torsdag, juli 15, 2010

En demokratisk rättighet att våga vägra Pride

Man ska inte vara allt för kategorisk. Men jag hatar kravet av att alltid det politiskt korrekta ska vara vad som är acceptabelt, att det bara finns ett enda val som är rätt och det enda man får lov att tycka. Håller man sig inte till det politiskt korrekta ska man ut i kylan, isoleras, fördömas och helst förpassas till ett hörn att förmultna i och aldrig mer synas eller finnas till.
Just nu är det kristdemokraternas ledare Göran Hägglund som ska fördömas och hatas för att han inte håller sig till det politiskt korrekta. Heder åt Hägglund!

Det som fått de politiskt korrekta moralisterna att reagera är att Hägglund och KD inte ska vara med på årets pridefestival.
Jag tycker det är bra. Jag tycker pridefestivalen är ett dubbelmoraliskt, exhibitionistisk jippo. Låt alla som vill få delta. Delta, sjung, spexa, vulgarisera och gör vad ni tycker ni ska göra. Men tvinga inte andra att vare sig delta eller ställa sig upp och applådera det ni sysslar med.

Det är valår i år och många politiker ser Pridefestivalen som en möjlighet att värva röster. Många politiker går dit av egen fri vilja. Låt dom gärna fortsätta göra det. Andra känner sig tvingade att delta för att inte riskera kritik från media och från politiskt korrekta partiledningar och valstrateger. Det är sorgligt. Ingen ska känna sig tvingad att delta i något man inte vill delta i.

Precis som Pride-festivalen är öppen för alla som väljer att delta så är det också fritt att välja om man inte vill göra det. Båda viljor måste respekteras. Sedan kan man ha vilken uppfattning man själv vill om tilldragelsen som sådan.

Heder åt Hägglund och våga vägra Pride! Det är en demokratisk rättighet.

Rykten och politiskt korrekthet

Littorinhistorien tuggar vidare. Spekulationerna blir allt vidlyftigare och konspirationsteorierna blir allt overkligare från båda sidor.

Jag har under den mandatperiod jag haft förmånen att sitta i Riksdagen haft som princip att svara på journalisters frågor. Att inte vägra prata med journalister. Ibland kan ett svar vara att man inte har något att säga, eller att man av olika skäl är förhindrad att säga något. Men då är det också på sätt och vis ett svar.

Den korta intervjun som Aftonbladet gjorde med mig angående Littorins avgång och de svar jag gav har gjort att tolkningarna av vad jag sa har blivit tämligen fria. Att läsaren till stor del lägger in vad han/hon själv tror eller vill tro.

Tyvärr kom i intervjun, som vanligt, stora delar av samtalet inte med.
Beklagligt nog framstår mitt svar isolerat som om att det unikt skulle ha förekommit rykten i Riksdagen om att Littorin skulle ha köpt sex. Så är inte fallet. Däremot förekommer det rykten i riksdagen, och runt riksdagen, om många personer i politisk maktställning; om sexuella utsvävningar, om otrohet, om alkoholmissbruk, om drogmissbruk med mera, med mera. Rykten som inte bekräftas eller kan byggas upp, men som finns där hela tiden.

På frågan om där går rykten i Riksdagen svarade jag alltså ”Ja, rykten går ju hela tiden."
Och rykten går hela tiden. Och inte sällan tar ryktena sin början med att någon journalist ställer en fråga om man känner till något om den eller den som gjort detta eller detta.

Rykten går – men det betyder inte att man tror på dem eller fäster sig vid dem på något sätt. Det går alltid rykten om människor med makt och om kändisar. Skälen till ryktena är många; illvilja, missuppfattningar, sensationslystnad, desinformation mm. Och givetvis kan ryktena någon gång vara sanna. Men jag är inte man att veta vad som är sant och vad som är lögn. Därför tar jag inte heller rykten på allvar. - Men att hävda att det inte går rykten hade inte varit sant.

Vad som dock känns som något av en poetisk rättvisa om dessa rykten är att de går över partigränserna. Det är inte ett speciellt parti som är drabbat. Ryktena när det gäller sex, sprit- och drogmissbruk, otrohet mm är nog, utan att jag har fört någon statistik, jämnt fördelade. Och tyvärr vill jag nog påstå att många rykten hänger samman med vad som är politiskt korrekt och vad som inte är det. Många vill säkert med att få rykten bekräftade få sina fördomar och förutfattade meningar bekräftade. Och då är kanske inte alltid sanningen den som står främst i ledet.

söndag, juli 11, 2010

"My country right or wrong"...

