Stolthet över våra trupper i Afghanistan

För en gång skull har Gomorron världens panel fått mig till att bli riktigt, riktigt arg. För att inte säga förbannad.
Och vem har då gjort mig så intill bristningsgränsen upprörd? Jo, Lotta Gröning, opinionsjournalist och en del av den socialdemokratiska partiadeln.
Jag upptäcker att jag håller med nyliberalen Carl Rudbeck och håller högljutt med honom framför radioapparaten. Hanne Kjöller, tredje panelist, kommer också med förnuftiga åsikter i frågan. Och frågan? Vad handlade den om? Jo, svenska trupper i Afghanistan.
Gröning vill inte ha några svenska trupper i Afghanistan därför att det är ”Bushs” krig. Och därför att de svenska soldaterna står under Nato-befäl. Lotta Gröning avslöjade sådan okunskap och sådana fördomar att det gränsar till det otroliga.
Sverige och våra trupper i Afghanistan gör en skillnad för civilbefolkningen. Skulle de svenska trupperna och den övriga internationella insatsen försvinna från landet lämnas det fritt för talibanerna. Vilket styre det blir i landet då det vet vi. Skulle Afghanistan bli ett talibanstyrt land ökar trycket på Pakistan. Och om Pakistan faller i talibanhänder får vi talibaner med kärnvapen. Kärnvapen som de med sin övertygelse om sitt gudsuppdrag inte skulle tveka att använda.

Lotta Gröning är uppenbarligen helt av uppfattningen att Nato är en förlängning av den amerikanska armén. Att Sverige tillhör undantagen av EU-medlemmar som inte är med i Nato tycks inte finnas med i hennes världsbild.

När Carl Rudbeck säger att Sverige för en gång skull tar ansvaret och inte väljer att ställa sig vid sidan om för att låta andra sköta jobbet så ska vi vara stolta över våra soldaters insatser i Afghanistan. Jag delar helt hans uppfattning.

Lotta Gröning uppvisar en inställning som jag hade hoppats skulle vara begravd. Men uppenbarligen inte. Det finns andra, bland annat Ohly och hans kommunister, ett antal fd socialdemokratiska toppnamn som hamnat helt fel och de vanliga nej-sägarna som protesterar mot allt som västliga demokratier ägnar sig åt som vill återgå till en gammal svensk linje där vi ska ha åsikter om allt men aldrig vara beredda att själva riskera något eller visa praktisk solidaritet. Det är en unken inställning som måste motarbetas.