigsplacering. Istället satsar vi på ett frivilligt könsneutralt försvar där vi ser till den enskildes förmåga och intresse.

- Systemet med kontrakterade soldater, där man under större del av sin tid har en civil sysselsättning, är en garanti för folkförankringen. Också hemvärnet med dess nya uppgifter och en satsning på de nationella skyddsstyrkorna är en annan garant för folkförankringen, säger Rolf K Nilsson.
- I många år har vi hävdat att vi haft en allmän värnplikt i Sverige, medan vi i praktiken har varit långt ifrån den. Bara en liten del av männen i varje årskull har mönstrat och en ännu mindre del har fått genomgå en militär utbildning. Vi har haft ett system där den som vägrat har riskerat att bli straffad medan andra som velat göra sin militärutbildning inte fått möjligheten. Detta är ett godtyckligt och orimligt system.
- Det förslag som socialdemokraterna förespråkar när det säger att de vill ha kvar värnplikten och att det svenska försvaret ska bygga på denna är att lura svenska folket. Vad man vill ha är ett system där endast ett fåtal kallas in med plikten som grund. Det stora flertalet hamnar utanför, säger Rolf K Nilsson.
- Det socialdemokratiska förslaget är fortsatt orättvist, synnerligen kostsamt och mycket osäkert med tanke på de planeringskrav Försvarsmakten måste kunna ställa!

Med anledning av det uttalande Pliktutredningens ordförande Anders Svärd gjorde, under presskonferensen på Rosenbad, att Ryssland inte utgör ett hot mot Sverige vill Rolf K Nilsson komma med ett klarläggande:
- Någon hotbild har vi i utredningen aldrig diskuterat. Det har inte varit vårt uppdrag. Anders Svärds uttalande om Ryssland står helt och hållet för honom själv.

./.


Min kommentar i samband med förmiddagens presskonferens på Rosenbad.

" - Jag har alltid varit vän av den allmänna värnplikten, där alla medborgare ges en gedigen militär utbildning för att kunna försvara sitt land om det skulle behövas.
- Men vi lever, tack och lov, inte längre i en tid av massarméer där soldaterna räknades som billig, lätt ersättlig, råvara.
- Jag anser att om vi pratar om allmän värnplikt så måste den vara just allmän, att alla som är fysiskt och psykiskt förmögna ska gå igenom den. Dessutom måste en militär utbildning i en rättsstat innebära kvalificerad och kvalitativ utbildning, det innebär också att soldaterna får utrustning som är optimal för uppgiften och den personliga säkerheten.

- Men en sådan ordning skulle kosta enorma summor pengar. Till detta kommer ytterligare enorma summor för att hålla alla krigsplacerade och övade. Vi skulle hamna på en fantasikostnad som skulle vara svår att bära ekonomiskt.
- Vi måste då hitta ett nytt system där medborgarna får en rättvis och lika behandling, där vi når upp till våra försvarspolitiska mål och där vi har en verklig folkförankring. Då tycker jag att det som vi kommit fram till är ett mycket bra förslag som uppfyller dessa mål.
- Vi behåller plikten, vi till och med utökar den att även gälla kvinnor. Men då det inte finns skäl för det, så utnyttjar inte staten sin rätt att kalla in unga män och kvinnor för utbildning och krigsplacering. Istället satsar vi på ett frivilligt försvar, där vi ser till den enskildes förmåga och intresse. De väpnade styrkorna ska stå öppna för alla myndiga svenska medborgare, oavsett om det är en man eller en kvinna och utan någon övre åldersgräns. Klarar man av de krav som ställs är man välkommen att tjänstgöra i det svenska försvaret.
- Systemet med kontrakterade soldater, där man under större del av sin tid har en civil sysselsättning, är en garanti för folkförankringen. Också hemvärnet med dess nya uppgifter och en satsning på de nationella skyddsstyrkorna är en annan garant för folkförankringen.
- I många år har vi hävdat att vi haft en allmän värnplikt i Sverige, medan vi i praktiken har varit långt ifrån den. Bara en liten del av männen i varje årskull har mönstrat och en ännu mindre del har fått genomgå en militär utbildning. Vi har haft ett system där den som vägrat har riskerat att bli straffad medan andra som velat göra sin militärutbildning inte fått möjligheten. Detta är ett godtyckligt och orimligt system.
- Det förslag som socialdemokraterna förespråkar när det säger att de vill ha kvar värnplikten och att det svenska försvaret ska bygga på denna är att lura svenska folket. Vad man vill ha är ett system där endast ett fåtal kallas in med plikten som grund. Det stora flertalet hamnar utanför.
- Det socialdemokratiska förslaget är fortsatt orättvist, synnerligen kostsamt och mycket osäkert med tanke på de planeringskrav Försvarsmakten måste kunna ställa."

