Hansedagar, diktaturer och försvar

Under ett antal år har jag varit med och representerat Visby (och Gotland) vid de så kallade internationella Hansedagarna. Så också i år. Förra året – 2006 - var det i Osnabrück, året dessförinnan Tartu.
Denna gång genomfördes dessa dagar i Lippstadt i Tyskland.
De internationella Hansedagarna genomförs av ”Den Nya Hansan”. En organisation där alla gamla, ursprungliga, Hansestäder får vara medlemmar. Ett mindre antal städer i det som nu är Sverige får vara med – men just nu är det bara Visby och Kalmar som utnyttjar denna möjlighet. Också Skanör/Falsterbo (Vellinge) och Nyköping har möjlighet att få delta.
I år var det runt 110 städer som var representerade.
Städer från Tyskland, Belgien, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Norge, Ryssland, Sverige, Nederländerna, Polen, Vitryssland, Frankrike, Island och Storbritannien deltar aktivt.
På grund av deltagandet i Hansedgarna var jag utkvittad i riksdagen under onsdagen och torsdagen i förra veckan. Kom tillbaka till den svenska verkligheten igår (måndag). Hann tyvärr inte kommentera en del händelser innan jag begav mig söderut varför jag tar tillfället att göra det nu.

Besök från diktaturer
Vi har nyligen haft besök från en diktatur i Sverige. Det var den iranske utrikesministern Manouchahr Motaki som under sitt besök fick träffa vicestatsminister Maud Olofsson, utrikesminister Carl Bildt och en rad andra höga potentater.
Under mötet med Maud Olofsson vägrade den iranske utrikesministern skaka hand med Maud Olofsson. Ett beteende som kan ifrågasättas.
Motaki fick också möjlighet att prata på försvarshögskolan. Det är inte utan man undrar varför.

Från regeringen försvarar man mottagningen av Irans utrikesminister. Och ställer frågan till sina kritiker hur man ska kunna påverka varandra om man inte träffas.
Att det var en markering att låta Maud Olofsson som vice statsminister träffa honom istället för statsministern är helt tydligt och det nekar inte heller regeringen till. Men var det en tillräcklig markering? Jag tror tyvärr inte det.

Och det dröjde inte heller länge förrän man från Iran kablade ut hur lyckade överläggningarna med den svenska regeringens representanter hade varit och vilka framtidsprojekt som nu skulle inledas. Något som Maud Olofsson vid en förfrågan från media ställde sig helt frågande till.
Det är så en diktatur fungerar. Det är så en diktatur använder en utsträckt hand.
Var det rätt eller var det fel att ta emot Irans utrikesminister? Personligen tycker jag det var fel.

Frågan blir aktuell igen i juni när Kinas president Hu Jintao kommer på statsbesök till Sverige. Den kommunistiska diktaturen Kinas president kommer till Sverige och äras med de högsta hedersbetygelser. Är det rätt att vi tar emot statschefen i världens största och mäktigaste diktatur? Jag tycker inte det är det. Jag vet samtidigt - beklagligt nog - att jag är ganska ensam i min uppfattning.
President Jintao ska besöka såväl Stockholm som Göteborg. I Göteborg hoppas man att han ska vara med ombord på ostindiefararen Götheborg när den lägger till i Göteborgs hamn den 9 juni. Ett jippo med diktaturens främste företrädare som extra kuttersmycke. Rart så det förslår.

Men tyvärr en typ av jippo som upprepas gång efter annan när det gäller Sveriges och inte minst de svenska kommunernas förhållande till den kinesiska diktaturen.
Svenska kommuner står i kö för att få göra resan till det stora landet i öster, för att fotograferas med kommunistpartiets företrädare och sedan komma hem med ett kontrakt som innebär att företag i kommunen – eller kanske till och med kommunala förvaltningar – kan tjäna pengar på att sälja produkter och/eller tjänster.

De svenska officiella förbindelserna med den kommunistiska diktaturen Kina är inte något att skryta med. Tyvärr innebär de att vi genom att spela med ger ett stöd till den sittande regimen och det system den representerar.

Vi har en tradition i svensk utrikespolitik att sätta hårt mot diktaturer när de är små, ofarliga för oss eller ligger långt ifrån den svenska fosterjorden. Kan vi ha nytta av dem eller de ligger i vår närhet är vi skrämmande undfallande. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan vi har ändrat denna politiska linje.

Allmän eller inte allmän värnplikt?
Försvarsminister Mikael Odenberg har i en intervju i Svenska Dagbladet sagt att systemet med allmän värnplikt föråldrat och att man istället kan ha ett system där plikten ska kunna aktiveras i ett hotfullt läge. Jag delar inte försvarsministerns tankespekulationer i denna fråga.
Jag har länge, under många år på Gotlands Allehandas ledarsida förespråkat en fortsatt allmän värnplikt. Och det av många skäl.
När vårt gamla försvar monterades ner tog vi bort många positiva och nödvändiga beståndsdelar i det civila samhället. Det viktigaste är fortfarande att om vi inte har den allmänna värnplikten tar vi bort en resurs som vi kanske behöver i framtiden för att försvar vårt lands oberoende och frihet.
Det bör inte bara ses som en skyldighet att göra värnplikten, det bör också betraktas som en medborgerlig rättighet.
Jag ser det mycket positivt att försvarsministern vill reformera värnpliktssystemet –för det behövs. Men att avskaffa den aktiva allmänna värnplikten tror jag skulle vara till stor skada för landet.

Vi behöver lika mycket idag som igår tillgång till personal som kan ställa upp vid stora olyckor, naturkatastrofer, stora bränder, elavbrott och vid tillfällen då det som inte får gå snett gör det. Värnpliktiga har under hela 1900-talet ställt upp och haft en avgörande betydelse vid tillfällen som dessa för att det civila samhället ska fortsätta fungera. Idag har vi inget som ersätter dessa värnplikta under tjänstgöring.
Kan vi få ett reformerat värnpliktssystem där utbildningen sker nära hemorten och där, förutom den rent militära utbildningen, även ingår utbildning i allmän räddningstjänst, livräddning, sjuktransporter mm skulle vi ha nått långt.

Jag är dessutom fullkomligt övertygad om att den allmänna värnplikten för unga män haft en socialt fostrande funktion att fylla. Att man vid en mycket avgörande tid i sitt liv, om inte förr, fått lära sig respektera och ta hänsyn till andra, att arbeta i grupp och i allt större omfattnign ta ansvar och därmed inse att vad man gör har betydelse och dessutom kan påverka andra både på ett positiv toch negativt sätt.
Jag är helt övertygad om att värnplikten, när den var allmän, fyllde en stor funktion i att få invandrare och andra generationens invandrare att bli en del av det svensak samhället. Värnplikten var och är ett effektivt sätt att förhindra utanförskap.