Överväldigande positiva reaktioner på snutten i Aftonbladet. Men också några andra uppfattningar som t.ex. tycker att jag är en idiot som ”hänger ut” en partikamrat för något som ”fjuttigt” som ett sexköp. Hillevi Engström får också en släng tarvliga kommentarer.
Men – som jag skrev i min blogg och som jag sa till reportern: - Det jag säger och tycker är under förutsättning att uppgifterna är riktiga.

Att det påstådda brottet är ”fjuttigt” och preskriberat är en uppfattning. Jag menar nog att om en minister begått en handling, samma år som han eller hon blir minister, som enligt svensk lagstiftning kan rendera i fängelse så är det mycket, mycket allvarligt.

Det värsta som kan hända är att lojala, snälla och övertygade partimedlemmar ställer helt upp på en persons sida oavsett vad han eller hon har gjort av det enda skälet att de är partikamrater. Rätt eller fel spelar ingen roll. Det är en partikamrat och då försvarar, förklarar och förlåter man allt.
Generellt har vi allt för lätt att överse med den egna sidans fel och tillkortakommanden och fördömer med allt man har till buds samma handlingar hos den politiske motståndaren.

Lätt fanatiska partimedlemmar som vägrar se eller erkänna att det egna partiet kan göra och gör fel är demokratiskt farligt att ha kvar i partiet. Partimedlemmar och förtroendevalda som bara accepterar alla beslut som kommer från toppen utan att reflektera och ta sitt eget ansvar är lika farliga.
Vi får aldrig glömma att moderaterna är ett politiskt parti. Inte ett företag där de folkvalda eller medlemmarna är anställda. Moderaterna är ett politiskt parti som grundar sig på demokrati och medlemmarnas inflytande. Bara tanken på att slänga bort detta för att rättfärdiga ett fel, en kriminell handling hos någon högt uppsatt företrädare strider i grunden mot vad partiet står för.

I USA finns en nationalistisk sanning som säger ”my country right or wrong”. Något som tyvärr många i grunden goda tyskar lät sig duperas av under 1930-talet. Vi får aldrig hamna i en situation då det är partiet som gäller först - oavsett om det är rätt eller fel.

Händelser som denna ”Littorinaffär” får inte resultera i en förtunning av demokratin. Tvärtom måste demokratin vara starkare än någonsin efter en händelse som denna.
Hårda ord mellan partimedlemmar på grund av det inträffade, även om de fortfarande tillhör undantagen, är en olycklig följd av det som nu speglas i media. Visst kommer affären att få sina offer fler än de direkt inblandade. Men då måste demokratin, tron till de demokratiska institutionerna och rätten att uttrycka en åsikt vara så starka att dessa kan stå emot och ta partiet ur det inträffade med orubbat förtroende hos allmänheten.

Rykten, lögner och lite sanning

Då kom det några rader från en lite längre intervju i Aftonbladet idag. Korrekt återgivet, men med risk för missförstånd på en punkt efter några mail jag fått nu på morgonen. Och då är det väl lika bra att förtydliga. I Aftonbladet står det:
"Hade du hört talas om att Littorin köpt sex innan den här affären blev känd?" Och jag svarar: " – Ja, rykten går ju hela tiden. Men dem har jag inte lyssnat på. Jag blev förvånad när uppgifterna kom fram." Alltså:
Det går många rykten om våra förtroendevalda, regeringsledamöter och oppositionspolitiker. Det går inte att tro alla de rykten som är i cirkulation, det går inte att ta dem på allvar. Men att de förekommer - ja. Dagen efter Littorins avhopp kunde man vid frukosten på ett av Visbys hotell höra några stockholmsjournalister tämligen öppet diskutera påstådda prostitutionsbesök av en toppsocialdemokrat.
Tyvärr verkar det som vi får leva i en värld där rykten om sexköp, om spritmissbruk, otrohet, homosexualitet med mera följer också människor som sysslar med politik. Varför? Ja, säg det. Avundsjuka, svartsjuka, illvilja och förmodligen så är uppgifterna också sanna. Men vilka är rena lögner och vilka är sanna? Det är omöjligt att avgöra. Därför är det lika bra att avfärda samtliga när uppgifterna kommer ryktesvägen.

lördag, juli 10, 2010

Aftonbladet ringde...

