”Värnplikten är överlägsen yrkesförsvaret” är rubriken på en signerad artikel av Svenska Dagbladets ledarskribent i dagens (6 maj) tidning. Jo, det kan nog vara så riktigt, i princip, – men det är en sanning med ett flertal modifikationer.
Arvidsson var uppenbarligen en av dem som kom och lyssnade på försvarsutskottets öppna hearing på onsdagen som bland annat tog upp den framtida personalförsörjningen inom försvaret.
Nu behöver Arvidsson inte motivera eller förklara mer detaljerat hur ett framtida värnpliktsförsvar ska fungera. Det räcker för honom att kasta ut lite åsikter utan att på något sätt förklara hur det ska fungera eller förverkligas. Det är ett behagligt privilegium en ledarskribent har. Jag vet, jag har sysslat med det i flera år.
Claes Arvidsson har i sin artikel fel på ett flertal punkter och det är bara att beklaga att han så okritiskt svalt den socialdemokratiska propagandan.
För det första så slopas inte värnplikten. Den finns kvar i lag. Och tvärt om så utökas den att också gälla kvinnor. Men till skillnad mot i dag ska lagen inte utnyttjas så att det fåtal ungdomar plockas ut för att göra militärutbildning.
Lagen ska finnas kvar och utnyttjas i det fall omvärldssituationen och hotbilden skulle kräva det. Men lagen, den ska finnas kvar. Den ska inte, vilket Arvidsson hävdar, begravas.
För det andra. Det handlar inte om att införa ett yrkesförsvar. Precis som idag ska fortsatt en dela v försvarsmaktens personal bestå av heltidsanställda. Men den stora delen blir kontrakterade soldater i förband för tjänstgöring både nationellt och internationellt. De kontrakterade soldaterna ska tjänstgöra ett visst antal dagar under den kontrakterade tiden. Den större delen av kontraktstiden är de civila. För en stor och viktig del av det framtida försvaret står hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna. Det är också frivilliga som tjänstgör på hemorten parallellt med sin civila verksamhet. Skillnaden mot de kontrakterade förbanden är att hemvärnets/skyddsstyrkorna endast har nationella uppdrag.
Detta handlar inte om ett yrkesförsvar. I ett yrkesförsvar tjänstgör inte majoriteten av soldaterna större delen av sin tid i en civil verksamhet.
En annan fördel med växlingen mellan civila och militära uppgifter är att vi får en ny folkförankring som ersätter den vi en gång hade då alla unga män i en årskull kallades in för värnpliktstjänstgöring. Men det är länge sedan vi hade en sådan förankring.
Jag hade personligen gärna sett att vi hade en allmän värnplikt, för både män och kvinnor. En värnplikt där alla kallades in för militär- och krishanteringsutbildning. Men jag får finna mig i att detta är en uppfattning jag är ganska ensam om. Jag accepterar detta. Då gäller det att göra det bästa av situationen och få ut så mycket som möjligt av den.
När socialdemokraterna säger att de vill behålla värnplikten och att en ska göra basen i et framtida svenska försvaret så är det en gigantisk bluff man försöker få stöd för.
I det socialdemokratiska systemet är det fortfarande ett fåtal som med lagens hjälp pliktas in för att få militär utbildning. Det handlar förvisso om värnpliktstjänstgöring – men den är långt ifrån allmän. I de siffror som man bollar med nu skulle det handla om att över 90 procent av årskullarna inte kallas till tjänstgöring. Då handlar det inte om allmän värnplikt.
I den socialdemokratiska försvarsmotionen vill man göra en bred nätmönstring, plikta in ett större antal för fysisk mönstring och sedan plocka ut ett antal tusen som ska genomgå en militär grundutbildning på tre månader för att därefter på frivillig väg genomgå ytterligare, som jag tolkar det, grundutbildning. Efter detta års utbildning ska den enskilde soldaten kunna välja om han eller hon vill gå vidare och skriva kontrakt. Det finns många luckor i detta förslag. Många frågetecken och en mycket stor osäkerhet.
I regeringens förslag så rekryteras det på frivillig väg män och kvinnor som är villiga att genomgå en tremånaders grundläggande utbildning. Efter dessa tre månader har såväl den frivillige som försvaret blivit bekanta med varandra och kan gemensamt besluta om vägarna ska skiljas åt eller om det blir aktuellt med kontaktskrivande. En annan möjlighet är för den enskilde att välja någon form av officersutbildning. En möjlighet som också kan komma in senare i utbildningen.
Den socialdemokratiska modellen med att skriva kontrakt efter fullgjord grundutbildning istället för efter tre månader är ekonomiskt och planeringsmässigt riskabelt. S-modellen innebär en mycket stor osäkerhet om hur många som fortsätter.
Den socialdemokratiska modellen med en bred nätmönstring och därefter att ett antal tas ut för personlig mönstring för eventuell militär utbildning inbjuder till fusk och mygel. Den som inte vill göra någon militär utbildning kan genom att fylla i nätfrågorna på lämpligt sätt själv klassa ut sig. Att då tala om allmän värnplikt är ren bluff.
Antingen har vi en allmän värnpliktsutbildning för alla eller så har vi det inte. Att som socialdemokraterna leka med ord och tro att det då blir något annat än vad det verkligen är förändrar ingenting.
Är det, vilket alla tycks vara rörande överens om, så att det bara är en mycket liten del av varje årskull som ska genomgå militär utbildning är det enda rimliga att denna utbildning är frivillig.
Det talas mycket om att folkförankringen försvinner när värnpliktsutbildningen inte längre ska genomföras. Det är en helt felaktig slutledning. Folkförankringen finns kvar, och jag vill hävda att den med det nya system som föreslås också kommer att stärkas. Men det är en ny folkförankring. Och den finns där med kontraktssoldaterna som har en fot i det militära och en betydligt större fot kvar i det civila. Vi har hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna som bygger på civil verksamhet och tjänstgöring nära hemorten.
Pliktutredningen fortsätter sitt arbete. Den 15 juni ska vi presentera vårt förslag. Det finns en del kvar att göra, men konturerna blir allt tydligare.
ROLF K NLSSON
