fredag, juli 31, 2009

Vem sätter gränserna?

Debatten runt landshövding Marianne Samuelssons uppfattning att det är rätt att göra undantag för lagen för vissa personer har orsakat en omfattande debatt på Gotland. För att inte säga flera olika debatter.
Som jag ser det är det övergripande och viktigaste att diskutera principen, inte det enskilda fallet. Är det rätt att göra undantag i lagen för vissa människor eftersom de är ”viktigare” än oss andra? I princip nej. Svensk lag ska gälla för alla som bor och är verksamma i Sverige – utan undantag.

Skälet till att låta paragraferna stå åt sidan är att det finns människor som med sina beslut styr över arbetstillfällen och företagsetableringar. En fråga man då måste ställa sig, om man anser det är rätt att ge privilegier, göra undantag för gällande lagstiftning etc är var gränsen går. Vad kommer nästa fribrev för ”viktiga personer” att innehålla? Rätt att parkera var som helst? Få köra för fort trots hastighetsbegränsningar? Lite skattefiffel? Lite större skattefiffel om det rör sig om väldigt många arbetstillfällen? Ska vissa våldsbrott få tillåtas? Det kan låta absurt, men var går gränsen och vem sätter den?

Jag blir lite förvånad när jag ser de som uttrycker sitt stöd för principen att viktiga personer inte ska omfattas av lagstiftningen eftersom de gör så mycket bra och då gör det inte något om andra regler gäller för dem. Det skulle alltså betyda att den som har de ekonomiska möjligheterna skulle kunna köpa sig till ett laglöst leverne med samhällets goda minne. Det faller på sin egen orimlighet.

Det kan finnas många uppfattningar om den hemliga bandinspelningen på länsstyrelsen. Onekligen funderar man över hur arbetsklimatet är på ett sådant ställe.
Här finns också en mycket intressant iakttagelse att göra. Och det är de avvikande uppfattningar som kan höras bland alla upprörda röster som reagerar mer på att det skett en hemlig bandinspelning än på innehållet. Dvs en högst påtaglig upprördhet över att det skett en hemlig bandinspelning men en näst intill totalt likgiltig uppfattning om principen att lagen inte bör gälla lika för alla.

Det är bra att regeringen tar frågan på stort allvar och att landshövdingen ska få förklara sig inför ansvarig minister. Men denna förklaring bör ske snarast, helst omgående och inte när landshövdingens semester är slut om några veckor.

onsdag, juli 29, 2009

Hur är det med bråkigheten?

I gotländsk media odlas en myt om att jag gick till val 2006 på att jag skulle vara ”bråkig”. Politiska motståndare har sedan dess raljerat om detta. ”Vart tog Rolf K:s bråkighet vägen?”, ”Han skulle ju vara bråkig!”, ”Varför bråkar han inte som han lovade?” och en hel del andra varianter på samma tema.
Om klagomålen generellt inte är värre så borde jag kanske tiga i frågan. Men efter mitt uttalande om Gotlands landshövdings tankar om gräddfil för VIP:are så vill jag med anledning av några debattinlägg klarlägga hur det förhåller sig med denna bråkighet.

Jag fick en fråga under en intervju i Radio Gotland som jag svarade på efter bästa förmåga. Intervjuaren kom då med en följdfråga ”är det inte risk Du uppfattas som bråkig i så fall?”. Och på denna fråga svarade jag att det skulle jag inte ha någonting emot.

Jag har alltså aldrig gått till val på att jag skulle vara ”bråkig”. Jag har endast svarat på en fråga att jag inte skulle ha något emot att bli betraktad som bråkig om jag förde fram mina åsikter. Jag tycker det är en väsentlig skillnad. Dessutom är jag tveksam till att det skulle vara en lyckad valparoll: ”Jag ska vara bråkig!”.

Men – jag har aldrig gått till val på att jag skulle vara bråkig. Sedan spelar det inte någon roll hur många gånger denna lögn upprepas i lokalmedias olika publiceringskanaler.

