Allt mer tyder på att de hemliga dokument Wikileaks har tillgång till släpps i en viss ordning och med hänsyn till vissa stater och individer. Vad som först av många betraktades som ett journalistiskt avslöjande liknar allt mer ett världspolitiskt spel på toppnivå där västvärlden är målet med Wikileaks som en av aktörerna.
Anne Appelbaum, författare, journalist, kolumnist, har vid ett antal tillfällen skrivit om Wikileaks och konsekvenserna av att uppgifter som inte skulle nå allas ögon och öron sprids över hela värden. Det finns ett antal funderingar som hon för fram i sina kolumner som jag tycker är värda att ta till sig och lyfta fram ytterligare.
För det första så är det ju ingen dubbel agenda som avslöjas om amerikansk utrikespolitik. Det som sägs bakom stängda dörrar är vad som också är officiell politik – skillnaden att när man inte har åhörare så är uttalandena bryskare, ärligare och mer rakt på sak. Hade det varit andra åsikter som förts fram – då hade det varit verkligt illa.
Hon refererar till dokument där en amerikansk tjänsteman refererar till Ryssland som en maffia-stat. En annan beskriver hur Rysslands fjärde största oljebolag har en uppgift – att göra Putin förmögen. En annan rapport berättar om hur högt uppsatta personer i den ryska administrationen skrattar åt USA:s försök att förhindra vapenförsäljning till länder som Iran, Sudan, Syrien och Venezuela.
Dokumenten borde också skapa problem för Italiens regeringschef Berlusconi, Inte minst med tanke på hans förhållande till Rysslands Vladimir Putin.
I ett dokument från den amerikanska beskickningen i Rom hem till Washington kan man läsa om hur Berlusconi och hans medarbetare personligen tjänar bra med pengar genom energiavtalen med Ryssland. Berlusconis personliga intressen har också tydligt färgat av sig på Italiens utrikespolitik. Italien har visat ett mycket svagt intresse för att diversifiera Europas energiförsörjning, medan man stödjer projekt som gör Europa allt mer beroende av rysk energi.
Anne Appelbaum menar, med all rätt, att om anklagelserna mot Ryssland och de ryska ledarna hade kommit från ryssar i Kreml – eller om uttalandena om Italien och Berlusconi kommit från italienska regeringskretsar – då hade reaktionerna sett annorlunda ut. Och ryssarna har rätt i sin nonchalans, i sitt – åtminstone officiella - ointresse över uppgifterna som kommer från Wikileaks. Det är bara åsikter från amerikanska tjänstemän. Åsikter och bedömningar utan några konkreta bevis som visas fram.
Jag väntar fortfarande på dokumenten där ryska politiker och toppdiplomater säger sitt hjärtas mening. Men det ser inte ut som det ligger i utgivarnas intresse att dessa ska bli offentliga.
Wikileaks man också Lukasjenkos
Dagens Nyheter hade får några dagar sedan en artikel som fäste uppmärksamheten på hur Wikileaks man i Ryssland, svenske medborgaren Israel Shamir aktivt backar upp Vitrysslands diktator Aleksander Lukasjenko. De statligt kontrollerade medierna i Vitryssland uppmärksammade inför sitt val den 19 december att Israel Shamir kommit till Minsk för att övervaka valet som ”den ende ryskspråkige ackrediterade Wikileaksjournalisten”.
På valdagen träffade Lukasjenkos närmaste man, Vladimir Makej, Shamir för att diskutera det vitryska valet – inte Wikileaksdokumenten. Till nyhetsbyrån Interfax-Zapad kunde Shamir dock berätta att det finns flera tusen dokument bland de Wikileaks har tillgång till som nämner Vitryssland. ”Det är sådant som amerikanerna skriver från Vitryssland, om Vitryssland. Där kan det finnas intressant material.”
Till den vitryska statliga nyhetsbyrån Belta har Shamir förklarat att Vitryssland är ”socialismens skinande ljus”. Och han har sin egen uppfattning om det politiska systemet i Vitryssland; ”Er modell är intressant, som en modell för utveckling utan partier. Enligt min mening är det helt rimligt: det går att bygga en bra statsstruktur utan partier.” Några invändningar mot hur valet i Vitryssland hade gått till hade Shamir inte.
Oroligheterna i Minsk och regimens hårdföra agerande mot demonstranterna hade Shamir en uppfattning om som de styrande gärna tog till sig. I ett Interfaxtelegram som publicerades på valnatten har Shamir gjort ett uttalande där han slår fast att det är pengar från USA som ligger bakom demonstrationerna.