onsdag, juni 10, 2009

Rolf K Nilsson: - Kul att Carl Bildt håller med mig!

Det är uppenbarligen inte bara syndare som vaknar sent – även så utrikesministrar. I onsdagsmorgonens nyhetsprogram kunde vi höra utrikesminister Carl Bildt föreslå att Sverige ska delta med JAS Gripen i övervakningen av Islands luftrum. Ett mycket bra förslag tycker jag. Den 9 december 2008 föreslog jag samma sak i en debattartikel hos Svenska Nyhetsbyrån. Här är den artikeln:


Låt svenska JAS-plan bevaka Islands luftrum

Det har under senare år talats allt mer om ett ökat nordiskt samarbete, inte minst när det gäller försvarspolitiken. Det tycket jag är bra. Jag tror på ett ökat nordiskt samarbete på många plan och inom många områden.
Vi talar ofta om hur nära de nordiska länderna står varandra och hur bra ”vi här i Norden” kommer överens. Men i mångt och mycket verkar det tyvärr inte vara mer än vackra ord vid högtidliga tillfällen.

Just nu har vi ett nordiskt broderland som befinner sig i kris. Island har råkat rejält illa ut i den pågående internationella finanskrisen. Så illa att om man inte får tillräckligt med lån från utlandet riskerar landet att gå i konkurs.
Island har vänt sig till såväl USA som Storbritannien för hjälp – men nekats. I detta läge har Ryssland öppnat sina armar för den lilla nordiska Nato-medlemmen och erbjuder ett lån på 40 miljarder kronor. Island tvingas mer eller mindre att acceptera erbjudandet från Ryssland för att överleva som nation. Det känns inte bra.

Dagens nationalistiska Ryssland är inte känt för sin filantropi eller vilja att bistå utan att få något tillbaka.
Just nu pågår en rysk charmoffensiv i såväl Afrika som i Latinamerika. Ryssland bistår med vapenleveranser, vapensystem och förmånliga avbetalningsplaner mot tillgång och/eller ensamrätt på naturtillgångar och utvinning av dessa.
Vad vill Ryssland ha från Island förutom räntan på de utlånade pengarna?

Vi ska nu inte glömma att vi befinner oss i ett läge där USA inte längre har någon militärbas på ön. I oktober 2006 åkte amerikanerna hem. Sedan dess har de ryska överflygningarna med militärplan ökat drastiskt över isländskt territorium.
Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell har i en tidningsintervju för en tid sedan förklarat att han är av uppfattningen att Ryssland har en baktanke med sin långivning, att det finns en strategisk kalkyl. Jag tror att Wilhelm Agrell har helt rätt.

Precis som Ryssland håller på att binda upp flera av EU:s medlemsländer till ryska energileveranser så har man fått en möjlighet att göra Island beroende av ryska miljardlån.
Någon gång ska Ryssland ha tillbaka sina pengar. Och det finns inget som säger att man inte använder samma metod som i Afrika; att få återbetalningen genom utnyttjande av andra tillgångar än pengar – som till exempel den av amerikanerna övergivna Keflavikbasen.
Rysslands ökade intresse för Norden och planer för Arktis gör Island mycket intressant för Ryssland – geopolitiskt, ekonomiskt och militärt.

Det är olyckligt av många skäl om omvärldens ovilja att bistå Island tvingar landet att gå till Ryssland för att överleva.
Det borde ligga i Nato-ländernas intresse att bistå Island. Och det borde ligga i vårt intresse som ett nordiskt grannland att göra det. Inte minst på den försvarspolitiska sidan.
Island har idag avtal med Norge som gör att isländska medborgare kan få militär utbildning i Norge och få anställning i det norska försvaret. Kanske något för det svenska försvaret att ta efter? Norge svarar också för en del av Islands luftövervakning.

