I förrgår skrev jag ”Så i rollen som den cyniske journalist jag är ringer samtliga varningsklockor när jag tar del av händelseförloppet på onsdagsförmiddagen. Här är något som inte stämmer. Här är något som inte är sagt. Det ska bli mycket intressant att följa nyhetsflödet de kommande dagarna. Finns där något osagt så kommer det upp till ytan. Det gör det alltid.”
Varningsklockorna har inte ringt fel. Det känns bra att journalistinstinkten finns kvar. Även om det i sakförhållandet är tragiskt.
Det som hänt är nästan som en film där händelserna kokas ihop för att det inte ska gå för lång tid emellan det händer något. När arbetsmarkandsminister Sven-Otto Littorin steg av planet i Visby på tisdagseftermiddagen visste han inte att han 24 timmar senare skulle ha avgått, att hans medarbetare på departementet fått sluta och att ingen i partiledningen gjort något för att ge honom sitt stöd eller bett honom stanna kvar.
Uppgifterna som nu kommer fram är att han stått(?) misstänkt för ett brott som i straffskalan ger fängelse.
Sven-Otto Littorin finns inte längre i de moderata sammanhangen. Men historien och spekulationerna om varför han avgick lever och fortsätter att leva så länge sanningen inte blir uppenbar.
Idag presenterar Aftonbladet en kvinna på 30 år som säger sig ha sålt sex till Littorin för fyra år sedan. Och tidningen hävdar att det skulle vara av detta skäl som Littorin nu valde att avgå. Ja, vad ska man tro? Förvisso en brottslig handling av Littorin, om det nu stämmer. Men tillräckligt för den reaktion det nu blev? Jag ställer mig tvivlande.
Moral är svårt. Lagstiftning är enkelt. Om det nu i Aftonbladet avslöjade sexköpet skulle vara skälet till avgången sker den på en politiskt korrekt uppfattning som stöds av lagen. En vuxen kvinna har annonserat efter sexkunder. En bland många män nappar på erbjudandet. De träffas en gång. Pengar överlämnas och de har sexuellt umgänge. Straffbart. Mannen visar sig senare bli minister och tvingas när det hela uppdagas avgå. Inget att säga om detta. En minister ska inte vara kriminellt belastad.
Men ponera en annan situation. En man, en minister, har samma bakgrund och familjeförhållande som Littorin men träffar en kvinna på en bar, på sin arbetsplats eller var som helst. De inleder ett förhållande. De träffas ofta. Mannen bjuder på middagar, betalar för hotellrum, kommer vid varje möte med dyrbara presenter. Inga pengar överlämnas. Detta är då fullt acceptabelt och enligt svensk lagstiftning inte kriminellt. Kanske skattemyndigheten skulle ha lite åsikter om presenterna? Men vem har hört skattemyndigheten slå till mot en dyr ring, ett exklusivt halsband eller en grandios lyxmiddag ett kärlekspar sätter i sig?
Men moraliskt måste det väl vara minst lika skändligt och oacceptabelt som att köpa sex? Eller?
Jag säger inte att Littorins påstådda sexköp var korrekt eller att det inte skulle få konsekvenser. Absolut inte. Jag tycker inte heller att förhållanden som bygger på att den ena parten står för alla kostnaderna vid kärleksmötena ska straffläggas eller beskattas. Men det finns något ologiskt, orimligt och moraliskt obegripligt att de två olika situationerna ska bedömas så olika. Då är det skönt att bara kunna se på lagen och inte se till vad som är rimligt. Då är det behagligt att luta sig mot en politiskt korrekt lagstiftning.
Om man ser till hur hela historien, oavsett om Aftonbladets senaste avslöjande är korrekt eller inte, har hanterats från moderat håll så ställer jag mig tveksam. Jag hade velat se ett betydligt tydligare och klarare agerande från partiledaren. Att låta Littorin sitta ensam på en presskonferens och hävda både det ena och det andra, vilket som idag framstår som rent nonsens var kanske inte den strategiskt smartaste lösningen. Hur skulle det ha gått till då?
Jag hade nog rått statsministern att själv sätta sig vid presskonferensen. Att han förklarat att han fått information om att hans minister utfört en kriminell handling, förvisso från tiden innan han blev minister, men att han de facto haft en kriminellt belastad minister i sin regering. Något som han aldrig kan acceptera varför han med omedelbar verkan entledigat ministern från sitt uppdrag. Nu blir det ännu mer spekulationer om vad statsministern verkligen visste. Kände han till Littorins sexköp när han utsåg honom till minister?
Nu tror jag inte Reinfeldt kände till sexköpet. Jag tror inte Littorin plockade fram det som en merit för att bli minister och jag tror inte han var orolig för att sanningen skulle komma fram. Han hade köpt sex, betalat för det och stod i vad man nästan kan beskriva som i ett vänskapligt förhållande med den prostituerade. Däremot borde han ha berättat det för Reinfeldt. Och det är anmärkningsvärt att han inte gjorde det när avslöjandena om TV-licenser, dagmammor och annat kom fram om några andra ministrar som tvingades lämna regeringen i början av mandatperioden.
Jag är rädd för att vi bara sett början på Littorin-affären. Klockorna har inte slutat ringa.
