Första dagen i Almedalsveckan avklarad. För min del ägnades en stor del av denna åt Svenska Ronald Reagan-sällskapet och vår första diplomutdelning som ska ske varje år den 4 juli.
Mottagare denna första gång blev Anders Hjemdahl och Camilla Andersson-Hjemdahl bland annat för sitt arbete med föreningen Upplysning om kommunismen. Ett lyckat arrangemang mitt på dagen i stekande solvärme. Hamburgare, coca-cola och Budweiser satte miljö på tillställningen.
Först ut bland partiledarna i år var moderaternas Fredrik Reinfeldt. Jag beskådade talet hemifrån i TV-fåtöljen. Man ser bättre, man hör bättre. Men efter att ha talat med några som varit på plats kunde jag konstatera att uppfattningen av talet möjligen skiljer sig om man ser det live på plats eller live på TV.
Jag tyckte att det i stora delar var ett bra tal. Som talare har Reinfeldt utvecklats enormt. Och nu har han äntligen börjat le också och är inte ett stenansikte.
Det politiska innehållet? Jo då. Det var kanske ingen kioskvältare, men med många klara besked såväl om moderaterna som om vad vi kan vänta oss om det skulle gå så illa att den röd-gröna konstellationen tar över. Skatter, skatter, skatter.
Vad jag inte tyckte riktigt om var att han lovade att inte sänka fler skatter. Lovade att inte sänka fler skatter… Märkligt. Det hade varit bättre att skattesänkningarna ska fortsätta om där finns utrymme för det.
Och visst fanns där frågor som jag saknade. Men man kan inte få allt på en gång. Det finns tid kvar. Valrörelsen har bara tjuvstartat.
Det råder inget tvivel om att borgerligheten har en ledare. En i egna ögon tydligt stark ledare. Och vid en jämförelse med det röda-gröna statsministeralternativet borde det inte råda någon tveksamhet vad som är det bästa alternativet. Men – politiken är inte alltid logisk.
En stark ledare är bra. Men det får inte ske på bekostnad att partiet i övrigt blir svagt, viljelöst och allt för fogligt. Oavsett vem som är ledare för ett parti behövs det en modern variant på den romerska traditionen att en slav hela tiden står och viskar i örat på ledaren att ”du är dödlig”. En stark men lojal opposition inom ett parti är aldrig fel. En stark ledare och ett svagt parti är aldrig bra.
Jag tror på Alliansen och jag börjar allt mer tro på ett förnyat förtroende från väljarna den 19 september.
Jag ska inte neka till att jag känner stark sympati för enskilda frågor som de övriga partierna driver. Försvar, småföretagande, värdefrågor – där finns lite att hämta från varje parti. Sverige behöver minst fyra år till med Alliansen.