Svenska försvaret har fortfarande ett stort antal JAS-plan. Vi har piloter som behöver fler flygtimmar. Varför inte erbjuda Island, och Nato, ett avtal som låter svenska JAS-plan bevaka det isländska luftrummet? Kanske tillsammans med Norge?
Det har sagts en hel del att om något nordiskt grannland blev angripet av någon främmande makt skulle vi inte stå overksamma i Sverige utan bistå detta land. Varför vänta tills dess? Vore det inte bättre att bistå innan, så att det aldrig kommer till ”skarpt läge”?
Vi skulle kunna ha sett en gemensam nordisk aktion för att bidra med lån till Island. Och vi skulle med de resurser vi har kunna föreslå ett försvarssamarbete på längre sikt.
Det finns inget nordiskt intresse av att Ryssland etablerar sig på Island eller att den isländska staten hamnar i ett ekonomiskt beroende av Ryssland. Att med öppna ögon låta Ryssland få tillgång till Island är lika dumt som att låta Ryssland få fri tillgång till svenska hamnar í Östersjön.

ROLF K NILSSON

Ta lärdom av resultatet

Till och med Sigmund Freud lär ha erkänt att ibland är en cigarr inget annat än en cigarr. Det valresultat som moderaterna nådde i Europavalet var i förhållande till förväntningarna närmast ett fiasko. Allt annat är, om än vällovligt, inget annat än bortförklaringar.
Men nu var det inte bara moderaterna som gjorde dåligt ifrån sig. På vänsterkanten kan man ta socialdemokraterna och vänstern i hand och konstatera faktum – att det gick riktigt, riktigt dåligt i valet.
Piratpartiets framgång är sorgligt. Enfrågepartier är farliga i politiken. Men med de insatser övriga partier satsat på valrörelsen så har dessa sig själv att skylla till mycket stor del.

Vad att säga om inkryssningarna? Egentligen väldigt mycket.
Anna Maria Corazza Bildts andraplats på den moderata listan, efter att ha fått väldigt många kryss, är glädjande och sedelärande.
I det moderata provvalet kom hon på tredje plats men placerades först som nummer åtta. Väljarnas dom kom och slog klart och tydligt fast att provvalsresultatet var det rätta.
Min personliga uppfattning om provval redogjorde jag för på den moderata länsförbundsstämman på Gotland i april i år. Beslutet där var att provvalen skulle försvinna. Ett beslut som betyder att vanliga medlemmars möjlighet att vara med och påverka drastiskt minskar. Anna Maria Corazza Bildts ”seger” var ett slag mot den toppstyrning – på alla nivåer - som olyckligt vis allt mer präglar svensk politik.

Europavalet är viktigt. EU är viktigt. Men det finns ett identifikationsproblem för de flesta medborgarna i den Europeiska Unionens medlemsländer. Det är svårt att på några decennier få människor att lika naturligt identifiera sig med att vara ”europé” som att vara svensk, tysk, grek eller tjeck. Våra nationella identiteter är oftast månghundraåriga. Att samtidigt betrakta sig som europé är möjligen svårt för många. Och därmed känns inte heller Europaparlamentsvalet så angeläget.
Det bristande intresset runt om i EU:s medlemsländer har säkert olika förklaringar från land till land. Men om vi ser på Sverige - vems är ”felet” att svenska folket är så påtagligt ointresserat av vad som händer i EU och lika ointresserat av att vara med och påverka händelseutvecklingen?
Media har ett stort ansvar precis som politiken och de politiska partierna. Media bevakar inte Europavalet på samma noggranna sätt som de nationella valen. Vad som händer i parlamentet mellan valen har usel täckning i svensk media.