ROLF K NILSSON

PRESSMEDDELANDE

Pressmeddelande med anledning av Gotlands landshövding Marianne Samuelssons märkliga uttalanden och försvar av dessa.


PRESSMEDDELANDE
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)



Rolf K Nilsson (m):
- Att vilja väl, men göra fel – Nej tack till privilegiesamhället!



- Det finns de som tycker att börd, rikedom, makt, släktskap, partitillhörighet, kändisskap mm ska innebära privilegier och fördelar inför lagen. Jag tillhör inte denna grupp, säger Rolf K Nilsson, moderat riksdagsledamot och ledamot i Gotlands kommunfullmäktige.

Landshövdingen på Gotland har beslutat att göra ett undantag för en gotländsk företagares privata bostad när det gäller strandskyddet med motiveringen att han ”… är en av våra största företagsägare, eller den största företagsägaren vi har på ön”.

- Det är ett argument som inte håller, säger Rolf K Nilsson. Jag är övertygad om att landshövdingen vill väl för Gotland och anser sig göra rätt för Gotlands bästa. Men på sikt är den nu av landshövdingen fastställda doktrinen till stor skada för Gotland och förtroendet för myndigheterna.

- Landshövdingen ger uttryck för ”makt ger rätt” – om det gynnar högre syften. Det vill säga att vi på Gotland får hit och får behålla företag som erbjuder de så eftertraktade arbetstillfällena. Men det är helt fel väg att gå.

- Jag vet att landshövdingen är långt ifrån ensam att resonera på detta vis. Jag har mött det många gånger, men det gör det inte mindre fel.

- Det är inte, och få aldrig bli, en accepterad metod att locka kvar människor på Gotland genom att ge dem dispenser eller undantag från gällande lagstiftning. Lagen måste gälla alla. Det är något jag som medborgare har rätt att kräva. Är lagen fel – så är det den vi måste ändra, säger Rolf K Nilsson.

- Det är inte med ett återinförande av privilegiesamhället som vi ska få företag att komma till och stanna kvar. Företagsklimatet måste bli sådant att detta är avgörande för etableringen och för möjlighet till utveckling och expansion. Här handlar det om skatter, mindre byråkrati, infrastruktur och ett fungerande civilsamhälle. Det är detta vi ska konkurrera med – inte privilegier, slår Rolf K Nilsson fast.

fredag, juli 10, 2009

Moderaternas nomineringsprocess - än en gång

Gotlands Tidningar tar idag upp det nya sätt som moderaterna på Gotland beslutat sig för när det gäller att hitta nya kandidater och fastställa listorna till riksdags- och kommunfullmäktigevalen.
Reportern kom uppenbarligen ihåg den kritik jag hade mot detta vid Gotlandsmoderaternas länsförbundsstämma varför jag blev uppringd och fick frågan vad jag tycker om den nya metoden. Jag svarade på frågorna och framförde åter min kritik.
Jag tycker det är fel att ta bort provvalet, vilket är – om man inte har några förtroendeuppdrag – medlemmens enda möjlighet att påverka hur listorna ska se ut.
Jag tycker det är fel att en liten grupp, fyra personer, där två är medlemmar och två inte är det, ska agera rekryteringskommitté. Än mer då gruppen är utsedd av förbundsstyrelsen och inte förbundsstämman. Den demokratiska basen är således mycket liten.

Med det beslut som den moderata länsförbundsstämman på Gotland tog i våras reduceras den vanlige medlemmens inflytande. Detta samtidigt som partiet ska värva fler medlemmar. Medlemskapet håller på att utvecklas till ett rent stödmedlemskap istället för en delaktighet och medinflytande; något jag inte kan ställa mig bakom.

