Jag har fått frågan varför det är så intressant att diskutera den moderata
inställningen till försvaret, vilket jag har tagit upp vid ett antal tillfällen.
Det finns många svar på en sådan fråga.
Det främsta och kanske viktigaste
skälet till att ta upp och oroas för den moderata inställningen till försvaret
är att moderaterna har som det utan jämförelse största partiet i regeringen
också det största inflytandet. Det moderaterna inte gillar, eller säger nej till
blir inte. Det vi nu fått se efter en mycket märklig åsiktsförändring är ett
moderat parti som inte ser några problem med att göra ytterligare nedskärningar
i det svenska försvaret.
Vi befinner oss just nu i den historiskt märkliga situationen att centern,
folkpartiet och kristdemokraterna är de partier på den borgerliga sidan som vill
ge försvaret mer pengar medan moderaterna motsätter sig detta. Historiskt har
det varit omvänt. Moderaterna har varit det stora försvarsvänliga partiet i
Sverige. När det har varit läge för regeringsförhandlingar med övriga borgerliga
partier är det moderaterna som har fått kompromissa ner sina krav på anslag till
försvaret. Nu är det moderaterna som driver frågan om sänkta försvarsanslag. För
många moderata väljare och medlemmar genom åren har just inställningen till
försvaret varit ett avgörande skäl för att välja moderaterna. Att välja att
rösta på. Att välja att bli medlem i, att välja att bli aktiv i. Många känner
sig idag svikna.
Med de ”nya moderaterna” skulle försvarspolitiken nedprioriteras, det hade
strategerna inom partiet beslutat. Och detta utan att vad som kan betraktas som
en förankringsprocess hade skett. När försvaret omklassificerades till en
icke-intressant, mossig och icke i tiden liggande fråga stängdes dörren till
satsningar på försvaret.
För min personliga del så är jag milt uttryckt
mycket besviken på den försvarspolitik som moderaterna står för idag. Jag får
ibland emot mig att det också till del är mitt fel att partiet har hamnat där
det står idag eftersom jag såsom varande moderat riksdagsledamot föregående
mandatperiod satt med i riksdagens försvarsutskott. Och det var under den
mandatperioden den moderata försvarspolitiska ökenvandringen började. Jo, jag
satt med och kanske jag kunde gjort mer internt motstånd. Men jag vill nog hävda
att vi som då satt i försvarsutskottet, som utgjorde den moderata
försvarskommittén, till mycket stor del agerade motståndsrörelse. Vi ville ha
mer försvar, vi ville ha ökad uppmärksamhet österut, vi hade en annan bild av
framtiden än den som blev den moderattledda regeringens.
I juni 2010 lämnade vi en rapport till försvarsministern ”Blå tankar om
framtidens försvar”. Ett par månader tidigare hade han fått ett första utkast
till densamma. Inga reaktioner, inga frågor, inga kommentarer. Intresse lika med
noll.
För den som är intresserad av vad den moderata försvarskommittén i
Riksdagen tyckte våren 2010 så bifogas rapporten nedan.
Även om försvarspolitiken är ett nerprioriterat intresse från de nya
moderaterna så är försvarspolitiken sett utifrån ett svenskt nationellt
perspektiv en synnerligen viktig fråga. Det är bra att centern, folkpartiet och
kd ligger på och önskar en höjd försvarsbudget. Men nu behövs det också röster
som höjs inifrån partiet och ställer samma krav. För utan moderaterna lär det
inte bli några höjda försvarsanslag.
“Blå tankar om framtidens försvar” (2010)
blc3a5-tankar-om-framtidens-fc3b6rsvar1.pdf
