Så stod jag då där som talare nummer tre i en interpellationsdebatt initierad av Sven Bergström (c) rörande Tibet.
Jag har haft problem med ett knä i några veckor nu. Det blir bättre för var dag som går. Men ibland är det inte alls bra. Då gör det vansinnigt ont och det ända som hjälper är att sätta sig ner några minuter. Nu är det två veckor sedan det hände senast. Det blir som sagt bättre för var dag, men så slog det till – idag – av alla dagar. Precis när jag reste mig och gick bort till talarstolen.
Efter ett tag fick jag svårt att koncentrera mig på mitt manus. Det stack som knivar i knät. Svetten började tränga fram i pannan. Ögonen började rinna. Det gjorde ont och Carl Bildt – som interpellationen var riktad till – lyssnade och undrade nog varför jag var så känslosam att tårarna rann ner för kinden när jag pratade om Tibet. Egentligen hade jag bara velat sluta mitt anförande, sätta mig ner och ”leda” om knät så det blev ok igen. Men det gick ju inte. Inte i riksdagens talarstol! Inte heller kunde jag begära fram en pall.
Så med våt panna, fuktiga ögon, blöta kinder, dålig koncentration och sprängande värk i knät slutförde jag det mesta vad jag tänkte säga och retirerade tillbaka till min plast.
Carl Bildt höll väl inte riktigt med mig. Men, det mesta som han sa angående Tibet och Kina var bra. Jag strök mig från min replik. Ville inte utmana ödet en gång till.
Nu har det gått några timmar sedan debatten och knät fungerar alldeles utmärkt. Tidpunkten för knäont kunde varit lite bättre vald.
Ljudliga sekreterare
Riksdagen en måndag händer inte så mycket. Vi var under tio i kammaren när Tibet-interpellationen diskuterades. Det borde ha varit fler.
På min våning där jag har mitt kontor, 9:e våningen i Riksdagshuset Östra är jag den ende ledamoten som är på plats idag. Måndagarna är förvisso de dagar som är lämpliga att utnyttja för att jobba hemifrån, göra studiebesök etc. Däremot finns alla politiska sekreterare, som ska vara här, också här. Vissa mer högljudda än andra – men mycket bestämda i sina åsikter.
Behövs försvarsberedningen?
Försvarsutskott i morgon. Diskussion om signalspaningsprop och de svenska trupperna i Afghanistan. Finns anledning att återkomma till båda.
Försvarsberedningen, dess syfte och existens har börjat diskuteras lite varstans. Själv är jag synnerligen tveksam till dess berättigande.
Behöver vi en försvarsberedning när vi har ett Försvarsutskott? Nej, det tycker jag inte. Försvarsberedningen som ska vara någon sorts uttolkare av framtiden har överlevt sig själv. Med den snabba utveckling vi har idag är det spekulationer man kan syssla med. Varken försvarsberedningen eller någon annan vet hur framtiden ser ut. På några månader, ja, rent av på några dagar kan förutsättningarna man utgått ifrån vara helt förändrade.
Jag vidhåller vad jag sagt tidigare. Att det extremt nedbantade försvar vi har idag bygger på hur vår omvärld såg ut i mitten av 90-talet. Idag ser vår omgivning annorlunda ut. Ett svenskt försvar för 2007 och för de närmast kommande åren skulle kunna se ut på ett annat sätt än det gör idag. Men det är också en fråga att återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar