Dåligt maskerat eller omedvetet har Aftonbladet i och med publiceringen av Donald Broströms artikel och påståendet att israeler stjäl kroppsdelar från sina palestinska offer spridit en mycket gammal antisemitisk myt. Från ledningen på Aftonbladets kultursida tycker man inte man har gjort något fel alls. Att Åsa Lindeborg, som själv inte drar sig för att beskriva sig som kommunist, inte har mycket över för staten Israel det känner vi till.
Upprördheten i Israel är stor mot artikeln i Aftonbladet. Den israeliska regeringen har också krävt att den svenska regeringen ska ta avstånd från innehållet i texten. Sveriges ambassadör i Israel tog i ett brev avstånd från de påståenden som Donald Broströms förmedlade i sin text. Något som upprört vänstern i allmänhet och de anti-israeliska krafterna i synnerhet.
Tyvärr vill den svenska regeringen inte säga något utan hänvisar till den svenska yttrandefriheten. Yttrandefriheten är viktig, men att ha en åsikt om vad som förs fram under yttrandefrihetens mantel finns det inga hinder för att kritisera – eller ta avstånd ifrån. Så länge man inte försöker, eller aktivt arbetar för att, hindra någon uttrycka en åsikt eller beskriva en nyhet i media. Men att kommentera eller ha uppfattning om något som står i en tidning eller presenteras i radio eller TV står alla fritt.
Den svenska yttrandefriheten innebär inte att man är skyddad från kritik eller avståndstaganden från någon – politiker inkluderade.
Vänstern i allmänhet men också den politiskt korrekta borgerligheten lider av beröringsskräck när det gäller Israel. Från en allmänt kritisk uppfattning till ren anti-israelism som mellan varven blommar ut i rent judehat.
Tyvärr präglas också media av denna uppfattning, och även ibland den påstått objektiva journalistiken. Bedömningen av händelser i Israel och hos Israels fiender presenteras ofta på helt olika sätt. Skulden är given redan när nyheterna ska presenteras. Det är Israel som står för allt ont och de Israels fiender som är offer och vill allt väl.
Vänsterns höga skrin om yttrandefriheten när Aftonbladet fickkritik för att sprida antisemitiska myter rimmar dåligt med samma grupps iver att strypa yttrandefriheten när de så kallade Muhammedkarikatyrerna var aktuella. Då var det sannerligen inte tal om att försvara yttrandefriheten eller bevara det journalistiska oberoendet. Man kan ha vilken åsikt man vill om karikatyrerna, men att de skulle få tryckas och visas i media borde det inte råda någon tvekan om. Men då var det vänstern som högljutt ville förbjuda, bojkotta och menade att publiceringen handlade om rasism och fördomar. Vad är det man bejakar när man hyllar Donald Broströms artikel?
Ska bekämpandet av rasism och förtryck av oliktänkande betyda något och ge verkligt resultat så får denna kamp inte vara selektiv. Det som är fel att beskylla en grupp för kan inte vara rätt att låta drabba en annan.
I den debatt som följde Anna Odells dom har det kommit nästan lika märkliga åsikter till uttryck om journalister och journalistikens roll. Kanske borde den debatten mer ha handlat om konstnärernas roll och konstnärens förhållande till samhället. Men det finns paralleller. Den kanske mest felaktiga och som många tyvärr ställer sig bakom är att såväl konstnärer som journalister står utanför såväl lag som samhälle och kan bete sig därefter. Så är det givetvis inte.
Det Anna Odell gjorde var olagligt, det stal sjukvårdsresurser från andra som var i behov av hjälp.
Att diskutera vad som är konst och vad som inte är konst blir alltid en diskussion utan segrare. Det finns inget objektivt svar och det finns ingen allmängiltig regel. Däremot vill jag hävda, medveten om att jag får mothugg, att det Anna Odell gjorde inte har med konst att göra.
Vad är då kontentan av detta? Jo, att det måste stå alla fritt att ifrågasätta och kritisera. Vad en journalist, eller författare, skriver är inte upp till bara andra journalister och författare att ha åsikt om. En text, ett påstående eller ett om det en konstnär gör är konst eller inte har vi alla rätt att ha en uppfattning om. Lika mycket rätt att som Anna Odell säga att det hon gjorde var konst lika mycket rätt har jag och alla andra att hävda att så inte är fallet. Enligt mig var det ett kriminellt agerande för att få uppmärksamhet, vilket hon också lyckades med.
Kritiken, ifrågasättandet får aldrig tystna. Inga grupper eller intressen får stå skyddade från kritik eller ifrågasättande – sedan må det vara politiker, journalister eller konstnärer.
