Alfred Nobels tanke var säkerligen god – att det var i Norge som fredspriset skulle delas ut med tanke på att Sverige och Norge vid denna tid var det Förenade Konungariket. Synd bara att man gång efter annan från norsk sida sviker denna förmån och utser en pristagare av skäl som turligt nog kanske aldrig kommer fram. Barack Obama - vänsterns favorit och liberalernas gullgosse! Den första frågan man ställer sig är: Vad har han gjort för att förtjäna ett fredspris? Och svaret är enkelt – absolut ingenting.
Sedan kommer då den där tanken smygande att han fick det – därför att han är någon annan än George W Bush och därför att han är någon annan än John McCain som besegrades i presidentvalet. Han är inte republikan utan allt det som det vänstervridna Europa tycks älska med USA. Någon som står den europeiska vänstern nära.
Men jag undrar om det verkligen är dessa tankar som fått den norska Nobelkommittén att fatta sitt beslut? Jag tror det inte. Jag tror förvisso att norrmännen har svepts med i en allmän eufori över att den liberale och av politik hittills obefläckade Obama vann det amerikanska presidentvalet. Alla, om än haltande, jämförelserna med John F Kennedy tror jag också påverkat. Men framför allt så tror jag det beror på att han är svart. Det handlar om vad som i det närmaste kan betraktas som rasism, om dock en ”välvillig” rasism, – även om man i Nobelkommittén säkerligen är övertygade att man är så långt ifrån rasismen man kan komma. Obama fick priset därför att han är den förste svarte presidenten i USA. Förvisso en prestation i sig. Men skäl för ett fredspris? Den enda som skulle ha kunnat uppfylla liknande krav hade varit om en kvinna vunnit det amerikanska presidentvalet. Då hade hon av samma (felaktiga?) anledning varit meriterad.
Det är historiskt att en svart medborgare valts till president i USA. Det är bra att svart kandidat kan få folkets förtroende i USA. Det bevisar demokratins styrka. Det visar att hudfärgen som skäl för möjligheten att bli politiker förhoppningsvis för evigt är borta.
Men om den norska Nobelkommittén valt Obama som fredspristagare för att han är svart, så är detta minst lika fel som att säga nej till honom som president av samma skäl.
Priset är säkert, tyvärr, utdelat i en stor anda av välvillighet och med tydliga etiketter på kommittén som antirasistisk och tolerant. Men det blir ingen belöning. Det blir inget pris som beskriver Obamas gärning. Det är ett pris som kan jämföras med en klapp på huvudet, egentligen ett ganska nedsättande pris till en man som ännu inte har bevisat sig på den position han har. Än en gång - inte för att jag tror att detta varit tanken, men jag tror att det undermedvetna har styrt fram till Nobelkommitténs olyckliga beslut. Ett beslut i välvilja, fattat i en allmän hysteri över vad denne man med sin presidentur ska kunna utföra. Jag tror inte Obama kommer att klara vad han föresatt satt sig. Därför blir priset snarare ett sänke han nu tvingas motta och bära under resten av sin tid som president.
Politiskt har Obama redan gjort saker som snarare riskerar freden, accepterar förtrycket i världen och gör friheten till en handelsvara. Det finns många politiska skäl att säga nej till Obama. Fortsätter han på sin inslagna linje blir det fler likheter med Jimmy Carter än med John F Kennedy (som egentligen misslyckades också han) när hans ämbetsperiod ska summeras.
