torsdag, december 30, 2010

Västvärlden målet för Wikileaks?

Allt mer tyder på att de hemliga dokument Wikileaks har tillgång till släpps i en viss ordning och med hänsyn till vissa stater och individer. Vad som först av många betraktades som ett journalistiskt avslöjande liknar allt mer ett världspolitiskt spel på toppnivå där västvärlden är målet med Wikileaks som en av aktörerna.

Anne Appelbaum, författare, journalist, kolumnist, har vid ett antal tillfällen skrivit om Wikileaks och konsekvenserna av att uppgifter som inte skulle nå allas ögon och öron sprids över hela värden. Det finns ett antal funderingar som hon för fram i sina kolumner som jag tycker är värda att ta till sig och lyfta fram ytterligare.
För det första så är det ju ingen dubbel agenda som avslöjas om amerikansk utrikespolitik. Det som sägs bakom stängda dörrar är vad som också är officiell politik – skillnaden att när man inte har åhörare så är uttalandena bryskare, ärligare och mer rakt på sak. Hade det varit andra åsikter som förts fram – då hade det varit verkligt illa.
Hon refererar till dokument där en amerikansk tjänsteman refererar till Ryssland som en maffia-stat. En annan beskriver hur Rysslands fjärde största oljebolag har en uppgift – att göra Putin förmögen. En annan rapport berättar om hur högt uppsatta personer i den ryska administrationen skrattar åt USA:s försök att förhindra vapenförsäljning till länder som Iran, Sudan, Syrien och Venezuela.

Dokumenten borde också skapa problem för Italiens regeringschef Berlusconi, Inte minst med tanke på hans förhållande till Rysslands Vladimir Putin.
I ett dokument från den amerikanska beskickningen i Rom hem till Washington kan man läsa om hur Berlusconi och hans medarbetare personligen tjänar bra med pengar genom energiavtalen med Ryssland. Berlusconis personliga intressen har också tydligt färgat av sig på Italiens utrikespolitik. Italien har visat ett mycket svagt intresse för att diversifiera Europas energiförsörjning, medan man stödjer projekt som gör Europa allt mer beroende av rysk energi.
Anne Appelbaum menar, med all rätt, att om anklagelserna mot Ryssland och de ryska ledarna hade kommit från ryssar i Kreml – eller om uttalandena om Italien och Berlusconi kommit från italienska regeringskretsar – då hade reaktionerna sett annorlunda ut. Och ryssarna har rätt i sin nonchalans, i sitt – åtminstone officiella - ointresse över uppgifterna som kommer från Wikileaks. Det är bara åsikter från amerikanska tjänstemän. Åsikter och bedömningar utan några konkreta bevis som visas fram.
Jag väntar fortfarande på dokumenten där ryska politiker och toppdiplomater säger sitt hjärtas mening. Men det ser inte ut som det ligger i utgivarnas intresse att dessa ska bli offentliga.

Wikileaks man också Lukasjenkos
Dagens Nyheter hade får några dagar sedan en artikel som fäste uppmärksamheten på hur Wikileaks man i Ryssland, svenske medborgaren Israel Shamir aktivt backar upp Vitrysslands diktator Aleksander Lukasjenko. De statligt kontrollerade medierna i Vitryssland uppmärksammade inför sitt val den 19 december att Israel Shamir kommit till Minsk för att övervaka valet som ”den ende ryskspråkige ackrediterade Wikileaksjournalisten”.
På valdagen träffade Lukasjenkos närmaste man, Vladimir Makej, Shamir för att diskutera det vitryska valet – inte Wikileaksdokumenten. Till nyhetsbyrån Interfax-Zapad kunde Shamir dock berätta att det finns flera tusen dokument bland de Wikileaks har tillgång till som nämner Vitryssland. ”Det är sådant som amerikanerna skriver från Vitryssland, om Vitryssland. Där kan det finnas intressant material.”

Till den vitryska statliga nyhetsbyrån Belta har Shamir förklarat att Vitryssland är ”socialismens skinande ljus”. Och han har sin egen uppfattning om det politiska systemet i Vitryssland; ”Er modell är intressant, som en modell för utveckling utan partier. Enligt min mening är det helt rimligt: det går att bygga en bra statsstruktur utan partier.” Några invändningar mot hur valet i Vitryssland hade gått till hade Shamir inte.
Oroligheterna i Minsk och regimens hårdföra agerande mot demonstranterna hade Shamir en uppfattning om som de styrande gärna tog till sig. I ett Interfaxtelegram som publicerades på valnatten har Shamir gjort ett uttalande där han slår fast att det är pengar från USA som ligger bakom demonstrationerna.
Och även om det inte var för att prata om Wikileaksdokument i Vitryssland så kom de nu väl till pass. Dagen efter oroligheterna kunde Lukasjenko med självsäkerhet förklara: ”Vi kommer snart att publicera vissa dokument och då får vi se reaktionerna från de inblandade och deras beskyddare. Allt kommer att publiceras i landets största tidning så att nationen får en inblick i våra västliga partner, den så kallade oppositionen och de alternativa kandidaterna”. Allt enligt Dagens Nyheter. Wikileaks i Lukasjenkos tjänst.

Det är ingen tvekan om att de läckta dokumenten från Wikileaks utnyttjas hänsynslöst av diktatorer som Lukasjenko i Vitryssland och Robert Mugabe i Zimbabwe. Lukasjenko för att misstänkliggöra den inhemska oppositionen och påvisa amerikansk inblandning. Robert Mugabe för att komma åt oppositionsledaren Morgan Tsvangirai. Tsvangirai nämns i ett flertal av de diplomatiska dokumenten något som Mugabe med tacksamhet noterar. Morgan Tsvangirai riskerar nu åtal för högförräderi för att ha haft kontakt med utländska diplomater.

”Kulturprofiler” i sina parnasser
Kan inte låta bli att at upp det manifest eller vad man vill kalla det som ett antal så kallade kulturprofiler undertecknat i Expressen som uppmanar till uppslutning runt Wikileaks. Kommunister, socialister, naiva liberaler och några odefinierbara entusiaster har skrivit under. Vissa namn förvånar att de finns där, andra kan man bara konstatera hör på något vis hemma där.
Det finns två avsnitt i uppropet som jag vill citera:
”Att ta hänsyn till huruvida enskilda regeringar eller andra makthavare påverkas av den bedrivna journalistiken är däremot inte publicisters ansvar. Wikileaks kan inte lastas för USA:s eller Kinas utrikespolitiska problem och heller inte för att svenska, holländska eller saudiska toppolitiker känner sig obekväma eller upprörda. Det är politiker som för krig, inte aktivister.”
Som journalist har jag i många år jag levt med den journalistiska tesen om konsekvensneutralitet. Att sanningen ska fram, att det inte spelar någon roll vem som levererat den eller om den blir ett redskap i en pågående parallell handling. Att det inte är ”sanningen” som skadar utan hur människor använder den. På så vis gäller det att publicera och åter publicera enligt principen ”publish and be damned”, helt utan ansvar för konsekvenserna av vad som blir resultatet av att ”sanningen” kommer ut. Jag har aldrig varit bekväm med denna journalistiska regel. Jag tror inte på den. Den påminner otäckt mycket med nazismens hantlangare som inför domstolarna förklarade att de endast följde order – och därmed inte hade något med konsekvenserna av detta att göra.
Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de journalistiska försök som gjorts för att få namnen på svenska stasi-agenter och informatörer frisläppta för publicering. Vi har i Sverige landsförrädare som genom sina arbeten och/eller politiska uppdrag har informerat den östtyska diktaturens hemliga polis med känsliga och hemliga uppgifter. Intresset hos kulturprofilerna för att släppa fram denna information har lyst med sin frånvaro. En och annan har istället dykt upp som försvarare av att dessa uppgifter ska slutförvaras inom lås och bom och aldrig nå offentlighetens ljus. Och var fanns kulturprofilerna när Jan Guillou avslöjades som betald av sovjetiska KGB? Då var det avslöjarna som skulle jagas.

Till sist då kulturprofilernas uppmaning:
”Vi uppmanar alla journalister, författare, kulturarbetare och demokratiskt sinnade medborgare att med politiska, ekonomiska och litterära medel sluta upp bakom Wikileaks.”
Gör det! Sitt på era upphöjda pulpeter och göm Er bakom principer och hemmagjorda sanningar som skyddar er från personligt ansvar!
Resultatet av Wikileaks avslöjanden blir att mängder av oskyldiga människor, många aktiva i demokratiska grupper i opposition mot sina länder diktatoriska regimer, nu grips och straffas för att ha utövat sina mänskliga rättigheter.

Vi har alla ett personligt ansvar som vi aldrig kan avsäga oss. Vi kan inte gömma oss bakom, för oss, bekväma publiceringsregler eller attityder.
Konsekvenserna av Wikileaks avslöjanden är alldeles för tidigt att se ens konturerna av. Kan de resultera i mer demokrati, ökad respekt för mänskliga rättigheter och mer fred på vår jord så är det ju bra. Men än så länge tycks avslöjandena användas mer av just de krafter som motsätter sig allt detta för att kunna befästa sina positioner. Och offer blir de som vill gott.
Men det är lätt att vara kulturprofil i Sverige och likt en fönsterkrossande SA-man avsäga sig det personliga ansvaret med hänvisning till andras beslut eller luddiga principer.

(Källor: Washington Post, Dagens Nyheter, Expressen, Tankesmedjan Argos)

Första Mistral i Ryssland om 36 månader

Ett fartyg av Mistral-klass har kapacitet för att ta ombord 16 helikoptrar, fyra landstigningsfordon, 70 bepansrade fordon, 13 stridsvagnar och 450 soldater. Om tre år har Ryssland sitt första.

Ryska nyhetsbyrån RIA Novosti kommer idag, torsdag, med ytterligare uppgifter om den stora fartygsaffären mellan Frankrike och Ryssland.
Här framgår att Ryssland ska betala ungefär 720 miljoner euro för det fösta Mistralfatyget.

I ett inledande skede ska två fartyg byggas i Frankrike tillsammans med ryska intressen. Ytterligare två fartyg ska byggas senare på admiralitetsvarvet i St Petersburg. Enligt RIA Novosti ska det första fartyget kosta 720 miljoner euro och det andra 650 miljoner.

Det första fartyget beräknas stå klart 36 månader efter att Ryssland gjort en första avbetalning i januari 2011.

onsdag, december 29, 2010

Franska krigsfartyg till Ryssland

Efter många och långa förhandlingar står det nu klart, i ett ännu icke offentliggjort avtal, att Ryssland köper minst två fartyg av Mistralklass direkt från Frankrike. Informationen lämnades samtidigt på julafton i Paris och Moskva. Mångmiljonaffären är det första i sitt slag där Ryssland köper krigsmateriel från en nation som stod på motsatt sida Sovjetunionen under det kalla kriget.

I den officiella franska informationen lägger man mer tyngden vid vad beställningen betyder på den inhemska arbetsmarknaden än de militära konsekvenserna, i den upprustning av det ryska försvaret som nu Frankrike tar aktiv del i.
Den statliga franska vapenindustrin har sett bättre tider än nu och letar kunder där den kan få dem. Samtidigt har man i Frankrike idag en arbetslöshet runt tio procent som ger president Sarkozy problem. Från Elyseepalatset i Paris poängterades att den ryska beställningen betyder fem miljoner arbetstimmar fördelade på fyra år för ettusen kvalificerade varvsarbetare i Saint Nazaire. Varje fartyg beräknas kosta 655 miljoner dollar.

Det ryska skeppsvarvet United Shipsbuildning ska svara för 20 procent av produktionen. Den ryska medverkan ska stegvis öka, enligt varvets talesman Igor Ryabov. Två fartyg av Mistralklassen ska med all sannolikhet också byggas på varv i St Petersburg.

Inte bara Frankrike
Inte bara Frankrike var intresserat av storordern till Ryssland. Andra intresserade länder var Spanien, Nederländerna och Sydkorea. Men vad som förmodligen var avgörande för att valet skulle falla på Frankrike var att i denna offert inte fanns några bindningar till USA. Inga amerikanska delar, ingen amerikansk teknik, inga amerikanska licenser.
Från det franska presidentpalatset kom den officiella bulletinen som slår fast att de båda ländernas presidenter, Medvedev och Sarkozy, hyllar detta storskaliga projekt mellan Ryssland och Frankrike som visar på viljan att samarbeta på alla plan – försvars- och säkerhetsområdena inkluderade.
Protester mot den franska försäljningen har kommit från Georgien. Och redan för ett år sedan protesterade sex republikanska senatorer i USA mot planerna. Men från Obama och Vita huset hörs inget. Bristande amerikanskt intresse för Europa från demokratiska presidenter är inget nytt.

Protester från Estland och Lettland
Fartygen av Mistraltyp kan användas på en rad områden. Flexibiliteten är stor. I första hand som en flytande helikopterplattform men också som kommandocentral och sjukhusfartyg. Fartyget kan ombord ha ett större antal landstigningsfordon med stor kapacitet för såväl trupp som fordon och övrigt materiel. Vid en första inspektion av fartygsmodellen 2008 förklarade ryska marinofficerare att fartyget hade varit perfekt vid anfallet på Georgien.
Mistral kan ta 16 helikoptrar, varv sex av dem kan befinna sig på däck samtidigt. Till detta 450 soldater - utan att behöva besöka hamn på sex månader. För kortare perioder till sjöss kan man härbärgera 700 soldater. Standardutrustning för Mistral är landstigningsfartyg och svävare som snabbt kan transportera, trupp, fordon och stridsvagnar iland.

De baltiska ländernas regeringar är kritiska till Mistralaffären. Men enligt ryssarna är det inte Östersjön som ska få se de första fartygen – det är Stilla havet. Chefen för den ryska generalstaben, general Nikolaj Makarov har avslöjat att det är det är Stillahavsflottan som först får förstärkningen. Ett tillskott som behövs för att förstärka försvaret av Kurilerna som Ryssland ligger i dispyt med Japan om. ”Närvaron är väsentlig. Vi behöver mobila möjligheter så att vi snabbt kan genomföra en landsättning”, förklarade Makarov.

..."ett stort misstag"
Litauens försvarsminister Rasa Jukneviciene kritiserade ganska omgående uppgörelsen mellan Ryssland och Frankrike och menade att man från Litauen inte kan känna sig säkra när Frankrike säljer ett så avancerat offensivt vapensystem som Mistral till Ryssland, ett land vars grad av demokrati ingen kan var säker på. Hon förklarade att affären är ”ett stort misstag”.
Tidigare undersekreteraren i Estlands UD, Harri Tiido varnade i början av året för försäljningen av Mistral till Ryssland. En försäljning av Mistral till Ryssland får direkta konsekvenser för NATO:s insatser i Östersjöområdet. En något märklig situation att NATO- landet Frankrike rustar den ryska flottan så att NATO tvingas till förstärkningsåtgärder.

Fartygen ska börja byggas 2011 och det första levereras i slutet av 2013 och det andra ett år senare.

(Källor: Moscow News, ERR, Defence Talk (Global defense & military portal), UPI, Washington Post, Gyllenhaal, Tanksmedjan Argos)

Ship Ahoy! Russia targets $800 mln Mistral assault ship

torsdag, december 23, 2010

Fortsatt ryskt lugn…

Från rysk sida fortsätter man ta uppgifter som kommer från Wikileaks med anmärkningsvärt lugn. På sitt besök i Indien förklarade i onsdags den ryske presidenten Medvedev att man inte bryr sig ett dugg om hur Rysslands inre förhållanden kommenteras i de dokument Wikileaks släppt för offentliggörande. ”Helt ärligt så struntar vi fullkomligt hur saker diskuteras i diplomatiska kretsar och hur sociala processer bedöms i vårt land. Det är bara åsikter.” Det var en både ärlig och pratglad president som de indiska studenterna vid det teknologiska institutet i Bombay kunde lyssna till.
”Det är ingen hemlighet att när människor kommunicerar med varandra att de ofta uttrycker väldigt raka åsikter.” Medvedev kunde också berätta att om liknande läckor skulle drabba det ryska utrikesdepartementet eller säkerhetstjänsten så skulle såväl landets samarbetspartners som USA riskera drabbas av starka känslomässiga reaktioner medan de tog del av dokumenten.

Möjligt ryskt anfall…
Uppenbarligen har känslorna i Ryssland lagt sig en hel del sedan den ryske NATO-ambassadören Dimitrij Rogozin för några veckor sedan krävde att NATO skulle förneka eller bekräfta uppgifterna som Wikileaks släppt om att NATO betraktar Ryssland som en möjlig angripare. Uppgifterna som upprörde Rogozin var att NATO i januari skulle ha lagt upp förberedande planer för att kunna försvara de baltiska länderna mot ett möjligt ryskt anfall. Han krävde också att NATO skulle överge sina militära planer mot Ryssland. Från NATO lät man meddela att man inte ser Ryssland som någon fiende men att man alltid är beredd att försvara sina medlemsländer – inkluderat de baltiska staterna.

Demokraten (?) Medvedev
Under sitt besök i Indien hann den ryske presidenten Medvedev också med en lektion i rysk demokrati. Han varnade världens utvecklade länder från att tvinga på sina länder styresformer på andra länder. ”Varje demokrati i världen är unik, och varje försök att skapa en universell demokrati som passar alla länder är dömt att misslyckas.”
Den ryske presidenten förklarade också att alla medborgare ska ha möjlighet att kritisera sina länders politiska system, men att hoppa över faser i en historisk utvecklingsprocess kan sluta i tragedi. ”Demokrati mognar inifrån och återspeglar tillståndet i samhället.” Han förklarade att Afghanistan befinner sig i en mycket svår situation… ”Det är nödvändigt att befästa staten, göra den mer effektiv och stabil. Men är det möjligt att överföra en amerikansk eller rysk politisk modell i Afghanistan?” och gav själv svaret: ”Nej!”
Medvedev som lärare i demokrati är väl knappast något som vi vant oss vid. Uttalandet var dock inte mindre intressant för det. Här fanns mycket outtalad kritik mot USA:s engagemang i Afghanistan och Irak. Men där fanns också självkritik mot det egna ryska/sovjetiska engagemanget i Afghanistan som var både ett politiskt och militärt fiasko.
(Källor: RIA Novosti, Tankesmedjan Argos)

onsdag, december 22, 2010

Ryska robotar klara för användning


Då har vi i medi
a och i väluppdaterade bloggar fått veta att den ryske befälhavaren för det västra militärdistriktet- Arkadij Baklin - kunnat meddela sin omvärld att det ballistiska robotsystemet Iskander nu finns inom hans distrikt och är operativt. Ett distrikt där sedan den 1 december också Kaliningradområdet ingår.
Iskander kan ha laddningar upp till 500 kilo, såväl konventionella som kärnladdningar. Exportversionen av Iskander har en räckvidd på 280 km medan den som finns på rysk mark kan nå mål ända upp till 500 km.

Några uppgifter om att Iskander skulle finnas i Kaliningradområdet finns inte. Men om general Baklin ger order om en flytt inom sitt militärdistrikt så får vi ryska robotar som skulle ha en räckvidd som täcker in sydöstra Sverige, Gotland, hela Polen och den största delen av Baltiukm.
Från rysk sida har tidigare kommit hot om att robotsystemet ska placeras i Kaliningradområdet om USA och NATO går vidare i planerna om ett robotförsvar med polsk medverkan. Ryssland kräver att få godkänna sådana planer.



Ryssland har svårt att finna sig i at man inte har någon nationell överhöghet över sina grannländer när de gäller försvars- och säkerhetspolitik. Att hotet från Ryssland var avgörande för de baltiska ländernas och bl.a Polens medlemskap i NATO är knappast någon hemlighet. Uppgifterna som läcker ut från Wikileaks har hittills gått Rysslands väg. Men det finns anledning att se allvarligt på hur man från vissa NATO-länder resonerar när det gäller organisationens skyldighet att ställa upp på samtliga medlemsländer.

Uppgifterna från Wikileaks tyder på att man från NATO har utvidgat sin planering att också inbegripa Estland, Lettland och Litauen. NATO ska nu vara berett att vid en allvarlig konflikt sätta in nio armédivisioner – amerikanska, engelska, tyska och polska. Motståndare till att ha med de baltiska länderna i planeringen har framför allt kommit från Tyskland. Här motsatte man sig en speciell plan för de baltiska länderna men gick till sist med på att Baltikum skulle bli en del av den plan som redan fanns för Polen.

Syftet med läckan från wikileaks var säkert att få USA och NATO att framstå som aggressiva och krigsvilliga. Men det som oroar mest är Tysklands beredvillighet att gå Rysslands ärenden.

söndag, december 19, 2010

Dold agenda bakom Wikileaks?


Att bekämpa sina fiender med sanningen är ett djävulskt sätt att nå sina mål. Framför allt om sanningen används av krafter som har en egen agenda där sanningen står lika lågt i kurs som demokrati och mänskliga rättigheter.
Vilka är krafterna som ligger bakom Wikileaks och varför gör man som man gör? De dokument som Julien Assange fått tillgång till och nu genom speciella kontakter låter offentliggöra riktar sig mot västvärlden och med västvärlden lierade regimer. Är det en slump eller finns det en dold agenda i det som nu sker?
Mannen som fått Wikileaks uppdrag att i Sverige välja ut vilka medier, hur mycket och när de ska få ta del av dokumenten är journalist och heter Johannes Wahlström. Det är han som beslutat att det har varit Sveriges Television, Aftonbladet och Svenska Dagbladet som fått ta del av dokumenten. Är Johannes Wahlström en oberoende publicist som i samarbete med Wikileaks i jakt på sanningen ska informera det duperade folket i väst om USA:s skändliga agerande? Många vill nog gärna se det så. Men är det sant?
Vi får en annan bild när vi får veta att Johannes arbetar tätt ihop med sin pappa ”Israel Shamir”. En svensk medborgare verksam i Ryssland med samma uppgifter för Wikileaks där som Johannes Wahlström har i Sverige.

Ökänd antisemit
Nu är inte Israel Shamir vilken hårt arbetande journalist som helst i sanningens tjänst. Han är en av världens mest kända, eller snarare ökända, antisemiter av idag. Vad Wahlström står i fråga om antisemitism ska vi inte reda ut här, men det tål att påminna om hans artikel i Ordfront Magasin år 2005 där han hävdar att svenska medier fjärrstyrs från Israel via Bonniers. Följden av artikeln blev att chefredaktören för Ordfront – Johan Berger – tvingades be om ursäkt och inte tillät fortsatt medverkan av Wahlström i tidskriften.
Ingen människa ska dömas för sitt släktskap med någon annan. Men när umgänget inte enbart baseras på just släktskapet och det visar sig att far och son har lika arbetsuppgifter, med samma uppdragsgivare, fast i olika länder finns det anledning till en närmare granskning.
Israel Shamir, är uppväxt i Novosibirsk i Sovjetunionen då med namnet Izrail Schmerler, är medarbetare i den ryska tidskriften Zavtra. En hybrid av nationalism, stalinism och antisemitism.
Shamir var en av deltagarna i den så kallade Förintelsekonferens i Teheran 2006. När Shamir förra året intervjuades av Mohamed Omar förklarade han att ”varje muslims och kristens plikt” är att avslöja myten om gaskamrarna.
Tidigare i år utkom på det ryska extremförlaget Algoritm boken ”Hur Sion Vises sammansvärjning ska sprängas”. Här odlar han myten och använder som sanning lögnerna om en judisk sammansvärjning som ljögs ihop i det gamla tsarryssland i ”Sion Vises protokoll”. Han hävdar att världen är utsatt för en komplott konstruerad av USA och Israel. Och han eldar på uppfattningen om det judiska inflytandet eller styrningen av världens massmedier. En ”sanning” vi känner igen från sonen Johannes Wahlströms artikel i Ordfront 2006.