De politiska partierna satsar inte ens i närheten på Europavalet i jämförelse vad som läggs på riksdagsvalet. En signal till väljarna, en signal till media att man från partierna inte tar lika allvarligt på detta val som på de nationella. En redan från start motsträvig och bekväm nyhetsbevakning finner då ingen anledning att vare sig kontinuerligt eller i valtid göra några insatser som resulterar i några journalistiska utmärkelser. Politik och media går hand i hand för att hålla den breda allmänheten oinformerad och oengagerad. Givetvis finns det undantag – men de är inte många.
Det är inte heller de främst kända och mest väljarlockande kandidaterna som står på partiernas listor. Kompetensmässigt är det inget B-lag. Men kändisfaktorn är generellt låg. Kändisskapet i sig är knappast meriterande för att stå på en lista. Men väljaren måste kunna veta vem det är som han eller hon röstar på.

Moderaterna måste nu göra en seriös valanalys – på djupet. Valresultatet är en besvikelse – eller rent av ett misslyckande. Allt annat är att måla med allt för ljusa färger och att lura sig själv. Man kan göra det enkelt och lura sig med statistik och jämföra med EU-valsresultatet från 2004. Men vad vi måste jämföra med är valresultatet från 2006 och med de opinionsundersökningar som följt. Här har moderaterna haft fina siffror. Också opinionsundersökningarna inför Europavalet visade på siffror upp mot, och även över 30 procent. Förhoppningarna införlivades inte. Resultatet blev mycket sämre än flesta både räknat med och hoppats på. Det finns ingen anledning att sopa detta under mattan. Men nu gäller det att hitta misstagen och rätta till dem. Att ta lärdom av det inträffade.

Utan en djupare analys tror jag man med en gång kan slå fast att en tydligare profilering av partiet under valrörelsen hade varit bättre. Och att en mer positiv och offensiv syn på EU hade gagnat valresultatet. Men det finns all anledning att återkomma i frågan.

söndag, juni 07, 2009

Nationaldagstal i Fårösund den 6 juni

Idag är det den 6 juni - och sedan 1916 har vi firat Svenska flaggans dag detta datum. Men det var inte förrän 1983 som det bestämdes att denna dag också skulle vara Sveriges officiella nationaldag. Och sedan 2005 är vår nationaldag ju också helgdag.

Våra grannländer har sina nationaldagar. Danmark hade sin igår den 5 juni – grundlagsdagen. Men den folkliga nationaldagen i Danmark har vi om drygt en vecka, den 15 juni då det är Valdemarsdagen till minne av den 15 juni 1219 då Dannebrogen föll ner från himmelen till Valdemar Sejr.

Norge firar sin nationaldag den 17 maj till minne av underskrivandet av självständighetsförklaringen från 1814. Men det var en självständighet som bara varade några månader innan unionen med Sverige blev verklighet.
Finland firar sin nationaldag den 6 december. Detta till minne av självständighetsförklaringen från Ryssland 1917.
Och i Sverige har vi då den 6 juni. Varför just den 6 juni? Ja, den 6 juni 1523 utsågs Gustav Vasa till svensk kung. Och 1809 års regeringsform utfärdades också den 6 juni. Det har varit de två tunga skälen för att flagga och för att fira. Kanske framför allt det där med Gustav Vasa – alla svenskars konung. Men hur var det egentligen med det?
Om vi nu skulle se på vad som är Sverige idag och vad som var Sverige 1523 så skiljer det sig en hel del.

Gotland kom under den svenska kronan först 1645 tillsammans med Halland, Jämtland och Härjedalen. Nu är jag ju skåning och vi (sk¨ningar) blev inte svenskar förrän 1658 och då tillsammans med Blekinge och Bohuslän. Och i dessa landskap har Gustav Vasa aldrig varit kung. Så det är kanske inte mest motiverat att fira honom i dessa landskap.
Kvar att fira för oss som blev svenskar på 1600-talet, tillsammans med övriga svenskar, är då regeringsformen från 1809 - men det är ju inte så där jättepampigt även om den var viktig.
Men vad som till stor del räddar oss, och som gör att det känns rätt, för de flesta av oss, att fira är att vår nationaldag också är Svenska flaggans dag.

