(Debattinlägg på Svenska Dagbladets ledarblogg)
Det finns mycket jag håller med om i såväl Johan Kihls och medskribenters inlägg om det svenska försvaret som i Isabella Jernbecks, skriver Rolf K Nilsson, modrat ledamot av försvarsutskottet 2006-2010.
Vi måste ha en försvarsplanering och en såväl personell som materiell beredskap som kan backa upp den. Stamanställda, kontraktsanställda och reserver måste få tillräckliga resurser för att tränas och övas i den omfattning som gör dem insatsberedda. Det är av absolut största vikt att vi vet hur vi ska agera för att, om det blir nödvändigt, kunna trappa upp det svenska försvaret när det gäller antal soldater, utbildning, personlig utrustning, övrig materiel och förmåga.
Under ett antal år har vi kunnat se hur Ryssland målinriktat bygger upp sina militära styrkor. Någon hemlighet av att målet är att nå samma position i världspolitiken som Sovjetunionen en gång hade gör man inte.
För inte så länge sedan meddelade Kreml att Ryssland ska öka sin militärbudget med 60 procent de kommande tre åren. Samtidigt lät rysk militär offentliggöra att ryska missiler med en räckvidd som gör att de täcker Estland, Lettland, Litauen och Finland nu placerats ut längs den estniska gränsen.
Den estniske försvarsministern Urmas Paet betecknar utplaceringen som alarmerande.Våra grannländer som har Ryssland inom sitt närområde har reagerat på det enda rimliga sättet, genom att förstärka sina militära resurser.
I Sverige har det inte kommit någon reaktion, vare sig från regeringen eller försvarsmakten. Än mindre från den politiska oppositionen. Att fullfölja lagda försvarsplaner tycks vara den regel som går för alla andra. Detta inger oro.
Ungefär samtidigt som den ryska upprustningen blir allt tydligare i vår direkta närhet får Sydsveriges enda kvarvarande pansarregemente P7 på Revingehed underhandsbesked från Högkvarteret att förbereda sig på att lämna ifrån sig sina stridsvagnar för att ersätta dess med lätta pansarfordon av typen Patria.
Att förbereda en nedmontering av södra Sveriges enda kvarvarande stridsvagnsenhet är säkerhetspolitiskt osunt. Med den utveckling vi har i vårt närområde borde vi av säkerhetspolitiska skäl markera genom en förstärkning av P7 – inte gå den motsatta vägen.
Kvalité är ett honnörsord och präglar till mycket stor del det svenska försvaret av idag när det gäller utrustning och materiel. Tyvärr innebär det dryga kostnader. Kostnaderna skjuter iväg så mycket att vi tvingas spara på antalet när det i princip gäller allting; fordon, flygplan, båtar, kanoner, robotar… och även på övningar.
Att vi ska ha bra utrustning är självklart. Men det finns områden där precis samma effekt och säkerhet kan uppnås med billigare och enklare konstruktioner än de vi idag väljer. Kvalité slår inte alltid kvantitet.
Sverige behöver ett väl fungerande och för ändamålet dimensionerat territoriellt försvar. Samarbete och försvarsavtal med andra länder är bra. Och ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta är ett mål värt att sträva efter. Men vi får inte vara så naiva att vi tror att andra länder utan reservation släpper vad de har för handen för att bistå Sverige vid en kris eller en konflikt. Varje land är sig själv närmast. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Och det är efter detta som vi måste bygga vårt försvar.
Till sist är det bara oss själva vi har att lita till. Och då gäller det att ha en inhemsk beredskap längs hela linjen. Från tillräckligt antal med utbildade, tillräckligt med utrustning och en säker försörjning av ersättningspersonal och materiel om detta skulle behövas.
Jag ser gärna Gotland som centrum för ett svensk-baltiskt försvarssamarbete inom en rad områden. Gotlands avmilitarisering var ett stort misstag, som snarast bör rättas till.
Rolf K Nilsson
Ledamot i Försvarsutskottet 2006-2010
Försvars- och säkerhetspolitiska Tankesmedjan Argos
Läs tidigare inlägg: Kihl m fl, Björeman, Jernbeck.
