Torsdag kväll i Riksdagen ägnads åt debatt om den föreslagna försvarsbudgeten. Någon direkt kioskvältare var det knappast, men de skiljelinjer som finns inom svensk försvarspolitik demonstrerades tydligt.
Från socialdemokraterna gick endast en företrädare upp i talarstolen – försvarsutskottets ordförande. Socialdemokraterna tog inga repliker mer än på Rolf Gunnarsson (m) som är viceordförande i försvarsutskottet och på försvarsminister Sten Tolgfors (m). I övrigt lämnade man alliansföreträdarnas inlägg utan kommentarer.
Socialdemokraternas beteende avslöjar en hel del hur det står till inom socialdemokratin just nu. Det pågår uppenbarligen en maktkamp mellan Anders Karlsson och Håkan Juholt. Övriga socialdemokrater vågar inte ta ställning i den offentliga debatten och väljer att ligga lågt, att inte säga något som i framtiden kan tolkas som man valt den ena eller den andra sidan.
Socialdemokraterna vill nu ge mindre pengar till försvaret än vänsterpartiet vilket i sig är en mycket märklig situation som partiet har satt sig i. Man lovar mycket men det finns inget i den socialdemokratiska budgeten som visar att löftena skulle kunna infrias.
Det tråkigaste i den socialdemokratiska budgeten är att man inte längre är intresserat av att Sverige ska spela en viktig roll vid internationella insatser. Så vill s att Sverige inte ska ha någon ledande roll vid den nästa NBG (Nordic Battle Group) som ska sättas upp 2011. Idag är det tänkt att Sverige ska vara den ledande nationen då precis som var fallet första halvåret i år. Socialdemokraterna vill att Sverige ska ha några hundra man med i NBG 2011 och lämna över ansvaret till någon annan. Det är en tråkig och beklaglig inställning.
Vänsterpartiet vill inte att Sverige ska vara med i några internationella sammanhang. Varken Nato eller EU. Beröringsskräcken med Nato lever stark och när det gäller EU agerar vänsterpartiet som Sverige fortfarande inte var medlem. För vänstern är EU fortfarande ”dom andra”. Det har inte gått upp för vänstern att Sverige är en del av EU, att EU är ”vi”.
Miljöpartiets talesman Peter Rådberg som är en trevlig och synnerligen sympatisk person blir något av en mr Hyde när han äntrar talarstolen och ska prata försvarspolitik. Han gillar inte JAS. Han säger att han inte förstår vad den ska användas till eftersom det inte finns någon hotbild. Därför ska vi inte heller ha JAS. Men att Peter Rådberg som miljöpartist har denna uppfattning förvånar inte. I detta sammanhang kan man inte gå runt om den debattartikel folkpartisten Allan Widman hade i Svenska Dagbladet i måndags. Någon värre nedgörning av JAS och dess förmåga från en svensk borgerlig politiker har jag aldrig sett. Allan Widman säger att han inte förvånades av att Norge valde det amerikanska alternativet. Jag är inte förvånad över Allan Widmans uppfattning om JAS. Det är inte första gången han ventilerar sitt missnöje med detta svenska stridsplan. Han har tidigare varit ute på eget korståg för att få ner antalet i det svenska försvaret från 100 till 60, och då är 100 redan en mycket stor neddragning i sig. Widman har också i sin nedrustningsiver föreslagit en neddragning av antalet svenska stridsvagnar till ett rent symboliskt antal.
Jag beklagar Allan Widmans frifräsarlinje när det gäller nedmonteringen. Det är möjligt att han har rätt att vi inte behöver vare sig fler stridsplan eller stridsvagnar i fredstid när allt går enligt uppgjorda rutiner. Men kvantitet inom försvaret är av lika stor vikt som kvalitet. Resonemanget av hur litet antal vi behöver av varje enhet är naivt och bottnar i en uppfattning att det inte kommer att hända våra flygplan eller stridsvagnar något om vi hamnar i en krigssituation. Kan en motståndare vara så jäklig att han eller hon förstör våra vapen? Ja, det får man nog räkna med.
Och så var det då det här med miljöpartiets saknad av hotbild. Jag vet inte var Peter Rådberg har befunnit sig de senaste åren. Men vi har i vår direkta nordiska närhet ett Ryssland som vi inte har någon aning om vart det är på väg. Vi har ett Ryssland som håller på att rusta upp sitt försvar och som har en vapenindustri som nu åter förser samtliga länder som Sovjetunionen försåg, med vapen. Vi har ett Ryssland där ledarna drömmer stormaktsdrömmar och där man anser sig att unika rättigheter att ingripa militärt om grannländerna inte uppför sig som det passat Kreml.
Vi behöver ett starkt (starkare) försvar för vår egen skull och för att kunna ingripa och bidra i internationella sammanhang. Och som en gammal krigsteoretiker hävdade: det enda man kan planera för är att det inte blir som man planerat.
ROLF K NILSSON
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar