(Debattartikel i Gotlands Allehanda 7 augusti 2009)
Debatten efter avslöjandena om landshövdingen på Gotlands uppfattning om hur lagen ska tillämpas har kommit att handla om många saker på en och samma gång.
Vi måste bena ut vad debatten egentligen handlar om. Som det nu är blandas det vilt och gemensamt för alla åsiktsinlägg är stor frustration.
Många har, i likhet med mig, reagerat på den principiella uppfattning som landshövdingen gett uttryck för. Att vi med hjälp av dispenser, undantag med mera, ska locka och hålla kvar viktiga företagare på Gotland.
Detta kräver en egen debatt där vi kan diskutera principen om likhet inför lagen. Ska lagen tillämpas eller är det rättfärdigat i vissa fall att ändamålet helgar medlen?
Sedan kommer vi till den inte helt oväsentliga frågan hur länsstyrelsen på Gotland agerar som myndighet. Är länsstyrelsen en förvaltning som är till för medborgarna eller för att göra saker besvärligare än de behöver vara?
Oroväckande många skildringar från företagare och lantbrukare vittnar om paragrafrytteri, stelbenthet, ovilja och oförstående från länsstyrelsens sida för att de ska lämnas därhän.
Ett visst missnöje med myndigheter när beslut går emot det personliga intresset får man räkna med. Men när missnöjesyttringarna växer och återkommer allt för ofta finns det all anledning att se över hur det egentligen förhåller sig.
Det finns ett missnöje med länsstyrelsen på Gotland, men det betyder långt ifrån att man kan döma ut hela förvaltningen. Oftast är det vad som är fel och det som inte fungerar som vi får höra talas om - inte det som är bra och går till som det ska. Men det är tillräckligt för att organisationen ska ses över och kritiken tas på allvar.
Oavsett vem som är landshövding är det nödvändigt att det är ett fungerande samarbete mellan högste chefen och övrig personal. Det ligger ett stort ansvar på såväl landshövdingen själv som på personalen att samarbetet fungerar. En länsstyrelse är ingen vanlig arbetsplats. Förhållandet att högste chefen byts ut med jämna mellanrum gör att det måste utvecklas en kultur som kan hantera detta på ett för alla tillfredställande sätt.
Efter en vecka kom beskedet att landshövdingen lämnar sin post. Det var inget oväntat besked, det var den enda rimliga fortsättningen på historien. Personligen tycker jag dock att ärendet kunde hanterats snabbare. När regeringen kallar på en myndighetschef att inställa sig ska det inte behöva ta flera dagar. Sådant ska ske med omedelbar verkan. Även om det "bara" tog en vecka så var det en onödig långdragen process.
Jag tillhör inte dem som vill att länsstyrelsen ska upphöra som självständig myndighet och istället bli en del av Stockholms. Gotland blir region 2011. Låt oss istället utveckla regionorganisation och renodla landshövdingeämbetet och länsstyrelsen till att bli en (betydligt förminskad) statlig tillsynsmyndighet - inte någon verksamhetsmyndighet med administrativt ansvar.
Mer makt till regionen är att föredra framför ombudspolitiker utsedda av regeringen och som endast kan avsättas av densamma. Som politiker har vi fördelen, för väljarna, att de kan slänga ut oss när och om de så behagar.
Vad de gotländska medborgare nu måste få klarhet i är hur lagarna har tolkats på länsstyrelsen. Vilka kriterier har gällt när länsstyrelsen fattat sina beslut? Är det den princip landshövdingen gav uttryck får på den hemliga bandinspelningen eller har det varit efter lagens bokstav? Svar på dessa frågor har gotlänningarna rätt att begära.
Det viktigaste för ögonblicket är att länsstyrelsen får arbetsro och ett arbetsklimat som inte bara tillfredställer personalen utan också ger gotlänningarna vad de har rätt att få ut av sin länsstyrelse.
Rolf K Nilsson (m)
Riksdagsledamot Gotland
