Idag är det den 6 juni - och sedan 1916 har vi firat Svenska flaggans dag detta datum. Men det var inte förrän 1983 som det bestämdes att denna dag också skulle vara Sveriges officiella nationaldag. Och sedan 2005 är vår nationaldag ju också helgdag.
Våra grannländer har sina nationaldagar. Danmark hade sin igår den 5 juni – grundlagsdagen. Men den folkliga nationaldagen i Danmark har vi om drygt en vecka, den 15 juni då det är Valdemarsdagen till minne av den 15 juni 1219 då Dannebrogen föll ner från himmelen till Valdemar Sejr.
Norge firar sin nationaldag den 17 maj till minne av underskrivandet av självständighetsförklaringen från 1814. Men det var en självständighet som bara varade några månader innan unionen med Sverige blev verklighet.
Finland firar sin nationaldag den 6 december. Detta till minne av självständighetsförklaringen från Ryssland 1917.
Och i Sverige har vi då den 6 juni. Varför just den 6 juni? Ja, den 6 juni 1523 utsågs Gustav Vasa till svensk kung. Och 1809 års regeringsform utfärdades också den 6 juni. Det har varit de två tunga skälen för att flagga och för att fira. Kanske framför allt det där med Gustav Vasa – alla svenskars konung. Men hur var det egentligen med det?
Om vi nu skulle se på vad som är Sverige idag och vad som var Sverige 1523 så skiljer det sig en hel del.
Gotland kom under den svenska kronan först 1645 tillsammans med Halland, Jämtland och Härjedalen. Nu är jag ju skåning och vi (sk¨ningar) blev inte svenskar förrän 1658 och då tillsammans med Blekinge och Bohuslän. Och i dessa landskap har Gustav Vasa aldrig varit kung. Så det är kanske inte mest motiverat att fira honom i dessa landskap.
Kvar att fira för oss som blev svenskar på 1600-talet, tillsammans med övriga svenskar, är då regeringsformen från 1809 - men det är ju inte så där jättepampigt även om den var viktig.
Men vad som till stor del räddar oss, och som gör att det känns rätt, för de flesta av oss, att fira är att vår nationaldag också är Svenska flaggans dag.
Ska vi vara ärliga så är det ju inte flaggan som sådan vi firar och känner oss stolta över - det är ju vad flaggan står för och vad den symboliserar.
Den flagga vi kan se här som en symbol för Sverige, är nu inte endast en symbol som visar på vem det är som bestämmer, eller vilket land en ö, ett landskap eller ett kanske omstritt landområde tillhör.
Den svenska flaggan visar att Gotland, att vi som bor här är en del av Konungariket Sverige. Att här gäller svenska lagar och att vi befinner oss på svenskt territorium. Men den visar så mycket mer än det. Med demokratins genomförande har den svenska flaggan också blivit en symbol för detta. Ser vi den svenska flaggan vaja vid våra gränser så är det en signal till alla som kommer hit, att här finns respekt för de mänskliga rättigheterna, här råder lag och ordning, här har vi ett demokratiskt system där människor både vågar, och har rätt, att säga vad dom tycker och tänker. - Den svenska flaggan ger en signal, ger information till alla dem som kan identifiera den som Sverige och svenskt.
När vi ser den svenska flaggan, när vi firar vår nationaldag är det oundvikligt att se tillbaka på historien. Och hade historien haft ett annat skede än som var fallet hade det mycket väl kunnat vara en annan flagga som vi idag tittade på, hyllade och ställde oss bakom.
Första gången den svenska flaggan kom som en överhöghetsflagga till Gotland var med stor sannolikhet i samband med freden i Brömsebro 1645. Dessförinnan var det Dannebrogen, den danska flaggan, som gällde här på Gotland.
Gotlänningarna gick inte omkring och kände sig som ockuperade av dansken, vilken den officiella svenska 1600-talshistorien gärna vill hävda. Gotland var en del av Danmark. Och vill man veta hur pass integrerat Gotland egentlig var så rekommenderar jag Danskt biografiskt lexikon från 1800-talet. Den finns på nätet. Sök på Gotland och där dyker upp både kända och idag okända danskar som kommer från Gotland.
