Det kulturella inslaget vid årets öppnande av Riksmötet var ett besök på operan och ett smakprov på de båda konstarter som hör hemma här – opera och balett.
Före paus fick vi nöjet att lyssna till musik ur Barberaren i Sevilla; overtyr samt delar ut första akten. Underhållande, festligt och musikaliskt lysande. Efter pausen skulle det bli värre.
Jag ska med en gång erkänna att jag inte är någon större vän av balett, men det finns balett jag kan se med stor behållning. Och även modern dans som av någon anledning vid vissa tillfällen får behålla etiketten balett.
För en 15 år sedan såg jag Kungliga Operan balett på ett gästspel på teatern i Härnösand. Det var en otroligt proffsig föreställning med skickliga dansare. Men sedan har vi då den andra typen av ”balett” som Sverige har blivit vida berömt för. Den balett som Mats Ek idag representerar och tidigare hans fru moder hyllades i det närmaste villkorslöst för.
Jag tycker Mats Ek koreografi ¨är – tråkig, vulgär, enformig och som många Lars Norén pjäser; förutsägbart i sin obegriplighet.
Mats Ek är säkert en mycket skicklig koreograf och dansare, han kan vara världens bäste inom sitt område. Men för mig som publik är hans uppsättningar en plåga. Jag vet att många inte håller med mig utan lika entusiastiskt som riksdagspubliken på tisdagskvällen hyllar hans föreställning och dansare på ett nästan ovationsartat sätt. Det måste finnas någon eller några som går emot den politiskt korrekta uppfattningen – någon som vågar säga att Kejsaren är naken.
Föreställningen som rikets folkvalda, kungahus och regering begåvades med under tisdagens festföreställning hette ”Rättika”. Musiken var – bra – Johannes Brahms violinkonsert i D-dur. Violinsolist Vilde Frang gjorde en strålande insats och kunde välförtjänt ta emot publikens hyllning efter föreställningen. Men sen har vi då dansen…
Det är snart 15 år sedan jag senast skrev om en balett av Mats Ek och jag tycker faktiskt inte att det har skett någon utveckling. Tekniskt säkert mycket skickligt och genialt, men ack så plågsamt om man inte tillhör fancluben.
Många människor på scen som marscherar i takt, kastar sig på golvet, rullar runt, springer fram och tillbaka, kryper ihop, reser sig, springer tillbaka, kropparna vikes i onaturliga positioner och ett evigt särande på benen. Ben- och armviftningar i spastiska ryckningar, hastiga kroppsrörelser och lite mer golvrullning i takt.
Och sedan har vi då det här med kläderna. Varför ska de stackars manliga dansarna utrustas med sönderklippta, urtvättade, pastellfärgade majongkläder? Alla olika, men lika fula. De kvinnliga dansarna iförda sladdriga balettkjolar och trikåer.
På en modern dansupplevelse på 15 år kan jag inte döma ut den svenska moderna dansen som tråkig och avstannad – men det är med den känslan jag lämnar festförställningen på operan. Var finns den avancerade och skickliga streetdance som blommat upp under senare år. Inte minst från England har vi sett den ena skickliga gruppen efter den andra framträda på ett sätt som gör föreställningar typ ”Rättika” tråkiga, förutsägbara och orubbligt placerade i en återvändsgränd.
Men – smaken är som baken – och uppenbarligen är jag ganska ensam i min uppfattning om vi ser till publikreaktioner, presshyllningar och ekonomiska satsningar på den typ av dans som Mats Ek representerar. För det kan väl inte bara så att man tycker om ”baletten” därför att det förutses att man ska göra det och ”alla” som ”förstår” sig på det säger att det är bra? För egen del säger jag; mer streetdance och mer ren klassik balett utan rugbyrusningar och golvrullning.