Ska vi vara ärliga så är det ju inte flaggan som sådan vi firar och känner oss stolta över - det är ju vad flaggan står för och vad den symboliserar.
Den flagga vi kan se här som en symbol för Sverige, är nu inte endast en symbol som visar på vem det är som bestämmer, eller vilket land en ö, ett landskap eller ett kanske omstritt landområde tillhör.

Den svenska flaggan visar att Gotland, att vi som bor här är en del av Konungariket Sverige. Att här gäller svenska lagar och att vi befinner oss på svenskt territorium. Men den visar så mycket mer än det. Med demokratins genomförande har den svenska flaggan också blivit en symbol för detta. Ser vi den svenska flaggan vaja vid våra gränser så är det en signal till alla som kommer hit, att här finns respekt för de mänskliga rättigheterna, här råder lag och ordning, här har vi ett demokratiskt system där människor både vågar, och har rätt, att säga vad dom tycker och tänker. - Den svenska flaggan ger en signal, ger information till alla dem som kan identifiera den som Sverige och svenskt.

När vi ser den svenska flaggan, när vi firar vår nationaldag är det oundvikligt att se tillbaka på historien. Och hade historien haft ett annat skede än som var fallet hade det mycket väl kunnat vara en annan flagga som vi idag tittade på, hyllade och ställde oss bakom.

Första gången den svenska flaggan kom som en överhöghetsflagga till Gotland var med stor sannolikhet i samband med freden i Brömsebro 1645. Dessförinnan var det Dannebrogen, den danska flaggan, som gällde här på Gotland.
Gotlänningarna gick inte omkring och kände sig som ockuperade av dansken, vilken den officiella svenska 1600-talshistorien gärna vill hävda. Gotland var en del av Danmark. Och vill man veta hur pass integrerat Gotland egentlig var så rekommenderar jag Danskt biografiskt lexikon från 1800-talet. Den finns på nätet. Sök på Gotland och där dyker upp både kända och idag okända danskar som kommer från Gotland.

När skånska kriget utbröt 1675 kastade Danmarks Kung Christian blickarna inte bara på det förlorade Skåne. I Östersjön fanns en annan tidigare dansk provins erövrad av svenskarna - Gotland. Så året därpå, 1676, kom de danska trupperna till Gotland som av gotlänningarna inte betraktades som ockupanter. Därför var det inte heller svårt för danskarna att (i juni 1676) sätta upp 3 kompanier kavalleri som gick under namnet Gullandske Ryttere bestående av gotlänningar. Såväl officerare som manskap.
Till detta kom ytterligare tre kompanier infanteri om vardera 600 man – alla gotlänningar. Än en gång var det Dannebrogen som vajade över Gotland.

År 1808 fick den svenska flaggan här på Gotland ge vika för en gul flagga med en svart dubbelörn – den ryske tsarens flagga. Det berättas att den ryska flaggan hissades på vaktstugan på Stora Torget i samband med att ryska soldater flyttade in. Men den fick som vi vet bara hänga där några veckor innan den halades och ryssarna åkte hem.

Men om vi börjar från början, eller så nära början vi kan komma när det gäller den svenska flaggan så finns det en legend som berättar att Erik den Helige såg det gula korset mot en blå himmel när han i samband med det första svenska korståget landsteg i Finland år 1157. Han såg det gula korset mot den blå himlen som ett tecken från Gud och lät göra det till sin fana. Men frågan är om detta inte är ett sentida svenskt svar på hur danskarna och den danske kungen Valdemar tog emot den danska flaggan när den föll ner från himmelen den 15 juni 1219 på den plats där idag den estniska huvudstaden Tallinn ligger. Skulle legenden om Erik vara sann skulle alltså den svenska flaggan vara äldre än den danska. Något ingen egentligen idag tror på. Men det var en legend som spreds för att göra Sverige mäktigare och till ett äldre kungarike än Danmark.
Intressant i sammanhanget är att det finns de historiker som menar att Valdemar stal den rödvita fana som de lågtyska, sachsiska och gotländska Livlandsfararna använde sig av. En fana som skulle ha varit lika med ärkebiskopdömet Hamburg-Bremens vapen.

Några bilder, teckningar, på en svensk flagga med blå bakgrund och gult kors finns inte förrän på 1500-talet. Däremot så har färgerna blått och gult, eller guld, använts under lång tid som symboler för Sverige och det svenska. Inte minst så återfinns det i vapnet med tre gula kronor på blå bakgrund.