Det behövs inte mycket av detektivförmåga för att kunna konstatera att far och son, Shamir och Wahlström, drivs av samma krafter. Deras publicistiska gärningar har en genomgåndende antisemitisk tråd. Israel Shamir gör vad han kan på bloggar och i artiklar för att ge sitt stöd till sin arbetsgivare (?) Julian Assange. Attackerna är hårda och
Shamir påpekar att Expressen ägs av judar vilket skulle förklara ”förföljelsen” av Assange. Espressen skrivs ner som en skandaltidning, ägd av judar som gör allt för att skandalisera och misstänkliggöra Wikileaks grundare. Däremot prisas Aftonbladet och dess kulturredaktör, den uttalade kommunisten Åsa Lindeborg, för sin granskning av familjen Bonniers makt i det svenska medielandskapet.
Uppmärksamheten i svensk media har varit begränsad när det gäller vem som Wikileaks låter sig representeras av. Till och med i dagens Ryssland har detta förhållande uppmärksammats.
I radiokanalen Echo Moskvy har den ryska journalisten Julija Latynina ställt frågan: ”Vad betyder det att Assange låter sig representeras (i Ryssland) av en extremist?”
Hon tycker att det är skamligt att en känd judehatare har fått detta förtroende medan det i andra länder är seriösa journalister som tar hand om Wikileaksmaterialet.
Det finns all anledning att se upp med och förhålla sig mycket tveksam till Johannes Wahlströms roll när det gäller Wikileaksdokumenten.
Det mesta pekar på att far och son arbetar i samma anda och efter samma agenda. Vilket gör att varningsflagg måste hissas för de offentliggjorda dokumenten. Inte för att de skulle innehålla lögner eller felaktigheter. Men det är inte omöjligt att dess innehåll skulle värderas på ett annorlunda sätt om vi också fått tillgång till de dokument Assange, Shamir och Wahlström väljer att inte offentliggöra.

Putin hoppar in i debatten
Ett oväntat, möjligen avslöjande, inhopp i debatten om Wikileaks och Assange förmedlas av den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti när man citerar ett uttalande av Rysslands premiärminister Vladimir Putin. Enligt nyhetsbyrån ska Putin ha förklarat ”Om de har full demokrati, varför har de gömt undan mr Assange i ett fängelse? Är det vad demokrati betyder?” Frågan, om det nu var en sådan, ställdes till Frankrikes premiärminister Francois Fillon.
Att misstänka Ryssland för något som inte har med demokrati och normalt umgängessätt länder emellan ger direkt reaktioner från gamla Sovjetvänner som nu konverterats till Putinsvärmare. Risken att anklagas för rysskräck om man har något att invända mot dagens Ryssland är hög. Men väl medveten om denna risk så finns det anledning att se närmare på Rysslands roll i hur Wikileaksdokumenten sprids och på urvalet. Jag väntar fortfarande på dokumenten med frispråkiga ryska toppolitiker och diplomater i samspråk med amerikanska kollegor. Var finns dessa? Vem vet? Vi får kanske se dem i framtiden. Men just nu verkar de läckta dokumenten gå Rysslands väg.

Att från amerikansk sida hävda att Putin är en ”alfahanne” uppfattades uppenbarligen som något positivt i kretsen runt den ryske premiärministern. Lika glada var man inte åt den liknelse mellan den ryske presidenten Medvedev och hans premiärminister Vladimir Putin som gjordes med Batman och Robin; där då Putin skulle vara Batman och presidenten dennes yngre men synnerligen lojale medarbetare Robin.
En talesman för president Medvedev har sagt att jämförelsen inte var värd att kommentera medan premiärminister Putin tyckte att Batmanjämförelsen var” arrogant” och ”oetisk”. Med tanke på den machoposör Putin visat sig vara så har jag svårt att tro att han innerst inne egentligen har något emot att jämföras med en superhjälte. Skulle så vara att denna superhjälte endast är en seriefigur.

Fredspriset till Assange?
Just nu har i alla fall den ryska makteliten ett mycket gott öga till Julien Assange. Det finns förvisso värre saker att få höra om sina politiska ledare att de är alfahannar eller påminner om några superhjältar från serievärlden.
I enlighet med sina goda kontakter i den ryska maktens politiska centrum kunde nyhetsbyrån RIA Novosti rapportera att man från Kreml låtit meddela att Assange skulle nomineras för Nobels fredspris. Kreml uppmanar fristående organisationer att på allvar fundera på att nominera den 39-årige Wikileaksgrundaren.
Från ryske presidenten Medvedevs kontor meddelades media att offentliga och icke-regeringsanknutna organisationer borde fundera på att hjälpa Julien Assange. ”Kanske nominera honom till Nobelpriset i litteratur”.
Ytterligare en högt uppsatt ryss i den offentliga förvaltningen – NATO-ambassadören Dimitrij Rogozin - har uttalat sitt stöd för Julien Assange och dennes verksamhet. Precis som alla Assanges anhängare så blandar Rogozin medvetet ihop offentliggörandet av hemliga dokument med våldtäktsanklagelserna. Hans kommentar till gripandet av Assange i Storbritannien var att det inte existerar någon pressfrihet i väst och att det var ett bevis på bristande mänskliga rättigheter. Fräckhetens gränser är tydligt oändligt töjbara.

Är det bra eller dåligt att denna kvarts miljon hemliga dokument från USA finns mer eller mindre tillgängliga för en intresserad allmänhet? Jag skulle vilja hävda både ock. Publiceringen görs utan något ansvar för konsekvenserna. Konsekvensneutraliteten är journalistisk sanning som jag ställer mig synnerligen skeptisk till. Det finns inget yrke där man med hänvisning till sin arbetsuppgift kan frånhända sig allt ansvar. Vi har alla ett ansvar som vi inte kommer ifrån. Därför kan jag inte acceptera riktigheten i att alla dokument får offentlig kännedom eftersom tredje man kan drabbas. Och här handlar det om konsekvenser som förföljelse, tortyr och död. Däremot har vi fått en inblick i den diplomatiska världen som skrämmer. Mer respekt, allmänt hyfs och djupare kunskaper måste krävas av människor i dessa positioner.

Wikileaks grundare påhejad och hyllad av Kreml – en slump eller en dold agenda?


onsdag, december 15, 2010

Vi måste stå upp för våra värderingar

Hade självmordsbombaren i Stockholm lyckats med sina planer hade antalet döda och lemlästade kunnat räknas i hundratal. Hur skulle Sverige sett ut idag om attentatet lyckats? Vad hade varit en rimlig reaktion? Om man nu kan tala om ”rimlig” i ett sammanhang som detta?
Statsministern var mycket försiktig i sitt första uttalande. Och det var rätt. Men hur långt kan, ska, försiktigheten gå? Det fanns på söndagen några otroligt imbecilla och råa kommentarer från sverigedemokraternas sida. Men vi kan inte lämna dem därhän med ett jaså. Försiktigheten från det officiella Sverige får inte bli så stor att allmänheten får uppfattningen att det är Sverigedemokraterna som talar klarspråk om det inträffade.

Vi har fakta som inte kan viftas bort. Ung man, muslim som uttalar hat mot Sverige, mot det svenska samhället, mot våra värderingar och önskar alla ond bråd död. Och han gör det med direkt hänvisning till sin religion och i religionens namn. Den övervägande delen av dagens terroraktioner mot vårt öppna västerländska samhälle kommer från människor med sina religiösa rötter i islam. Detta går inte att förneka även om den politiska korrektheten gör att all logik och all sanning som ligger framför ögonen förnekas i rädsla för stämpling som rasist och islamofob.
Där finns fler än extrema islamister som tycker illa om vårt öppna västerländska samhälle och inget mer önskar att det ska rämna i sina beståndsdelar. Den allra yttersta vänstern och den lika så allra yttersta högern har en tendens att kunna mötas i, eller känna sig besläktade med, andrar extrema yttringar – inte sällan islamismen.

Ett allt för vanligt argument
Ett vanligt argument vi har fått höra sedan självmordsbombarens misslyckade dåd i Stockholm är att bara för att det var en muslim som var gärningsmannen så betyder det inte att alla muslimer, eller religionen som sådana har något med händelsen att göra. Jag är innerlig trött på detta påstående. - Givetvis är inte alla skyldiga för att en i en grupp har gjort något som är fel. Däremot om mord, terrordåd och andra gärningar görs i religionens namn och där gärningsmännen själva i förinspelade videofilmer, ljudband eller skrivna meddelanden gör direkta hänvisningar till religionen och förklarar beslutet att spränga sig själv och andra i luften med sin religion - då hamnar ett stort ansvar på denna religions utövare och förkunnare. Det är förvisso ett ansvar man inte bett om eller sökt – men det hamnar där. Och då är det till förkunnarna att ta avstånd ifrån det och förklara att det inträffade inte är i överensstämmelse med vad religionen påbjuder eller ger sitt stöd. Samma ansvar gäller om något utför en handling och gör det i ett politiskt partis eller en politisk ideologis namn, i ett lands eller i en nationalitets namn. Ett tigande, en tystnad kan inte uppfattas annat än som ett stöd. Avståndstaganden och fördömanden är nödvändiga.
Hade vi drabbats av självmördare som hänvisat till kristendomen och bibelcitat hade det inte varit någon som protesterat eller förvånats över om bindningar till dessa hade letats i kristna grupper av det mer fanatiska slaget. I kyrkor och församlingar hade prästerna måst ta upp vad som inträffat och klart och tydligt tagit avstånd. Ett tigande kan också vara ett bevis för just det som vi inte vill tro - sympati och stöd för det inträffade.

Handfallna inför religiösa uttryck
Vi står handfallna inför religionen. I det avkristnade Sverige vi lever i står förhållandevis få i en kontinuerlig och ständig kontakt med kristendomen, dess dogmer och ritualer. För de flesta av oss har det dagliga rituella av kristendomen kommit bort. Det är inget vi sysslar med. Först i vuxen ålder kom jag t.ex. i kontakt med bordsbön och kände mig helt malplacerad. Och då på ett besök i USA. Vad vill jag då ha sagt med kanske denna långsökta liknelse? Jo, att vi är så främmande inför ”våra egna” religiösa ritualer att vi inte ens är i närheten att kunna bedöma eller värdera andra religioners traditioner och ritualer. Vi vet inte vad som är rimligt, inte vad som är religiöst motiverat. Därför vågar vi inte heller kritisera, protestera eller ens ställa oss frågande. Vi accepterar. Vi bortförklarar. Men tänk tanken att dessa åsikter, uppfattningar och ritualer som vi hittar hos extrema religiösa grupper hade haft ett politiskt parti som avsändare. Hade vi då tigit? Bortförklarat? Accepterat? Aldrig någonsin!

Ingen människa ska dömas på grund av grupptillhörighet. Men rädslan för att bli kritiserad får inte innebära att vi medvetet gör oss blinda och på grund av politisk korrekthet vägrar se vad som ligger framför våra ögon? Efter en händelse som den i Stockholm när en muslimsk självmordsbombare med hänvisning till sin tro, till sin religion, medvetet går ut för att mörda så många som möjligt mitt i julrushen så kan inte den religiösa övertygelsen bortförklaras.

