Att under de år Ronald Reagan var USA:s president stå upp i Sverige som beundrare av hans politik och sätt att styra var riskabelt. Var det något som inte var politiskt korrekt på 1980-talet var det att stödja en amerikansk republikansk presidentkandidat, än värre en republikansk president. Och allra värst bland republikanerna var Ronald Reagan.
Det finns en tradition i svensk media att alltid i amerikanska val framhålla den demokratiske presidentkandidaten som den med folkets stöd, som den som vinner valet, som den som står för värderingar som är mest ”rimliga” sett ur ett snävt svenskt perspektiv. Sedan är förvåningen alltid lika stor när den republikanske kandidaten vinner och förklaringarna till att det kunde bli så överträffar varandra i krystade analyser.
Svenska fördomar
I denna tradition ingår att de republikanska kandidaterna ska framställas som obegåvade, brutala, westernromantiska och gärna religiöst övertygade på gränsen till vidskepliga. När det gällde Ronald Reagan räckte det inte med dessa invändningar. Han skulle ifrågasättas och framställas som oduglig på så många sätt som möjligt. Allt fler tidningar började skriva om honom och benämna honom som ”den förre B-skådespelaren” Ronald Reagan. Helt plötsligt var skådespelare att yrke som borde misstänkliggöras. Men här infanns sig ju direkt ett problem. Många i den svenska kultureliten som gärna uttryckte sitt hat till Reagan var ju själva skådespelare. Alltså kunde han ju inte vara en skådespelare som de. Nej, han var en ”B-skådis”, och allt vad nu detta skulle innebära.
Men det blev allt svårare att se med svenska fördomsglasögon på den amerikanske presidenten och hans agerande. Tyckte man illa om USA tyckte man ännu sämre än Reagan. Och så är det fortfarande hos en beklagligt stor grupp människor. Men samtidigt så var det allt fler som vågade, och idag vågar, ta ett steg från det politiskt korrekta och ge Ronald Reagan den plats i världshistorien han såväl förtjänar.
En bättre värld
Världen ser bättre ut tack vare Ronald Reagan. När Ronald Reagan tillträde som president den 20 januari 1981 var världen delad. Delad mellan västlig demokrati och öststatskommunism styrd från Moskva. Halva Europa låg bakom järnridån, länder var sedan andra världskriget ockuperade av den sovjetiska diktaturen och mänskliga fri- och rättigheter var bara något de kunde drömma om.
I Sverige blev vi matade med kålsuparteorin, att de båda supermakterna USA och Sovjet var av samma skrot och korn. Det är idag skrämmande att inse hur länge vi lät oss duperas av denna bluff. Sovjetunionen var en hänsynslös diktatur och stod för en totalitär lära – kommunismen – som man med alla tillgängliga medel ville sprida till övriga delar av världen.
Att ställa sig emellan och inte ta ställning var fegt, det var fel och förhoppningsvis hamnar vi i Sverige aldrig i samma situation igen.
Ronald Reagan vågade säga hur det förhåll sig. Han vågade utmana Ondskans imperium och han var klok nog att sätta makt bakom orden. Hans företrädare på presidentstolen, Jimmy Carter, använde stora ord mot Sovjet och utmanade på sitt sätt samtidigt som han rustade ned den amerikanska militärapparaten. Det fanns ingen anledning för Sovjetunionen att ta hans ord på allvar – och man gjorde det inte heller.
Ronald Reagan startade en upprustning av det amerikanska försvaret. Han missade inga tillfällen att berätta för världen hur han såg på det sovjetiska imperiet och dess försök att nå världsherravälde.
Populär i USA
På hemmaplan lyckades presidenten. I två val fick han förkrossande stöd av väljarna. Han fick landet att tro på sig själv och problemen blev allt färre. I utrikespolitiken vägrade han kompromissa. Istället utmanade hann Sovjetunionen – och vann. I det delade Tyskland revs Berlinmuren. Warszawapakten upplöstes och Sovjetunionen förpassades till historieböckerna. Sovjetunionen kunde inte anta utmaningen från Ronald Reagan. Med militär styrka, med ideologisk övertygelse och med en politisk övertygelse om att det var möjligt fick Reagan Sovjetkommunismen på fall. Utvecklingen lät inte vänta på sig. I land efter land föll diktaturerna, ockuperade länder återfick sitt oberoende och för andra blev mångåriga frihetssträvanden krönta med självständighet.
Det finns mycket att minnas med tacksamhet när vi tänker tillbaka på Ronald Reagan och hans insatser som amerikansk president.
Vad Ronald Reagan visade oss är att vi inte ska eller får acceptera diktaturer som normaltillstånd i tillvaron. Finns viljan, finns övertygelsen och finns förmågan har vi också en skyldighet att agera.
Det finns ett oräkneligt antal böcker skrivna om Ronald Reagan och det finns mycket att läsa av honom. Från hans radiotal till alla brev han skrev för hand till alla dem som kontaktat honom. Bilden av honom blir en helt annan än den hatiska som svensk vänstermedia genom åren gjort sig skyldiga till.
En bit på vägen
Visst finns det också beslut och uttalanden av Ronald Reagan som både kan och ska kritiseras. Men nu, hundra år efter hans födelse och vid en summering av hans insatser finns all anledning att skänka några tankar av tacksamhet för att vi inte längre har ett delat Europa, att Sovjetunionen inte längre existerar, att de baltiska länderna har återfått sin självständighet, att Berlinmuren inte längre existerar, att de tidigare sovjetiska så kallade satellitstaterna i Europa idag är oberoende och självständiga demokratier. Vi nådde inte fram till en perfekt värld efter Ronald Reagans år i Vita Huset. Men vi nådde en bit på vägen.
När får vi en politisk ledare på världsarenan som kan inspirera till nya framgångar när det gäller frihet, demokrati och mänskliga rättigheter?
Rolf K Nilsson
Ordförande
Svenska Ronald Reagan-Sällskapet
