Bläddrar i senaste numret av Riksdag & Departement. På sidan 3 finns den obligatoriska panelen där en representant för varje parti får svara på en fråga. Denna gång är frågan ”Behövs ett tak för hur många mandatperioder en ledamot ska få sitta?”
Partikollegan Andreas Norlén svarar nej och uttalar sig för ett utökat personval. Centern säger att det ska vara väljarna som avgör, folkpartiet, kd och socialdemokraterna är mycket tydliga med att det är partierna som ska få avgöra detta. Miljöpartiet vill ha tre mandatperioder i riksdagen som tak och vänsterparitet vill liksom de flesta andra inte ha något tak, men säger att ingen plats vid nomineringarna ska vara ”besatt”.
Här kan jag bara konstatera att jag hamnar på samma linje som miljöpartiet. Politiker är inget yrke och ska inte få vara ett alternativt yrke. Det är ett förtroendeuppdrag.
Tre mandatperioder i riksdagen tycker jag är rimligt. Sedan ut i verkligheten och kandidera igen om fyra år om intresse och önskemål skulle finnas.
Det är inte bra att bli för van vid riksdagens rutiner och möjligheter. Motivet att ställa upp för omval får inte vara att ”man har ju det rätt så bra som riksdagsledamot”. Då är det fel skäl att sitta i det svenska parlamentet.
Att en riksdagsledamot som vill sitta kvar ”justerar” sina åsikter för att passa in, bli accepterad och kunna bli återvald är tyvärr förekommande – i alla partier.
Men här gör man åter felet att se förtroendeuppdraget som ett arbete, ett yrke där man måste anpassa sig för att det ska fungera som chefen vill ha det. Men nu är det ju väljarna som är ”chefen”. Eller?
Jag tycker inte om med den säkerhet och självklarhet som folkpartiet, kd och socialdemokraterna uttalar sig om partiets rätt att bestämma. Partiet, partiet, partiet… Det gamla östtyska kommunistpartiet hade sin egen partisång som hette ”Die Partei hat immer recht” (Partiet har alltid rätt) – något som inte endast behöver vara slogan för ett vänsterparti.
Vi har ett fungerande partiväsen i Sverige och det är bra. Men vi får inte ha ett partiväsen som lägger beslag på den demokratiska process som är folkets.
Idag är det näst intill omöjligt att ge sig in i politiken och bli förtroendevald om man inte är engagerad i ett parti. Det tycker jag är fel. Det borde i den svenska demokratin finnas utrymme för en medborgare att bli politiker även om han/hon inte är medlem i ett parti. Och ett engagemang ska inte heller behöva gå genom ett parti.
De här båda frågorna hänger samman: hur länge man sitter på ett mandat och vem det är som egentligen tillåter detta.
Begränsa mandattiden. För länge som förtroendevald gör att perspektivet riskerar försvinna: vad gör mani Riksdagen? Vem representerar man? Hut mycket är man beredd att ge avkall på av sin politiska övertygelse för att få partiets ”välsignelse” att sitta kvar? Något att fungera över.
