(Något kortad version publicerad i Norrköpings Tidningar den 3 september, 2010)
När grannen i öster rustar upp signalerar Högkvarteret om stridsvagnarna på P7 i Sydsverige ska ersättas av patrullfordon. Det är ett riktigt dåligt beslut!
Ett försvarsbeslut är funktionellt så länge det ligger i fas med vad som sker i omvärlden. Allt för vanligt är att beslut om svenska försvarsåtgärder följer en isolerad agenda. Lagt beslut tycks ligga vad som än händer. Ett förhållningssätt som snarast måste brytas.
Under ett antal år har vi kunnat se hur Ryssland målinriktat bygger upp sina militära styrkor. Någon hemlighet av att målet är att nå samma position i världspolitiken som Sovjetunionen gör man inte.
För några veckor sedan meddelade Kreml att Ryssland ska öka sin militärbudget med 60 procent de kommande tre åren. Samtidigt lät rysk militär offentliggöra att ryska missiler med en räckvidd som gör att de täcker Estland, Lettland, Litauen och Finland nu placeras ut längs den estniska gränsen. Den estniske försvarsministern Urmas Paet betecknar utplaceringen som alarmerande.
Extra oroande är att NATO-landet Frankrike bidrar till den ryska militära förstärkningen genom försäljningen av fartyg av typen Mistral. Egna nationella försvarsindustriintressen har företräde.
Våra grannländer som har Ryssland inom sitt närområde har reagerat på det enda rimliga sättet, genom att förstärka sina militära resurser. I Sverige har det inte kommit någon reaktion, vare sig från regeringen eller försvarsmakten. Att fullfölja lagda försvarsplaner tycks vara den regel som går för alla andra. Detta inger oro.
Ungefär samtidigt som den ryska upprustningen blir allt tydligare i vår direkta närhet får Sydsveriges enda kvarvarande pansarregemente P7 på Revingehed besked från Högkvarteret att förbereda sig på att lämna ifrån sig sina stridsvagnar för att ersätta dess med lätta pansarfordon av typen Patria.
Regeringen har tydligt förklarat att det inte skulle ske några förändringar i grundorganisationen under denna mandatperiod. Men detta tycks Högkvarteret tolka på sitt eget sätt. Att förbereda en nedmontering av södra Sveriges enda kvarvarande stridsvagnsenhet är att gå en helt annan väg. Och att göra detta just nu när vi av säkerhetspolitiska skäl borde markerat genom en förstärkning av P7 är att skicka helt fel signaler till omvärlden.
Sverige behöver ett väl fungerande och för ändamålet dimensionerat territoriellt försvar. Samarbete och försvarsavtal med andra länder är bra. Och ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta är ett mål värt att sträva efter. Men vi får inte vara så naiva att vi tror att andra länder utan reservation släpper vad de har för handen för att bistå Sverige vid en kris eller en konflikt. Varje land är sig själv närmast. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Och det är efter detta som vi måste bygga vårt försvar. Till sist är det bara oss själva vi har att lita till. Och då gäller det att ha en inhemsk beredskap längs hela linjen. Från tillräckligt antal med utbildade, tillräckligt med utrustning och en säker försörjning av ersättningspersonal och materiel om detta skulle behövas.
Akut just nu är att rädda kvar P7 som ett stridsvagnsregemente. Att ersätta stridsvagnarna med patrullfordon ter sig som ett på alla områden som felaktigt med näst intill katastrofala följder. Förutom singnaleffekten, som borde vara den motsatta, betyder det att man slår sönder ett sedan länge pågående nordiskt samarbete med Danmark på stridsvagnssidan. Utbildare och personal med högtstående kompetens tas inte längre till vara. Det som förbereds nu för P7 rimmar inte med svenskt försvarsintresse och gynnar inte målen med svensk säkerhetspolitik.
ROLF K NILSSON (M)
Riksdagsledamot och ledamot av försvarsutskottet 2006-2010
ANNICKA ENGBLOM(M)
Riksdagsledamot och ersättare i försvarsutskottet 2006-2010
MATS SANDER (M)
Riksdagsledamot, ersättare i försvars- och utrikesutskotten 2006-2010