Vi måste i Sverige slå fast att vi har grundläggande värderingar som man måste ställa upp på när man bor i det här landet. Värderingar som man respekterar och rättar sig efter. Öppenhet, demokrati, jämlikhet mellan män och kvinnor, allas lika rätt inför lagen är rättesnören vi varken kan eller får göra avkall på. Oavsett om det är en religion, en politisk idé eller en kriminell målsättning som ligger bakom måste vi ha styrkan att stå emot och våga stå upp för våra värderingar.

lördag, december 04, 2010

Vem lurar vem och varför?


Avslöjandena duggar nu tätt från de hemlig-stämplade amerikanska UD-dokumenten. Och förmodligen har vi bara fått se början på det här. Man kan med en gång slå fast att de amerikanska säkerhetsrutinerna när det gäller hemliga statsdokument uppenbarligen är ett skämt. Sedan att den amerikanska diplomatiska kåren borde gå en kurs i allmänt hyfs, där de kunde ta med sig några av sina toppolitiker också.
När det sedan är avklarat kan vi inte bortse från all den synnerligen intressanta information vi nu får ta del av. Också för svensk del har det visat sig vara intressanta och avslöjande uppgifter. Inte minst den öppenhjärtlighet som socialdemokraterna visat när de haft möte med representanter från den amerikanska ambassaden.
Vissa uppgifter gör mig synnerligen beklämd, och gör att jag ställer mig frågande till hela den politiska verksamheten. Inte minst den jag själv varit en del av.
Dokumenten visar hur man från socialdemokratiskt håll resonerat när det gäller den svenska truppinsatsen i Afghanistan. För amerikanerna har socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin förklarat att givetvis tycker man från s-sidan att allt regeringen gör är fel – eftersom man sitter i opposition – men om det hade varit tvärt om då hade man stött en utökning av den svenska truppinsatsen i Afghanistan. Är det så här det går till bakom kulisserna? När de främsta av våra företrädare avslöjar hur de verkligen tänker och agerar?

En officiell bild och en verklig
Toppsocialdemokraterna visar sig vara USA-positiva och NATO-vänliga medan deras riksdagskollegor i utrikes- och försvarsutskotten intar en helt annat position. Här råder både USA- som NATO-frossa.
Är det lika illa ställt hos övriga partier? Jag vill inte dra några direkta paralleller men tankarna går sin egen väg. I det moderata partiprogrammet står att man är för ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta. Men varje gång en enskild riksdagsledamot lyfter frågan blir det smäll på fingrarna. Inte prata NATO!  Jag är för ett svenskt NATO-medlemskap och det var inte heller något jag hymlade med under min tid i Riksdagen. Jag ställde ofta frågan när vi skulle börja kampanjen för ett svenskt NATO-medlemskap för att få det medborgerliga stödet. Men några sådana tankar tycks överhuvudtaget inte finnas. Och med tanke på den senaste tidens händelser blir jag lätt fundersam.

Omvända världen
Vad tycker egentligen våra politiska företrädare? Och lever man upp till sina åsikter? Jag har två exempel som för mig är omvända världen. Ta nu aktuelle Urban Ahlin som utåt haft en uppfattning om Afghanistan, om USA, om NATO. Sedan får vi veta vad han sagt till amerikanska diplomater vilket vi kan toppa med att han har en sommarstuga i Florida som han gärna besöker.
I Göteborg har vi en tidigare moderat toppolitiker som efter många och nära kontakter med Kina (under tiden som politiker) har begåvats med en sommarstuga i den del av landet som kallas ”Kinas Hawaii”.  
En USA-kritiker med sommarstuga i USA och en moderat med sommarstuga i den kinesiska diktaturen… För mig går detta inte ihop.

Tolgfors, Gripen och Norge
Kanske får de amerikanska UD-dokument som nu görs allmänt tillgängliga genom Wikileaks till följd att vi som velat tro det bästa om politik, politiker, internationellt  umgänge och avtal kvicknar till och inser att vi lever i en värld där man inte kan vara tillräckligt cynisk eller  misstänksam. Saker är inte som de ser ut och långt ifrån som de blir förklarade för oss.
Den misslyckade Gripen-försäljningen till Norge får nu sin förklaring. Allt fler inser att det var så som de nog misstänkte eller till och med ännu värre.  Sverige blev grundlurat av norrmännen med benäget bistånd från USA. Egentligen kan man ställa sig frågan varför? Varför en charad av det här slaget? Den enklaste, men kanske inte sannaste, förklaringen hade varit att ”Sverige är inte med i NATO, det är vi och det är USA”.  Det hade vi inte kunnat säga något om.
Var det kanske för att vi från svensk sida inte skulle tappa tron på ett ökat nordiskt försvarssamarbete? Det är svårt att säga. Kanske vi i framtiden får veta de verkliga skälen.
Snart den ende som ännu inte säger att han känner sig lurad är försvarsminister Sten Tolgfors. Men han kanske måste säga så. Om inte? Ja, det är en positiv egenskap att ha förtroende för sina medmänniskor. Men vågar man ha det i politiken? Vem lurar vem? Och vem kan man lita på?

torsdag, december 02, 2010

Livsfarlig information som inte kan ignoreras

Dagligen får vi nu ta del av allt mer information som finns i de över en kvarts miljon dokument som kommit i händerna på wikileaks. Dokument som rör kriget i Afghanistan och USA:s förhållande till främmande makter.
Offentliggörandet har fått igång debatter på en rad olika plan. Det handlar om uppgifterna som sådana, där debatten bara sett sin början. Det handlar om hur det kan ha gått till - varför tar en amerikansk militär och kopierar alla dessa dokument för att offentliggöra dem? Och hur har han kunnat göra det utan att något säkerhetssystem slagit till? Och den övergripande frågan som redan har ställts åtskilliga gånger: är det bra eller dåligt att alla dessa dokument blir offentliga?
Jag är kluven när det gäller dessa dokument. Hade jag suttit som ansvarig politiker i USA hade jag gjort allt som legat i min kraft för att få stopp på läckaget och hitta den landsförrädare som tar sig för att sprida hemlig information vital för landets säkerhet. Men som journalist och samhällsmedborgare blir jag nyfiken och vill veta mer om hur det går till bakom de stängda dörrarna. Hur stora är skillnaderna mellan vad som sägs offentligt och vad som säges öga mot öga? Vem är vän och vem är fiende?

USA och socialdemokraterna
För våra svenska socialdemokrater måste avslöjandena vara minst sagt pinsamma. Mona Sahlins och Urban Ahlins samtal med amerikanska ambassaden har nu blivit tillgängliga för den som är intresserad.
Mona Sahlin ville ha (och ser ut att ha fått det) amerikansk hjälp för att snygga till socialdemokraternas dåliga opinionssiffror. Budskapet från såväl Sahlin som Ahlin till amerikanerna har varit ett helt annat än vad de låtit det svenska folket få ta del av. Här har man ställt sig positiv till den svenska insatsen, och den amerikanska, i Afghanistan. Urban Ahlin ska till och med ha varit så tillmötesgående att han beskrivit sig själv som socialdemokrat till höger och att han skulle kunna påverka och underlätta förbindelserna mellan Sverige och NATO.
Intressant i sammanhanget var också de rapporter som gick vidare till Washington efter samtal med förre ordföranden i Riksdagens utrikesutskott, moderaten Göran Lennmarker. Korrekta samtal, utan vidlyftiga löften eller pinsamma förtroenden.
Mina tankar går direkt till Olof Palme och det dubbelspel han förde när det gällde förhållandet mellan USA och Sverige och i förlängningen mellan Sverige och NATO. Den svenska, då starka, vänsteropinionen fick sitt i hans öppet antivästliga och antiamerikanska utspel – detta samtidigt som han i hemlighet gjorde upp med dem han annars i hårda ordalag såväl tog avstånd ifrån och fördömde. Men vad tyckte han egentligen? Hade han en uppfattning? Eller var allt bara politik? Att med alla medel se till att makten inte gick ur socialdemokratins händer?
USA och omvärlden
Mycket intressant – och beklagligt – är den syn som den amerikanska diplomatiska kåren har på länderna i sin omvärld och deras ledare. Någon större finess eller omskrivningar förekommer inte i de offentliggjorda dokumenten. Här får världens ledare utstå en brutalt ärlig granskning som rapporteras hem till Washington.
Många av beskrivningarna är säkert korrekta och välförtjänta. Men det kanske borde finnas lite känsla av takt och ton, något uns av respekt för andra länders demokratiska val?
Väldigt intressant är hur man från amerikansk sida ser på Europa och de europeiska ländernas ledare. Den svenska vänsterns och den politiskt korrekta borgerlighetens favoritpresident Obama framstår som vilken överlägset ignorant karikatyramerikan som helst när det gäller förhållandet till Europa och de europeiska ledarna. Det finns anledning att be om ursäkt – flera gånger.

Sverige och NATO
Att Sverige är positivt till NATO och ett utökat samarbete är bra och inte något problem överhuvudtaget. Säkerligen kommer vänsterpartiet och åsiktsmässigt jämförliga med detta parti att använda informationen för att motverka fortsatt svenskt NATO-samarbete. För egen del ser jag att Sverige snarast söker om fullt medlemskap i NATO när vi har en folkopinion för det. Men då gälle det också att arbeta för att få till stånd en sådan opinion. Då gäller det inte minst för moderaterna att gå från ord till handling för vad man en gång beslutat – svenskt medlemskap i NATO.
Det skulle i alla våra fördömanden av den amerikanska diplomatiska tonen vara intressant att se hur det ser ut i våra utlandsbeskickningars information till UD…

torsdag, november 25, 2010

Tony Blairs självgoda memoarer


En tegelsten...

Håller på att läsa
Tony Blairs memoarer ”Mitt liv, min resa”. Har hunnit med de första hundra sidorna i denna över 800 sidor tjocka tegelsten. Jag har läst många memoarböcker av politiker. Men jag kan inte minnas att jag någonsin läst något så uppblåst, självgott och totalt i avsaknad av självkritik. Kanske, och et hoppas jag sannerligen, att det bättrar sig i de sju åttondelar jag har kvar av boken.

Jag har tidigare läst en bok av Tony Blair, i början av hans karriär. Och den tyckte jag väldigt mycket om. Jag tyckte Blair framstod som en både klok och sympatisk person. Men memoarerna… Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om han jämfört sig själv med Jesus. Men det kanske kommer. Med den självbild han har och det uppdrag han uppenbarligen ser sig fått från vad som närmast kan beskrivas en högre makt så är jag djupt tacksam att denne man inte längre befinner sig på posten som Storbritanniens premiärminister. - Jag återkommer i ämnet om ytterligare 700 sidor, om inte självgodheten dryper allt för mycket läms sidorna.

söndag, november 21, 2010

Chamberlains ande över NATO-mötet i Lissabon

Avspänning är bra. Tilltro är bra. Men det finns påtagliga risker med det nya samarbete som nu tycks se sin början mellan NATO och Ryssland. Efter NATO-ordföranden Anders Fogh Rasmussens anförande i Lissabon kan jag inte hjälpa det, men mina tankar går till Neville Chamberlain och hans besked om ”Fred i vår tid”. Det godtrogna väst personifierat av Chamberlain ville tro och därför trodde man också på Hitlers försäkringar om fred och inga fler krav från Tyskland. Vad som hände sedan vet vi.

