Det finns två bilder av det svenska försvaret idag. En som säger att vi inte har något försvar värt namnet och en annan som försvarsminister Tolgfors förmedlar ständigt, ständigt, ständigt och det är att vi har ett försvar som är bättre än vad det någonsin varit.
Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. De reformer som har gjort har varit nödvändiga. Men det är bara ett första steg. Det svenska försvaret behöver efter 2014 mer pengar. Fler miljarder till försvarsbudgeten. Det går inte att använda försvarskostnaderna som budgetregulatorer längre.
ÖB – befriande tydlig
ÖB Sverker Göransson var i Sälen tydlig och mycket rak i sitt anförande. Försvaret kostar pengar – försvaret behöver pengar. Pengar för ny utrustning, utrustning som ska underhållas och utrustning som ska bytas ut. Och detta bara för att underhålla den nuvarande storleken på försvaret.
Det svenska nationella försvaret har försummats. Det går inte att säga på något annat sätt. Nu håller det på att återhämta sig. Det är bra och det är nödvändigt. Men vad vi har i kvalité saknar vi i kvantitet. Att det militära försvaret endast har precis vad som behövs i material, flygplan, fartyg, fordon med mera räcker inte. Och jag ställer mig synnerligen tvivlande till att det antal som anses vara tillräckligt för behoven verkligen är tillräckligt. Vi behöver mer av allt och vi behöver reserver.
Att det som vi saknar i kvantitet vägs upp av kvalitet är en sanning med kraftfull modifikation. Antal soldater, antal flygplan, antal fartyg, antal stridsvagnar har en avgörande betydelse. Och givetvis har det betydelse var i landet militär finns stationerad. Att Gotland inte längre är garnisonsort är ansvarslöst, att Skåne riskerar bli av med P7 i Revinge är både militärt och politiskt fel.
Vi behöver svensk försvarsindustri
Varför vi inte har en diskussion om - eller ens en plan för - reserver, påfyllnad, nybyggnad eller nyutbildning är för mig obegripligt. Om vårt försvar behöver x antal flygplan, y antal fartyg och z antal stridsvagnar för att klara sina uppgifter är det väl bra att vi räknat ut detta. Men om sedan en okänd faktor kommer in och gör flygplan, fartyg och stridsvagnar obrukbara så står vi där utan tillgång till ersättningsresurser.
Tankarna att svensk försvarsindustri ska konkurrera med andra länders försvarsindustrier är i grunden en bra tanke. Men den saknar förankring i dagens verklighet. Men vad ligger bakom dessa tankegångar? Det kan vara en olycklig blandning av en nästan religiös övertro till marknadsekonomin och ett typiskt svenskt behov att vara bäst i klassen.
”Att köpa från hyllan” talades det mycket om för ett par år sedan. Att vi i Sverige skulle bortse från att militär utrustning tillverkades i vårt land, nu skulle vi istället köpa färdigt från utlandet. Nu skulle det vara slut med kostsamma utvecklingskostnader i Sverige. ”Vi kan köpa det vi behöver billigare” var slagordet för dagen.
Jo, vi kan köpa om det är lugna tider, om freden är stark och inga konflikter ser ut att blossa upp någonstans. Men i händelse av oro, krig, ofred - då är varje land sig själv närmast. Militär utrustning, vilken den än må vara, går till det egna landet i första hand. I andra hand där den kan vara till nytta för det egna landet och i tredje och sista hand till en köpare som man inte har någon nytta av.
Alla länder, även det stora landet i väster som tror på och prioriterar konkurrens och marknadens krafter gynnar den egna inhemska industrin när det gäller försvarsmateriel. Varför ska Sverige vara ett undantag? Det enda utlandet tackar oss för är för att vi är korkade och lägger ner tillverkning som kanske är främst i världen och överlåter åt andra att tjäna pengar och erövra våra marknadspositioner.
Något som helt tycks ha glömts bort är försvarsindustrin som en del av försvarsförmågan. En egen försvarsindustri är värt så mycket i så många olika sammanhang. Vi ska inte inbilla oss att det politiska hänsyn som till viss del fortfarande tas till Sverige inte hänger samman med vår försvarsindustri. Försvarsindustrin ger Sverige politisk styrka.
”Det stora onämnbara”
Bland många av våra politiska beslutsfattare fortsätter Ryssland vara det stora onämnbara. Den ryska nu pågående militära upprustningen ska uppenbarligen tigas ihjäl. Tror man den upphör då?
Fakta som ingen kan komma ifrån, vare sig vi tiger, blundar eller håller för öronen är att Ryssland har ökat sin försvarsbudget med mellan 50 och 60 procent fram till år 2015. Och fram till år 2020 ska 75 procent av de militära styrkorna ha fått nya moderna vapen.
Vi har Iskandersystemet som byggs ut, vi har köp och bygge av Mistralfartyg. Vi har en enorm rysk militär satsning på Arktis. Tyskland och Italien förhandlar om försäljning av avancerad militär utrustning till Ryssland. Den ryska kilen rakt in i EU fungerar. Tyskland vågar inte annat än spela med Ryssland i skuggan av sitt energibehov och Berlusconi ser i Putin en vän. Grattis Ryssland! Strategin fungerar!
Det sker en rysk militär upprustning och modernisering över hela linjen. Det krävs ansträngning för att inte kunna se den.
Det inte Ryssland klara med politisk övertalning eller militär överlägsenhet ordnas med omvärldens energibehov och ryska energileveranser. Snart är den ryska gasledningen i Östersjön färdig. Ytterligare ett ryskt grepp om Europa och påverkansmöjligheter rakt in i EU:s hjärta.
Ryssland knyter allt fler länder till sig genom vapenexport och byteshandel – vapen mot råvaror. Den ryska vapenexporten är idag lika stor som när den var som mest från det gamla Sovjet.
De ryska ledarna har lärt sig mycket av Sovjetunionens misstag. Idag blandas politik, militära hot och ekonomiska transaktioner i ett gemensamt syfte: ökat ryskt inflytande i omvärlden. Och just nu ser det ut att fungera alldeles utmärkt.
Splittra EU, bryta transatlantiska länken
Följer man rysk media någorlunda kontinuerligt är det inte svårt att upptäcka hur man från rysk sida gör vad man kan för att få till en splittring inom EU, undergräva den transatlantiska länken och erbjuda sig själv som Europas frälsare.
I ett otal artiklar i rysk media kan vi ta del av budskapet hur USA och Kina ser på varandra som framtida samarbetspartners på Europas bekostnad. Från ryska sida pumpas budskapet att det endast är en tidsfråga innan USA helt ignorerar Europa och satsar sitt samarbete på Kina. Den ”logiska” slutsatsen i flertalet av dessa artiklar är att Ryssland finns där som en stark europeisk allierad – om bara EU vill. Ryssland är hungrigt.
Vi måste få igång en försvars- och säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Strutspolitik och självgoda uttalanden förändrar inte verkligheten runt omkring oss.
ROLF K NILSSON
