Att både Annika Nordgren Christensen och Staffan Danielsson med erfarenhet som ledamöter i försvarsberedningen försvarar densamma är väl knappast att förvåna eller säga något om.
Mycket av det som Annika Nordgren Christensen skriver är klokt och jag håller med. Men det är helt uppenbart att vi har olika bilder av försvarsberedningen – en innanförbild och en utanförbild.
Men med de uppfattningar om förträffligheten i hur försvarsberedningen arbetar som såväl Nordgren Christensen och Danielsson för fram så accepterar man den rådande situationen och det ganska entusiastiskt. Och för Danielsson verkar dessutom försvarsberedningen vara den enda möjliga vägen.
Givetvis har försvarsberedningens rapporter diskuterats när de kommit. Men det har varit spontana diskussioner inte organiserade och inte i de formella instanserna. Har man ett partimedlemskap med sig i bagaget och uttrycker en annan uppfattning än vad de sju i beredningen kommit fram till så är motargumentet ”men din representant i beredningen tycker ju…” Med en annan uppfattning än den som ”din” representant i beredningen haft uppfattas man som avvikare, bråkig och allmänt besvärlig. Det underliggande budskapet finns där tydligt: ”kritisera inte försvarsberedningen!”
Om vi ser till vad försvarsberedningens rapporter verkligen är - och sedan hur de blir betraktade av politiker, media och militär är det två vitt skilda saker.
Som jag ser det är försvarsberedningens rapporter väl dokumenterade åsikter från en kompetent grupp människor och vad de kommit fram till med experthjälp. Men det är inte en förankrad uppfattning i riksdagen, i försvarsutskottet eller i riksdagsgrupperna. Försvarsberedningens uppfattning är försvarsberedningens.
Jag är helt övertygad om att ledamöterna haft med sig sina ideologier i arbetet. Det är inget man kan lämna ifrån sig. Jag tror inte heller partierna skulle acceptera något annat.
Regeringen lägger oerhört stor vikt till vad försvarsberedningen kommit fram. Därför har försvarsberedningens rapporter en oerhörd tyngd. Enligt min uppfattning en alltför stor tyngd med tanke på vilket avtryck beredningens uppfattningar, i stort sett utandiskussion, sätter på svensk försvarspolitik.
Staffan Danielsson frågar vad jag vill ha istället för en försvarsberedning. Jag vet inte. Det finns många varianter som skulle öppna för debatt, diskussion och förankring.
Vi kanske skulle ha ytterligare en beredning som bestod enbart av yrkesfolk. Av militärer och statsvetare som gör en yrkesmässig bedömning om hur världsläget ser ut och vad som krävs för att vi som nation ska kunna hävda våra egna intressen och samtidigt kunna bistå världssamfundet med militära resurser.
Varför skulle inte försvarsutskottet kunna utgöra en remissinstans till den politiska beredningens rapporter? Då har regeringen att ta ställning till en bearbetad och kompromissad rapport från den politiska beredningen, en ”yrkesrapport” från militärer och statsvetare - som utan politiska ögon och politiska begränsningar ser vad som är och vad som behövs - och ett gediget remissyttrande med troliga reservationer och särskilda yttranden från försvarsutskottet. Då får regeringen, försvarsdepartementet, något att ta ställning till, något att jämföra, något att bedöma.
Oavsett hur seriösa, hur kunniga och hur välmenande ledamöterna i den nuvarande ordningens försvarsberedning än är så är det som de kommit fram till en politiskt korrekt ståndpunkt. Och allt för väl vet vi att vad som är politiskt korrekt inte alltid är vad som är rätt eller bäst.
Vi har en med landet, demokratin och den politiska ordningen mycket lojal försvarsmakt i Sverige. Något som vi ska vara mycket tacksam för. Men ibland kan denna lojalitet slå fel. Jag har under fyra år i försvarsutskottet vid ett flertal tillfällen försökt få militären att svara på frågan vad som behövs materiellt och i fråga om antalet soldater för att försvara Sverige. Helt enkelt ett svar som bygger på vad de som yrkesmänniskor tycker är rimligt. Ett komplett sådant svar är omöjligt att få. Svaren snurrar och cirkulerar och landar i något som blir ungefär: ”fatta ni besluten så verkställer vi dem!” Lojalt, bra, betryggande. Men vad säger yrkeskompetensen? Är det rätt? Är det fel? Eller är det bara politiskt korrekt?
ROLF K NILSSON
Ledamot av försvarsutskottet 2006-2010
Medlem i försvars- och säkerhetspolitiska Tankesmedjan Argos