Men det här med att dikta en historia som skulle bevisa att Sveriges flagga, och därmed Sverige, var äldre än Danmarks, och därmed Danmark var storpolitik. Traditioner, berättelser och legender ändrades och anpassades för att bidra till seger i politisk tvister. Under 1600-talets häftiga politiska debatter mellan Sverige och Danmark om vilket land Gotland tillhörde använde man sig av Gutasagan som bevis – från båda sidor. Att Thjelvar var den förste gotlänningen accepterade de flesta. Men från dansk sida gick man ytterligare någon generation tillbaka och ansåg sig kunna bevisa att Thjelvars far hette Gute. Och inte bara det, han hette Gute Skåning, kom från Skåne och var alltså dansk. Alltså var också Thjelvar dansk och därmed alla hans efterkommande – det vill säga gotlänningarna. Detta i sin tur borde räcka som bevis för att Gotland skulle vara en del av Danmark. Givetvis ansluter jag mig till denna historia, eftersom det skulle betyda att gotlänningarna från början är skåningar. Och det tycker jag personligen är väldigt tilltalande.

De första bilderna på den svenska flaggan med blå duk och ett gult kors finns i de landskapsvapen som fördes fram i Gustav Vasas liktåg 1562. Den svenska flaggan finns med i landskapsvapnet för södra Finland OCH i Gotlands landskapsvapen där baggen håller en svensk flagga. Men Gotland var inte kontrollerat av svenskarna vid denna tid. Däremot gjorde Sverige anspråk på Gotland.

Att flagga, att sätta upp flaggstänger i en bredare omfattning är en förhållandevis modern företeelse. Flaggor och banér har varit kungars, fältherrars och militärers symboler och markeringar. Och så givetvis något som användes på fartyg för att kunna känna igen fiende eller vän.
I Sverige började vi flagga vid våra officiella byggnader först under 1800-talets andra del.
Kung Oscar II bestämde 1873 att Stockholms slott skulle ha en flaggstång och att kungaflaggan skulle vara hissad när kungen befann sig på slottet.

Vid den stora Konst- och industri-utställningen i Stockholm 1897 flaggades det längs hela Strandvägen och uppjagade av nationella känslor i samband med unionsupplösningen med Norge 1905 flaggades det lite varstans. Många privatpersoner skaffade då också flaggstång och flagga. Och det dröjde inte länge förrän varje gård med självaktning hade sin egen flaggstång.

Den äldsta kända flaggstången i Sverige finns vid Askerby skola i värmländska Sunne och ska ha rests 1896.

Från att ha varit en symbol för härskaren, för makten, för överheten så har den svenska flaggan idag blivit något helt annat. Det har blivit en symbol för både landet och dess invånare, för den frihet och det oberoende vi sätter så högt och beredda att offra en hel del för.
Det finns all anledning att vara stolt över vår flagga och vad den står för och för det Sverige som vi lever i. Men det finns ingen anledning att denna stolthet slår över till att se ner på andra. Och det är väl det jag vill ha sagt när jag ägnat en stor del av detta anförande vår danska historia, den danska bakgrund som förenar många av de landskap som idag i flera hundra år varit svenska och trivs ypperligt med det.

Det kanske är symboliskt att det ikväll är fotbollslandskamp mellan Sverige och Danmark. Ett evenemang då det är politiskt korrekt att släppa loss, vara blågul, vifta med flaggor och få tårar i ögonen när nationalsången sjunges.
Ett av Sveriges tänkta segervapen heter Henrik Larsson, en synnerligen sympatisk person från den goda staden Helsingborg. Lite kuriosa i sammanhanget är att hans mamma är danska. Så en lite annorlunda historia i det lilla - så hade han kanske funnits med i den danska startelvan.

Vi kan inte planera vår framtid utan att känna till vår historia. Att känna vår historia betyder att vi undviker felsteg som våra förfäder gjort tidigare och att vi kan lära oss av de erfarenheter som finns där – bara vi orkar se efter och ta dem till oss.