För att tydliggöra min uppfattning kommer här, igen, de anförande jag höll på länsförbundsstämman med anledning av att provvalet skulle plockas bort.
Mitt inlägg med anledning av proposition nr 1 på Gotlandsmoderaternas länsförbundsstämma, angående nya regler för nomineringsarbetet:


- Fru ordförande, stämmodelegater.
I denna proposition föreslås bland annat att medlemmarnas provval ska tas bort, att det ska tillsättas en rekryteringskommitté som i praktiken får en kombinerad uppgift att vara polis, talangscout och domstol.
I förslaget står att de som sitter i rekryteringskommittén inte ska kandidera till någon av de tre översta platserna på kommunfullmäktige eller riksdagslistan. Förslaget går också ut på att det är förbundsstyrelsen som ska utse rekryteringskommitté.
Om det nu ska vara en rekryteringskommitté - vilket jag i den föreslagna utformningen är mycket tveksam till - så bör inte någon av dem som sitter i den kandidera till någon plats på listorna. Och det bör vara den här församlingen – länsförbundsstämman - som väljer dem och inte förbundsstyrelsen.
Jag tycker det är fel att ta bort medlemmarnas provval. Det är en av få möjligheter för en vanlig betalande medlem att få utöva något inflytande på vilka som ska stå på våra listor till riksdag och kommunfullmäktige.
Att få vara med och direkt påverka hur partiets listor i val ska se ut, är ett skäl varför man väljer att bli medlem i ett parti. Att ta bort denna möjlighet ökar inte motivationen till att bli medlem.

- Det är möjligt att medlemmarnas provval är förlegat och att processen ska förändras i hur det ska gå till. Men då är det förslag som finns i propositionen – att gå fel väg. Det förslaget innebär mindre demokrati och mer toppstyrning. Och det är något vi inte bör eftersträva. Tar vi bort medlemmarnas provval måste vi ersätta det med något som är bättre - till exempel ersätta provvalet med en öppen nomineringsstämma där alla medlemmar är välkomna att nominera och rösta om hur listorna ska se ut. Mer demokrati, mer inflytande för medlemmarna – inte mindre. är vad som bör prägla moderaterna.

- Det finns en hel del i denna proposition som borde ses över ytterligare. Jag tror att propositionens syfte är gott, men någonstans i arbetet har det gått snett
Något jag tycker direkt illa om, och ställer mig mycket tveksam till, är de urvalskriterier som föreslås. Vissa är förvisso självklara men andra är godtyckliga och det finns de som är näst intill diskriminerande.
Det står bland annat att kandidaterna ska ha ”Uttrycksförmåga i tal och skrift”. Alla kan inte uttrycka sig i skrift, men kan vara en bra talare eller debattör. Och en bra skribent behöver inte vara en bra talare – men kan fungera alldeles utmärkt i en nämnd eller styrelse, i det mindre sammanhanget.

- Riktigt illa vid mig, tar jag när jag läser kriterierna; ”Framtoning, utstrålning, förmåga att skapa förtroende”. Vem bestämmer vad som är rätt framtoning? Vem bestämmer vad som är den rätta utstrålningen? Och vem är allvetande och klok nog att avgöra vilken eller vilka förmågor som skapar förtroende? Det är väljarna som ska avgöra detta. Inte någon intern filterprocess. Det är väljarna - och inga andra som ska avgöra.

- För väljarna rör det sig om ett val. Man väljer den eller dem som man vill ska bli ens politiska företrädare. Det är inte något statistiskt genomsnitt jag som väljare bara ska bekräfta.
Det är kanske personliga egenskaper som jag ser hos en kandidat som gör att jag vill ha henne eller honom som min politiske företrädare. Jag har kanske ett stort förtroende för en kandidat och dennes klokskap även om han eller hon saknar den ”framtoning och utstrålning” som förbundsstyrelsen tycker är den politiskt korrekta.
Det finns inte någon mall på hur den perfekte kandidaten ska se ut. Vi är alla olika, vi är alla individer – låt oss förbli det också.

- Nu är det säkert någon här som tycker att jag talar i egen sak; att jag är livrädd för det där med framtoning och utstrålning. Och det hade möjligen kunnat vara riktigt, om jag hade för avsikt att kandidera i valet 2010, vilket jag nu inte har.

