Igår skrev jag ”Så i rollen som den cyniske journalist jag är ringer samtliga varningsklockor när jag tar del av händelseförloppet på onsdagsförmiddagen. Här är något som inte stämmer. Här är något som inte är sagt. Det ska bli mycket intressant att följa nyhetsflödet de kommande dagarna. Finns där något osagt så kommer det upp till ytan. Det gör det alltid.”
Varningsklockorna har inte ring fel. Det känns skönt att journalistinstinkten finns kvar. Även om det i sakförhållandet är tragiskt.
Det som hänt är nästan som en film där händelserna kokas ihop för att det inte ska gå för lång tid emellan det händer något. När arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin steg av planet i Visby på tisdagseftermiddagen visste han inte att han 24 timmar senare skulle ha avgått, att hans medarbetare på departementet fått sluta och att ingen i partiledningen gjort något för att ge honom sitt stöd eller bett honom stanna kvar.
Uppgifterna som nu kommer fram är att han stått(?) misstänkt för ett brott som i straffskalan ger fängelse.
Sven-Otto Littorin finns inte längre i de moderata sammanhangen.
Med den svala behandling han fick från partiledning och partiledare kan det knappast vara någon mild förseelse han gjort sig skyldig till eller möjligen misstänkt för.
Det hade känts bra om Fredrik Reinfeldt tagit tillfället i akt och bjudit in till presskonferens och informerat vad han känner till och var han står i frågorna, innan ytterligare rykten sätts i cirkulation. Har Sven-Otto Littorin känt till det som nu uppenbarat sig borde han ha lämnat regeringen för länge sedan, nej han borde ha tackat nej till ministeruppdraget. Det är inte bara sig själv han utsätter för kritik, det är också statsministern och regeringen.
Det lär komma mer.