När skånska kriget utbröt 1675 kastade Danmarks Kung Christian blickarna inte bara på det förlorade Skåne. I Östersjön fanns en annan tidigare dansk provins erövrad av svenskarna - Gotland. Så året därpå, 1676, kom de danska trupperna till Gotland som av gotlänningarna inte betraktades som ockupanter. Därför var det inte heller svårt för danskarna att (i juni 1676) sätta upp 3 kompanier kavalleri som gick under namnet Gullandske Ryttere bestående av gotlänningar. Såväl officerare som manskap.
Till detta kom ytterligare tre kompanier infanteri om vardera 600 man – alla gotlänningar. Än en gång var det Dannebrogen som vajade över Gotland.
År 1808 fick den svenska flaggan här på Gotland ge vika för en gul flagga med en svart dubbelörn – den ryske tsarens flagga. Det berättas att den ryska flaggan hissades på vaktstugan på Stora Torget i samband med att ryska soldater flyttade in. Men den fick som vi vet bara hänga där några veckor innan den halades och ryssarna åkte hem.
Men om vi börjar från början, eller så nära början vi kan komma när det gäller den svenska flaggan så finns det en legend som berättar att Erik den Helige såg det gula korset mot en blå himmel när han i samband med det första svenska korståget landsteg i Finland år 1157. Han såg det gula korset mot den blå himlen som ett tecken från Gud och lät göra det till sin fana. Men frågan är om detta inte är ett sentida svenskt svar på hur danskarna och den danske kungen Valdemar tog emot den danska flaggan när den föll ner från himmelen den 15 juni 1219 på den plats där idag den estniska huvudstaden Tallinn ligger. Skulle legenden om Erik vara sann skulle alltså den svenska flaggan vara äldre än den danska. Något ingen egentligen idag tror på. Men det var en legend som spreds för att göra Sverige mäktigare och till ett äldre kungarike än Danmark.
Intressant i sammanhanget är att det finns de historiker som menar att Valdemar stal den rödvita fana som de lågtyska, sachsiska och gotländska Livlandsfararna använde sig av. En fana som skulle ha varit lika med ärkebiskopdömet Hamburg-Bremens vapen.
Några bilder, teckningar, på en svensk flagga med blå bakgrund och gult kors finns inte förrän på 1500-talet. Däremot så har färgerna blått och gult, eller guld, använts under lång tid som symboler för Sverige och det svenska. Inte minst så återfinns det i vapnet med tre gula kronor på blå bakgrund.
Men det här med att dikta en historia som skulle bevisa att Sveriges flagga, och därmed Sverige, var äldre än Danmarks, och därmed Danmark var storpolitik. Traditioner, berättelser och legender ändrades och anpassades för att bidra till seger i politisk tvister. Under 1600-talets häftiga politiska debatter mellan Sverige och Danmark om vilket land Gotland tillhörde använde man sig av Gutasagan som bevis – från båda sidor. Att Thjelvar var den förste gotlänningen accepterade de flesta. Men från dansk sida gick man ytterligare någon generation tillbaka och ansåg sig kunna bevisa att Thjelvars far hette Gute. Och inte bara det, han hette Gute Skåning, kom från Skåne och var alltså dansk. Alltså var också Thjelvar dansk och därmed alla hans efterkommande – det vill säga gotlänningarna. Detta i sin tur borde räcka som bevis för att Gotland skulle vara en del av Danmark. Givetvis ansluter jag mig till denna historia, eftersom det skulle betyda att gotlänningarna från början är skåningar. Och det tycker jag personligen är väldigt tilltalande.
De första bilderna på den svenska flaggan med blå duk och ett gult kors finns i de landskapsvapen som fördes fram i Gustav Vasas liktåg 1562. Den svenska flaggan finns med i landskapsvapnet för södra Finland OCH i Gotlands landskapsvapen där baggen håller en svensk flagga. Men Gotland var inte kontrollerat av svenskarna vid denna tid. Däremot gjorde Sverige anspråk på Gotland.