När man befinner sig här i Fårösund kan man undgå att känna den militära historia som finns här. Och inte bara här, det finns militär historia på hela ön.
Vi är bra att ta tillvara vår historia på Gotland och visa upp den. Det finns en rad föreningar och sammanslutningar som arbetar med Gotlands militära historia.
Helt unikt i Sverige är Gotlands Nationalbeväring som kom till som en reaktion på det obefintliga försvar som fanns att tillgå på ön efter den ryska ockupationen 1808. År 1811 organiserades Nationalbeväringen med 6 781 man uppdelade på tre artillerikompanier och 43 kompanier med infanteri och jägare. Minst sagt imponerande.
Jag hade personligen gärna sett att vi en dag om året kunde samlas för att minnas Gotlands militära historia och allt vad den inneburit och betytt för ön och för Sverige.
Varför inte en dag i Fårösund varje år med föreläsningar, uppvisningar, parader och festlig militärmusik, mat och dryck - allt i en salig blandning, i syfte att upplysa, folkbilda om man så vill, och för att hedra alla dem som i olika tider iklätt sig uniform för att försvara Gotland och Sverige. Det tycker jag skulle vara värt något att satsa på.
Tack så mycket!

- Jag hoppas ni nu kan förena er med mig i ett fyrfaldigt leve för Sverige – Sverige leve – hurra – hurra – hurra – hurra!

lördag, juni 06, 2009

Fy för miljon till Fi

När jag somnade in till nyheterna natten till lördagen uppfattade jag att någon Benny Andersson hade stött Gudrun Schyman och hennes valkampanj med en stor summa pengar. Att denne Benny Andersson var densamme som ABBA-Benny, densamma som Hep Stars-organisten från 1960-talet som var en av min ungdoms idoler, hade jag då ingen aning om.
När jag nu på morgonen läste igenom några nättidningar bekräftas att just denne Benny Andersson har skänkt en miljon kronor till Schyman och feministiskt initiativ. I ett pressmeddelande berättar musikern om sin beundran för Schyman och hennes arbete för jämställdhet. Och hur han beröres av hur svårt det var att få tag på valsedlar för detta parti.

Rent spontant och orationellt känner jag för att lämna tillbaka mina skivor med ABBA. Till och med mina gamla vinyl med Hep Stars befinner sig i en mental riskzon. Men det har bara med känslor att göra. Det är inte förnuftigt, det är inte logiskt, det är inte rationellt. Men just nu hade det varit skönt att göra en sådan betydelselös markering.

Att vara bra på något betyder inte att man är bra på allt. En fantastisk musiker eller konstnär, vem det än må vara, behöver inte vara en lysande politisk begåvning. Att det skulle vara tvärtom med automatik är det ingen som skulle få för sig. Jag borde vara så pass öppen, tolerant eller till och med likgiltig inför en duktig musikers politiska märkvärdigheter. Den konstnärliga och i det här fallet den musikaliska begåvning Benny Andersson besitter har ju ingenting med hans politiska uppfattningar och agerande att göra. Jag borde inte bli upprörd, men jag blir det.

Vi har en märklig inställning till kändisar och utövande konstnärer. Ofta ska de finnas med i samhälls- och debattprogram och komma med åsikter i ämnen och på områden som ligger helt utanför vad de är duktiga på och som gjort dem kända.


Jag kommer säkert att plocka fram mina ABBA-skivor och mina gamla vinyl med Hep Stars. Men just nu känner jag för att placera dem i karantän för en tid framåt. Man blir alltid besviken när ens ungdomsidoler krackelerar – sedan spelar det ingen roll hur gammal man har hunnit att bli. En miljon till Gudrun Schyman och Fi? Fy!!!

tisdag, juni 02, 2009

Läs Neo nummer 3 maj/juni!

Fick i förra veckan Neo nummer 3 i min brevlåda i Riksdagen. Ett magasin som mellan varven har en hel del av intresse att erbjuda.
Men trots detta ska jag erkänna att jag har lite svårt för Neo. För tidningens ibland nästan religiösa hänförelse och hyllning av kapitalismen. Men än finns kanske hopp. När jag läser chefredaktörens inledning med rubriken ”En värdefull kapitalism” så får jag än en gång bekräftat att det är skillnad på kapitalism och marknadsekonomi. Och – att det verkligen behövs olika ord som beskriver marknadsekonomi respektive kapitalism. Och varför då inte använda ”marknadsekonomi” och ”kapitalism”? Det tycker jag, men nu var det inte detta det här skulle handla om.

