Rubriken i Gotlands Allehanda var ”Politiker vill kunna styra kulturen mer”. En rubrik som får vissa kulturutövare att hicka och reagera reflexmässigt.
Bakgrunden är denna. Med anledning av att fyra regioner från och med nästa år får större ansvar för hur statens kulturpengar ska fördelas har Sveriges Televisions ”Kulturnytt” ställt frågor till, som jag förstår, kulturnämnderna i de berörda regionerna.
Frågan löd: "Bör en politiker kunna stoppa till exempel utställningar eller föreställningar i offentlig finansierad verksamhet, till exempel konsthallar, museer och teatrar?"
I Gotlands kultur- (och fritids-)nämnd svarade 5 av de 13 ledamöterna ja, vilket är lika med 38 procent. I jämförelse med övriga regioners svar en ganska hög siffra.(Halland 13 procent, Västra Götaland 12 och Skåne 6 procent).
I Kulturnytt intervjuades nämndens ordförande Imnger Harlevi som var av uppfattningen att politiken ska vara ”… väldigt generös med att tillåta fria uttryckssätt, men till exempel kultur med inslag av rasism bör man kunna stoppa”. Dan Blomgren som är socialdemokratisk ledamot av nämnden delar sin ordförandes uppfattning men tycker också att ”…kultur som kränker troende bör ifrågasättas”.
Jag är mycket skeptisk till att politiken ska lägga sig i det direkta kulturutövandet. Men redan idag är det politiken som styr kulturen genom att besluta om anslag och dess storlek.
Det finns vissa saker som behöver benas ut i denna debatt. För det första är det skillnad mellan offentligt, det vill säga av våra skattepengar, finansierad kultur och privat finansierad.
Det är stor skillnad mellan att vara kritisk och att vara kränkande. Att vara kränkande med hjälp av skattemedel har jag synnerligen svårt att kunna acceptera. Att kulturen ska vara kritisk är en självklarhet.
Konsten ska vara fri men det finns inget som säger att skattemedel ska gå till alla typer av konstutövning. Här har redan idag politiken suverän rätt att styra och fatta beslut. Konsten är inte bara fri för att den finansieras med skattemedel. Men den känsliga frågan är uppenbarligen om politiken ska få gå in och stoppa kulturevenemang. Generellt är jag skeptisk till den politiska styrningen i det direkta konst- och kulturutövandet. Men det går inte att säga ett hundraprocentigt ja eller nej.
Rasism under kulturell täckmantel finansierad av skattemedel ska kunna stoppas. Det tycker jag är en självklarhet. Då har man gått över en gräns som inte ska överskridas. Om de sker spridande av rasism på en privatfinansierad tillställning blir det upp till den juridiska processen att ta hand om den.
I den aktuella GA-artikeln reagerar jag på Dan Blomgrens (s) svar som tycker att kultur som kränker troende också skulle kunna vara något som politiken lades sig i och stoppade.
Då infinner sig direkt frågan: vad är att kränka? Det jag uppfattar som kränkning kanske andra inte alls gör det.
Mycket av det som vi i Sverige uppfattar som normal kritik uppfattas i utlandet som kränkande. Vi är extremt rädda för att vara kritiska till det som presenteras som religion, framför allt om det är annan trosutövning än den förhärskande svenska varianten av kristendom som Svenska kyrkan står för.
Riktigt rädd blir jag när jag läser uttalandet från kulturrådets ordförande Kerstin Brunnberg som ”…uppmanar de gotländska politikerna att ’göra sin läxa’ - att läsa på vad som står i kulturpropositionen och de lagar som ligger till grund för vår yttrandefrihet”. Tala om pekpinnar.
Detta är ingen enkel fråga och har därför inte heller något enkelt svar. Men det går inte, får inte vara så, att gömma vilka kränkande eller rent rasistiska budskap bakom ”religionsfrihet”, ”yttrandefrihet” eller ”kultur”. Inte heller ohämmad politisk propaganda bör smygas in och få godkänt under dessa rubriker.
Debatten fortsätter.
