Avslöjandena duggar nu tätt från de hemlig-stämplade amerikanska UD-dokumenten. Och förmodligen har vi bara fått se början på det här. Man kan med en gång slå fast att de amerikanska säkerhetsrutinerna när det gäller hemliga statsdokument uppenbarligen är ett skämt. Sedan att den amerikanska diplomatiska kåren borde gå en kurs i allmänt hyfs, där de kunde ta med sig några av sina toppolitiker också.
När det sedan är avklarat kan vi inte bortse från all den synnerligen intressanta information vi nu får ta del av. Också för svensk del har det visat sig vara intressanta och avslöjande uppgifter. Inte minst den öppenhjärtlighet som socialdemokraterna visat när de haft möte med representanter från den amerikanska ambassaden.
Vissa uppgifter gör mig synnerligen beklämd, och gör att jag ställer mig frågande till hela den politiska verksamheten. Inte minst den jag själv varit en del av.
Dokumenten visar hur man från socialdemokratiskt håll resonerat när det gäller den svenska truppinsatsen i Afghanistan. För amerikanerna har socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin förklarat att givetvis tycker man från s-sidan att allt regeringen gör är fel – eftersom man sitter i opposition – men om det hade varit tvärt om då hade man stött en utökning av den svenska truppinsatsen i Afghanistan. Är det så här det går till bakom kulisserna? När de främsta av våra företrädare avslöjar hur de verkligen tänker och agerar?
En officiell bild och en verklig
Toppsocialdemokraterna visar sig vara USA-positiva och NATO-vänliga medan deras riksdagskollegor i utrikes- och försvarsutskotten intar en helt annat position. Här råder både USA- som NATO-frossa.
Är det lika illa ställt hos övriga partier? Jag vill inte dra några direkta paralleller men tankarna går sin egen väg. I det moderata partiprogrammet står att man är för ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta. Men varje gång en enskild riksdagsledamot lyfter frågan blir det smäll på fingrarna. Inte prata NATO! Jag är för ett svenskt NATO-medlemskap och det var inte heller något jag hymlade med under min tid i Riksdagen. Jag ställde ofta frågan när vi skulle börja kampanjen för ett svenskt NATO-medlemskap för att få det medborgerliga stödet. Men några sådana tankar tycks överhuvudtaget inte finnas. Och med tanke på den senaste tidens händelser blir jag lätt fundersam.
Omvända världen
Vad tycker egentligen våra politiska företrädare? Och lever man upp till sina åsikter? Jag har två exempel som för mig är omvända världen. Ta nu aktuelle Urban Ahlin som utåt haft en uppfattning om Afghanistan, om USA, om NATO. Sedan får vi veta vad han sagt till amerikanska diplomater vilket vi kan toppa med att han har en sommarstuga i Florida som han gärna besöker.
Vad tycker egentligen våra politiska företrädare? Och lever man upp till sina åsikter? Jag har två exempel som för mig är omvända världen. Ta nu aktuelle Urban Ahlin som utåt haft en uppfattning om Afghanistan, om USA, om NATO. Sedan får vi veta vad han sagt till amerikanska diplomater vilket vi kan toppa med att han har en sommarstuga i Florida som han gärna besöker.
I Göteborg har vi en tidigare moderat toppolitiker som efter många och nära kontakter med Kina (under tiden som politiker) har begåvats med en sommarstuga i den del av landet som kallas ”Kinas Hawaii”.
En USA-kritiker med sommarstuga i USA och en moderat med sommarstuga i den kinesiska diktaturen… För mig går detta inte ihop.
En USA-kritiker med sommarstuga i USA och en moderat med sommarstuga i den kinesiska diktaturen… För mig går detta inte ihop.
Tolgfors, Gripen och Norge
Kanske får de amerikanska UD-dokument som nu görs allmänt tillgängliga genom Wikileaks till följd att vi som velat tro det bästa om politik, politiker, internationellt umgänge och avtal kvicknar till och inser att vi lever i en värld där man inte kan vara tillräckligt cynisk eller misstänksam. Saker är inte som de ser ut och långt ifrån som de blir förklarade för oss.
Kanske får de amerikanska UD-dokument som nu görs allmänt tillgängliga genom Wikileaks till följd att vi som velat tro det bästa om politik, politiker, internationellt umgänge och avtal kvicknar till och inser att vi lever i en värld där man inte kan vara tillräckligt cynisk eller misstänksam. Saker är inte som de ser ut och långt ifrån som de blir förklarade för oss.
Den misslyckade Gripen-försäljningen till Norge får nu sin förklaring. Allt fler inser att det var så som de nog misstänkte eller till och med ännu värre. Sverige blev grundlurat av norrmännen med benäget bistånd från USA. Egentligen kan man ställa sig frågan varför? Varför en charad av det här slaget? Den enklaste, men kanske inte sannaste, förklaringen hade varit att ”Sverige är inte med i NATO, det är vi och det är USA”. Det hade vi inte kunnat säga något om.
Var det kanske för att vi från svensk sida inte skulle tappa tron på ett ökat nordiskt försvarssamarbete? Det är svårt att säga. Kanske vi i framtiden får veta de verkliga skälen.
Snart den ende som ännu inte säger att han känner sig lurad är försvarsminister Sten Tolgfors. Men han kanske måste säga så. Om inte? Ja, det är en positiv egenskap att ha förtroende för sina medmänniskor. Men vågar man ha det i politiken? Vem lurar vem? Och vem kan man lita på?