Sofia Nerbrand inför i sin spalt ett för mig nytt begrepp när hon beskriver den urspårade marknadsekonomin – kapitalismen - i Ryssland. Hon kallar den för ”auktoritär kapitalism”. Vore det inte enklare att kalla den vid sitt rätta namn ”kapitalism”? Att ”auktoritär kapitalism” är ett begrepp förstår jag när jag i radion hör ett program med Francis Fukuyama, författare till ”Historiens slut” som också använder sig av samma begrepp när han diskuterar Kina. Risken är, enligt honom, stor att vi i framtiden får se fler länder som ansluter sig till denna auktoritära kapitalism. Tyvärr är jag inte förvånad. Men samtidigt ser jag nödvändigheten att allt tydligare beskriva och påpeka skillnaden mellan marknadsekonomi och kapitalism. Marknadsekonomi är ett ekonomiskt system som förutsätter ett politiskt system som är demokratiskt. Kapitalism har ingenting med vare sig demokrati eller mänskliga rättigheter att göra. Frågan är om den rena kapitalismen kan fungera i ett demokratiskt samhälle som garanterar mänskliga fri- och rättigheter? Jag har ännu inte sett något exempel på detta.

Men nu var det ju som sagt inte detta som det här inlägget skulle handla. Det var vad t Sofia Nerbrand kommer fram till lite längre ner i sin kolumn. Där puffar hon för Olle Rossanders artikel om ”Putin-högern” i Sverige. Vilket underbart uttryck! ”Putin-högern”. De sista raderna i Nerbrands artikel sätter fokus på ett för liberalerna och kapitalismens lovsångare moraliskt dilemma.
Nerbrand frågar:”Kan vi verkligen utgå ifrån att handel och ökat välstånd per automatik leder till demokrati? Är det legitimt att arbeta för vilket företag som helst? Och märker vi närt staten använder kapitalet som vapen?” Mitt personliga svar är ett givet nej.

Olle Rossanders artikel ”Gasen i botten” som alltså enligt tidningens chefredaktör handlar om den svenska Putin-högern är sannerligen värd att läsas. De inledande orden i artikeln sammanfattar mycket bra vad det handlar om, det som just nu pågår i Sverige, i Europa och i Ryssland. ”Vad som inte syns på kartan är den ”femte kolonnen – spioner, landsförrädare, agitatorer, pr-folk och andra som i smyg och med propaganda ska undergräva 'fiendens' motståndskraft. För nu pågår ett formidabelt, och för många deltagare dolt propagandakrig. Med hundratals miljoner dollar, världens skickligaste pr-byråer och köpta politiker ska Ryssland med sitt, världens största, gasbolag Gazprom och med dotterbolaget Nord Stream övertyga världen om sina fredliga avsikter och tillförlitlighet som leverantör av den energi som Europa är helt beroende av. Vapenarsenalen är imponerande: politiska påtryckningar, pr-konsulenter, mediemanipulationer och outtalade hot.”

I slutet av artikeln kommer Olle Rossander in på Nord Streams arbetsmetoder ”I propagandavärlden arbetar man med olika typer av talespersoner.. De för alla öppet köpta, pr-konsulter och talespersoner; de dolt köpta – talespersoner som uttalar sig, skriver debattartiklar och annat men utan att öppet berätta att de är betalda av Nord Stream, sedan finns det grupper ”nyttiga idioter” - de som inte ens själva vet att de går någons ärenden”.

Neo tar med sitt senaste nummer upp två mycket väsentliga frågor. Dels sakexemplet Nord Stream, där den ryska staten har transformerat sina utrikespolitiska strävanden till att bli ett företagsintresse men också det Nerbrand talar om i sin spalt. Innebär handel med automatik att välståndet ökar och demokratin stärks (införes)? Något att fundera på. Neo nummer 3 rekommenderas, läs den!