Och även om det inte var för att prata om Wikileaksdokument i Vitryssland så kom de nu väl till pass. Dagen efter oroligheterna kunde Lukasjenko med självsäkerhet förklara: ”Vi kommer snart att publicera vissa dokument och då får vi se reaktionerna från de inblandade och deras beskyddare. Allt kommer att publiceras i landets största tidning så att nationen får en inblick i våra västliga partner, den så kallade oppositionen och de alternativa kandidaterna”. Allt enligt Dagens Nyheter. Wikileaks i Lukasjenkos tjänst.
Det är ingen tvekan om att de läckta dokumenten från Wikileaks utnyttjas hänsynslöst av diktatorer som Lukasjenko i Vitryssland och Robert Mugabe i Zimbabwe. Lukasjenko för att misstänkliggöra den inhemska oppositionen och påvisa amerikansk inblandning. Robert Mugabe för att komma åt oppositionsledaren Morgan Tsvangirai. Tsvangirai nämns i ett flertal av de diplomatiska dokumenten något som Mugabe med tacksamhet noterar. Morgan Tsvangirai riskerar nu åtal för högförräderi för att ha haft kontakt med utländska diplomater.
”Kulturprofiler” i sina parnasser
Kan inte låta bli att at upp det manifest eller vad man vill kalla det som ett antal så kallade kulturprofiler undertecknat i Expressen som uppmanar till uppslutning runt Wikileaks. Kommunister, socialister, naiva liberaler och några odefinierbara entusiaster har skrivit under. Vissa namn förvånar att de finns där, andra kan man bara konstatera hör på något vis hemma där.
Det finns två avsnitt i uppropet som jag vill citera:
”Att ta hänsyn till huruvida enskilda regeringar eller andra makthavare påverkas av den bedrivna journalistiken är däremot inte publicisters ansvar. Wikileaks kan inte lastas för USA:s eller Kinas utrikespolitiska problem och heller inte för att svenska, holländska eller saudiska toppolitiker känner sig obekväma eller upprörda. Det är politiker som för krig, inte aktivister.”
Som journalist har jag i många år jag levt med den journalistiska tesen om konsekvensneutralitet. Att sanningen ska fram, att det inte spelar någon roll vem som levererat den eller om den blir ett redskap i en pågående parallell handling. Att det inte är ”sanningen” som skadar utan hur människor använder den. På så vis gäller det att publicera och åter publicera enligt principen ”publish and be damned”, helt utan ansvar för konsekvenserna av vad som blir resultatet av att ”sanningen” kommer ut. Jag har aldrig varit bekväm med denna journalistiska regel. Jag tror inte på den. Den påminner otäckt mycket med nazismens hantlangare som inför domstolarna förklarade att de endast följde order – och därmed inte hade något med konsekvenserna av detta att göra.
Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de journalistiska försök som gjorts för att få namnen på svenska stasi-agenter och informatörer frisläppta för publicering. Vi har i Sverige landsförrädare som genom sina arbeten och/eller politiska uppdrag har informerat den östtyska diktaturens hemliga polis med känsliga och hemliga uppgifter. Intresset hos kulturprofilerna för att släppa fram denna information har lyst med sin frånvaro. En och annan har istället dykt upp som försvarare av att dessa uppgifter ska slutförvaras inom lås och bom och aldrig nå offentlighetens ljus. Och var fanns kulturprofilerna när Jan Guillou avslöjades som betald av sovjetiska KGB? Då var det avslöjarna som skulle jagas.
Till sist då kulturprofilernas uppmaning:
”Vi uppmanar alla journalister, författare, kulturarbetare och demokratiskt sinnade medborgare att med politiska, ekonomiska och litterära medel sluta upp bakom Wikileaks.”
Gör det! Sitt på era upphöjda pulpeter och göm Er bakom principer och hemmagjorda sanningar som skyddar er från personligt ansvar!
Resultatet av Wikileaks avslöjanden blir att mängder av oskyldiga människor, många aktiva i demokratiska grupper i opposition mot sina länder diktatoriska regimer, nu grips och straffas för att ha utövat sina mänskliga rättigheter.
Vi har alla ett personligt ansvar som vi aldrig kan avsäga oss. Vi kan inte gömma oss bakom, för oss, bekväma publiceringsregler eller attityder.
Konsekvenserna av Wikileaks avslöjanden är alldeles för tidigt att se ens konturerna av. Kan de resultera i mer demokrati, ökad respekt för mänskliga rättigheter och mer fred på vår jord så är det ju bra. Men än så länge tycks avslöjandena användas mer av just de krafter som motsätter sig allt detta för att kunna befästa sina positioner. Och offer blir de som vill gott.
Men det är lätt att vara kulturprofil i Sverige och likt en fönsterkrossande SA-man avsäga sig det personliga ansvaret med hänvisning till andras beslut eller luddiga principer.
(Källor: Washington Post, Dagens Nyheter, Expressen, Tankesmedjan Argos)