Att flagga, att sätta upp flaggstänger i en bredare omfattning är en förhållandevis modern företeelse. Flaggor och banér har varit kungars, fältherrars och militärers symboler och markeringar. Och så givetvis något som användes på fartyg för att kunna känna igen fiende eller vän.
I Sverige började vi flagga vid våra officiella byggnader först under 1800-talets andra del.
Kung Oscar II bestämde 1873 att Stockholms slott skulle ha en flaggstång och att kungaflaggan skulle vara hissad när kungen befann sig på slottet.
Vid den stora Konst- och industri-utställningen i Stockholm 1897 flaggades det längs hela Strandvägen och uppjagade av nationella känslor i samband med unionsupplösningen med Norge 1905 flaggades det lite varstans. Många privatpersoner skaffade då också flaggstång och flagga. Och det dröjde inte länge förrän varje gård med självaktning hade sin egen flaggstång.
Den äldsta kända flaggstången i Sverige finns vid Askerby skola i värmländska Sunne och ska ha rests 1896.
Från att ha varit en symbol för härskaren, för makten, för överheten så har den svenska flaggan idag blivit något helt annat. Det har blivit en symbol för både landet och dess invånare, för den frihet och det oberoende vi sätter så högt och beredda att offra en hel del för.
Det finns all anledning att vara stolt över vår flagga och vad den står för och för det Sverige som vi lever i. Men det finns ingen anledning att denna stolthet slår över till att se ner på andra. Och det är väl det jag vill ha sagt när jag ägnat en stor del av detta anförande vår danska historia, den danska bakgrund som förenar många av de landskap som idag i flera hundra år varit svenska och trivs ypperligt med det.
Det kanske är symboliskt att det ikväll är fotbollslandskamp mellan Sverige och Danmark. Ett evenemang då det är politiskt korrekt att släppa loss, vara blågul, vifta med flaggor och få tårar i ögonen när nationalsången sjunges.
Ett av Sveriges tänkta segervapen heter Henrik Larsson, en synnerligen sympatisk person från den goda staden Helsingborg. Lite kuriosa i sammanhanget är att hans mamma är danska. Så en lite annorlunda historia i det lilla - så hade han kanske funnits med i den danska startelvan.
Vi kan inte planera vår framtid utan att känna till vår historia. Att känna vår historia betyder att vi undviker felsteg som våra förfäder gjort tidigare och att vi kan lära oss av de erfarenheter som finns där – bara vi orkar se efter och ta dem till oss.
När man befinner sig här i Fårösund kan man undgå att känna den militära historia som finns här. Och inte bara här, det finns militär historia på hela ön.
Vi är bra att ta tillvara vår historia på Gotland och visa upp den. Det finns en rad föreningar och sammanslutningar som arbetar med Gotlands militära historia.
Helt unikt i Sverige är Gotlands Nationalbeväring som kom till som en reaktion på det obefintliga försvar som fanns att tillgå på ön efter den ryska ockupationen 1808. År 1811 organiserades Nationalbeväringen med 6 781 man uppdelade på tre artillerikompanier och 43 kompanier med infanteri och jägare. Minst sagt imponerande.
Jag hade personligen gärna sett att vi en dag om året kunde samlas för att minnas Gotlands militära historia och allt vad den inneburit och betytt för ön och för Sverige.
Varför inte en dag i Fårösund varje år med föreläsningar, uppvisningar, parader och festlig militärmusik, mat och dryck - allt i en salig blandning, i syfte att upplysa, folkbilda om man så vill, och för att hedra alla dem som i olika tider iklätt sig uniform för att försvara Gotland och Sverige. Det tycker jag skulle vara värt något att satsa på.
Tack så mycket!
- Jag hoppas ni nu kan förena er med mig i ett fyrfaldigt leve för Sverige – Sverige leve – hurra – hurra – hurra – hurra!