Mitt förra inlägg har dragit till sig intresse. För några timmar sedan ringde Aftonbladet och ville ha ytterligare kommentarer. Jag tycker nog blogg-inlägget i sig är fullt tillräckligt och täcker upp det mesta. Men jag fick förklara att jag inte har något givet svar, att jag vill ställa frågan under debatt.

Klockor, moral och politisk korrekthet

I förrgår skrev jag ”Så i rollen som den cyniske journalist jag är ringer samtliga varningsklockor när jag tar del av händelseförloppet på onsdagsförmiddagen. Här är något som inte stämmer. Här är något som inte är sagt. Det ska bli mycket intressant att följa nyhetsflödet de kommande dagarna. Finns där något osagt så kommer det upp till ytan. Det gör det alltid.”
Varningsklockorna har inte ringt fel. Det känns bra att journalistinstinkten finns kvar. Även om det i sakförhållandet är tragiskt.
Det som hänt är nästan som en film där händelserna kokas ihop för att det inte ska gå för lång tid emellan det händer något. När arbetsmarkandsminister Sven-Otto Littorin steg av planet i Visby på tisdagseftermiddagen visste han inte att han 24 timmar senare skulle ha avgått, att hans medarbetare på departementet fått sluta och att ingen i partiledningen gjort något för att ge honom sitt stöd eller bett honom stanna kvar.
Uppgifterna som nu kommer fram är att han stått(?) misstänkt för ett brott som i straffskalan ger fängelse.
Sven-Otto Littorin finns inte längre i de moderata sammanhangen. Men historien och spekulationerna om varför han avgick lever och fortsätter att leva så länge sanningen inte blir uppenbar.
Idag presenterar Aftonbladet en kvinna på 30 år som säger sig ha sålt sex till Littorin för fyra år sedan. Och tidningen hävdar att det skulle vara av detta skäl som Littorin nu valde att avgå. Ja, vad ska man tro? Förvisso en brottslig handling av Littorin, om det nu stämmer. Men tillräckligt för den reaktion det nu blev? Jag ställer mig tvivlande.

Moral är svårt. Lagstiftning är enkelt. Om det nu i Aftonbladet avslöjade sexköpet skulle vara skälet till avgången sker den på en politiskt korrekt uppfattning som stöds av lagen. En vuxen kvinna har annonserat efter sexkunder. En bland många män nappar på erbjudandet. De träffas en gång. Pengar överlämnas och de har sexuellt umgänge. Straffbart. Mannen visar sig senare bli minister och tvingas när det hela uppdagas avgå. Inget att säga om detta. En minister ska inte vara kriminellt belastad.
Men ponera en annan situation. En man, en minister, har samma bakgrund och familjeförhållande som Littorin men träffar en kvinna på en bar, på sin arbetsplats eller var som helst. De inleder ett förhållande. De träffas ofta. Mannen bjuder på middagar, betalar för hotellrum, kommer vid varje möte med dyrbara presenter. Inga pengar överlämnas. Detta är då fullt acceptabelt och enligt svensk lagstiftning inte kriminellt. Kanske skattemyndigheten skulle ha lite åsikter om presenterna? Men vem har hört skattemyndigheten slå till mot en dyr ring, ett exklusivt halsband eller en grandios lyxmiddag ett kärlekspar sätter i sig?
Men moraliskt måste det väl vara minst lika skändligt och oacceptabelt som att köpa sex? Eller?
Jag säger inte att Littorins påstådda sexköp var korrekt eller att det inte skulle få konsekvenser. Absolut inte. Jag tycker inte heller att förhållanden som bygger på att den ena parten står för alla kostnaderna vid kärleksmötena ska straffläggas eller beskattas. Men det finns något ologiskt, orimligt och moraliskt obegripligt att de två olika situationerna ska bedömas så olika. Då är det skönt att bara kunna se på lagen och inte se till vad som är rimligt. Då är det behagligt att luta sig mot en politiskt korrekt lagstiftning.