Ryssland en icke-demokrati
Så länge Ryssland är en icke-demokrati kan vi inte lita till denna sårade stormaktsrest. Detta samtidigt som vi måste hitta en formel för umgänge och samarbete där det är nödvändigt och där det kan bidra till demokratiseringen av landet.
NATO och övriga västvärlden har inte en gemensam syn när det gäller Ryssland eller andra stater med demokratiskt tveksamma eller uttalat negativa regimer. Det finns tydligt uttalade ryssvänliga politiker på toppnivå både i Frankrike och Tyskland som inte bryr sig om de inre förhållandena i Ryssland. Från Tyskland och Frankrike är man också selektiv i kritiken när det gäller hur man från rysk sida ser på sina grannar som man anser sig ha speciell rätt att utöva inflytande på.
Under diskussionerna i Lissabon krävde man från Turkiets sida att Iran inte fick nämnas som ett av de länder som en framtida missilsköld skulle skydda emot. I motsatt position fanns Frankrike och Kanada som krävde att Iran skulle nämnas.
Från tysk sida fördes också kravet fram att antalet kärnvapen ska minska och här hänvisade man till president Obamas ”vision” om en kärnvapenfri värld. Och här fick man direkt motstånd från Frankrike, USA och Storbritannien som står fast vid att NATO ska ha en kärnvapenavskräckande effekt.

Överenskommelsen i Lissabon är ett till synes ett nytänkande från NATO:s sida om västvärldens roll i det framtida internationella umgänget. Men egentligen bygger tankarna på ett koncept från 1999 då det klargjordes att NATO inte är till enbart för ett europeiskt och amerikansk närförsvar mot angrepp från Sovjetunionen. För NATO är det lika viktigt att kunna agera mot hot i hela världen som direkt hot riktade mot medlemsländerna. Ett i flesta fall riktigt koncept som också kunnat accepteras av en rad länder som saknar medlemskap i NATO, bland annat Sverige.

En stor risk
Att man från NATOS:s sida tar en enorm risk i att utöka samarbetet med Ryssland på det direkt militära planet är givet. Ett samarbete med ett land som Ryssland med rena demokratibrister och till stor del avsaknad av respekt för demokratiska fri- och rättigheter skriker ut varningssignaler. Frågan är om inte Ryssland politiskt och demokratimässigt har mer gemensamt med Kina än med NATO och västvärlden? I sammanhanget kan ju nämnas att Ryssland tillhör de få länder som tillsammans med Kazakstan, Iran, Marocko och Kuba som på Kinas uppmaning att bojkotta ceremonin runt Nobels fredspris utdelande den 10 december i Oslo.
Även om den ryske presidenten Medvedev just nu - och uppenbarligen med premiärminister Putins medgivande - är för ett närmare samarbete med väst och med Nato så betyder det inte att alla krafter i det väldiga Ryssland är det. Långt därifrån. Hur nära samarbetet blir är svårt att spekulera i. Där är ännu många frågor att lösa. Men något vi redan nu vet är att Ryssland aldrig kommer att acceptera en för landet underordnad roll, vare sig till NATO eller till USA. Ryssland inte bara vill, utan kräver att bli behandlat som stormakt på samma villkor som en gång Sovjetunionen.

En ny Chamberlain?
Jag hoppas verkligen att NATO:s generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, som nu har öppnat dörren för ett närmare samarbete md icke-demokratin Ryssland -med USA:s välsignelse – inte blir någon ny Neville Chamberlain i historien. Helt klart är att det inte är med jubel i alla länder som NATO nu närmar sig Ryssland. I de baltiska staterna och i Polen har man mer eller mindre tvingats till acceptera närmandet för att också i framtiden kunna räkna med USA:s stöd. En överhängande risk med ett nära samarbete med Ryssland är att angelägenheten för detta gör att bristen på demokrati och demokratiska fri-och rättigheter hos samarbetspartnern glöms bort. Precis som Rysslands små grannländer där Moskva anser sig ha speciella rättigheter.

onsdag, november 10, 2010

Bra rutet Poirier Martinson!

Inlägg i dag på www.traditionochfasom.com

"Jag har inte minst här på Tradition & Fason varit kritisk mot Roland Poirier Martinson och hans, i mitt tycke, väl försiktiga och låt-gå-konservatism. Men efter att ha hört Martinson i debatt med Göran Greider i ”P1-morgon” om den amerikanska ambassadens ”underrättelseverksamhet” i Stockholm mot som påstås svenska medborgare vill jag bara ställa mig upp och hurra.
Inte för att USA påstås bedriva underrättelseverksamhet utan för hur Martinson satte fingret på vad det hela egentligen handlar om. USA är den goda kraften som efter 11 september gör vad man kan för att skydda sina egna intressen för att liknande terroraktiviteter inte ska kunna upprepas.
Göran Greider gör vad som alltid gjorts i Sverige, drar USA, Sovjet, Kina – alla länder med stor makt - över samma kam oavsett om de är demokratier eller diktaturer, oavsett om de står för frihet eller ofrihet.
När Martinson påpekar att USA är den goda kraften kan man genom högtalarna höra hur Greider vrider sig i konvulsion över ett sådant påstående.
Och när Martinson direkt till Greider säger att ”Du kan pusta och stånka och skratta så mycket du vill!”, då vill jag själv utbrista i ett ”Stånka på Greider, din gamla vänsterlakej”. Kanske inte speciellt sakligt, men synnerligen tillfredställande.

Jag kan inte anse det vare sig fel eller märkligt att man från USA:s sida vill ha kontroll över människor som visar ett stort eller överdrivet intresse för den amerikanska ambassaden. Det är ren självbevarelsedrift. Att få detta till underrättelseverksamhet mot svenska medborgare är en sanning med modifikation.
Jag utgår ifrån att de uppgifter på ”misstänkta” sedan lämnas över till den svenska säkerhetspolisen för åtgärdande. Skulle man däremot från USA:s sida ta saken i egna händer och bedriva en direkt repressalieverksamhet har man gått över en gräns som inte kan accepteras.

Men som Martinson konstaterade så har vi generellt onda krafter och vi har goda krafter i världspolitiken. USA representerar de goda krafterna. Det gör inte Iran, Kina, det gamla Sovjet, Nordkorea, Al Qaida, talibaner m.fl. Bra rutet Roland Poirier-Martinson!"

söndag, oktober 03, 2010

Ryssarna i Lettland

Hör ett inslag på "Godmorgon Världen" om ryssarna i Lettland. Oroande utveckling om man kombinerar den uppfattning ryssarna i Lettland har med utvecklingen i Ryssland.

lördag, oktober 02, 2010

Många irrfärder i valutgångens spår

Hur illa jag än tycker om förslaget att Kent Härstedt ska bli talman och hur dåligt det än är så kan jag inte annat än hålla med om Härstedts lätt lakoniska konstaterande att Sverigedemokraterna är en realitet och därför kan vi inte låtsa som att dom inte finns. Hur illa vi än tycker om dem, hur gärna vi än hade önskat att de inte skulle lyckas komma in i Riksdagen så finns de där.
Att socialdemokraterna innan ens Riksdagen har öppnat helt tar avstånd från vad man gjorde till sitt stora nummer under valrörelsen, att aldrig ta stöd från Sverigedemokraterna, visar att det finns en sanning i propagandan och en annan i verkligheten. Omvändelsen tycks inte heller ha skett med speciellt stor vånda eller med moraliska betänkligheter vilket ytterligare påvisar att det handlade om valretorik och inget annat.
Jag kan inte annat än beundra det civilkurage som Björn von Sydow visade upp då han tydligt förklarade att han inte ville bli talman med Sverigedemokraternas stöd. Han är konsekvent och står vid vad han sagt och förmedlat i valrörelsen. För partiledare Sahlin i det kritiska läge hon befinner sig i handlar allt nu om taktik och maktspel. Löften, principer -allt är slängt överbord i en desperat strävan att rädda vad som räddas kan från det sjunkande socialdemokratiska skeppet.

Med sin villighet att ta emot Sverigedemokraternas stöd i talmansvalet har socialdemokraterna satt agendan. Är det inget som hindrar socialdemokraterna att rösta igenom sin talmanskandidat med hjälp av Sverigedemokraterna är det inget som hindrar den nuvarande regeringen att ta emot motsvarande stöd i andra frågor från Sverigedemokraterna. Vi ska dock komma ihåg att i ett stort antal frågor, som socialdemokraterna helst skulle vilja trolla bort, ligger Sverigedemokraterna och socialdemokraterna mycket nära varandra. Också vänsterpartiet hittar gemensamheter med Sverigedemokraterna i en rad frågor; inte minst när det gäller motståndet till EU. När det gäller svenska truppers insats i Afghanistan för att göra livet uthärdligare för människorna i landet står Sverigedemokraterna helt på de rödgrönas sida och vill dra hem de svenska trupperna.
Så det mest anständiga, om nu detta ord är det rätta, om det skulle gå så illa att Kent Härstedt vinner talmansstriden med hjälp av sverigedemokraterna, vore att Reinfeldt överlämnade regeringsbildandet till Mona Sahlin.

Årets valresultat har vållat problem – på många håll och i skrivande stund vet vi inte vad resultatet blir. De uppgifter som kommit ut om att moderaterna kräver fler ministerposter på de övriga allianspartiernas bekostnad är i grunden dåligt, felaktigt och gynnar inte allianssamarbetet.
Ska de mindre partierna ha någon anledning att vara med så bör de också ha ett reellt inflytande. Det torde inte vara svårt för någon att räkna ut att det säkerligen skulle löna sig bättre för de små partierna att ställa sig utanför regeringssamarbetet, kunna driva sin egen politik och om det skulle bli en förtroendeomröstning fungerade som stödparti åt regeringen. Moderaterna får inte i segerns stund drabbas av lätt storhetsvansinne. Allianspartierna behöver varandra!

Att moderaterna fortfarande skulle arbeta för att manipulera med antalet utskottsplatser i Riksdagen för att hålla Sverigedemokraterna borta är beklagligt om det är sant. Det är dömt att misslyckas om man begränsar demokratin för att skydda densamma. På kort sikt kan det tyckas smart, på längre är det förödande. Vad blir nästa steg? Vilket parti drabbas nästa gång? Vilka väljarens röster ska nollställas då? Trixa inte med institutionerna!

Det går inte att mobba bort Sverigedemokraterna. Då spelar man deras spela och de kan fortsätta i rollen som offer. Bjud inte på detta!

fredag, oktober 01, 2010

Triumviratet formar sig?

Per Schlingmann avgår och Sofia Arkelsten ny partisekreterare. Ja, vad säger man. När nyheten först kom hade jag lust att utbryta i ett ”Ja, kontrarevolutionen är här”, men insåg ganska snabbt att det var lite väl tidigt. Reinfeldts revolution lär fortsätta med Arkelsten. En partilojal och synnerligen sympatisk person att ha att göra med. Liberal och med ett , som jag uppfattar det, stort och innerligt miljöintresse. Det vill säga så politiskt korrekt som det nu kan vara inom de nya moderaterna. Men för säkerhet skull får hon en lojal partitjänsteman som överrock i Gunilla Sjöberg i den nyinrättade posten som biträdande partisekreterare.

Det är för tidigt att dra allt för långa slutsatser med denna utnämning. Den måste ses tillsammans med vem som blir ny gruppledare för den moderata riskdagsgruppen och vem som Fredrik Reinfeldt väljer att ha som sin närmaste man (kvinna) i form av en statssekreterare. I nuläget är de flesta övertygade om att HG Wessberg blir ny gruppledare. Och vad vore då naturligare i denna krets än att utse Schlingmann till statssekreterare och Wessbergs efterträdare?

tisdag, september 28, 2010

Rolk K Nilsson: Var beredd, öva och ha reserver

(Debattinlägg på Svenska Dagbladets ledarblogg)

Det finns mycket jag håller med om i såväl Johan Kihls och medskribenters inlägg om det svenska försvaret som i Isabella Jernbecks, skriver Rolf K Nilsson, modrat ledamot av försvarsutskottet 2006-2010.

Vi måste ha en försvarsplanering och en såväl personell som materiell beredskap som kan backa upp den. Stamanställda, kontraktsanställda och reserver måste få tillräckliga resurser för att tränas och övas i den omfattning som gör dem insatsberedda. Det är av absolut största vikt att vi vet hur vi ska agera för att, om det blir nödvändigt, kunna trappa upp det svenska försvaret när det gäller antal soldater, utbildning, personlig utrustning, övrig materiel och förmåga.

Under ett antal år har vi kunnat se hur Ryssland målinriktat bygger upp sina militära styrkor. Någon hemlighet av att målet är att nå samma position i världspolitiken som Sovjetunionen en gång hade gör man inte.
För inte så länge sedan meddelade Kreml att Ryssland ska öka sin militärbudget med 60 procent de kommande tre åren. Samtidigt lät rysk militär offentliggöra att ryska missiler med en räckvidd som gör att de täcker Estland, Lettland, Litauen och Finland nu placerats ut längs den estniska gränsen.
Den estniske försvarsministern Urmas Paet betecknar utplaceringen som alarmerande.Våra grannländer som har Ryssland inom sitt närområde har reagerat på det enda rimliga sättet, genom att förstärka sina militära resurser.
I Sverige har det inte kommit någon reaktion, vare sig från regeringen eller försvarsmakten. Än mindre från den politiska oppositionen. Att fullfölja lagda försvarsplaner tycks vara den regel som går för alla andra. Detta inger oro.

Ungefär samtidigt som den ryska upprustningen blir allt tydligare i vår direkta närhet får Sydsveriges enda kvarvarande pansarregemente P7 på Revingehed underhandsbesked från Högkvarteret att förbereda sig på att lämna ifrån sig sina stridsvagnar för att ersätta dess med lätta pansarfordon av typen Patria.
Att förbereda en nedmontering av södra Sveriges enda kvarvarande stridsvagnsenhet är säkerhetspolitiskt osunt. Med den utveckling vi har i vårt närområde borde vi av säkerhetspolitiska skäl markera genom en förstärkning av P7 – inte gå den motsatta vägen.

Kvalité är ett honnörsord och präglar till mycket stor del det svenska försvaret av idag när det gäller utrustning och materiel. Tyvärr innebär det dryga kostnader. Kostnaderna skjuter iväg så mycket att vi tvingas spara på antalet när det i princip gäller allting; fordon, flygplan, båtar, kanoner, robotar… och även på övningar.
Att vi ska ha bra utrustning är självklart. Men det finns områden där precis samma effekt och säkerhet kan uppnås med billigare och enklare konstruktioner än de vi idag väljer. Kvalité slår inte alltid kvantitet.

Sverige behöver ett väl fungerande och för ändamålet dimensionerat territoriellt försvar. Samarbete och försvarsavtal med andra länder är bra. Och ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta är ett mål värt att sträva efter. Men vi får inte vara så naiva att vi tror att andra länder utan reservation släpper vad de har för handen för att bistå Sverige vid en kris eller en konflikt. Varje land är sig själv närmast. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Och det är efter detta som vi måste bygga vårt försvar.
Till sist är det bara oss själva vi har att lita till. Och då gäller det att ha en inhemsk beredskap längs hela linjen. Från tillräckligt antal med utbildade, tillräckligt med utrustning och en säker försörjning av ersättningspersonal och materiel om detta skulle behövas.
Jag ser gärna Gotland som centrum för ett svensk-baltiskt försvarssamarbete inom en rad områden. Gotlands avmilitarisering var ett stort misstag, som snarast bör rättas till.

Rolf K Nilsson
Ledamot i Försvarsutskottet 2006-2010
Försvars- och säkerhetspolitiska Tankesmedjan Argos

Läs tidigare inlägg: Kihl m fl, Björeman, Jernbeck.

onsdag, september 22, 2010

Jag håller med Per Westerberg!

Sverigedemokraternas framgång i riksdagsvalet vållar våra politiker ingen ro. SD:s inflytande i Riksdagen ska minimeras, ja, helt omintetgöras. Från moderat håll har förslaget tydligen kommit att man ska skära ner antalet plaster i Riksdagens utskott från 17 till 15 för att på detta vis med matematikens hjälp stänga ute Sverigedemokraterna. Det är ett dåligt förslag som på kort sikt kan verka lockande, men det riskerar istället få motsatt verkan. Det inbjuder till mindre demokrati. Riksdagens talman Per Westerberg motstätter sig förslaget, vilket tacksamt noteras.
Redan idag har Riksdagen en allt för undanskymd plats om man ser till vad som står i grundlagen. Med en neddragning av antalet ledamöter i utskotten skulle färre riksdagsledamöter få utrymme att arbeta i utskotten – om man nu inte samtidigt skulle öka antalet ersättarplatser.

Förslaget med att dra ner antalet utskottsplatser blir något av att kasta ut barnet med badvattnet. I det här fallet är det demokratin och inflytandet, den demokratiska processen som drabbas i försöken att hålla ovälkomna politiska krafter borta från inflytande. Blir det här en vedertagen metod så kan man ju ställa frågan vilket parti som nästa gång med hjälp av ändrade regler ska hindras från inflytande?

Det vore sorgligt om Riksdagen skulle behöva besluta om mindre demokrati för att ”rädda” demokratin. Använd i stället demokratin som ett redskap mot Sverigedemokraterna och andra krafter med grumliga demokratiuppfattningar. Låt inte Sverigedemokraterna bli ett alibi för ökad toppstyrning i demokratins namn.

tisdag, september 21, 2010

Behåll ministrarna

Borde kanske inte kommentera eller spekulera i obekräftade nyheter men nog blir jag både besviken och förvånad när Expressen nu på tisdagsmorgonen kan "avslöja" Reinfeldts hemliga regeringsplaner. Planen att dra ner centerns och kristdemokraternas ministerantal i regeringen. En plan som för min del verkar vara mycket dålig politik, inte minst med tanke på allianssamverkan i framtiden.
Det rullar en reklamfilm på TV med två hundar; en stor oh en liten med budskapet att ”är man stor ska man vara snäll”. Och det är en inställning moderaterna måste ha i allianssamarbetet. Låt centern och kd få behålla sitt antal ministrar.

Att det kan vara läge att byta ut ett antal ministrar är sin sak. Men här måste jag kraftfullt protestera mot ett av Expressens argument varför Mats Odell skulle bytas ut – och det är att han är 63 år gammal! 63 år! Huh – klarar han sig utan personlig assisten?
Det skulle kanske i dessa upprördhetens tid över SD:s inträde i Riksdagen ta en funderare över den accepterade diskrimineringen som pågår i media och i allt för många politiska resonemang. Och då tänker jag på den åldersfascism som är förhärskande. Att föra fram att 63 år är för gammalt för att sitta i en regering är både skrämmande och okunnigt. Problemet med vår nu sittand regering är nog inte att där finns för många eller för gamla medlemmar – snarare tvärtom.

måndag, september 20, 2010

Sluta agera rädda gråterskor

Valet 2010 är över. Och nu är det hög tid för såväl politiker som media att sluta att agera rädda gråterskor över att Sverigedemokraterna tog sig in riksdagen. Demoniseringen av Sverigedemokraterna håller på att förlora all sans och reson. Det är illa, mycket illa att detta parti nu har tagit steget in i Riksdagen, men det ska inte få paralysera vår svenska demokrati.

Har Riksdagen och våra demokratiska partier kunnat hantera kommunister i vårt parlament i 90 år ska det väl gå att hantera ett parti som Sverigedemokraterna. Genom såväl medias som politikens fixering vid SD gör vi demokratin en björntjänst. SD ägnas ett allt för stort intresse och tillerkänns betydligt större inflytande än vad detta parti får med sina 5,7 procent.

Om man bara tar till sig de uttalanden som gjorts under valrörelsen i debatten och i media om Sverigedemokraterna får man lätt intrycket att detta är essensen av all ondska i Sverige som nu tagit säte i Sveriges riksdag. Men så är det ju inte. Det finns partier som är värre; Nationaldemokraterna och icke att glömma bort Svenskarnas Parti f.d. Nationalsocialistisk Front som nu har kommit in i minst en kommun i landet. Vi har också de rena kommunistpartierna (Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti) som det tack och lov inte gick speciellt bra för. Men de finns där och avvaktar.

Det är dags att minimalisera SD och då gäller det för såväl alliansen som för socialdemokraterna och miljöpartiet att ta sitt ansvar. Alliansen har gjort det genom statsministerns utsträckta hand till miljöpartiet. Miljöpartiets avvisande attityd på valnatten kan förklaras med deras besvikelse och ett allmänt dåligt humör. För sämre och surare förlorare än de röd-grönas representanter på valnatten får man leta långt efter. Olof Palmes utfall mot de borgerliga när han lovade göra livet till ett helvete för den kommande regeringen efter valet 1976 dyker upp i minnet. Men riktigt så långt gick man nu inte på söndagskvällen.

Miljöpartiet hävdade ikapp med socialdemokraterna att alliansen nu skulle styra tillsammans med SD. Samtidigt verkade man inte ha något bekymmer med att till sitt rödgröna block räkna med de 20 sverigedemokraterna i Riksdagen för att kunna fälla regeringens förslag. Tala om dubbelmoral.
Det vore nog inte helt fel för miljöpartiets språkrör att rådfråga sina partikamrater ute i landet som till stor del har en helt annan uppfattning om Alliansen och dess politik.
Vi får inte heller glömma att de båda mp-språkrören inte har så lång tid kvar på sina platser. Nya språkrör ska tillträda – kanske mer villiga till kompromisser.

Vi riskerar stå för en turbulent tid när det gäller svensk rikspolitik. Det hände något historiskt i och med valresultatet 2010. Socialdemokraterna kan inte längre sätta likhetstecken mellan sig själv och staten. Socialdemokraterna är ett parti bland andra. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på hundra år – moderaterna har aldrig gjort ett bättre val. Mona Sahlin sitter mycket osäkert på posten som partiledare för socialdemokraterna, men frågan är om inte det blir partisekreteraren Baylan som blir det första offret för det socialdemokratiska misslyckandet.

De kommande veckorna blir bland de mest intressanta i svensk politik.

söndag, september 19, 2010

Bra läsning i Dagens DN-Kultur

Har precis läst den sex sidor långa mailväxlingen mellan Göran Greider och Lars Gustafsson som DN publicerar idag. Uppfriskande, intelligent, lite överraskande men otroligt stimulerande. Sådant här skulle jag vilja se mer av i våra hårt rationaliserade dagstidningar.
Greiders politiska åsikter har jag inte mycket gemensamt med. och mellan varven kan hans idoldyrkan av Olof Palme bli påfrestande. Men som publicist så tycker jag han är mycket intressant och så inte minst som ordhantverkare. Vi hade en gång Göran Greider som gäst hos högerpressens förening och när vi kom in att diskutera hantverket att skriva blev det riktigt spännande. Det var en diskussion som skulle ha kunnat hålla på bra mycket längre.
Lars Gustafsson är en intellektuell gigant. Mer liberal än konservativ men det finns något i hans patos, i hans inställning till samhället som jag både gillar och delar.
Greider vill få bort Reinfeldt som statsminister och ger hela sitt stöd åt de rödgröna – vad annat att vänta. Lars Gustafsson har inte mycket till övers för detta och ställer upp bakom borgerligheten.

