Vi måste stå upp för våra värderingar

Hade självmordsbombaren i Stockholm lyckats med sina planer hade antalet döda och lemlästade kunnat räknas i hundratal. Hur skulle Sverige sett ut idag om attentatet lyckats? Vad hade varit en rimlig reaktion? Om man nu kan tala om ”rimlig” i ett sammanhang som detta?

Statsministern var mycket försiktig i sitt första uttalande. Och det var rätt. Men hur långt kan, ska, försiktigheten gå? Det fanns på söndagen några otroligt imbecilla och råa kommentarer från sverigedemokraternas sida. Men vi kan inte lämna dem därhän med ett jaså. Försiktigheten från det officiella Sverige får inte bli så stor att allmänheten får uppfattningen att det är Sverigedemokraterna som talar klarspråk om det inträffade.

Vi har fakta som inte kan viftas bort. Ung man, muslim som uttalar hat mot Sverige, mot det svenska samhället, mot våra värderingar och önskar alla ond bråd död. Och han gör det med direkt hänvisning till sin religion och i religionens namn. Den övervägande delen av dagens terroraktioner mot vårt öppna västerländska samhälle kommer från människor med sina religiösa rötter i islam. Detta går inte att förneka även om den politiska korrektheten gör att all logik och all sanning som ligger framför ögonen förnekas i rädsla för stämpling som rasist och islamofob.
Där finns fler än extrema islamister som tycker illa om vårt öppna västerländska samhälle och inget mer önskar att det ska rämna i sina beståndsdelar. Den allra yttersta vänstern och den lika så allra yttersta högern har en tendens att kunna mötas i, eller känna sig besläktade med, andrar extrema yttringar – inte sällan islamismen.

Ett allt för vanligt argument

Ett vanligt argument vi har fått höra sedan självmordsbombarens misslyckade dåd i Stockholm är att bara för att det var en muslim som var gärningsmannen så betyder det inte att alla muslimer, eller religionen som sådana har något med händelsen att göra. Jag är innerlig trött på detta påstående. - Givetvis är inte alla skyldiga för att en i en grupp har gjort något som är fel. Däremot om mord, terrordåd och andra gärningar görs i religionens namn och där gärningsmännen själva i förinspelade videofilmer, ljudband eller skrivna meddelanden gör direkta hänvisningar till religionen och förklarar beslutet att spränga sig själv och andra i luften med sin religion - då hamnar ett stort ansvar på denna religions utövare och förkunnare. Det är förvisso ett ansvar man inte bett om eller sökt – men det hamnar där. Och då är det till förkunnarna att ta avstånd ifrån det och förklara att det inträffade inte är i överensstämmelse med vad religionen påbjuder eller ger sitt stöd. Samma ansvar gäller om något utför en handling och gör det i ett politiskt partis eller en politisk ideologis namn, i ett lands eller i en nationalitets namn. Ett tigande, en tystnad kan inte uppfattas annat än som ett stöd. Avståndstaganden och fördömanden är nödvändiga.

Hade vi drabbats av självmördare som hänvisat till kristendomen och bibelcitat hade det inte varit någon som protesterat eller förvånats över om bindningar till dessa hade letats i kristna grupper av det mer fanatiska slaget. I kyrkor och församlingar hade prästerna måst ta upp vad som inträffat och klart och tydligt tagit avstånd. Ett tigande kan också vara ett bevis för just det som vi inte vill tro - sympati och stöd för det inträffade.

Handfallna inför religiösa uttryck

Vi står handfallna inför religionen. I det avkristnade Sverige vi lever i står förhållandevis få i en kontinuerlig och ständig kontakt med kristendomen, dess dogmer och ritualer. För de flesta av oss har det dagliga rituella av kristendomen kommit bort. Det är inget vi sysslar med. Först i vuxen ålder kom jag t.ex. i kontakt med bordsbön och kände mig helt malplacerad. Och då på ett besök i USA. Vad vill jag då ha sagt med kanske denna långsökta liknelse? Jo, att vi är så främmande inför ”våra egna” religiösa ritualer att vi inte ens är i närheten att kunna bedöma eller värdera andra religioners traditioner och ritualer. Vi vet inte vad som är rimligt, inte vad som är religiöst motiverat. Därför vågar vi inte heller kritisera, protestera eller ens ställa oss frågande. Vi accepterar. Vi bortförklarar. Men tänk tanken att dessa åsikter, uppfattningar och ritualer som vi hittar hos extrema religiösa grupper hade haft ett politiskt parti som avsändare. Hade vi då tigit? Bortförklarat? Accepterat? Aldrig någonsin!

Ingen människa ska dömas på grund av grupptillhörighet. Men rädslan för att bli kritiserad får inte innebära att vi medvetet gör oss blinda och på grund av politisk korrekthet vägrar se vad som ligger framför våra ögon? Efter en händelse som den i Stockholm när en muslimsk självmordsbombare med hänvisning till sin tro, till sin religion, medvetet går ut för att mörda så många som möjligt mitt i julrushen så kan inte den religiösa övertygelsen bortförklaras.

Vi måste i Sverige slå fast att vi har grundläggande värderingar som man måste ställa upp på när man bor i det här landet. Värderingar som man respekterar och rättar sig efter. Öppenhet, demokrati, jämlikhet mellan män och kvinnor, allas lika rätt inför lagen är rättesnören vi varken kan eller får göra avkall på. Oavsett om det är en religion, en politisk idé eller en kriminell målsättning som ligger bakom måste vi ha styrkan att stå emot och våga stå upp för våra värderingar.