- Fru ordförande, jag yrkar avslag på propositionen i sin helhet och föreslår att förbundsstyrelsen får i uppdrag att omarbeta den i en anda som öppnar för mer demokrati och ökat medlemsinflytande – inte mindre.”

söndag, juli 05, 2009

Ett tal som inbjuder till reflexion

Statsminister Fredrik Reinfeldt var väldigt mycket statsminister och ännu mer EU-ordföranden när han sist ut av partiledarna på lördagen den 4 juli höll sitt tal i Almedalen.
Det var ett politiskt tal utan detaljer, men med rötterna i det förflutna och blicken riktad framåt. Det handlade om ansvar och att ett land når större framgång med fredliga medel än med krig. (En i de flesta fall accepterad och riktig sanning.) Förhållandevis få applåder som avbröt, få eller inga skämt. Risken för att misstolkas fanns inte och skulle uppenbarligen inte finnas där heller. Och så blev det väldigt mycket klimat – vilket var att vänta. Fredrik Reinfeldt har satsat en stor del av sin politiska trovärdighet på klimatpolitiken. Det är viktigt för honom och hans regering att lyckas. Klimatet ska bli en av Sveriges frågor under ordförandeskapet – om Fredrik Reinfeldt får tillräckligt med utrymme för att själv kunna sätta agendan.

Vi vet att ordförandeskapet oftast är sådant att det enda som med säkerhet kan planeras är att det inte blir som planerat.
Utvecklingen efter händelserna i Iran kan vi bara spekulera i. Nord-Koreas allt mer aggressiva attityd till omvärlden kan bli en svårhanterlig fråga för EU. Mellanöstern är ständigt aktuellt.
I vår egen del av världen ser det för tillfället ganska lugnt ut. Men också här finns latenta konflikter som kan blossa upp med mycket kort varsel.

Det var ett EU-positivt tal. Ett tal som pekade på möjligheterna som finns om Europa samarbetar, pratar med varandra och kanske framför allt lyssnar på varandra.
Att Fredrik Reinfeldt valde rollen som EU:s mest betydelsefulla politikern just nu förvånar inte. Det var nog det ända rätta, även om det säkert retar och stör oppositionen. Detta var det första stora tal som Sveriges statsminister höll sedan Sverige övertagit ordförandeskapet i EU. Det var betydligt fler som fick ta del av Reinfeldts tal denna gång i Almedalen än förra året. Ett stort antal utländska journalister hade också tagit sig till Gotland för att se och höra vad Sveriges statsminister hade att anföra. Att då ägna sig åt svensk inrikespolitik hade varit fel och gett fel signaler till omvärlden.

Men det gäller för Fredrik Reinfeldt att under de kommande sex månaderna också synas i den inrikespolitiska debatten. Oppositionen har tydligt visat att de inte bryr sig om eller tänker ta hänsyn till det svenska ordförandeskapet. Det blir oppositionspolitik som vanligt. Fredrik Reinfeldt står inför en svår balansakt mellan det inrikespolitiska och EU. Att Sverige är en del av EU och att det som beslutas i EU också är vad som blir svensk inrikespolitik räcker inte. Intresset för att se kopplingen och kunskaperna att förstå den är generellt låga i Sverige. Något oppositionen säkerligen tänker utnyttja.

Som ett extra plus räknade jag in den kritik av, om man så vill uppgörelse med, svensk utrikespolitik som den formades under Olof Palme. I ett mycket diplomatiskt tonläge och utan värdeladdade ord förpassades svensk revolutionsromantik, ointresse för vår del av världen och ett självvalt neutralt läge mellan demokrati och diktatur till ett förflutet vi aldrig bör återvända till.
Att ta sats i svensk historia får anses som något väldigt osvenskt på den nivå som statsministern är verksam. Det var en bra utgångspunkt och det var en mycket bra beskrivning från ett land som vill leva i fred med sina grannar, som inte vill skramla med vapen och inte heller vill att historiens krig och slagfält ska finnas kvar på agendan som något som kan orsaka konflikter med grannarna i den tid vi nu lever. Vi – Sverige – har inga territoriella krav på våra grannar. Vi tycker inte att vi orättfärdigt har blivit rövade på ”östra Rikshalvan” Finland. Inga invändningar att Ryssland lade under sig de delar av Baltikum som en gång lytt under den svenska kronan. Tvärtom - än en gång fick vi höra om Poltava. Om hur svenska segrar i Europa vanns medan befolkningen hemma svalt och led.