Det finns två stora skillnader mellan Greider och Gustafsson. Greider har en förmåga att glida undan och trots att han nog gärna sig som en rebell inom den samlade vänstern så är han extremt lojal med socialismens gärningar genom tiderna. Det är inte många fel eller misstag som han vill kännas vid. Där är Lars Gustafsson en frisk vind. Utan att tveka ställer han sig avvisande och synnerligen kritisk till kapitalismens alla excesser. Det finns en ärlighet hos Lars Gustafsson som jag saknar hos allt för många politiker. Något jag uppskattar minst lika mycket är han, milt uttryckt, kritiska inställning till kommunismen och kommunismens brott mot mänskligheten.
Med tanke på den överkänslighet som råder inom vissa vänsterkretsar när man påpekar det kommunistiska arvet hos vänsterpartiet känns det skönt att ha Lars Gustafsson på samma sida i kampen.

Vänsterpartiet har inte gjort upp med sitt förflutna. Man kan onekligen ställa sig frågan varför? För att man tycker man redan gjort det? Eller kanske troligare – därför att man inte vill göra det.


För den som inte läst mailväxlingen rekommenderar jag den, tyvärr finns den i skrivande stund inte på nätet. Så – köp eller låna DN från valdagen.

lördag, september 18, 2010

Jag har fått ett hatmail

Har fått mitt första hatmail som riksdagsledamot. Kom den 17 september på kvällen. Kom dessutom från en bekant som jag aldrig diskuterat politik med och som jag betraktade åtminstone som vänligt sinnad mot min person, med reservation för att vi kanske inte delade politisk uppfattning.

Jag fick i alla fall veta att jag är okunnig, idiotisk, barnslig och äcklig, bland annat. Riktigt vad som föranledde detta påhopp vet jag inte. Men jag kopplar det till en lätt animerad diskussion på facebook där jag likställde kommunism med nazism. Jag tycker inte om att man fördömer
Sverigedemokraterna och samtidigt jollrar med kommunisterna i vänsterpartiet. För mig är kommunism och nazism samma andas barn. Hitler och Stalin lika illa. Jag tar avstånd från Sverigedemokraterna och jag tar avstånd från vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen mycket provocerande för vissa element att ha denna uppfattning.

Ett inlägg i FB-diskussionen som reagerade på att jag kopplade ihop nazism och kommunism som samma onda företeelse tyckte att man kunde inte jämföra ”utrotande av judar” med ”utrotandet av överklassen”. Varför denna iver att utrota?

Som exempel på kommunismen brott tog jag upp massvältningarna i Ukraina, Gulag, Berlinmuren, förföljelse av olika religiösa trosinriktningar mm. För detta är jag okunnig, idiotisk, barnslig och äcklig. OK, om det är definitionen för att stå för dessa åsikter då är jag väl det. Och extremt stolt över att vara det.

tisdag, september 14, 2010

Tack och adjö från Bänk 35

Under mandatperioden har jag haft en återkommande kolumn i Gotlands Allehanda - Från Bänk 35. Detta är sista bänkrapporten i GA från mig som moderat riksdagsledamot. Publicerad i GA den 14 september 2010.

När det är dags att skriva dess sista funderingar med avsändare från Bänk nummer 35 i Sveriges Riksdag blir det lite sentimentalt och med inslag av partiell saknad.
Fyra år går fort. Fyra år i Riksdagen innebär många möten, många nya erfarenheter, många nya bekantskaper. Och det är framför allt människorna som jag kommer att sakna.
Nu hade jag turen att känna en hel del i den moderata gruppen och bland tjänstemännen när jag kom in som nyvald 2006. Och det var bra, för annars hade den första tiden kunnat bli mycket isolerad. Men med tiden bygger man upp sina nätverk. Det är viktigt, i det närmaste nödvändigt, att ha människor att kunna vända sig till när det gäller förtroendeuppdraget. Men också rent socialt - människor man umgås med över en lunch, en fika, en middag och som man tar kontakt med för att få råd på det mer personliga planet. Givetvis går dessa båda nätverk på sina håll in och överlappar varandra. Men det blir ändå inom verksamheten två olika grupper.

Det har både sina för- och nackdelar att komma utifrån, att behöva bo i Stockholm under veckorna för att kunna fullfölja sitt uppdrag. Och det är de kontakter man får med ledamöter från andra delar av landet och kanske då av en mer social och privat karaktär som underlättar uppdraget. Detta är något som stockholmarna missar eftersom deras rutiner inte alls förändras på samma sätt. Och därmed blir det också så att stockholmsledamöterna umgås mest med andra stockholmarna och de som kommer utanför Stockholm mest med de andra som kommer utanför Stockholm.

En myt som direkt kan spräckas är att politiker inte gör någonting. En myt påhejad av populister, missnöjespolitiker och människor som är dåligt insatta i hur det verkligen förhåller sig. Kontorstider existerar inte. Sena kvällar, tidiga morgnar, helger - då lyser kontorslamporna. Det skrivs, läses, pratas i telefon och planeras under dygnets alla timmar. Det är nästan med våld vissa ledamöter får tvingas från sina rum för att pausa och ta en kopp kaffe. Och detta är ett beteendemönster som går igen hos samtliga partier.

En sak som måste stå helt klar när det gäller de folkvalda från våra demokratiska partier: Jag kan lova att ingen sitter i Riksdagen för att göra det sämre för människorna i Sverige. Men vi har olika uppfattningar i hur vi ska göra det bättre och vad som är bättre. Och det är just därför vi har olika partier.

Det sägs att var man än befinner sig i en maktstruktur tycker man att besluten fattas ännu högre upp i kedjan. Som riksdagsledamot är du med i processen, men som enskild ledamot har du ytterst lite att säga till om. Att försöka vinna segrar genom soloräder är dömt att misslyckas.

En sak som förvånat mig mycket under dessa gångna fyra år är hur lite av det arbete som görs i Riksdagen som kommer ut till allmän kännedom. Tyvärr är medias intresse för Riksdagen ytterst begränsat. Ett stort antal tidningsredaktioner finns i Riksdagen. Specialreportrar finns på plats i men har ändå inte förstått det politiska spelet i "maktens" korridorer. Med lite större intresse och några få intervjuer till skulle tidningarna kunnat rapportera bra mycket mer intressant från Riksdagen än vad som är fallet idag. Om det är bristande kunskap, bristande ambition eller bristande arbetsledningar som journalisterna, vilka bevakar Riksdagen, tampas med är för mig en gåta. Men med ganska enkla medel skulle det kunna bli bra mycket bättre.

Politiken? Ja, det finns mycket att säga om den. Det kanske låter pompöst och övermaga - men jag är stolt över att ha få varit med dessa fyra år och beslutat om politiken som ska göra Sverige bättre. Förvisso finns det beslut som jag är mer glad över att ha röstat igenom än andra. Och även beslut som jag inte velat rösta igenom. Men politik och demokrati är också kompromissande för att vi ska kunna gå vidare. Och ibland får vissa saker ge vika för att något viktigare ska kunna genomföras.

En sak står helt klar för mig efter fyra års heltidstjänstgöring i Riksdagen. Riksdagen måste reformeras - för demokratins skull. Riksdagen får inte bli en enbart symbolisk instans där besluten klubbas, de måste också formas, granskas och justeras där. Regeringsformens ord måste få ett aktivare liv:
"All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna."

ROLF K NILSSON
Moderat riksdagsledamot för Gotland 2006-2010

fredag, september 03, 2010

När Ryssland rustar - nedrustar vi

(Något kortad version publicerad i Norrköpings Tidningar den 3 september, 2010)

När grannen i öster rustar upp signalerar Högkvarteret om stridsvagnarna på P7 i Sydsverige ska ersättas av patrullfordon. Det är ett riktigt dåligt beslut!

Ett försvarsbeslut är funktionellt så länge det ligger i fas med vad som sker i omvärlden. Allt för vanligt är att beslut om svenska försvarsåtgärder följer en isolerad agenda. Lagt beslut tycks ligga vad som än händer. Ett förhållningssätt som snarast måste brytas.

Under ett antal år har vi kunnat se hur Ryssland målinriktat bygger upp sina militära styrkor. Någon hemlighet av att målet är att nå samma position i världspolitiken som Sovjetunionen gör man inte.
För några veckor sedan meddelade Kreml att Ryssland ska öka sin militärbudget med 60 procent de kommande tre åren. Samtidigt lät rysk militär offentliggöra att ryska missiler med en räckvidd som gör att de täcker Estland, Lettland, Litauen och Finland nu placeras ut längs den estniska gränsen. Den estniske försvarsministern Urmas Paet betecknar utplaceringen som alarmerande.
Extra oroande är att NATO-landet Frankrike bidrar till den ryska militära förstärkningen genom försäljningen av fartyg av typen Mistral. Egna nationella försvarsindustriintressen har företräde.

Våra grannländer som har Ryssland inom sitt närområde har reagerat på det enda rimliga sättet, genom att förstärka sina militära resurser. I Sverige har det inte kommit någon reaktion, vare sig från regeringen eller försvarsmakten. Att fullfölja lagda försvarsplaner tycks vara den regel som går för alla andra. Detta inger oro.

Ungefär samtidigt som den ryska upprustningen blir allt tydligare i vår direkta närhet får Sydsveriges enda kvarvarande pansarregemente P7 på Revingehed besked från Högkvarteret att förbereda sig på att lämna ifrån sig sina stridsvagnar för att ersätta dess med lätta pansarfordon av typen Patria.
Regeringen har tydligt förklarat att det inte skulle ske några förändringar i grundorganisationen under denna mandatperiod. Men detta tycks Högkvarteret tolka på sitt eget sätt. Att förbereda en nedmontering av södra Sveriges enda kvarvarande stridsvagnsenhet är att gå en helt annan väg. Och att göra detta just nu när vi av säkerhetspolitiska skäl borde markerat genom en förstärkning av P7 är att skicka helt fel signaler till omvärlden.

Sverige behöver ett väl fungerande och för ändamålet dimensionerat territoriellt försvar. Samarbete och försvarsavtal med andra länder är bra. Och ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta är ett mål värt att sträva efter. Men vi får inte vara så naiva att vi tror att andra länder utan reservation släpper vad de har för handen för att bistå Sverige vid en kris eller en konflikt. Varje land är sig själv närmast. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Och det är efter detta som vi måste bygga vårt försvar. Till sist är det bara oss själva vi har att lita till. Och då gäller det att ha en inhemsk beredskap längs hela linjen. Från tillräckligt antal med utbildade, tillräckligt med utrustning och en säker försörjning av ersättningspersonal och materiel om detta skulle behövas.
Akut just nu är att rädda kvar P7 som ett stridsvagnsregemente. Att ersätta stridsvagnarna med patrullfordon ter sig som ett på alla områden som felaktigt med näst intill katastrofala följder. Förutom singnaleffekten, som borde vara den motsatta, betyder det att man slår sönder ett sedan länge pågående nordiskt samarbete med Danmark på stridsvagnssidan. Utbildare och personal med högtstående kompetens tas inte längre till vara. Det som förbereds nu för P7 rimmar inte med svenskt försvarsintresse och gynnar inte målen med svensk säkerhetspolitik.

ROLF K NILSSON (M)
Riksdagsledamot och ledamot av försvarsutskottet 2006-2010
ANNICKA ENGBLOM(M)
Riksdagsledamot och ersättare i försvarsutskottet 2006-2010
MATS SANDER (M)
Riksdagsledamot, ersättare i försvars- och utrikesutskotten 2006-2010

torsdag, september 02, 2010

Pressmeddelande om strömavbrotten på Gotland

Skickade på onsdagen ut följande pressmeddelande med anledning av allt för ofta återkommande strömavbrott på Gotland

PRESSMEDDELANDE

- Då har det hänt igen! Det som inte får hända, men som händer oacceptabelt ofta på Gotland – strömavbrott! Det säger Rolf K Nilsson, moderat riksdagsledamot och ledamot av kommunfullmäktige på Gotland.