Om man ser till hur hela historien, oavsett om Aftonbladets senaste avslöjande är korrekt eller inte, har hanterats från moderat håll så ställer jag mig tveksam. Jag hade velat se ett betydligt tydligare och klarare agerande från partiledaren. Att låta Littorin sitta ensam på en presskonferens och hävda både det ena och det andra, vilket som idag framstår som rent nonsens var kanske inte den strategiskt smartaste lösningen. Hur skulle det ha gått till då?
Jag hade nog rått statsministern att själv sätta sig vid presskonferensen. Att han förklarat att han fått information om att hans minister utfört en kriminell handling, förvisso från tiden innan han blev minister, men att han de facto haft en kriminellt belastad minister i sin regering. Något som han aldrig kan acceptera varför han med omedelbar verkan entledigat ministern från sitt uppdrag. Nu blir det ännu mer spekulationer om vad statsministern verkligen visste. Kände han till Littorins sexköp när han utsåg honom till minister?
Nu tror jag inte Reinfeldt kände till sexköpet. Jag tror inte Littorin plockade fram det som en merit för att bli minister och jag tror inte han var orolig för att sanningen skulle komma fram. Han hade köpt sex, betalat för det och stod i vad man nästan kan beskriva som i ett vänskapligt förhållande med den prostituerade. Däremot borde han ha berättat det för Reinfeldt. Och det är anmärkningsvärt att han inte gjorde det när avslöjandena om TV-licenser, dagmammor och annat kom fram om några andra ministrar som tvingades lämna regeringen i början av mandatperioden.
Jag är rädd för att vi bara sett början på Littorin-affären. Klockorna har inte slutat ringa.

fredag, juli 09, 2010

Ingen felringning...

Igår skrev jag ”Så i rollen som den cyniske journalist jag är ringer samtliga varningsklockor när jag tar del av händelseförloppet på onsdagsförmiddagen. Här är något som inte stämmer. Här är något som inte är sagt. Det ska bli mycket intressant att följa nyhetsflödet de kommande dagarna. Finns där något osagt så kommer det upp till ytan. Det gör det alltid.”
Varningsklockorna har inte ring fel. Det känns skönt att journalistinstinkten finns kvar. Även om det i sakförhållandet är tragiskt.
Det som hänt är nästan som en film där händelserna kokas ihop för att det inte ska gå för lång tid emellan det händer något. När arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin steg av planet i Visby på tisdagseftermiddagen visste han inte att han 24 timmar senare skulle ha avgått, att hans medarbetare på departementet fått sluta och att ingen i partiledningen gjort något för att ge honom sitt stöd eller bett honom stanna kvar.
Uppgifterna som nu kommer fram är att han stått(?) misstänkt för ett brott som i straffskalan ger fängelse.
Sven-Otto Littorin finns inte längre i de moderata sammanhangen.
Med den svala behandling han fick från partiledning och partiledare kan det knappast vara någon mild förseelse han gjort sig skyldig till eller möjligen misstänkt för.
Det hade känts bra om Fredrik Reinfeldt tagit tillfället i akt och bjudit in till presskonferens och informerat vad han känner till och var han står i frågorna, innan ytterligare rykten sätts i cirkulation. Har Sven-Otto Littorin känt till det som nu uppenbarat sig borde han ha lämnat regeringen för länge sedan, nej han borde ha tackat nej till ministeruppdraget. Det är inte bara sig själv han utsätter för kritik, det är också statsministern och regeringen.
Det lär komma mer.

onsdag, juli 07, 2010

Hedervärt av Littorin, men varningsklockorna ringer...

Beskedet kom för omvärlden helt oväntat på onsdagsmorgonen – Sven-Otto Littorin avgår som arbetsmarknadsminister. Om jag nu har förstått morgontimmarnas nyhetsrapportering rätt så kom en kallelse tidigt i morse till presskonferens och klockan 8.30 på Visby hotell genomfördes den. Littorin berättade att han avgick med omedelbar verkan och att skälet till detta var hans tre barn, att han inte längre kunde leva med att bli uthängd i media som en dålig far och att han inte ville utsätta sina barn för medias allt för närgångna och hänsynslösa arbetsmetoder.
Han har under de tre senaste åren deltagit i en vårdnadstvist med sin fd hustru. Med detta som bakgrund kan beslutet inte ses som annat än hedervärt.

Som minister har Littorin visat en otrolig arbetsiver och optimism. Han har med stor skicklighet kastats sig in i debatterna och klarat sig med beröm godkänd från de flesta försåtliga frågor och insinuationer från oppositionen.

Att Sven-Otto Littorin tillhör den grupp av toppmoderater som ofta uttrycker sitt förakt för journalister som grupp är knappast någon större hemlighet. Så att den samlade journalistkåren får ta en stor del av skulden för hans fattade beslut förvånar inte. Är det sant, det exempel han tar upp med sin åttaåriga dotter där en journalist ringer upp henne och ställer synnerligen olämpliga frågor delar jag hans kritik. Så får det inte gå till. Journalister ska inte ringa små- eller tonårsbarn för att få kommentarer eller svar på frågor om sina föräldrar. Det är inte acceptabelt.

