Publicerat 2010-08-05 23:58 DN.nätdebatt
Försvarsberedningens ledamöter utgör en försvars- och utrikespolitisk elit som aldrig eller sällan ställs inför en verklig granskning. Beredningen jobbar utom parlamentarisk insyn och lägger ett lock på den svenska försvarsdebatten, skriver ledamoten av försvarsutskottet Rolf K Nilsson (M).
Det var med stort intresse jag närmade mig rapporten från ”Alliansarbetsgruppen för utrikes- och försvarspolitik”, som presenterades på DN Debatt i måndags [1].
Att jag skulle tycka bra mycket bättre om vad Alliansen föreslår på detta område än vad de rödgröna erbjuder var knappast överraskande.
Mycket är bra i Alliansrapporten och man är inne på rätt väg. Men det är framför allt ett besked - som säkerligen backas upp också av den rödgröna oppositionen - som jag reagerar på. Och det att vi inför kommande försvarsbeslut 2014 åter ska få se försvarsberedningen i arbete.
Det heter i rapporten: ”Det är nödvändigt att dess (försvarsberedningens) ledamöter är väl förankrade i respektive parti för att en bred överenskommelse ska åstadkommas och levereras.” Men vad betyder det i praktiken? Försvarsberedningens arbete och dess resultat under den gångna mandatperioden lämnar mycket övrigt att önska. Här utser partierna var sin representant som i stort har ett övergripande mål – att komma överens. Kan vi komma överens och nå eniga försvarsbeslut är det säkert bra. Men hur väl förankrade är dessa beslut i Riksdagen? Hos den breda allmänheten? Under den gångna mandatperioden har jag suttit som ordinarie ledamot av försvarsutskottet. Vissa av kollegorna i utskottet har dubblerat med en plats också i försvarsberedningen.
De sju i försvarsberedningen har för sitt arbete ett eget kansli till sitt förfogande och en väl tilltagen resebudget. Under intensiva perioder reser man tillsammans, umgås tätt och får politisk information som vare sig ledamöterna i utrikes- eller försvarsutskotten får ta del av inför sina beslut. Ledamöterna i försvarsberedningen utgör en försvars- och utrikespolitisk elit vars arbete sällan eller aldrig ställs inför en verklig granskning. Definitivt inte en parlamentarisk sådan.
Under den gångna mandatperioden har vi fått två rapporter från försvarsberedningen. Två rapporter i samförstånd mellan sju personer med helt skiftande förankring uppåt och nedåt i det egna partiet.
Försvarsberedningens rapporter har inte granskats i riksdagsgrupperna, inte i riksdagen och inte i försvarsutskottet. Det är regeringen som utser beredningen och den har därför inte riksdagen, de folkvalda, att svara inför.
Regeringen har givetvis sin fulla rätta att göra så här. Men att arbeta på detta sätt inför ett försvarsbeslut innebär att man sätter ett lock på försvarsdebatten. Dokumentet blir i sin enstämmighet näst intill heligt och får inte kritiseras eller ifrågasättas.
Tyvärr säger erfarenheten att försvarsberedningars tankar passerat bäst-före-datum när riksdagen ska fatta beslut och när verkställigheten sker så blir den en reaktion på förhållanden som inte längre gäller.
Lägg ner försvarsberedningen. Öppna för en vettig försvars- och säkerhetspolitisk debatt där det finns en verklig möjlighet att påverka. En säkerhets- och försvarspolitisk omvärldsanalys måste ske kontinuerligt.
Händelser och politiska beslut i vår omvärld gör att vi måste vara mer flexibla än vad som är fallet i dag. En flerårig försvarspolitisk plan som riksdagen tar är nödvändig, men det är lika nödvändigt att denna plan uppdateras varje år så att vi ligger i fas med vår omvärld.
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot och ledamot av försvarsutskottet 2006–2010
Ledamot i den nybildade säkerhets- och försvarspolitiska tankesmedjan Argos