Förlusten vid Poltava har i den korrekta svenska historieskrivningen blivit en moralisk seger, jag till och med en förutsättning för de framgångar som vårt land kunde räkna in under 1900-talet och som har tagit oss dit vi är idag. Är det verkligen så? Är det inte bara den politiskt korrekta beskrivningen?

Vi har i Sverige enligt mitt tycke en mycket märklig syn på¨vår egen historia. Och tyvärr, även om det var mycket bra, så befäste statsministern med sin exposé detta märkliga förhållande.
Jag är inet alls säker på att det hade varit olyckligt om Sverige vunnit vid Poltava. Jag tror det hade hade varit bra för människorna i de delar av Baltikum som Rysslande erövrade från Sverige hade fått fortsätta utvecklas under den svenska kronan.
Under andra världskrigets slutskede fick Sverige erbjudandet från Churchill att med militär trupp gå in i de baltiska länderna för att hindra en rysk återockupation. Sverige avstod, ställde sig än en gång utanför. Om det var klokt vet vi inte. Hade ett annat svenskt ställningstagande kunnat ändra förhållandena för människorna i Baltikum så att de sluppit inkorporeras med Sovjetunionen? Det är möjligt. Det vet vi inte. Men vi kan sannerligneb inte vara tvärsäkra på det motsatta.

Om den svenska politiskt korrekta historiesynen idag är att det är bra att Sverige förlorade rollen som stormakt, att det är bra att landområdena på ändra sidan Östersjön försvann från svensk kontroll så lever vi i en historisk lögn.
I år är så uppmärksammar, ja nästan firar vi i Sverige , förlusten av den östra rikshalvan, Finland, 1809. Vi firar definitivt förlusten vid Poltava 1709. Och i allt detta accepterande och bejakande av svenska förluster säges inget från statsmakten om de svenska landvinningar, men människor, som gjorts under historien och som sannerligen är en levande realitet idag.

Frederna 1645 och 1658 innebar att Jämtland, Härjedalen, Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Gotland idag är naturliga och accepterade delar av vad som många nog uppfattar som genuint svenskt kärnland. Men så är det ju inte. Dessa delar av Sverige har en annan bakgrund, såväl kulturellt som historiskt – och det fungerar alldeles ypperligt i det Sverige som vi har idag. Men så borde det ju ine vara om den svenska officiella historiesynen skulle råda också här. Då skulle det vara ett elände utan like att dessa erövringar finns kvar under den svenska kronan.
Den svenska historiebeskrivningen gör det Sverige vi har i dag till alla tiders bästa Sverige är en politisk anpassning till vad som hänt. En anpassning och ett accepterande att det var till det bästa att Sverige förlorade krig och fick avstå stora landområden i fredsförhandlingar. Om inte om varit... Om nu inte Sverige förlorat vid Poltava. Om Sverige gått segrande ur krigen mot Ryssland och baltiska områden fortfarande varit delar av Sverige, vilket hade det officiella förhållandet då varit då varit till detta? Förmodligen som till Jämtland, Härjedalen, Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Gotland.

Statsministern har med sitt avstamp i svensk historia öppnat för en ny diskussion om Sverige och Sveriges förhållande till sitt förflutna. Det var säkert inte meningen, men om det blir resultatet så välkomnar jag det.
För övrigt tycker jag vi kan fira segern vid Narva och beklaga förlusten vid Poltava!

ROLF K NILSSON