Statsminister Fredrik Reinfeldt var väldigt mycket statsminister och ännu mer EU-ordföranden när han sist ut av partiledarna på lördagen den 4 juli höll sitt tal i Almedalen.
Det var ett politiskt tal utan detaljer, men med rötterna i det förflutna och blicken riktad framåt. Det handlade om ansvar och att ett land når större framgång med fredliga medel än med krig. (En i de flesta fall accepterad och riktig sanning.) Förhållandevis få applåder som avbröt, få eller inga skämt. Risken för att misstolkas fanns inte och skulle uppenbarligen inte finnas där heller. Och så blev det väldigt mycket klimat – vilket var att vänta. Fredrik Reinfeldt har satsat en stor del av sin politiska trovärdighet på klimatpolitiken. Det är viktigt för honom och hans regering att lyckas. Klimatet ska bli en av Sveriges frågor under ordförandeskapet – om Fredrik Reinfeldt får tillräckligt med utrymme för att själv kunna sätta agendan.
Vi vet att ordförandeskapet oftast är sådant att det enda som med säkerhet kan planeras är att det inte blir som planerat.
Utvecklingen efter händelserna i Iran kan vi bara spekulera i. Nord-Koreas allt mer aggressiva attityd till omvärlden kan bli en svårhanterlig fråga för EU. Mellanöstern är ständigt aktuellt.
I vår egen del av världen ser det för tillfället ganska lugnt ut. Men också här finns latenta konflikter som kan blossa upp med mycket kort varsel.
Det var ett EU-positivt tal. Ett tal som pekade på möjligheterna som finns om Europa samarbetar, pratar med varandra och kanske framför allt lyssnar på varandra.
Att Fredrik Reinfeldt valde rollen som EU:s mest betydelsefulla politikern just nu förvånar inte. Det var nog det ända rätta, även om det säkert retar och stör oppositionen. Detta var det första stora tal som Sveriges statsminister höll sedan Sverige övertagit ordförandeskapet i EU. Det var betydligt fler som fick ta del av Reinfeldts tal denna gång i Almedalen än förra året. Ett stort antal utländska journalister hade också tagit sig till Gotland för att se och höra vad Sveriges statsminister hade att anföra. Att då ägna sig åt svensk inrikespolitik hade varit fel och gett fel signaler till omvärlden.
Men det gäller för Fredrik Reinfeldt att under de kommande sex månaderna också synas i den inrikespolitiska debatten. Oppositionen har tydligt visat att de inte bryr sig om eller tänker ta hänsyn till det svenska ordförandeskapet. Det blir oppositionspolitik som vanligt. Fredrik Reinfeldt står inför en svår balansakt mellan det inrikespolitiska och EU. Att Sverige är en del av EU och att det som beslutas i EU också är vad som blir svensk inrikespolitik räcker inte. Intresset för att se kopplingen och kunskaperna att förstå den är generellt låga i Sverige. Något oppositionen säkerligen tänker utnyttja.
Som ett extra plus räknade jag in den kritik av, om man så vill uppgörelse med, svensk utrikespolitik som den formades under Olof Palme. I ett mycket diplomatiskt tonläge och utan värdeladdade ord förpassades svensk revolutionsromantik, ointresse för vår del av världen och ett självvalt neutralt läge mellan demokrati och diktatur till ett förflutet vi aldrig bör återvända till.
Att ta sats i svensk historia får anses som något väldigt osvenskt på den nivå som statsministern är verksam. Det var en bra utgångspunkt och det var en mycket bra beskrivning från ett land som vill leva i fred med sina grannar, som inte vill skramla med vapen och inte heller vill att historiens krig och slagfält ska finnas kvar på agendan som något som kan orsaka konflikter med grannarna i den tid vi nu lever. Vi – Sverige – har inga territoriella krav på våra grannar. Vi tycker inte att vi orättfärdigt har blivit rövade på ”östra Rikshalvan” Finland. Inga invändningar att Ryssland lade under sig de delar av Baltikum som en gång lytt under den svenska kronan. Tvärtom - än en gång fick vi höra om Poltava. Om hur svenska segrar i Europa vanns medan befolkningen hemma svalt och led.
Förlusten vid Poltava har i den korrekta svenska historieskrivningen blivit en moralisk seger, jag till och med en förutsättning för de framgångar som vårt land kunde räkna in under 1900-talet och som har tagit oss dit vi är idag. Är det verkligen så? Är det inte bara den politiskt korrekta beskrivningen?
Vi har i Sverige enligt mitt tycke en mycket märklig syn på¨vår egen historia. Och tyvärr, även om det var mycket bra, så befäste statsministern med sin exposé detta märkliga förhållande.
Jag är inet alls säker på att det hade varit olyckligt om Sverige vunnit vid Poltava. Jag tror det hade hade varit bra för människorna i de delar av Baltikum som Rysslande erövrade från Sverige hade fått fortsätta utvecklas under den svenska kronan.
Under andra världskrigets slutskede fick Sverige erbjudandet från Churchill att med militär trupp gå in i de baltiska länderna för att hindra en rysk återockupation. Sverige avstod, ställde sig än en gång utanför. Om det var klokt vet vi inte. Hade ett annat svenskt ställningstagande kunnat ändra förhållandena för människorna i Baltikum så att de sluppit inkorporeras med Sovjetunionen? Det är möjligt. Det vet vi inte. Men vi kan sannerligneb inte vara tvärsäkra på det motsatta.
Om den svenska politiskt korrekta historiesynen idag är att det är bra att Sverige förlorade rollen som stormakt, att det är bra att landområdena på ändra sidan Östersjön försvann från svensk kontroll så lever vi i en historisk lögn.
I år är så uppmärksammar, ja nästan firar vi i Sverige , förlusten av den östra rikshalvan, Finland, 1809. Vi firar definitivt förlusten vid Poltava 1709. Och i allt detta accepterande och bejakande av svenska förluster säges inget från statsmakten om de svenska landvinningar, men människor, som gjorts under historien och som sannerligen är en levande realitet idag.
Frederna 1645 och 1658 innebar att Jämtland, Härjedalen, Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Gotland idag är naturliga och accepterade delar av vad som många nog uppfattar som genuint svenskt kärnland. Men så är det ju inte. Dessa delar av Sverige har en annan bakgrund, såväl kulturellt som historiskt – och det fungerar alldeles ypperligt i det Sverige som vi har idag. Men så borde det ju ine vara om den svenska officiella historiesynen skulle råda också här. Då skulle det vara ett elände utan like att dessa erövringar finns kvar under den svenska kronan.
Den svenska historiebeskrivningen gör det Sverige vi har i dag till alla tiders bästa Sverige är en politisk anpassning till vad som hänt. En anpassning och ett accepterande att det var till det bästa att Sverige förlorade krig och fick avstå stora landområden i fredsförhandlingar. Om inte om varit... Om nu inte Sverige förlorat vid Poltava. Om Sverige gått segrande ur krigen mot Ryssland och baltiska områden fortfarande varit delar av Sverige, vilket hade det officiella förhållandet då varit då varit till detta? Förmodligen som till Jämtland, Härjedalen, Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Gotland.
Statsministern har med sitt avstamp i svensk historia öppnat för en ny diskussion om Sverige och Sveriges förhållande till sitt förflutna. Det var säkert inte meningen, men om det blir resultatet så välkomnar jag det.
För övrigt tycker jag vi kan fira segern vid Narva och beklaga förlusten vid Poltava!
ROLF K NILSSON