- Denna gång ett totalt strömavbrott som drabbade hela ön. Alla har vi som bor på Gotland fått vänja oss vid mer eller mindre lokala strömavbrott. Hade detta varit sällsynt hade det inte varit så svårt att acceptera som något som händer. Men dessa strömavbrott sker allt för ofta. Drar ett åskväder över ön är det mer regel än undantag att det blir avbrott, säger Rolf K Nilsson.

- Det verkar finnas en uppgivenhet bland politiker och beslutsfattare på ön när det gäller strömavbrotten. Något som man accepterat och inte kan göra något åt. Det är illa att det gått så långt. Alla drabbas. Enskilda, gamla, unga, skolor, sjukhus, företag – alla! En säker och stabil energiförsörjning är en förutsättning för samhällsbyggandet. Alla dessa ständiga avbrott är oacceptabla i längden,

- Jag föreslår att kommunen tar initiativ till att tillsätta en el-kris-grupp med representanter från kommunen, länsstyrelsen, GEAB och utomstående experter för att en gång för alla komma till rätta med den sårbarhet som uppenbarligen existerar när det gäller el-försörjningen, säger Rolf K Nilsson.

söndag, augusti 22, 2010

Schori – revolutionsromantiker och USA-hatare

Pierre Schori lever i det förflutna, på svenska socialistmyter från 1970-talet som han av övertygelse eller oförmåga inte kan kasta av sig. När jag läste Schoris hatfyllda vittnesmål på DN-debatt(den 21/8) så kom minnena tillbaka från politiken och hur den manifesterades under 1970- och 1980-talen. Pierre Schori, Olof Palme, kommunistdiktatursfjäsk, Castrofjäsk, USA-hat, västförakt – allt känns plötsligt så obehagligt nära.
Jag tycker inte om Pierre Schori. Jag tycker inte om hans åsikter och jag tycker inte om hur han marknadsför dem. Politiskt är Pierre Schori en obehaglig typ som beklagligt nog kan ha visst inflytande på den socialdemokratiska vänstern som får sin politiska motivering genom nostalgitripper av den typ Schori står till tjänst med.

De svenska trupperna gör en bra och nödvändig insats i Afghanistan. Vi ska vara stolta över de svenska män och kvinnor som frivilligt med risk för det egna livet gör en insats för att andra människor ska kunna leva drägliga liv.
Schori vill dra hem de svenska trupperna, han vill dra hem alla trupper från Afghanistan och lämna fältet fritt för talibanerna och en människosyn som inte ligger i närheten av vad som kan anses acceptabelt.
Motiveringen till att vi ska dra hem trupperna är inte att det är bättre i Afghanistan, att flickor kan gå i skola utan att riskera att bli levande innebrända av talibanförband. Nej, skälet är att den svenska insatsen hotar ”två fundament” i svensk säkerhetspolitik: den militära alliansfriheten och lojaliteten med FN, Trams! Socialistiskt trams!
Den militära alliansfriheten har överlevt sig själv. Om den någonsin har varit rätt. Jag ställer mig synnerligen tveksam till det. Och lojaliteten med FN, ja vad ska man säga om den? Lojal mot vad?

Om vi börjar med den militära alliansfriheten. Sverige valde efter andra världskriget att ställa sig neutralt mellan demokrati och diktatur. Sverige vägrade att gå in vare sig demokratins försvarsallians eller diktaturernas. Moraliskt inte speciellt heroiskt. Hade vi ställt oss neutrala mellan två demokratiska allianser eller mellan två diktaturer så hade såväl neutralitet och alliansfrihet kunnat försvaras. Men nu var det ju inte så. Den officiella svenska utrikes-, säkerhets- försvarspolitiken, som socialdemokraterna fått ta hand om under flest år, gjorde att vi jämställde diktaturer med demokratier. Egentligen totalt oförsvarligt. Var fanns solidariteten med andra demokratier? Var fanns solidariteten med diktaturens fångar? Det var en egoistisk, isolationistisk politik. Det är i denna anda som Pierre Schori fortfarande verkar. I ett tillstånd av USA-hat och revolutionsromantik.

Det är beklagligt att allt fler länder med militär trupp i Afghanistan börjar tala om ett slutdatum och dessutom sätter ut ett sådant. Detta spelar enbart talibanerna och deras anhängare i händerna.
Vi befinner oss med soldater i Afghanistan för att de har ett uppdrag. Och vi gör det på ett FN-mandat, där FN bett NATO leda operationerna. Motsatsförhållandet som Schori bygger upp mellan NATO och FN är således rent nonsens.
Visst hade det varit bra om vi hade kunnat ha en tidsaxel att följa och veta när och hur utländsk trupp inte längre är nödvändig att hålla kvar i Afghanistan. Men något sådant vet vi inte. Den militära truppen finns där för att säkra den civila utvecklingen. För att göra det möjligt för människor att leva människovärdiga liv. För att de mänskliga rättigheterna ska accepteras. För att kvinnor ska behandlas som människor, för att flickor ska få utbildning. Det är därför militären är där.
Det hade varit bra mycket bättre om de länder som nu gett ett datum för hemdragande av sina trupper satt ett förverkligandemål istället för ett fixerat hemresedatum. ”Vi åker hem när uppdraget är slutfört”. Det kan ta ett år, det kan ta två och även längre. Men syftet med närvaron måste stå klar och beskedet måste vara att: ”Vi åker inte hem förrän det är fullföljt”.

Människor som Pierre Schori och som andra socialdemokratiska veteraner med minnen från 1970- och 1980-talens glada Kubabesök och ensidiga stöd åt kommunistiska enpartistater sviker människorna i Afghanistan och överlämnar dem med berått mod till regimer där människoliv och människovärde står mycket lågt i kurs.
När Pierre Schori jonglerar med siffror och jämför vilka civila insatser som kunde gjorts för de pengar den svenska militära insatsen kostar är det desinformation han håller på med. Utan en militär närvaro skulle ingen av de civila insatser han föreslår kunna förverkligas. Den internationella militära närvaron är nödvändig för att kunna bygga upp ett civilt samhälle med respekt för människorna. Men detta bekymrar inte Pierre Schori. Vad som bekymrar honom är svenskt samarbete med NATO och att FN inte har den direkta ledningen över de militära insatserna i Afghanistan. NATO är idag västvärldens militära försvarsorganisation. FN är en tandlös förening med medlemskap öppet för alla. Här umgås demokratier och diktaturer på lika villkor och fattar gemensamma beslut. Militärdiktaturer och polisstater sätts att kontrollera hur de mänskliga rättigheterna efterlevs. Länder som Iran och Venezuela har lika mycket att säga till om som Holland och Nya Zeeland. Är diktaturerna fler till antal är det de som sätter agendan. Jag tycker inte lojaliteten med FN är något att vifta med.

Hos Pierre Schori är det USA-hatet och revolutionsromantiken som får styra de politiska ställningstagandena. Men vad är att vänta av en man som dyrkar Fidel Castro och beskriver honom som en renässansfurste för stor för sin ö?

Rolf K Nilsson

måndag, augusti 09, 2010

Försvarsberedningen än en gång

Att både Annika Nordgren Christensen och Staffan Danielsson med erfarenhet som ledamöter i försvarsberedningen försvarar densamma är väl knappast att förvåna eller säga något om.
Mycket av det som Annika Nordgren Christensen skriver är klokt och jag håller med. Men det är helt uppenbart att vi har olika bilder av försvarsberedningen – en innanförbild och en utanförbild.
Men med de uppfattningar om förträffligheten i hur försvarsberedningen arbetar som såväl Nordgren Christensen och Danielsson för fram så accepterar man den rådande situationen och det ganska entusiastiskt. Och för Danielsson verkar dessutom försvarsberedningen vara den enda möjliga vägen.

Givetvis har försvarsberedningens rapporter diskuterats när de kommit. Men det har varit spontana diskussioner inte organiserade och inte i de formella instanserna. Har man ett partimedlemskap med sig i bagaget och uttrycker en annan uppfattning än vad de sju i beredningen kommit fram till så är motargumentet ”men din representant i beredningen tycker ju…” Med en annan uppfattning än den som ”din” representant i beredningen haft uppfattas man som avvikare, bråkig och allmänt besvärlig. Det underliggande budskapet finns där tydligt: ”kritisera inte försvarsberedningen!”

Om vi ser till vad försvarsberedningens rapporter verkligen är - och sedan hur de blir betraktade av politiker, media och militär är det två vitt skilda saker.
Som jag ser det är försvarsberedningens rapporter väl dokumenterade åsikter från en kompetent grupp människor och vad de kommit fram till med experthjälp. Men det är inte en förankrad uppfattning i riksdagen, i försvarsutskottet eller i riksdagsgrupperna. Försvarsberedningens uppfattning är försvarsberedningens.
Jag är helt övertygad om att ledamöterna haft med sig sina ideologier i arbetet. Det är inget man kan lämna ifrån sig. Jag tror inte heller partierna skulle acceptera något annat.

Regeringen lägger oerhört stor vikt till vad försvarsberedningen kommit fram. Därför har försvarsberedningens rapporter en oerhörd tyngd. Enligt min uppfattning en alltför stor tyngd med tanke på vilket avtryck beredningens uppfattningar, i stort sett utandiskussion, sätter på svensk försvarspolitik.

Staffan Danielsson frågar vad jag vill ha istället för en försvarsberedning. Jag vet inte. Det finns många varianter som skulle öppna för debatt, diskussion och förankring.
Vi kanske skulle ha ytterligare en beredning som bestod enbart av yrkesfolk. Av militärer och statsvetare som gör en yrkesmässig bedömning om hur världsläget ser ut och vad som krävs för att vi som nation ska kunna hävda våra egna intressen och samtidigt kunna bistå världssamfundet med militära resurser.
Varför skulle inte försvarsutskottet kunna utgöra en remissinstans till den politiska beredningens rapporter? Då har regeringen att ta ställning till en bearbetad och kompromissad rapport från den politiska beredningen, en ”yrkesrapport” från militärer och statsvetare - som utan politiska ögon och politiska begränsningar ser vad som är och vad som behövs - och ett gediget remissyttrande med troliga reservationer och särskilda yttranden från försvarsutskottet. Då får regeringen, försvarsdepartementet, något att ta ställning till, något att jämföra, något att bedöma.

Oavsett hur seriösa, hur kunniga och hur välmenande ledamöterna i den nuvarande ordningens försvarsberedning än är så är det som de kommit fram till en politiskt korrekt ståndpunkt. Och allt för väl vet vi att vad som är politiskt korrekt inte alltid är vad som är rätt eller bäst.

Vi har en med landet, demokratin och den politiska ordningen mycket lojal försvarsmakt i Sverige. Något som vi ska vara mycket tacksam för. Men ibland kan denna lojalitet slå fel. Jag har under fyra år i försvarsutskottet vid ett flertal tillfällen försökt få militären att svara på frågan vad som behövs materiellt och i fråga om antalet soldater för att försvara Sverige. Helt enkelt ett svar som bygger på vad de som yrkesmänniskor tycker är rimligt. Ett komplett sådant svar är omöjligt att få. Svaren snurrar och cirkulerar och landar i något som blir ungefär: ”fatta ni besluten så verkställer vi dem!” Lojalt, bra, betryggande. Men vad säger yrkeskompetensen? Är det rätt? Är det fel? Eller är det bara politiskt korrekt?

ROLF K NILSSON
Ledamot av försvarsutskottet 2006-2010
Medlem i försvars- och säkerhetspolitiska Tankesmedjan Argos