Samtidigt kan jag notera hur denne journalistföraktande minister utan att tveka visar upp sig och sin nya fästmö i pressen och beskriver den otroliga lycka de känner. Jag ska erkänna att jag har mycket svårt för såväl politiker som nöjeskändisar som tycker att pressen endast gör sitt jobb så länge det i princip handlar om textreklam.
Media ska ha en granskande uppgift, men alla journalister är inte lämpade att klara arbetsuppgiften. Det krävs så väl journalistisk skicklighet som kunskap och en känsla för hur långt man ska gå, var gränserna finns och inte överskrida dem.

Det är möjligt jag är allt för cynisk. Men nu med ett över 40-årigt medlemskap i moderaterna och över 25 år som journalist blir man härdad. Man ser, hör och får uppleva saker som man inte trodde kunde hända eller vara verkliga.
Så i rollen som den cyniske journalist jag är ringer samtliga varningsklockor när jag tar del av händelseförloppet på onsdagsförmiddagen. Här är något som inte stämmer. Här är något som inte är sagt. Det ska bli mycket intressant att följa nyhetsflödet de kommande dagarna. Finns där något osagt så kommer det upp till ytan. Det gör det alltid.

Som en politisk kommentar kan jag med tillfredställelse se att Littorin avgick med tanke på hans uttalande om kvotering.

måndag, juli 05, 2010

Almedalsveckan igång och så Ronald Reagan

Första dagen i Almedalsveckan avklarad. För min del ägnades en stor del av denna åt Svenska Ronald Reagan-sällskapet och vår första diplomutdelning som ska ske varje år den 4 juli.
Mottagare denna första gång blev Anders Hjemdahl och Camilla Andersson-Hjemdahl bland annat för sitt arbete med föreningen Upplysning om kommunismen. Ett lyckat arrangemang mitt på dagen i stekande solvärme. Hamburgare, coca-cola och Budweiser satte miljö på tillställningen.
Först ut bland partiledarna i år var moderaternas Fredrik Reinfeldt. Jag beskådade talet hemifrån i TV-fåtöljen. Man ser bättre, man hör bättre. Men efter att ha talat med några som varit på plats kunde jag konstatera att uppfattningen av talet möjligen skiljer sig om man ser det live på plats eller live på TV.
Jag tyckte att det i stora delar var ett bra tal. Som talare har Reinfeldt utvecklats enormt. Och nu har han äntligen börjat le också och är inte ett stenansikte.
Det politiska innehållet? Jo då. Det var kanske ingen kioskvältare, men med många klara besked såväl om moderaterna som om vad vi kan vänta oss om det skulle gå så illa att den röd-gröna konstellationen tar över. Skatter, skatter, skatter.
Vad jag inte tyckte riktigt om var att han lovade att inte sänka fler skatter. Lovade att inte sänka fler skatter… Märkligt. Det hade varit bättre att skattesänkningarna ska fortsätta om där finns utrymme för det.
Och visst fanns där frågor som jag saknade. Men man kan inte få allt på en gång. Det finns tid kvar. Valrörelsen har bara tjuvstartat.
Det råder inget tvivel om att borgerligheten har en ledare. En i egna ögon tydligt stark ledare. Och vid en jämförelse med det röda-gröna statsministeralternativet borde det inte råda någon tveksamhet vad som är det bästa alternativet. Men – politiken är inte alltid logisk.
En stark ledare är bra. Men det får inte ske på bekostnad att partiet i övrigt blir svagt, viljelöst och allt för fogligt. Oavsett vem som är ledare för ett parti behövs det en modern variant på den romerska traditionen att en slav hela tiden står och viskar i örat på ledaren att ”du är dödlig”. En stark men lojal opposition inom ett parti är aldrig fel. En stark ledare och ett svagt parti är aldrig bra.

Jag tror på Alliansen och jag börjar allt mer tro på ett förnyat förtroende från väljarna den 19 september.
Jag ska inte neka till att jag känner stark sympati för enskilda frågor som de övriga partierna driver. Försvar, småföretagande, värdefrågor – där finns lite att hämta från varje parti. Sverige behöver minst fyra år till med Alliansen.